Borde jag flytta?

Jag hamnar ofta i dilemmat att det är långt att åka för att uträtta ärenden. Idag misslyckades jag med att byta däck på bilen och närmaste drop-in som jag känner till och som har öppet även röda dagar och helger, ligger i Örebro.

Och tomten är stor och kräver sin insats. Jag har rabatter att rensa och en massa gräsmatta att klippa. Förvisso kan ju det vara trevligt men när jag alltid upplever att jag inte hinner med fast jag vill, så känns det inte kul. Jag drömde liksom om ett paradis med olika växter som harmonierade med varandra och att skapandet av detta skulle ge utlopp för min kreativitet. Men livet känns så fullt av måsten att kreativiteten inte får plats. Sen drömde jag om att leva närmare jorden, att odla min egen mat, i stället för att vara tvungen att åka till Ica och köpa något som någon anonym har odlat och som sedan transporterats till butiken. Det finns ingen skön känsla alls i att åka till Ica och handla mat.

Jag hatar att behöva prioritera. Under vintern har en plåt lossnat från en av vindskivorna. Alla vindskivor behöver bytas för de är ruttna. En knutbräda är också rutten och behöver bytas. Jag mår illa över mina igenväxta rabatter vid entrén. Jag mår illa över ogräsen i rabatterna. Jag hatar att kantskära och vill ha ordentliga rabattkanter så att jag slipper ägna onödig tid till sånt. Jag behöver köpa en garderob. Jag behöver tvätta en matta. Jag behöver förlänga räckvidden på mitt wi-fi.

Jag försöker ta saker och ting pö om pö. Men om jag måste åka till Örebro för att få något uträttat så är orken slut sen. Det finns inte utrymme för något annat den dagen. Att åka till Örebro för att byta däck kostar för mycket av min tid och min ork.

Men var skulle jag i så fall bo? På något tråkigt ställe där alla drömmar dör? Jag skulle inte ens orka rodda med allt som en flytt innebär. Att bo på ett ställe där det inte finns något att göra, skulle tråka ut mig på nolltid. Det är en anledning till att jag inte kan bo i lägenhet. Jag har ingen aning om hur man fördriver tiden i en sådan och skulle nog klättra på väggarna.

Innan jag flyttade hit så drömde jag om att bo i ett litet hus på hjul. Det föll på att jag absolut inte kunde tänka mig kompromissa med att ha indraget vatten och avlopp. Hur man skulle lösa det på ett bra sätt i ett hus på hjul, kunde jag inte komma på. Det måste ju funka på vintern också och då måste det vara nergrävt. Och så behövde jag fiber i huset. Så det blev inget med det. Jag köpte ett riktigt hus i stället.

Men hur f-n hittar man den där nivån "lagom", som jag faktiskt orkar med, som är tillräckligt stimulerande men som inte kör slut på min energi? Just idag har jag ju kört slut på energin när jag inte lyckades byta däck. Det där ligger och stör eftersom jag inte kan lösa problemet snabbt och enkelt, så jag kommer mig inte för att göra något annat ö.h.t. Om jag hade bott nära Örebro hade jag bara åkt och bytt däck, men det är liksom en timme att köra dit, så nu sitter jag fast.

Mvh/ rastlös, irriterad och trött

 

[monster1]

Men de har ju/hade ingen annan relation än just ytligt bekanta. Det är ju tydligen inte så att Magiana passat katten återkommande tillfällen utan ens ett "tack". Det handlar om ett tillfälle där Magiana förväntade sig betalning för att katten var jobbig, trots att detta inte förhandlats om innan. Det kan jag helt enkelt inte se som någon form av utnyttjade eller känslomässig utpressning, och jag tror inte att det ger något alls konstruktivt relationsmässigt sett att spä på den bilden av att det var det som skedde.

Det står senare i tråden att det var @Magiana's hyresvärdinna.

