Borde jag flytta?

Jag hamnar ofta i dilemmat att det är långt att åka för att uträtta ärenden. Idag misslyckades jag med att byta däck på bilen och närmaste drop-in som jag känner till och som har öppet även röda dagar och helger, ligger i Örebro.

Och tomten är stor och kräver sin insats. Jag har rabatter att rensa och en massa gräsmatta att klippa. Förvisso kan ju det vara trevligt men när jag alltid upplever att jag inte hinner med fast jag vill, så känns det inte kul. Jag drömde liksom om ett paradis med olika växter som harmonierade med varandra och att skapandet av detta skulle ge utlopp för min kreativitet. Men livet känns så fullt av måsten att kreativiteten inte får plats. Sen drömde jag om att leva närmare jorden, att odla min egen mat, i stället för att vara tvungen att åka till Ica och köpa något som någon anonym har odlat och som sedan transporterats till butiken. Det finns ingen skön känsla alls i att åka till Ica och handla mat.

Jag hatar att behöva prioritera. Under vintern har en plåt lossnat från en av vindskivorna. Alla vindskivor behöver bytas för de är ruttna. En knutbräda är också rutten och behöver bytas. Jag mår illa över mina igenväxta rabatter vid entrén. Jag mår illa över ogräsen i rabatterna. Jag hatar att kantskära och vill ha ordentliga rabattkanter så att jag slipper ägna onödig tid till sånt. Jag behöver köpa en garderob. Jag behöver tvätta en matta. Jag behöver förlänga räckvidden på mitt wi-fi.

Jag försöker ta saker och ting pö om pö. Men om jag måste åka till Örebro för att få något uträttat så är orken slut sen. Det finns inte utrymme för något annat den dagen. Att åka till Örebro för att byta däck kostar för mycket av min tid och min ork.

Men var skulle jag i så fall bo? På något tråkigt ställe där alla drömmar dör? Jag skulle inte ens orka rodda med allt som en flytt innebär. Att bo på ett ställe där det inte finns något att göra, skulle tråka ut mig på nolltid. Det är en anledning till att jag inte kan bo i lägenhet. Jag har ingen aning om hur man fördriver tiden i en sådan och skulle nog klättra på väggarna.

Innan jag flyttade hit så drömde jag om att bo i ett litet hus på hjul. Det föll på att jag absolut inte kunde tänka mig kompromissa med att ha indraget vatten och avlopp. Hur man skulle lösa det på ett bra sätt i ett hus på hjul, kunde jag inte komma på. Det måste ju funka på vintern också och då måste det vara nergrävt. Och så behövde jag fiber i huset. Så det blev inget med det. Jag köpte ett riktigt hus i stället.

Men hur f-n hittar man den där nivån "lagom", som jag faktiskt orkar med, som är tillräckligt stimulerande men som inte kör slut på min energi? Just idag har jag ju kört slut på energin när jag inte lyckades byta däck. Det där ligger och stör eftersom jag inte kan lösa problemet snabbt och enkelt, så jag kommer mig inte för att göra något annat ö.h.t. Om jag hade bott nära Örebro hade jag bara åkt och bytt däck, men det är liksom en timme att köra dit, så nu sitter jag fast.

Mvh/ rastlös, irriterad och trött

 

[Mabuse]

Jag vet inte vilken terapi som passar och om några månader kan jag få det under högkostnadsskyddet. Men det är sjukt jobbigt att behöva vänta. Jag har väntat i snart två år. Depressionen känns jävligt ingrodd vid det här laget.


Och det var en felaktig slutsats. Händelsen ligger 6-10 år tillbaka i tiden.


För det var ett jävla exempel. Och den händelsen är en anledning till att jag inte passar andras djur längre. Jag vill kunna sova på nätterna. Och jag vill kunna känna att jag kan få något tillbaka av folk om jag ställer upp. Den här människan tog bara, hon gav aldrig något.

Du verkar ha en väldigt transaktionell syn på relationer. Kan det stämma?

Alltså att relationer är transaktioner, i princip. Där man erbjuder varandra saker som den andra vill ha. Typ ”jag kan erbjuda kattvakt” ”vad bra, jag kan erbjuda pengar, och behöver en kattvakt. Ska vi byta?” ”Ja tack.”

