Borde jag flytta?

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag hamnar ofta i dilemmat att det är långt att åka för att uträtta ärenden. Idag misslyckades jag med att byta däck på bilen och närmaste drop-in som jag känner till och som har öppet även röda dagar och helger, ligger i Örebro.

Och tomten är stor och kräver sin insats. Jag har rabatter att rensa och en massa gräsmatta att klippa. Förvisso kan ju det vara trevligt men när jag alltid upplever att jag inte hinner med fast jag vill, så känns det inte kul. Jag drömde liksom om ett paradis med olika växter som harmonierade med varandra och att skapandet av detta skulle ge utlopp för min kreativitet. Men livet känns så fullt av måsten att kreativiteten inte får plats. Sen drömde jag om att leva närmare jorden, att odla min egen mat, i stället för att vara tvungen att åka till Ica och köpa något som någon anonym har odlat och som sedan transporterats till butiken. Det finns ingen skön känsla alls i att åka till Ica och handla mat.

Jag hatar att behöva prioritera. Under vintern har en plåt lossnat från en av vindskivorna. Alla vindskivor behöver bytas för de är ruttna. En knutbräda är också rutten och behöver bytas. Jag mår illa över mina igenväxta rabatter vid entrén. Jag mår illa över ogräsen i rabatterna. Jag hatar att kantskära och vill ha ordentliga rabattkanter så att jag slipper ägna onödig tid till sånt. Jag behöver köpa en garderob. Jag behöver tvätta en matta. Jag behöver förlänga räckvidden på mitt wi-fi.

Jag försöker ta saker och ting pö om pö. Men om jag måste åka till Örebro för att få något uträttat så är orken slut sen. Det finns inte utrymme för något annat den dagen. Att åka till Örebro för att byta däck kostar för mycket av min tid och min ork.

Men var skulle jag i så fall bo? På något tråkigt ställe där alla drömmar dör? Jag skulle inte ens orka rodda med allt som en flytt innebär. Att bo på ett ställe där det inte finns något att göra, skulle tråka ut mig på nolltid. Det är en anledning till att jag inte kan bo i lägenhet. Jag har ingen aning om hur man fördriver tiden i en sådan och skulle nog klättra på väggarna.

Innan jag flyttade hit så drömde jag om att bo i ett litet hus på hjul. Det föll på att jag absolut inte kunde tänka mig kompromissa med att ha indraget vatten och avlopp. Hur man skulle lösa det på ett bra sätt i ett hus på hjul, kunde jag inte komma på. Det måste ju funka på vintern också och då måste det vara nergrävt. Och så behövde jag fiber i huset. Så det blev inget med det. Jag köpte ett riktigt hus i stället.

Men hur f-n hittar man den där nivån "lagom", som jag faktiskt orkar med, som är tillräckligt stimulerande men som inte kör slut på min energi? Just idag har jag ju kört slut på energin när jag inte lyckades byta däck. Det där ligger och stör eftersom jag inte kan lösa problemet snabbt och enkelt, så jag kommer mig inte för att göra något annat ö.h.t. Om jag hade bott nära Örebro hade jag bara åkt och bytt däck, men det är liksom en timme att köra dit, så nu sitter jag fast.

Mvh/ rastlös, irriterad och trött
 

Menar du att inga prover är tagna på sköldkörtel (brister där kan ge depression), Järn och annat som kan orsaka allmän utmattning?
Exakt. Inga prover är tagna.

Jag har tagit upp det med VC och var ju där på "studiebesök" (på provtagningen) några gånger, men höll på att svimma redan i väntrummet då de var tvungna att ta några patienter emellan. Där satt jag och hyperventilerad. Jag försökte fokusera på andningen allt jag kunde, men det hjälpte inte. Paniken var för stark.
 
Senast ändrad:
Jag klarar inte en blodprovstagning. Jag måste drogas rejält om det ska gå. Förra året gjorde de ett försök när jag var på sjukhuset. De lyckades inte ta ett korrekt prov p.g.a. min stressreaktion (som sobril inte hade någon effekt på).


Jag orkar inte ens äta ordentligt för jag orkar inte laga mat. Dessvärre finns det ingen som kan hjälpa mig med maten.

