Borde jag flytta?

Jag hamnar ofta i dilemmat att det är långt att åka för att uträtta ärenden. Idag misslyckades jag med att byta däck på bilen och närmaste drop-in som jag känner till och som har öppet även röda dagar och helger, ligger i Örebro.

Och tomten är stor och kräver sin insats. Jag har rabatter att rensa och en massa gräsmatta att klippa. Förvisso kan ju det vara trevligt men när jag alltid upplever att jag inte hinner med fast jag vill, så känns det inte kul. Jag drömde liksom om ett paradis med olika växter som harmonierade med varandra och att skapandet av detta skulle ge utlopp för min kreativitet. Men livet känns så fullt av måsten att kreativiteten inte får plats. Sen drömde jag om att leva närmare jorden, att odla min egen mat, i stället för att vara tvungen att åka till Ica och köpa något som någon anonym har odlat och som sedan transporterats till butiken. Det finns ingen skön känsla alls i att åka till Ica och handla mat.

Jag hatar att behöva prioritera. Under vintern har en plåt lossnat från en av vindskivorna. Alla vindskivor behöver bytas för de är ruttna. En knutbräda är också rutten och behöver bytas. Jag mår illa över mina igenväxta rabatter vid entrén. Jag mår illa över ogräsen i rabatterna. Jag hatar att kantskära och vill ha ordentliga rabattkanter så att jag slipper ägna onödig tid till sånt. Jag behöver köpa en garderob. Jag behöver tvätta en matta. Jag behöver förlänga räckvidden på mitt wi-fi.

Jag försöker ta saker och ting pö om pö. Men om jag måste åka till Örebro för att få något uträttat så är orken slut sen. Det finns inte utrymme för något annat den dagen. Att åka till Örebro för att byta däck kostar för mycket av min tid och min ork.

Men var skulle jag i så fall bo? På något tråkigt ställe där alla drömmar dör? Jag skulle inte ens orka rodda med allt som en flytt innebär. Att bo på ett ställe där det inte finns något att göra, skulle tråka ut mig på nolltid. Det är en anledning till att jag inte kan bo i lägenhet. Jag har ingen aning om hur man fördriver tiden i en sådan och skulle nog klättra på väggarna.

Innan jag flyttade hit så drömde jag om att bo i ett litet hus på hjul. Det föll på att jag absolut inte kunde tänka mig kompromissa med att ha indraget vatten och avlopp. Hur man skulle lösa det på ett bra sätt i ett hus på hjul, kunde jag inte komma på. Det måste ju funka på vintern också och då måste det vara nergrävt. Och så behövde jag fiber i huset. Så det blev inget med det. Jag köpte ett riktigt hus i stället.

Men hur f-n hittar man den där nivån "lagom", som jag faktiskt orkar med, som är tillräckligt stimulerande men som inte kör slut på min energi? Just idag har jag ju kört slut på energin när jag inte lyckades byta däck. Det där ligger och stör eftersom jag inte kan lösa problemet snabbt och enkelt, så jag kommer mig inte för att göra något annat ö.h.t. Om jag hade bott nära Örebro hade jag bara åkt och bytt däck, men det är liksom en timme att köra dit, så nu sitter jag fast.

Mvh/ rastlös, irriterad och trött

 

[Fruentimber]

Jag har fattat det nu. Folk tar hela handen om man ger dem fingret. Jag kommer aldrig göra om det.

Fast jag tror snarare att det har med kommunikation att göra. Det är ju trots allt rätt enkelt att undvika dylika missförstånd i framtiden om du kommunicerar fram dina känslor och tankar (såsom betalning) istället för att anta att folk ska förstå själva. Det är inte så att hela världen är emot dig och att alla människor är onda. Men det krävs två för att dansa tango, så att säga.

 

[tuaphua]

Kan det inte finnas någon pensionär eller ngn som älskar djur men inte kan ha egna som skulle tycka om att få vara djurvakt? Tänkte OM du ville ha djur.
Min lilla hund är ovärderlig i vilket sällskap, många skratt och hur mkt kärlek hon ger. Om du vill ha djur hoppas jag du finner ett sätt!

Jag har haft en granne som blev av med sin hund. Hon hade väldigt gärna min hund. Det gav inte bara mig ngt, utan också henne.
Hon tyckte hundgoset var betalning nog. Men jag brukade iaf köpa presenter.