Men i nära relationer jag har så erbjuder vi egentligen bara varandra gemenskap. Hjälper jag en vän så är det inte byteshandel, utan att jag hjälper dem för att jag vill, för att jag tycker om dem.

 

[Alexandra_W]

Jag kommer sällan till skott med yoga. Min chef säger att jag kan göra det på arbetstid, men det är svårt ändå för jag jobbar så långsamt och tycker inte jag kan ta en timme till annat. Jag kan ju göra det en annan tid under dagen också, men har så låg motivation till yoga. Det är liksom bara kämpigt och frustrerande. Aldrig roligt eller så. Jag tror ju inte heller att jag får någon nytta av den då den inte kombineras med terapi.

Ridning är min motionsform. Tyvärr har jag inte möjlighet att göra det dagligen. Det finns inget annat jag finner nöje i.


Nej, jag ältar verkligen inte. Det är ni som fortsätter att tjafsa om det. Jag är klar med det. Så synd att jag råkade nämna det som exempel när det snackades om det här med djurpassning.


Om jag vänder mig till en psykolog så har ju inte den personen alla typer av utbildningar. Den kommer då att använda en behandling som den är utbildad på även om en annan terapiform hade varit bättre.

Så jag vidhåller att jag måste ha en hum om vad jag tror kan hjälpa så att jag kontaktar rätt person.

@Magiana jag tror du måste släppa att du hela tiden sätter din bedömning främst. Om någon säger du kan göra yoga på arbetstid gör det. Om du tycker att din depression hållit på länge nog och du själv inte kan komma ur den lita på professionell vårdpersonal att de kan avgöra vad di behöver osv.

Du är den som i ditt läge är absolut sämst lämpad avgöra vad du behöver. Du har en hjärna som är sjuk och inte kan resonera korrekt just nu. Sluta lita på den och börja lita på andra och prova deras sätt. Ditt har du redan prövat

 

[Kilauea]

Jag är inte mycket för att ha andras djur hos mig. Jag är inte någon gos-människa som gullar med andras djur. En häst kan jag "krama" ibland men det blir alltid på hästens villkor så jag klänger inte runt halsen på dem.

Ska inte allt gos med djur ske på djurets villkor? Oavsett djurslag.

Det finns i dagsläget en hund jag passar ibland. Han är väluppfostrad och gör inget väsen av sig. Men han är jobbig att gå med för precis som alla hundar så vill han stanna och nosa.

Men det är ju så hundar gör? Stannar, nosar, kissar. Det är i alla fall därför jag går med min hund, för motion och för att han ska kunna "läsa tidningen".
Förstår inte vad det är för jobbigt med det.

Jag vet inte vilken terapi jag behöver. Jag kanske inte ens blir frisk och då har jag kastat pengarna i sjön. Men väljer jag att avsluta livet för att jag inte kan bli frisk så kanske det ändå inte spelar någon roll.

Stopp nu! Om du känner så så är nog psykakuten nåt du bör söka upp snarast. Det där är farliga tankar .

 

[Magiana]

Du verkar ha en väldigt transaktionell syn på relationer. Kan det stämma?

Alltså att relationer är transaktioner, i princip. Där man erbjuder varandra saker som den andra vill ha. Typ ”jag kan erbjuda kattvakt” ”vad bra, jag kan erbjuda pengar, och behöver en kattvakt. Ska vi byta?” ”Ja tack.”

Men i nära relationer jag har så erbjuder vi egentligen bara varandra gemenskap. Hjälper jag en vän så är det inte byteshandel, utan att jag hjälper dem för att jag vill, för att jag tycker om dem.

Det är det enklaste sättet för mig. Jag har som sagt haft en väldigt dysfunktionell uppväxt där jag mest var i vägen och var inte omtyckt. Jag fick inga kramar och fick aldrig höra att jag var älskad. Så jag vet inte hur det känns att vara älskad. Jag vill inte vara till besvär för folk. I hela mitt liv har jag i princip gått och bett om ursäkt för att jag existerar.

Och som jag redan sagt så är nära relationer jättesvårt för mig. Jag känner panik inför att inte duga och bli utesluten (som jag upplevt så många gånger redan). Gemenskap är en illusion. Den finns inte på riktigt. Eftersom jag alltid har brist på energi så hamnar jag lätt i positionen som "tärande". Men jag vill ju inte vara till besvär.

@Magiana jag tror du måste släppa att du hela tiden sätter din bedömning främst. Om någon säger du kan göra yoga på arbetstid gör det. Om du tycker att din depression hållit på länge nog och du själv inte kan komma ur den lita på professionell vårdpersonal att de kan avgöra vad di behöver osv.

Du är den som i ditt läge är absolut sämst lämpad avgöra vad du behöver. Du har en hjärna som är sjuk och inte kan resonera korrekt just nu. Sluta lita på den och börja lita på andra och prova deras sätt. Ditt har du redan prövat ❤

Väntan tär så mycket hela tiden. Och det finns inget sätt att lindra smärtan. Jag har svårt att stå ut.

 

[Magiana]

Ska inte allt gos med djur ske på djurets villkor? Oavsett djurslag.


Men det är ju så hundar gör? Stannar, nosar, kissar. Det är i alla fall därför jag går med min hund, för motion och för att han ska kunna "läsa tidningen".
Förstår inte vad det är för jobbigt med det.


Stopp nu! Om du känner så så är nog psykakuten nåt du bör söka upp snarast. Det där är farliga tankar .

Det finns inga djur som söker kontakt med mig. Eller den hunden jag passar gör ju det ibland, men då sitter jag vanligen och jobbar och har inte tid med den. En katt, kanin eller liten hund kan man ju ta upp i knät och kela med, och de kan antingen gå med på det/tycka om det, eller så säger de att de inte vill. Då slipper de så klart.

Jag vet att hundar gör så. Mig ger det ingenting. Jag får ingen motion av att stå still och titta på en hund som står och nosar. Jag blir rastlös av att stå still mot min vilja.

Nä, jag tänker inte kontakta psykakuten. De kan ändå inte göra något och jag är ju redan "inne i systemet". Jag vet ju inte än om det är helt kört. Men jag känner mig som ett rätt hopplöst fall. Ju längre tiden går, desto hopplösare känns det.

 

[Smulu]

Jag jobbar mot skarpa deadlines om jag inte levererar får företaget jag jobbar på ibland betala böter.
Jag tar rast, hämtar en kaffe etc. Gärna en extra 3- minutare när det är stressigt eftersom det inte får bli fel. En paus ger hjärnan möjlighet att vila och få ny energi. Och jag kan titta på datan med nya ögon.

Att du tar pauser är win win för dej och chefen.

 

[EmmaBovary]

Jag vet inte vilken terapi som passar och om några månader kan jag få det under högkostnadsskyddet. Men det är sjukt jobbigt att behöva vänta. Jag har väntat i snart två år. Depressionen känns jävligt ingrodd vid det här laget.


Och det var en felaktig slutsats. Händelsen ligger 6-10 år tillbaka i tiden.


För det var ett jävla exempel. Och den händelsen är en anledning till att jag inte passar andras djur längre. Jag vill kunna sova på nätterna. Och jag vill kunna känna att jag kan få något tillbaka av folk om jag ställer upp. Den här människan tog bara, hon gav aldrig något.

Men apropå det här, och det du sa att det verkar finnas begränsade möjligheter att lämna bort djur på pensionat i närheten. Skulle det kännas annorlunda om du hade ett djur, och att det fanns en överenskommelse att du och någon annan hjälps åt med att passa varandras djur när ni är borta? Ta och ge liksom, och inte behöva fundera så mycket mer över vad man kan tänkas ge/få för tjänsten.

 

[Magiana]

Jag jobbar mot skarpa deadlines om jag inte levererar får företaget jag jobbar på ibland betala böter.
Jag tar rast, hämtar en kaffe etc. Gärna en extra 3- minutare när det är stressigt eftersom det inte får bli fel. En paus ger hjärnan möjlighet att vila och få ny energi. Och jag kan titta på datan med nya ögon.

Att du tar pauser är win win för dej och chefen.