 

[monster1]

Men de har ju/hade ingen annan relation än just ytligt bekanta. Det är ju tydligen inte så att Magiana passat katten återkommande tillfällen utan ens ett "tack". Det handlar om ett tillfälle där Magiana förväntade sig betalning för att katten var jobbig, trots att detta inte förhandlats om innan. Det kan jag helt enkelt inte se som någon form av utnyttjade eller känslomässig utpressning, och jag tror inte att det ger något alls konstruktivt relationsmässigt sett att spä på den bilden av att det var det som skedde.

Det går väll förövrigt utmärkt att utpressa någon känslomässigt utan att man ska ha någon djupare relation. Det är ju bara att lägga över ansvaret på den andra. "Du måste ta hand om min katt, annars kan jag inte åka på den här resan som jag betalat xxx kronor för, snälla jag skulle bli sååå tacksam". =Känslomässig utpressning

 

[Inte_Ung]

Hon hade inget att ge mig på något plan. Det är

Passa dina djur som du skulle vilja ha?

 

[Magiana]

Men de har ju/hade ingen annan relation än just ytligt bekanta. Det är ju tydligen inte så att Magiana passat katten återkommande tillfällen utan ens ett "tack". Det handlar om ett tillfälle där Magiana förväntade sig betalning för att katten var jobbig, trots att detta inte förhandlats om innan. Det kan jag helt enkelt inte se som någon form av utnyttjade eller känslomässig utpressning, och jag tror inte att det ger något alls konstruktivt relationsmässigt sett att spä på den bilden av att det var det som skedde.

Jag förutsatte betalning redan innan jag visste att katten var besvärlig. Det var inget jag kom på efteråt. Jag skulle själv aldrig i livet be någon passa ett djur i över en vecka och inte ge ersättning för det, framförallt inte om jag inte känner och har någon slags relation med djurpassaren.

Den känslomässiga utpressningen som @monster1 säger, handlar ju om att hon behövde en kattvakt för att hon skulle åka bort snart. Det gjorde att jag kände att jag inte ville sätta henne i skiten genom att säga nej.

Passa dina djur som du skulle vilja ha?

Nej. Min hund som jag hade då passade jag själv. Jag hade inga planer på att skaffa andra djur.

Den här händelsen utspelade sig väldigt många år tillbaka i tiden och det stör mig faktiskt att den diskuteras som om den vore aktuell.

 

[Fruentimber]

Det står senare i tråden att det var @Magiana's hyresvärdinna.

Ja, som hon var ytligt bekant med.

 

[Fruentimber]

Det går väll förövrigt utmärkt att utpressa någon känslomässigt utan att man ska ha någon djupare relation. Det är ju bara att lägga över ansvaret på den andra. "Du måste ta hand om min katt, annars kan jag inte åka på den här resan som jag betalat xxx kronor för, snälla jag skulle bli sååå tacksam". =Känslomässig utpressning

Jag ser faktiskt inte varför vi ska förutsätta att det handlar om känslomässig utpressning. Vad vi vet av historien frågade hon om Magiana kunde passa katten, varav Magiana gick med på det, och sedan känner sig utnyttjad för att betalning de inte kommit överens om uteblivit. Jag förstår inte riktigt varför du ska framställa det som något annat med ditt "citat" t ex, som vi ju vet är oriktigt, sålänge du inte var där. Hursom tror jag knappast att det gynnar Magianas inställning till relationer att spä på tanken om att det handlar om utnyttjande, eller känslomässig utpressning, för att hon en gång inte fick betalt när hon passade en katt.

 

[Fruentimber]

Jag förutsatte betalning redan innan jag visste att katten var besvärlig. Det var inget jag kom på efteråt. Jag skulle själv aldrig i livet be någon passa ett djur i över en vecka och inte ge ersättning för det, framförallt inte om jag inte känner och har någon slags relation med djurpassaren.

Den känslomässiga utpressningen som @monster1 säger, handlar ju om att hon behövde en kattvakt för att hon skulle åka bort snart. Det gjorde att jag kände att jag inte ville sätta henne i skiten genom att säga nej.