Jag har varit på psykakuten en gång. Det pratade bara en stund med mig, sen åkte jag hem.

Motion kommer inte att hjälpa mot de reaktioner jag har. Det har inte gjort det förut. Det är inte panikångest jag har.

Jag behöver få tillbaka hoppet om att det går att bli frisk. Den har jag tappat.

Varför finns ingen som kan hjälpa dig med maten?

Utifrån hur du beskriver ditt mående inkl livsleda och tankar kring avsluta så tycker jag du borde söka psykakuten. Vara helt ärlig med hur du mår och tänker och att du inte klarar ta hand om dig själv samt tacka ja om du erbjuds inläggning.
 
Exakt. Inga prover är tagna.

Jag har tagit upp det med VC och var ju där på "studiebesök" några gånger, men höll på att svimma redan i väntrummet då de var tvungna att ta några patienter emellan. Där satt jag och hyperventilerad. Jag försökte fokusera på andningen allt jag kunde, men det hjälpte inte. Paniken var för stark.
Javisst ja. Jag glömde ju din fobi. Förlåt.
 
Jag klarar inte en blodprovstagning. Jag måste drogas rejält om det ska gå. Förra året gjorde de ett försök när jag var på sjukhuset. De lyckades inte ta ett korrekt prov p.g.a. min stressreaktion (som sobril inte hade någon effekt på).


Jag orkar inte ens äta ordentligt för jag orkar inte laga mat. Dessvärre finns det ingen som kan hjälpa mig med maten.

Jag har varit på psykakuten en gång. Det pratade bara en stund med mig, sen åkte jag hem.

Motion kommer inte att hjälpa mot de reaktioner jag har. Det har inte gjort det förut. Det är inte panikångest jag har.

Jag behöver få tillbaka hoppet om att det går att bli frisk. Den har jag tappat.
Det handlar inte om att mat och motion kommer att göra dig frisk. Det handlar om att mat och motion är nödvändiga förutsättningar för att bli frisk. Oavsett vad som ev. behövs i övrigt.

Om du inte klarar att ordna dina basala behov ska du be om hjälp från socialtjänsten för att bl.a. kunna få näringsriktig mat på bordet.
 
Jag klarar inte en blodprovstagning. Jag måste drogas rejält om det ska gå. Förra året gjorde de ett försök när jag var på sjukhuset. De lyckades inte ta ett korrekt prov p.g.a. min stressreaktion (som sobril inte hade någon effekt på).


Jag orkar inte ens äta ordentligt för jag orkar inte laga mat. Dessvärre finns det ingen som kan hjälpa mig med maten.

Jag har varit på psykakuten en gång. Det pratade bara en stund med mig, sen åkte jag hem.

Motion kommer inte att hjälpa mot de reaktioner jag har. Det har inte gjort det förut. Det är inte panikångest jag har.

Jag behöver få tillbaka hoppet om att det går att bli frisk. Den har jag tappat.

Jag vet inte om det kan hjälpa dig att få upp hoppet. Men jag var sjuk mååånga år. Sedan jag var omyndig. Jag var sjukskriven, jag ville dö och hade förmodligen inte varit kvar om jag inte behövt sköta min häst som annars hade fått tas bort iom att han var väldigt knepig.
Jag gick i terapi i en herrans massa år och inget hjälpte direkt. Iaf inte nog för att jag skulle må bra. Varken terapier eller mediciner gav nog. Även vården uttryckte att jag var ett hopplöst fall.
Sen hade jag tur och ramlade över rätt form av terapi, rätt psykolog etc. Och har mått fint ganska många år nu.

Jag tror inte alls det är hopplöst för dig att få må bra, kunna ha relationer etc. Det kommer säkert ta tid och vara tufft. Men jag tror och hoppas du kan få må helt om för det mesta iaf och kanske rent av bra oftast!

Om du får hjälp av boendestöd eller liknande kanske man kan se till att det blir mat fixat då?
Jag vet inte hur det funkar riktigt. Kanske någon annan bukare har mer koll?

Kan det gå att få till provtagning med stöd av någon sådan?
Tänker att det kan ju vara en kombination av fysiska besvär och ditt liv/sorg/depression etc..
 
Varför finns ingen som kan hjälpa dig med maten?