Jag har haft andra grannar där de haft hund/hästar/katter etc. Då har vi bytt tjänster så vi alla blivit friare.
Samma med närmsta vänner och familj.
Ingen har då betalat ngt. Det jämnar ut sig. Och vi har väl lite samma syn på saken. Man VILL hjälpa. Det är det som är det primära, att få ge(den hjälpen).

 

[Alexandra_W]

Då sitter jag fast i moment 22. Mina relationsproblem göder depressionen. Jag kommer aldrig att bli av med den innan relationsproblemen är lösta. Jag vaknar varje dag och är ledsen.


Jag hade velat ha något som gjorde det värt besväret. Katten var skitjobbig och krävande. Jag ställde liksom upp för att hon frågade i sista minuten innan de skulle åka utomlands. Egentligen borde jag ha sagt nej men tydligen lyckades jag inte med det. Jag hade inte det minsta intresse av att ta hand om hennes katt.

Men vad hade varit värt det för dig?

 

[MiaMia]

För mig var det bara jävligt konstigt att dumpa katten på en människa som inte vill ha katt och som man inte känner väl och dessutom förvänta sig att det ska vara gratis. För mig kändes det självklart att sådant man ber andra om som den inte vill, det betalar man för. Jag hade själv aldrig någonsin kommit på tanken att utnyttja någon på det sättet som hon gjorde.

Men hon stod väl inte utanför din dörr med katten under armen och tvingade dig.
Hon frågade väl? Och du accepterade att ta emot den.
Hon kunde ju inte ha den blekaste aning om att du inte ville ifall du inte sa det.

 

[Inte_Ung]

Jag får ingen sjukskrivning. Jag förväntas som vanligt att bara pressa på.

När jag råkade illa ut på min arbetsplats så betalade den arbetsgivaren allt. Visserligen för att tysta mig, men ändå.
Efter mordhotet så fick jag själv stå för kostnaderna då jag numera lever utan SGI. Mitt alternativa ekonomiska leverne genererar inget SGI.

 

[Inte_Ung]

Det kan jag inte göra själv. Jag vet inte hur man gör.

Du kan ju börja med att lyssna på den där radioföljetongen och se om den kan ge någon ledning.

 

[Raderad medlem 6459]

Men jag får ju ingen!

Istället för att betala för en häst kan du betala för terapi. Eller amortera mindre ett par år och betala terapi istället.

 

[Inte_Ung]

För mig var det bara jävligt konstigt att dumpa katten på en människa som inte vill ha katt och som man inte känner väl och dessutom förvänta sig att det ska vara gratis

Hon antog nog att du skulle behöva hjälp med något i framtiden som hon då kunde göra för dig.
Det blir ju svårt för dig att hitta människor att få hjälp av om du inte kan tänka dig att odla kontakter där du faktiskt på riktigt kan bidra med något.
Ena stunden så påstår du att du inte har något att erbjuda och andra stunden så känner du dig utnyttjad.
Det där blir ju svårt att få till.

 

[Gnist]

Jag har fattat det nu. Folk tar hela handen om man ger dem fingret. Jag kommer aldrig göra om det.

Fast det är ju så världen fungerar, man ställer upp för sina vänner/bekanta och på så vis odlar man sina kontakter. Jag hundvaktar, ställer upp som jourhavande "hundskadekonsulent" alla tider på dygnet utan att förvänta mig någon betalning, men jag vet ju att jag har hjälp att få, att andra gärna ställer upp för mig i gengäld, vänskaper växer, kontaktnätet håller sig stabilt och därmed ökar också tryggheten. Både den jag ger och den jag får.

Någonstans måste man ju börja odla sitt kontaktnät och sociala trygghet liksom och att bli förbannad för att man får en blomma för att man hjälpt någon känns -för mig- en smula överdramatiskt.

 

[Magiana]

Kan det inte finnas någon pensionär eller ngn som älskar djur men inte kan ha egna som skulle tycka om att få vara djurvakt? Tänkte OM du ville ha djur.
Min lilla hund är ovärderlig i vilket sällskap, många skratt och hur mkt kärlek hon ger. Om du vill ha djur hoppas jag du finner ett sätt!

Jag har haft en granne som blev av med sin hund. Hon hade väldigt gärna min hund. Det gav inte bara mig ngt, utan också henne.
Hon tyckte hundgoset var betalning nog. Men jag brukade iaf köpa presenter.