Jag förstod att du skulle haka på @monster1 s beskrivning av känslomässig utpressning. Men det betyder ju ändå inte att det var hennes avsikt med att be dig om hjälp. Återigen utgår du ju endast från dig som person och hur du skulle göra, men jag upprepar att det finns fler perspektiv och att människor inte är tankeläsare. Vill man ha betalt får man också kommunicera det i förhand, med ord.

 

[Trissa]

Jag kan för övrigt inte betala någon terapi om jag inte slutar amortera.

Men gör det då? Det är ju inte för tid och evighet heller. Jag har för mig i en tidigare tråd att du själv kom fram till att det vore en möjlig väg att gå?

 

[Inte_Ung]

Den här händelsen utspelade sig väldigt många år tillbaka i tiden

Det kan ju inte vi veta.
Jag trodde att den hängde ihop med att du mår så dåligt just nu.

 

[Fruentimber]

Den här händelsen utspelade sig väldigt många år tillbaka i tiden och det stör mig faktiskt att den diskuteras som om den vore aktuell.

Men det var ju du som drog upp den i tråden? Hur ska vi veta att det skedde för länge sen?

 

[Magiana]

Men gör det då? Det är ju inte för tid och evighet heller. Jag har för mig i en tidigare tråd att du själv kom fram till att det vore en möjlig väg att gå?

Jag vet inte vilken terapi som passar och om några månader kan jag få det under högkostnadsskyddet. Men det är sjukt jobbigt att behöva vänta. Jag har väntat i snart två år. Depressionen känns jävligt ingrodd vid det här laget.

Det kan ju inte vi veta.
Jag trodde att den hängde ihop med att du mår så dåligt just nu.

Och det var en felaktig slutsats. Händelsen ligger 6-10 år tillbaka i tiden.

Men det var ju du som drog upp den i tråden? Hur ska vi veta att det skedde för länge sen?

För det var ett jävla exempel. Och den händelsen är en anledning till att jag inte passar andras djur längre. Jag vill kunna sova på nätterna. Och jag vill kunna känna att jag kan få något tillbaka av folk om jag ställer upp. Den här människan tog bara, hon gav aldrig något.

 

[Fruentimber]

Jag vet inte vilken terapi som passar och om några månader kan jag få det under högkostnadsskyddet. Men det är sjukt jobbigt att behöva vänta. Jag har väntat i snart två år. Depressionen känns jävligt ingrodd vid det här laget.


Och det var en felaktig slutsats. Händelsen ligger 6-10 år tillbaka i tiden.


För det var ett jävla exempel. Och den händelsen är en anledning till att jag inte passar andras djur längre. Jag vill kunna sova på nätterna. Och jag vill kunna känna att jag kan få något tillbaka av folk om jag ställer upp. Den här människan tog bara, hon gav aldrig något.

Men ditt jävla exempel kan vi ju omöjligen veta var inaktuellt. Du ska få ha din dagbok ifred, jag blir tyvärr mest frustrerad över din oförmögenhet att se andra perspektiv än dina egna.

 

[Inte_Ung]

Jag vet inte vilken terapi som passar och om några månader kan jag få det under högkostnadsskyddet. Men det är sjukt jobbigt att behöva vänta. Jag har väntat i snart två år. Depressionen känns jävligt ingrodd vid det här laget.

Jag tror att det bästa som du kan göra just nu är att bara vänta ut tiden. Visst, det är skit fram tills dess men hitta inte på en massa saker som kostar vare sig tid eller energi. Du behöver spara den till terapin.
Äta, sova, jobba, motionera. Strunta i hur det ser ut. Blunda eller titta på TV.

 

[Sonic76]

Jag kan relatera lite
Jag vet aldrig vad folk förväntar sig mig.
Jag betalar gärna rejält för hjälp om jag får sådan
Ex 500kr för att bära min soffa över vägen
Jag vill aldrig vara skyldig nån nåt men är helt värdelös på att läsa av folk
Så man ber väldigt sällan folk om hjälp.

 

[Magiana]

Jag tror att det bästa som du kan göra just nu är att bara vänta ut tiden. Visst, det är skit fram tills dess men hitta inte på en massa saker som kostar vare sig tid eller energi. Du behöver spara den till terapin.
Äta, sova, jobba, motionera. Strunta i hur det ser ut. Blunda eller titta på TV.