Utifrån hur du beskriver ditt mående inkl livsleda och tankar kring avsluta så tycker jag du borde söka psykakuten. Vara helt ärlig med hur du mår och tänker och att du inte klarar ta hand om dig själv samt tacka ja om du erbjuds inläggning.
För att jag har inga anhöriga/sambo.

Med det sagt så behöver du ta prover. Går det inte att få något lugnande. Typ lustgas?
Jag vet inte.

Det handlar inte om att mat och motion kommer att göra dig frisk. Det handlar om att mat och motion är nödvändiga förutsättningar för att bli frisk. Oavsett vad som ev. behövs i övrigt.

Om du inte klarar att ordna dina basala behov ska du be om hjälp från socialtjänsten för att bl.a. kunna få näringsriktig mat på bordet.
Ojojoj. Basala behov skiter vården i. Faktiskt. Det är den erfarenhet jag har. När jag var som sjukast orkade jag inte ens koka potatis. Sjukvården ryckte bara på axlarna och pressade på att jag skulle upp i tid på mitt jobb.

Nu gör jag mat ibland. Men det kan gå tid mellan gångerna. Jag gör storkok och lever på det ett tag, men även det tar ju slut.

Jag kan faktiskt behöva hjälp med mat och motion, men orkar inte prata för mig. Jag vet inte heller vart jag kan vända mig.
 
För att jag har inga anhöriga/sambo.


Jag vet inte.


Ojojoj. Basala behov skiter vården i. Faktiskt. Det är den erfarenhet jag har. När jag var som sjukast orkade jag inte ens koka potatis. Sjukvården ryckte bara på axlarna och pressade på att jag skulle upp i tid på mitt jobb.

Nu gör jag mat ibland. Men det kan gå tid mellan gångerna. Jag gör storkok och lever på det ett tag, men även det tar ju slut.

Jag kan faktiskt behöva hjälp med mat och motion, men orkar inte prata för mig. Jag vet inte heller vart jag kan vända mig.

Men Magiana. Samhället har ett helt skyddsnät för de som inte klarar att ta hand om sig själv. Vänd dig till din kommun. Det finns både insatser via hemtjänst och socialtjänst. Ring till kommunen, förklara att du pga depression inte orkar ta hand om allt själv och bland annat inte orkar laga mat och därför inte äta ordentligt.
 
@Magiana du måste ta sköldkörtelprov på något vis.
Om det är den som strular så hjälper bara levaxin.
Du måste ta hjälp innan du går under.
Man mår jättedåligt psykiskt om sköldkörteln slutar fungera.
Jättedåligt ända ner i botten.
Ingen häst, inga pengar i världen och inte ens den vackraste trädgård hjälper mot det.
 
Men Magiana. Samhället har ett helt skyddsnät för de som inte klarar att ta hand om sig själv. Vänd dig till din kommun. Det finns både insatser via hemtjänst och socialtjänst. Ring till kommunen, förklara att du pga depression inte orkar ta hand om allt själv och bland annat inte orkar laga mat och därför inte äta ordentligt.
Jag försökte kontakta Personligt Ombud för att få hjälp med det, men det fanns ingen sådan i den här kommunen. Någon ork att gå vidare hade jag inte. Jag orkade inte googla efter information eller kontakta folk. Jag hade behövt hjälp med det men det fanns ingen hjälp att få.

Jag har genom hela sjukdomen fått klara mig själv, även när jag inte orkat. När jag kontaktade VC första gången 10 augusti 2017 så fick jag en tid hos kuratorn 18 dagar senare. Under tiden blev jag sämre. Jag fick inte i mig mat och klarade inte mitt jobb. Jag ringde VC och bad att få komma tidigare. Det fick jag inte. Det fanns inga lediga tider.

När jag kom till kuratorn så berättade jag att jag inte äter och inte klarar mitt jobb. Svaret var "välkommen tillbaka om tre veckor". :banghead:

Mitt liv fungerade inte. Jag försökte få en tid hos läkaren. Det fick jag inte. VC krävde att jag skulle gräva fram min gamla journal och ge dem. Jag var för sjuk för det och klarade inte av uppgiften. Jag förstod inte hur jag skulle göra och förstod inte instruktionerna. Dessutom var jag inte särskilt villig att ge dem min journal.