Jag har haft andra grannar där de haft hund/hästar/katter etc. Då har vi bytt tjänster så vi alla blivit friare.
Samma med närmsta vänner och familj.
Ingen har då betalat ngt. Det jämnar ut sig. Och vi har väl lite samma syn på saken. Man VILL hjälpa. Det är det som är det primära, att få ge(den hjälpen).

Jag är inte mycket för att ha andras djur hos mig. Jag är inte någon gos-människa som gullar med andras djur. En häst kan jag "krama" ibland men det blir alltid på hästens villkor så jag klänger inte runt halsen på dem.

Det finns i dagsläget en hund jag passar ibland. Han är väluppfostrad och gör inget väsen av sig. Men han är jobbig att gå med för precis som alla hundar så vill han stanna och nosa. Ägaren brukar ha honom lös, men jag törs oftast inte det. Han är lydig men jag litar inte på att han lyder mig till exakt 100%. Jag har haft honom lös på ställen med god sikt och inget i närheten som är olämpligt att han springer mot, men tycker även det är lite jobbigt för jag behöver då och då säga till honom att hålla sig i närheten. Kommer han för långt bort blir hörseln något selektiv.

Jag uppskattar som sagt inte andras djur så mycket att jag vill passa dem för att ha djur ett tag och det är den känslan jag utgår ifrån gällande andra också. Om jag hade egna djur så skulle jag inte vilja utnyttja någon att ta hand om dem när jag reser bort. Jag kan inte ge dem något i utbyte förutom pengar (som jag har ont om).

Men vad hade varit värt det för dig?

Menar du kattpassningen?

Men hon stod väl inte utanför din dörr med katten under armen och tvingade dig.
Hon frågade väl? Och du accepterade att ta emot den.
Hon kunde ju inte ha den blekaste aning om att du inte ville ifall du inte sa det.

Ja, hon frågade! Och jag kunde inte säga nej. Jag kände mig skyldig att säga ja för att inte sätta henne i skiten. Det var ju som sagt väldigt kort om tid innan de skulle åka.

Nu säger jag bara nej till folk. De får lösa sina problem själva. Jag vill inte bli utnyttjad. Jag vill inte ha andras besvärliga djur till något pris alls. Eller det kanske kan vara värt några miljoner att vara sömnlös en vecka?

Du kan ju börja med att lyssna på den där radioföljetongen och se om den kan ge någon ledning.

Det kräver energi och koncentrationsförmåga jag inte har. Jag vet inte om jag törs chansa med att slösa med energin.

Istället för att betala för en häst kan du betala för terapi. Eller amortera mindre ett par år och betala terapi istället.

Jag vet inte vilken terapi jag behöver. Jag kanske inte ens blir frisk och då har jag kastat pengarna i sjön. Men väljer jag att avsluta livet för att jag inte kan bli frisk så kanske det ändå inte spelar någon roll.

Jag kan för övrigt inte betala någon terapi om jag inte slutar amortera.

Hon antog nog att du skulle behöva hjälp med något i framtiden som hon då kunde göra för dig.
Det blir ju svårt för dig att hitta människor att få hjälp av om du inte kan tänka dig att odla kontakter där du faktiskt på riktigt kan bidra med något.
Ena stunden så påstår du att du inte har något att erbjuda och andra stunden så känner du dig utnyttjad.
Det där blir ju svårt att få till.

Tror jag inte. Vi var som sagt inte nära vänner och jag var inte intresserad av att bli det heller. Hon hade inget att ge mig på något plan. Det är just det faktumet att hon inte hade något att ge mig (varken då eller i framtiden) som gjorde att jag kände mig utnyttjad.

Fast det är ju så världen fungerar, man ställer upp för sina vänner/bekanta och på så vis odlar man sina kontakter. Jag hundvaktar, ställer upp som jourhavande "hundskadekonsulent" alla tider på dygnet utan att förvänta mig någon betalning, men jag vet ju att jag har hjälp att få, att andra gärna ställer upp för mig i gengäld, vänskaper växer, kontaktnätet håller sig stabilt och därmed ökar också tryggheten. Både den jag ger och den jag får.

Någonstans måste man ju börja odla sitt kontaktnät och sociala trygghet liksom och att bli förbannad för att man får en blomma för att man hjälpt någon känns -för mig- en smula överdramatiskt.

Att vara sömnlös en vecka är att offra för mycket. Särskilt när man inte får något tillbaka.

 

[Sleepy]

Jag har fattat det nu. Folk tar hela handen om man ger dem fingret. Jag kommer aldrig göra om det.

"Folk" är lite väl generellt; människor är olika, helt enkelt.

De flesta jag byter tjänster med fungerar det väldigt bra. Vi hjälper varandra, kanske en symbolisk gåva. Sen har det funnits de som försöker utnyttja läget, där balansen inte hålls - då blir det inte fler ggr helt enkelt. Alla är olika och det är bara att gå på känslan om det fungerar eller inte.

 

[Alexandra_W]

@Magiana ja precis, vad (summa etc) hade känts värt det för dig att passa katten?

 

[Fruentimber]

Tror jag inte. Vi var som sagt inte nära vänner och jag var inte intresserad av att bli det heller. Hon hade inget att ge mig på något plan. Det är just det faktumet att hon inte hade något att ge mig (varken då eller i framtiden) som gjorde att jag kände mig utnyttjad.

Men du känner ju inte människan? Hur kan du göra så säkra uttalanden på någon du beskrivit som "ytligt bekant"? Om ni inte kommit överens om att du ska ha betalt i form av pengar innan du tar emot katten (och du dessutom inte säger nej) så blir det ju svårt att hävda rätten till det efteråt för att katten visade sig vara skitjobbig. Det här med att människor ska "ge dig" saker, är det så du ser på relationer? Hur är det med att ge tillbaka från din sida?

 

[Sleepy]

Jag kan för övrigt inte betala någon terapi om jag inte slutar amortera.

Du kan, som sagt, gå privat till samma kostnad.

 

[Magiana]

@Magiana ja precis, vad (summa etc) hade känts värt det för dig att passa katten?

Summan är väldigt orelevant för tråden. Men 600 ville jag ha. Med tanke på kattens besvärlighet så hade en mångdubbelt högre summa varit relevant.

Men du känner ju inte människan? Hur kan du göra så säkra uttalanden på någon du beskrivit som "ytligt bekant"? Om ni inte kommit överens om att du ska ha betalt i form av pengar innan du tar emot katten (och du dessutom inte säger nej) så blir det ju svårt att hävda rätten till det efteråt för att katten visade sig vara skitjobbig. Det här med att människor ska "ge dig" saker, är det så du ser på relationer? Hur är det med att ge tillbaka från din sida?

Hon var en f.d. hyresvärd. Vi hade ingen kontakt efter att jag flyttade därifrån. Sen blev hon personlig assistent till en granne så det är den vägen vi kom i kontakt med varann igen.

Jag trodde inte hon skulle utnyttja mig och tog för givet att jag skulle få betalt (innan jag visste att katten var skitjobbig). Det var ju tydligen fel. Hade jag vetat hur katten var hade jag aldrig i helvete tagit emot den.

Jag har inget att ge andra. Därför ber jag inte andra om saker heller som jag inte kan betala för. Jag är inte den som utnyttjar folk.

Du kan, som sagt, gå privat till samma kostnad.

Samma kostnad som vad?

 

[Alexandra_W]

Summan är väldigt orelevant för tråden. Men 600 ville jag ha. Med tanke på kattens besvärlighet så hade en mångdubbelt högre summa varit relevant.


Hon var en f.d. hyresvärd. Vi hade ingen kontakt efter att jag flyttade därifrån. Sen blev hon personlig assistent till en granne så det är den vägen vi kom i kontakt med varann igen.

Jag trodde inte hon skulle utnyttja mig och tog för givet att jag skulle få betalt (innan jag visste att katten var skitjobbig). Det var ju tydligen fel. Hade jag vetat hur katten var hade jag aldrig i helvete tagit emot den.

Jag har inget att ge andra. Därför ber jag inte andra om saker heller som jag inte kan betala för. Jag är inte den som utnyttjar folk.


Samma kostnad som vad?

Nej jag tycker inte summan är irrelevant. Hade du velat ha/ansett du skulle ha haft 6000 kr för att passa katten i en vecka hade det varit en orimlig summa och du som haft orimliga förväntningar. Medan en mer rimlig summa som 600 kr för en vecka inte är en orimlig förväntning generellt, men däremot nog är ganska högt att förvänta sig OM det inte avtalats om eller sagts något om betalning alls innan.

 

[MiaMia]

Jag uppskattar som sagt inte andras djur så mycket att jag vill passa dem för att ha djur ett tag och det är den känslan jag utgår ifrån gällande andra också.

Men det där blir ju lite problematiskt. Om du utgår ifrån att andra är/tänker/känner/värderar som du gör. När det faktiskt inte är så.

Exempelvis så finns det en hel del folk som hjälper till med saker för att de ser ett värde i att hjälpa någon. Som kanske inte tänker att djuret själv ska ge en så mycket att det finns ett utbyte för mig att få från den aspekten av det hela. Eller att det ens är värdet för mig som är avgörande ifall det är ett stor behov för den andre att få hjälpen.

Jag tänker att du gör det onödigt problematiskt för dig själv att interagera med andra om du går in i det med premisser om de andra människorna som inte stämmer eller med antaganden som du inte har grund för.

 

[Fruentimber]

Hon var en f.d. hyresvärd. Vi hade ingen kontakt efter att jag flyttade därifrån. Sen blev hon personlig assistent till en granne så det är den vägen vi kom i kontakt med varann igen.

Jag trodde inte hon skulle utnyttja mig och tog för givet att jag skulle få betalt (innan jag visste att katten var skitjobbig). Det var ju tydligen fel. Hade jag vetat hur katten var hade jag aldrig i helvete tagit emot den.

Jag har inget att ge andra. Därför ber jag inte andra om saker heller som jag inte kan betala för. Jag är inte den som utnyttjar folk.

Att hon bad dig om en tjänst och sedan inte ville ge dig betalning ni inte gjort upp i förhand är inte vad jag kallar för utnyttjande. Du må känna så, men jag tror att detta återigen har att göra med att du blir väldigt fast i din bild av "vad som faktiskt hände", utan att kunna ta in att andra inte upplever samma som du. Man kan inte begära att folk ska läsa ens tankar och sedan påstå att de utnyttjat en av ren ondo när man sedan känner sig missförstånd.

 

[monster1]

Att hon bad dig om en tjänst och sedan inte ville ge dig betalning ni inte gjort upp i förhand är inte vad jag kallar för utnyttjande. Du må känna så, men jag tror att detta återigen har att göra med att du blir väldigt fast i din bild av "vad som faktiskt hände", utan att kunna ta in att andra inte upplever samma som du. Man kan inte begära att folk ska läsa ens tankar och sedan påstå att de utnyttjat en av ren ondo när man sedan känner sig missförstånd.

Däremot så är det ju att utnyttja en relation om man pressar den andra personen att göra en en tjänst. Även om det är någon form av känslomässig utpressning @Magiana

Jag passar ofta en katt i min bekantskapskrets, i stort sett innebär det att jag åker förbi hens hus, matar katten och gör ren lådan. I den formen är inte kattpassning så belastande. När någon passat min katt brukade de få en chokladkaka eller något annat trevligt i present, en rent symbolisk gåva är det ju.

Numera byter vi passningar till höger och vänster då hon tar hand om min häst och jag passar hennes katt när hon åker iväg då orkar vi oftast inte byta gåvor med varandra, det jämnar nog ut sig i slut änden.

 

[Fruentimber]

Däremot så är det ju att utnyttja en relation om man pressar den andra personen att göra en en tjänst. Även om det är någon form av känslomässig utpressning @Magiana

Jag passar ofta en katt i min bekantskapskrets, i stort sett innebär det att jag åker förbi hens hus, matar katten och gör ren lådan. I den formen är inte kattpassning så belastande. När någon passat min katt brukade de få en chokladkaka eller något annat trevligt i present, en rent symbolisk gåva är det ju.

Numera byter vi passningar till höger och vänster då hon tar hand om min häst och jag passar hennes katt när hon åker iväg då orkar vi oftast inte byta gåvor med varandra, det jämnar nog ut sig i slut änden.

Men de har ju/hade ingen annan relation än just ytligt bekanta. Det är ju tydligen inte så att Magiana passat katten återkommande tillfällen utan ens ett "tack". Det handlar om ett tillfälle där Magiana förväntade sig betalning för att katten var jobbig, trots att detta inte förhandlats om innan. Det kan jag helt enkelt inte se som någon form av utnyttjade eller känslomässig utpressning, och jag tror inte att det ger något alls konstruktivt relationsmässigt sett att spä på den bilden av att det var det som skedde.