Det där tror jag inte gynnar mig. Alla behöver förvisso äta, jobba och sova, men om jag utöver det bara går som en zombie så blir jag nog sjukare och då kan det bli svårare att sköta mat, jobb och sömn.

 

[Inte_Ung]

men om jag utöver det bara går som en zombie så blir jag nog sjukare och då kan det bli svårare att sköta mat, jobb och sömn.

Jag skrev att du skall motionera också.
Det är mycket viktigt med fysisk aktivitet.
Fokusera på dig och din kropp. Skippa att "få något gjort".
När yogade du sist?

 

[Gnist]

Händelsen ligger 6-10 år tillbaka i tiden.

Och ändå ältar du den än idag? jag skulle inte ens komma ihåg en sån grej, än mindre gräma mig över det så pass många år senare.

Det har ju inte någonstans framgått att den händelsen ligger en halv evighet tillbaka i tiden, så att vi övriga tror det hänt nyligt är ganska givet.

 

[karamelldrottningen]

Skulle jag ta åt mig av alla andras kommentarer och handlingar som passerat mitt liv skulle jag nog också bli fullständigt dränerad. Så det är inget jag gör utan väljer aktivt att jobba på det som är nu och inte det som skedde för x antal år sedan.

 

[bettysmatte]

Jag vet inte vilken terapi som passar och om några månader kan jag få det under högkostnadsskyddet. Men det är sjukt jobbigt att behöva vänta. Jag har väntat i snart två år. Depressionen känns jävligt ingrodd vid det här laget.


Och det var en felaktig slutsats. Händelsen ligger 6-10 år tillbaka i tiden.


För det var ett jävla exempel. Och den händelsen är en anledning till att jag inte passar andras djur längre. Jag vill kunna sova på nätterna. Och jag vill kunna känna att jag kan få något tillbaka av folk om jag ställer upp. Den här människan tog bara, hon gav aldrig något.

Det är inte DU som ska veta vilken terapi som passar. Det lämnar du åt psykologen/behandlaren. Det är denne som ska reda ut vad som felas dig, och också hur man bäst hjälper dig att lösa problemen.

 

[Magiana]

Jag skrev att du skall motionera också.
Det är mycket viktigt med fysisk aktivitet.
Fokusera på dig och din kropp. Skippa att "få något gjort".
När yogade du sist?

Jag kommer sällan till skott med yoga. Min chef säger att jag kan göra det på arbetstid, men det är svårt ändå för jag jobbar så långsamt och tycker inte jag kan ta en timme till annat. Jag kan ju göra det en annan tid under dagen också, men har så låg motivation till yoga. Det är liksom bara kämpigt och frustrerande. Aldrig roligt eller så. Jag tror ju inte heller att jag får någon nytta av den då den inte kombineras med terapi.

Ridning är min motionsform. Tyvärr har jag inte möjlighet att göra det dagligen. Det finns inget annat jag finner nöje i.

Och ändå ältar du den än idag? jag skulle inte ens komma ihåg en sån grej, än mindre gräma mig över det så pass många år senare.

Det har ju inte någonstans framgått att den händelsen ligger en halv evighet tillbaka i tiden, så att vi övriga tror det hänt nyligt är ganska givet.

Nej, jag ältar verkligen inte. Det är ni som fortsätter att tjafsa om det. Jag är klar med det. Så synd att jag råkade nämna det som exempel när det snackades om det här med djurpassning.

Det är inte DU som ska veta vilken terapi som passar. Det lämnar du åt psykologen/behandlaren. Det är denne som ska reda ut vad som felas dig, och också hur man bäst hjälper dig att lösa problemen.

Om jag vänder mig till en psykolog så har ju inte den personen alla typer av utbildningar. Den kommer då att använda en behandling som den är utbildad på även om en annan terapiform hade varit bättre.

Så jag vidhåller att jag måste ha en hum om vad jag tror kan hjälpa så att jag kontaktar rätt person.