5 oktober bröt jag ihop. Då fick jag träffa läkare, nästan 2 månader efter att jag kontaktat VC första gången.

Sen har det fortsatt i samma anda. Jag har fått slåss för mina rättigheter utan att ha orken för att slåss. Och hela tiden var det press på att gå upp i tid på jobbet. Hur jag mådde och att jag fick den hjälp jag behövde var det ingen som funderade på. Jag frågade faktiskt läkaren vid ett tillfälle när det pressades om att gå upp i tid att "är det meningen att man ska leva i en sanitär olägenhet för jag klarar inte min vardag?". Jag uppfattade svaret som "ja".

@Magiana du måste ta sköldkörtelprov på något vis.
Om det är den som strular så hjälper bara levaxin.
Du måste ta hjälp innan du går under.
Man mår jättedåligt psykiskt om sköldkörteln slutar fungera.
Jättedåligt ända ner i botten.
Ingen häst, inga pengar i världen och inte ens den vackraste trädgård hjälper mot det.
Jag har inga symptom på problem med sköldkörteln förutom depression (som jag i sin tur fick för att jag blev lämnad av familjen, den stress det orsakade och för att jag kört mig själv i botten). Den ork jag har varierar också med det psykiska måendet.
 
@Magiana du måste ta sköldkörtelprov på något vis.
Om det är den som strular så hjälper bara levaxin.
Du måste ta hjälp innan du går under.
Man mår jättedåligt psykiskt om sköldkörteln slutar fungera.
Jättedåligt ända ner i botten.
Ingen häst, inga pengar i världen och inte ens den vackraste trädgård hjälper mot det.

Depression i sig är inte det första eller vanligaste symptomet på just hypotyreos och har man gått med obehandlad hypotyreos under flera års tid, så finns det andra symptom som skulle vara kraftigt uttalade och dessa är inget Magiana skriver om. Vilket hon säkerligen hade gjort om hon hade dem, för de symptomen är inte direkt subtila och passerar obemärkta förbi.
 
Jag försökte kontakta Personligt Ombud för att få hjälp med det, men det fanns ingen sådan i den här kommunen. Någon ork att gå vidare hade jag inte. Jag orkade inte googla efter information eller kontakta folk. Jag hade behövt hjälp med det men det fanns ingen hjälp att få.

Jag har genom hela sjukdomen fått klara mig själv, även när jag inte orkat. När jag kontaktade VC första gången 10 augusti 2017 så fick jag en tid hos kuratorn 18 dagar senare. Under tiden blev jag sämre. Jag fick inte i mig mat och klarade inte mitt jobb. Jag ringde VC och bad att få komma tidigare. Det fick jag inte. Det fanns inga lediga tider.

När jag kom till kuratorn så berättade jag att jag inte äter och inte klarar mitt jobb. Svaret var "välkommen tillbaka om tre veckor". :banghead:

Mitt liv fungerade inte. Jag försökte få en tid hos läkaren. Det fick jag inte. VC krävde att jag skulle gräva fram min gamla journal och ge dem. Jag var för sjuk för det och klarade inte av uppgiften. Jag förstod inte hur jag skulle göra och förstod inte instruktionerna. Dessutom var jag inte särskilt villig att ge dem min journal.

5 oktober bröt jag ihop. Då fick jag träffa läkare, nästan 2 månader efter att jag kontaktat VC första gången.

Sen har det fortsatt i samma anda. Jag har fått slåss för mina rättigheter utan att ha orken för att slåss. Och hela tiden var det press på att gå upp i tid på jobbet. Hur jag mådde och att jag fick den hjälp jag behövde var det ingen som funderade på. Jag frågade faktiskt läkaren vid ett tillfälle när det pressades om att gå upp i tid att "är det meningen att man ska leva i en sanitär olägenhet för jag klarar inte min vardag?". Jag uppfattade svaret som "ja".


Jag har inga symptom på problem med sköldkörteln förutom depression (som jag i sin tur fick för att jag blev lämnad av familjen, den stress det orsakade och för att jag kört mig själv i botten). Den ork jag har varierar också med det psykiska måendet.