Jag tar lunchrast mellan 1-3 timmar. Jag tar utöver det kortare raster då jag går på toa, tar en kopp te eller vattnar blommorna. Ett yogapass tar en timme. Min arbetstid är 6 timmar per dag.

 

[Magiana]

Men apropå det här, och det du sa att det verkar finnas begränsade möjligheter att lämna bort djur på pensionat i närheten. Skulle det kännas annorlunda om du hade ett djur, och att det fanns en överenskommelse att du och någon annan hjälps åt med att passa varandras djur när ni är borta? Ta och ge liksom, och inte behöva fundera så mycket mer över vad man kan tänkas ge/få för tjänsten.

Jag vet inte vem jag skulle kunna göra en sådan överenskommelse med. Sen finns det ju alltid en risk att den andra personen flyttar eller slutar att ha djur. Och då står jag där och vet inte hur jag ska lösa det.

 

[Alexandra_W]

@Magiana din uppväxt har påverkat dig och kommer alltid påverka dig. Men så länge du låter den definiera dig och ditt liv idag kommer det vara som det är. Ingen terapi kan ändra det. Det är bara du som kan det. Och där kan du få verktyg hur du ska kunna göra och se annorlunda TROTS att du har dina erfarenheter, trots att du är livrädd mm.

Och två års depression är ingalunda jättelång tid eller någon hallmark för att det inte ska gå. Särskilt om man inte ens behandlat den mer än medicinskt. Dvs du behöver inte gå och känna den är obotbar.

 

[Alexandra_W]

Jag tar lunchrast mellan 1-3 timmar. Jag tar utöver det kortare raster då jag går på toa, tar en kopp te eller vattnar blommorna. Ett yogapass tar en timme. Min arbetstid är 6 timmar per dag.

Och ändå har din chef sagt du kan yoga på jobbet. Då anser hen att det är av värde och nytta du gör det. Så gör det och sluta omyndigförklara din chef!

 

[EmmaBovary]

Jag vet inte vem jag skulle kunna göra en sådan överenskommelse med. Sen finns det ju alltid en risk att den andra personen flyttar eller slutar att ha djur. Och då står jag där och vet inte hur jag ska lösa det.

Tja, den där gruppen du frågade i tex? Och så är det ju, men tror nog ändå att de flesta som bor på landet och som har djur är införstådd med problematiken och man hjälper ofta varandra.

 

[Raderad medlem 6459]

Men alltså vad är poängen med att sitta och diskutera djurvakt till djur som inte ens existerar? Hela tråden har ju fokus på nåt som inte ens är ett reellt problem.

@Magiana Jag får känslan av att du mår otroligt dåligt och då försöker hitta något som du tänker ska lösa allt: djur, flytta, uthyrning, häst etc. Och sen blir det än mer ångest när du sedan hittar alla problem som gör att du inte kan ha djur, flytta, uthyrning, häst etc. Just därför menar jag att om jag vore du skulle jag inte göra några större förändringar i den stilen utan fokusera på själva måendet. Och då antingen avvakta tills du får terapi genom landstinget eller frigöra pengar och gå privat.

Allt annat tror jag är vansinne just nu eftersom du ju är deprimerad.

 

[Magiana]

Tja, den där gruppen du frågade i tex? Och så är det ju, men tror nog ändå att de flesta som bor på landet och som har djur är införstådd med problematiken och man hjälper ofta varandra.

Det är en liten allmän grupp. Jag förväntar mig inte att få svar därifrån. Ibland förblir mina frågor obesvarade.

Men alltså vad är poängen med att sitta och diskutera djurvakt till djur som inte ens existerar? Hela tråden har ju fokus på nåt som inte ens är ett reellt problem.

@Magiana Jag får känslan av att du mår otroligt dåligt och då försöker hitta något som du tänker ska lösa allt: djur, flytta, uthyrning, häst etc. Och sen blir det än mer ångest när du sedan hittar alla problem som gör att du inte kan ha djur, flytta, uthyrning, häst etc. Just därför menar jag att om jag vore du skulle jag inte göra några större förändringar i den stilen utan fokusera på själva måendet. Och då antingen avvakta tills du får terapi genom genom landstinget eller frigöra pengar och gå privat.

Allt annat tror jag är vansinne just nu eftersom du ju är deprimerad.

Men hur ska jag klara dagarna utan att göra något som lyfter? Att jag rider gör jag ju just för måendets skull, men jag kan ju inte göra det varje dag och det är ett problem.

Och ändå har din chef sagt du kan yoga på jobbet. Då anser hen att det är av värde och nytta du gör det. Så gör det och sluta omyndigförklara din chef!

Men jag kommer ändå inte till skott. Det funkar ett tag men sen kommer jag alltid av mig.

 

[Raderad medlem 6459]

Men hur ska jag klara dagarna utan att göra något som lyfter? Att jag rider gör jag ju just för måendets skull, men jag kan ju inte göra det varje dag och det är ett problem.

Antingen så går du i terapi privat fram tills dess. Eller så får vi hitta något annat som kan lyfta dina dagar som inte innebär att skaffa häst eller hyra ut huset. För de två sistnämnda känns orealistiska med tanke på den ansträngning som behövs och hur ditt mående ser ut.

 

[Magiana]

Antingen så går du i terapi privat fram tills dess. Eller så får vi hitta något annat som kan lyfta dina dagar som inte innebär att skaffa häst eller hyra ut huset. För de två sistnämnda känns orealistiska med tanke på den ansträngning som behövs och hur ditt mående ser ut.

Jag är inte superpepp på att byta terapeut eftersom man då får börja om. Den nya terapeuten behöver ju lära sig var skon klämmer för mig. Och jag är rätt trött på att behöva berätta om mig själv för minst hundrade gången.

Jag har tyvärr igen aning om vad som skulle kunna hjälp mig att stå ut varje dag. Det enda jag kan komma på är ridning. Det är bara på hästryggen jag glömmer att jag är sjuk.

 

[Smulu]

Strunta i långa yoga pass, en solhälsning eller liknande ger tillräckligt. Lyssna på din kropp man klättrar upp för berget ett steg i taget.

 

[Alexandra_W]

Jag är inte superpepp på att byta terapeut eftersom man då får börja om. Den nya terapeuten behöver ju lära sig var skon klämmer för mig. Och jag är rätt trött på att behöva berätta om mig själv för minst hundrade gången.

Jag har tyvärr igen aning om vad som skulle kunna hjälp mig att stå ut varje dag. Det enda jag kan komma på är ridning. Det är bara på hästryggen jag glömmer att jag är sjuk.

Fast du har ju tidigare sagt saker som att du helst skulle vilja odla och så. Kan du inte i avslappnande, liten skala använda dig av sådant? Kravlöst! Eller prova en ny hobby du aldrig tänkt på.

Lek med tanken att du i två månader var sjukskriven. Och du får och kan inte bygga om, göra om trädgården eller rida. Vad skulle du göra den tiden?

 

[Magiana]

Strunta i långa yoga pass, en solhälsning eller liknande ger tillräckligt. Lyssna på din kropp man klättrar upp för berget ett steg i taget.

Jag har ingen aning om hur man gör en solhälsning. Jag vet inte ens vad den gör för nytta.

Oftast gör jag startpaket 1 som är allmänt stärkande, eller så gör jag startpaket 3 som är bra för ryggen. Någon gång har jag gjort startpaket 2 som är lugnande, men jag gillar inte det passet.

Det kortaste yogapass jag känner till är 22 minuter långt. Är det kortare än så, då är det inget pass.

 

[Inte_Ung]

Ridning är min motionsform. Tyvärr har jag inte möjlighet att göra det dagligen. Det finns inget annat jag finner nöje i.

Du måste motionera även om det inte är roligt.
Att hänga upp dig på något så dyrt och komplicerat som ridning kommer inte att fungera.
Du måste göra något mera lättåtkomligt som i princip bara tar den tid som ger motion.
Skogspromenader är bra.

Så jag vidhåller att jag måste ha en hum om vad jag tror kan hjälpa så att jag kontaktar rätt person

Vid båda mina terapiomgångar så utvärderades jag först av en överläkare som avgjorde vad jag behövde. Jag behövde inte veta något själv alls.