Fast ringa kommunens växel och beskriva det jag skrev orkar du.
Vilken kommun är det, Örebro? Då ringer du 019-21 10 00 och ber att få tala med en biståndshandläggare.

Orkar du inte ens det kan jag eller annan ringa åt dig och se till du blir uppringd.
 
Jag har sett flera exempel på detta där just orkeslöshet och depression varit de mest framträdande symtomen.
Det är en lurig sjukdom det där.

Jag har den och speciellt lurig är den inte, men just depression är ytterst sällan det första och aldrig det enda symptomet på långvarig, obehandlad hypotyreos.
 
Jag har inga symptom på problem med sköldkörteln förutom depression (som jag i sin tur fick för att jag blev lämnad av familjen, den stress det orsakade och för att jag kört mig själv i botten). Den ork jag har varierar också med det psykiska måendet.
Jag har på nära håll sett flera exempel på människor som mått som du beskriver och där grundproblemet bl.a. varit underproduktion av sköldkörtelhormon.
Det är ett viktigt prov vid trötthetsutredning.
Jag har själv tagit det flera gånger just p.g.a. det.
 
Jag har den och speciellt lurig är den inte, men just depression är ytterst sällan det första och aldrig det enda symptomet på långvarig, obehandlad hypotyreos.
Jo den är lurig att hitta.
Den visar sig på många olika sätt och vis.
På dig på ett sätt och på någon annan på ett annat sätt.
Prov är det som ger klarhet i hur det förhåller sig.
 
Fast ringa kommunens växel och beskriva det jag skrev orkar du.
Vilken kommun är det, Örebro? Då ringer du 019-21 10 00 och ber att få tala med en biståndshandläggare.

Orkar du inte ens det kan jag eller annan ringa åt dig och se till du blir uppringd.
Det är inte Örebro. Det är hålan Lindesberg. Jag vet inte om jag orkar ringa. Ibland tar det evigheter för mig att komma till skott med saker jag vet att jag måste göra.

Jag har på nära håll sett flera exempel på människor som mått som du beskriver och där grundproblemet bl.a. varit underproduktion av sköldkörtelhormon.
Det är ett viktigt prov vid trötthetsutredning.
Jag har själv tagit det flera gånger just p.g.a. det.
Jag upplever inte fysisk trötthet. Tröttheten känns mental. Och den varierar. Jag är ofta mest ledsen på morgonen. Vid aktivitet tar energin slut. En resa till Örebro tar hela dagsransonen av energi.
 
Det är inte Örebro. Det är hålan Lindesberg.


Jag upplever inte fysisk trötthet. Tröttheten känns mental. Och den varierar.
Det är inte Örebro. Det är hålan Lindesberg. Jag vet inte om jag orkar ringa. Ibland tar det evigheter för mig att komma till skott med saker jag vet att jag måste göra.


Jag upplever inte fysisk trötthet. Tröttheten känns mental. Och den varierar.

Då kan du till och med maila om du vill :)

Vid frågor:
Biståndshandläggarnas servicetelefon är öppen måndag-fredag 8-9.30,
telefon 0581-817 01.
Du kan även skicka e-post till bistandshandlaggare@lindesberg.se
 
Jo den är lurig att hitta.
Den visar sig på många olika sätt och vis.
På dig på ett sätt och på någon annan på ett annat sätt.
Prov är det som ger klarhet i hur det förhåller sig.

Fast @Gnist har rätt ang detta. Men visst - absolut- att ta ett prov för att utesluta är såklart inte fel .
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel Artikel
Dagbok Min hyresvärd är en idiot IGEN! Han har höjt hyran med 5,9% trots att det står på hyresgästföreningens hemsida att hyresvärdarna får...
3 4 5
Svar
80
· Visningar
8 545
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag förstår verkligen inte det här med “dolda fel” vid husaffärer. Det funkar ju inte i praktiken. Som jag har förstått det så är...
2
Svar
39
· Visningar
3 826
Senast: cewe
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
50
· Visningar
6 679
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Året var 1994. Jag var trött på att bo i en förort. Jag ville ut på landet. Några år tidigare hade jag avslutat en 2-årig...
Svar
0
· Visningar
1 805
Senast: Wille
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp