Borde jag flytta?

Jag hamnar ofta i dilemmat att det är långt att åka för att uträtta ärenden. Idag misslyckades jag med att byta däck på bilen och närmaste drop-in som jag känner till och som har öppet även röda dagar och helger, ligger i Örebro.

Och tomten är stor och kräver sin insats. Jag har rabatter att rensa och en massa gräsmatta att klippa. Förvisso kan ju det vara trevligt men när jag alltid upplever att jag inte hinner med fast jag vill, så känns det inte kul. Jag drömde liksom om ett paradis med olika växter som harmonierade med varandra och att skapandet av detta skulle ge utlopp för min kreativitet. Men livet känns så fullt av måsten att kreativiteten inte får plats. Sen drömde jag om att leva närmare jorden, att odla min egen mat, i stället för att vara tvungen att åka till Ica och köpa något som någon anonym har odlat och som sedan transporterats till butiken. Det finns ingen skön känsla alls i att åka till Ica och handla mat.

Jag hatar att behöva prioritera. Under vintern har en plåt lossnat från en av vindskivorna. Alla vindskivor behöver bytas för de är ruttna. En knutbräda är också rutten och behöver bytas. Jag mår illa över mina igenväxta rabatter vid entrén. Jag mår illa över ogräsen i rabatterna. Jag hatar att kantskära och vill ha ordentliga rabattkanter så att jag slipper ägna onödig tid till sånt. Jag behöver köpa en garderob. Jag behöver tvätta en matta. Jag behöver förlänga räckvidden på mitt wi-fi.

Jag försöker ta saker och ting pö om pö. Men om jag måste åka till Örebro för att få något uträttat så är orken slut sen. Det finns inte utrymme för något annat den dagen. Att åka till Örebro för att byta däck kostar för mycket av min tid och min ork.

Men var skulle jag i så fall bo? På något tråkigt ställe där alla drömmar dör? Jag skulle inte ens orka rodda med allt som en flytt innebär. Att bo på ett ställe där det inte finns något att göra, skulle tråka ut mig på nolltid. Det är en anledning till att jag inte kan bo i lägenhet. Jag har ingen aning om hur man fördriver tiden i en sådan och skulle nog klättra på väggarna.

Innan jag flyttade hit så drömde jag om att bo i ett litet hus på hjul. Det föll på att jag absolut inte kunde tänka mig kompromissa med att ha indraget vatten och avlopp. Hur man skulle lösa det på ett bra sätt i ett hus på hjul, kunde jag inte komma på. Det måste ju funka på vintern också och då måste det vara nergrävt. Och så behövde jag fiber i huset. Så det blev inget med det. Jag köpte ett riktigt hus i stället.

Men hur f-n hittar man den där nivån "lagom", som jag faktiskt orkar med, som är tillräckligt stimulerande men som inte kör slut på min energi? Just idag har jag ju kört slut på energin när jag inte lyckades byta däck. Det där ligger och stör eftersom jag inte kan lösa problemet snabbt och enkelt, så jag kommer mig inte för att göra något annat ö.h.t. Om jag hade bott nära Örebro hade jag bara åkt och bytt däck, men det är liksom en timme att köra dit, så nu sitter jag fast.

Mvh/ rastlös, irriterad och trött

 

[Hippocampus]

Fråga hästägaren om ni kan komma överens om fast antal dagar i veckan eller om du kan rida den varje dag om du vill det?

Jag tror också du måste komma över det där med att alla andra hinner så mycket, de har det så bra, alla gör så mycket osv. Du kan inte jämföra dig med någon annan, spec inte andra som har mycket stöd i vardagen. Vi är några som inte har någon hjälp alls. Vi är ensamstående med allt vad det innebär, ingen familj som nånsin ställt upp, varken ekonomiskt, fysiskt eller psykiskt. Det ÄR skittufft. Det är lätt att hamna i svart hål och nej, de som alltid haft stöd av ovanstående förstår inte hur tufft det är. Utelämnande. Ensamt.

Men tänk, utan stöd har du ett eget hem som du köpt (det har inte ens jag!), körkort och bil, jobb, häst att rida på osv. Du arbetar, går i depressionsskola och fixar lite hemma. Du åker och byter däck. Du fixar ju det. Du söker hjälp, även om det tar tid så sökte du hjälp. Själv.

Din trädgård, dina rabatter där det var gräs, vet du vad jag hade gjort. Jag hade börjat att gräva så det blir en "ränna" och sedan hade jag sått nyttoväxter där, finns ju sådana blandningar som gynnar insekter osv och som blir lite "ängsaktig" om du förstår. Jag köpte Impecta sommarblom nyttoväxter.

Jag tror inte på det där med att hyra ut hus osv nu.

Ang hästar så är det såklart olika vad man orkar. Min förra stallägare hade 4 hästar vara 3 tävlingshästar, hon jobbade heltid, 30 min pendling enkel resa, gård, make och 3 tonårskillar (ett tag 4 då en flykting bodde där med). Hon skötte allt själv, red sista hästen runt 23 och gick upp o morgonfodrade 05. Varje dag. Det hade jag inte pallat.
Jag har två hästar, varav den ena har varit sjuk och skadad i 6 av 9 år. Den andra är ett tokigt fullblod Jag jobbar mer än heltid (men betalt för heltid), pendlar 1 timme om dagen och har en hund på det. Jag är hemma vid 18-tiden, till stallet vid 19-19.30 och hemma vid 22. Jag spelar fotboll 2-3 gånger i veckan. Det kan verka att jag orkar allt, men jag var nära döden i vintras och jag är konstant skittrött. Men jag har valt det.

Välj vad du klarar.

 

[mackan]

@Magiana filmen du visade på din trädgård är wow - så otroligt fin trädgård !

din önskan om att ha djur . Jag hade om jag varit du försökt hitta lösning för djurvakt de få gånger om året du är bortrest och utifrån det skaffat lite kaniner och höns! Det är INTE mycket du är bortrest . Djur är sällskap och ger mycket för välbefinnandet .

Kolla med grannar/lägg ut annons om bytande av tjänster gällande djurpassning några gånger om året ? Det finns ju även på vissa håll djurpassning att hyra.

Jag förstår att allt känns omöjligt och hopplöst osv. Men försök lägga bort det mest orimliga ”grämandet” du fastnar i tankemässigt, över saker du omöjligt kan ha just nu (ekonomi nog för en egen häst tex) . Det finns inget mer förödande och oproduktivt för själen än att fastna i bitterhet över saker och möjligheter man inte har som i dagsläget inte går att förändra.

 

[mackan]

Jag känner mig bara så jävla låg just nu. Jag var iväg till depressionsskolan och blev påhoppad av en annan deltagare när vi pratade om motivation inför terapi. Han tyckte inte att jag skulle ha terapi utan lämna den platsen till en annan eftersom jag är så negativ hela tiden. Jag brann av och blev redigt jävla förbannad och bad honom hålla käften.

Men nu sitter jag med gråten i halsen.

Jag letar efter möjligheter hela tiden, men inget fungerar. Jag kan ju fan inte rå för att jag sitter i den här skiten. Jag har varit sjuk i nästan hela mitt liv och har alltid saknat hjälp. När jag i princip legat gråtande och utmattad har jag bara fått uppmaningen att skärpa till mig och kämpa lite till. Som om jag inte redan har gjort det. Jag har nog ingen framtid.

Resten av den här dagen har jag sjukskrivit mig.

Även det här, dvs att någon reagerar på hur den tolkar dig och säger det, är ju, även om det såklart är jättejobbigt för dig, ändå legitimt utifrån den personens bild av det hela - det är så den personen upplever dig.

Jag förstår att det självklart inte är roligt utan jättejobbigt utifrån ditt mående att denna person reagerade så på ditt deltagande ! Men jag kan ändå objektivt förstå att det kan ske, i en grupp där syftet ändå är att få till något positivt, och där folk går för att de vill försöka må bättre och hitta möjligheter och verktyg för att kunna komma en bit på vägen ang tänk och resonemang osv.

 

[mackan]

Jag har två hästar, varav den ena har varit sjuk och skadad i 6 av 9 år. Den andra är ett tokigt fullblod Jag jobbar mer än heltid (men betalt för heltid), pendlar 1 timme om dagen och har en hund på det. Jag är hemma vid 18-tiden, till stallet vid 19-19.30 och hemma vid 22. Jag spelar fotboll 2-3 gånger i veckan. Det kan verka att jag orkar allt, men jag var nära döden i vintras och jag är konstant skittrött. Men jag har valt det.

Välj vad du klarar.

Jag är kärnfrisk, har 15 min till jobbet (kan cykla det tar samma tid som bil genom stan), jobbar inte övertid ,10 min bilväg till stallet, en häst som varit väldigt frisk alla år, förutom några fåtal trauma skador som inte varit långdragna, (aldrig något utdraget ang att ständigt åka till klinik osv) och jag hade aldrig orkat det du beskriver

Jag jobbar oftast 7-15.30 (flex) ute i stallet senast 16.15, gott om tid att på två timmar hänga med stallvänner i lugn och ro, samt träna /rida. Hemma senast 19.00 även de kvällar jag tränar för tränare.
Jag lägger stort värde i att inte ha klockan och schemat att gå i ett, då jag har annat utöver hästen jag gillar att göra . Långpromenad med vänner och deras hundar, plantera och fixa, umgås med familjen osv .

Jag har dock haft annat jobb innan i många år som krävt massor ang pendling, stress osv och då blev det inte mycket tid till annat än jobb- häst, fixa mat och upp igen för samma sak , och sen trött satan på helgen när man var ledig och ”skulle hinna leva” på två dygn .

 

[Sleepy]

Jag blev inte frisk från panikångesten, hittade ett jobb trots hopplöst läge och lyckades köpa ett hus bara några år efter att jag fått ta emot socialbidra, genom att vara negativ. Så uppenbarligen har jag varit positiv i alla fall. Jag har letat lösningar och jag har hittat lösningar.

Du är envis. Det kan vara bra ibland, mindre bra andra gånger. Men det är ju faktiskt sant att du har mycket att vara glad och tacksam för, sånt som många andra inte har. Jobb, hus, trädgård osv. Det hjälper att fokusera på det.

 

[Magiana]

Fråga hästägaren om ni kan komma överens om fast antal dagar i veckan eller om du kan rida den varje dag om du vill det?

Jag tror också du måste komma över det där med att alla andra hinner så mycket, de har det så bra, alla gör så mycket osv. Du kan inte jämföra dig med någon annan, spec inte andra som har mycket stöd i vardagen. Vi är några som inte har någon hjälp alls. Vi är ensamstående med allt vad det innebär, ingen familj som nånsin ställt upp, varken ekonomiskt, fysiskt eller psykiskt. Det ÄR skittufft. Det är lätt att hamna i svart hål och nej, de som alltid haft stöd av ovanstående förstår inte hur tufft det är. Utelämnande. Ensamt.

Men tänk, utan stöd har du ett eget hem som du köpt (det har inte ens jag!), körkort och bil, jobb, häst att rida på osv. Du arbetar, går i depressionsskola och fixar lite hemma. Du åker och byter däck. Du fixar ju det. Du söker hjälp, även om det tar tid så sökte du hjälp. Själv.

Din trädgård, dina rabatter där det var gräs, vet du vad jag hade gjort. Jag hade börjat att gräva så det blir en "ränna" och sedan hade jag sått nyttoväxter där, finns ju sådana blandningar som gynnar insekter osv och som blir lite "ängsaktig" om du förstår. Jag köpte Impecta sommarblom nyttoväxter.

Jag tror inte på det där med att hyra ut hus osv nu.

Ang hästar så är det såklart olika vad man orkar. Min förra stallägare hade 4 hästar vara 3 tävlingshästar, hon jobbade heltid, 30 min pendling enkel resa, gård, make och 3 tonårskillar (ett tag 4 då en flykting bodde där med). Hon skötte allt själv, red sista hästen runt 23 och gick upp o morgonfodrade 05. Varje dag. Det hade jag inte pallat.
Jag har två hästar, varav den ena har varit sjuk och skadad i 6 av 9 år. Den andra är ett tokigt fullblod Jag jobbar mer än heltid (men betalt för heltid), pendlar 1 timme om dagen och har en hund på det. Jag är hemma vid 18-tiden, till stallet vid 19-19.30 och hemma vid 22. Jag spelar fotboll 2-3 gånger i veckan. Det kan verka att jag orkar allt, men jag var nära döden i vintras och jag är konstant skittrött. Men jag har valt det.

Välj vad du klarar.

När jag slutar jobbet vid 15, eller vid 17 om jag tagit 3 timmar lunch, så blir jag ofta bara sittande och får inget gjort. Det blir rätt många timmar framför datorn.

@Magiana filmen du visade på din trädgård är wow - så otroligt fin trädgård !

din önskan om att ha djur . Jag hade om jag varit du försökt hitta lösning för djurvakt de få gånger om året du är bortrest och utifrån det skaffat lite kaniner och höns! Det är INTE mycket du är bortrest . Djur är sällskap och ger mycket för välbefinnandet .

Kolla med grannar/lägg ut annons om bytande av tjänster gällande djurpassning några gånger om året ? Det finns ju även på vissa håll djurpassning att hyra.

Jag förstår att allt känns omöjligt och hopplöst osv. Men försök lägga bort det mest orimliga ”grämandet” du fastnar i tankemässigt, över saker du omöjligt kan ha just nu (ekonomi nog för en egen häst tex) . Det finns inget mer förödande och oproduktivt för själen än att fastna i bitterhet över saker och möjligheter man inte har som i dagsläget inte går att förändra.

Jag tycker verkligen det är skitjobbigt att be om hjälp med saker. Det tar så otroligt mycket energi och vånda att det nog inte är värt det.

Även det här, dvs att någon reagerar på hur den tolkar dig och säger det, är ju, även om det såklart är jättejobbigt för dig, ändå legitimt utifrån den personens bild av det hela - det är så den personen upplever dig.

Jag förstår att det självklart inte är roligt utan jättejobbigt utifrån ditt mående att denna person reagerade så på ditt deltagande ! Men jag kan ändå objektivt förstå att det kan ske, i en grupp där syftet ändå är att få till något positivt, och där folk går för att de vill försöka må bättre och hitta möjligheter och verktyg för att kunna komma en bit på vägen ang tänk och resonemang osv.

Personen tyckte att jag inte skulle gå i terapi för det skulle vara bortkastat.

För mig är alternativet att ge upp livet.

Kanske är det så att för mig finns inga lösningar.

 

[monster1]

Du är envis. Det kan vara bra ibland, mindre bra andra gånger. Men det är ju faktiskt sant att du har mycket att vara glad och tacksam för, sånt som många andra inte har. Jobb, hus, trädgård osv. Det hjälper att fokusera på det.

Fast det gör det ju inte alls när man är deprimerad? Inte för mig i varje fall, för mig känns det bara som att jag är ännu mer trasig och fel, när jag inte ens kan uppskatta det jag har som är så mycket mer än vad andra har. Depression är en sjukdom den sätter sig i hjärnan och säger att allt är meningslöst och värdelöst även det som annars kan vara kul och spännande. Det spelar ingen roll hur bra man har det i de lägena ytligt sett eftersom förmågan att känna sig nöjd och tacksam är trasig.

 

[Magiana]

Du är envis. Det kan vara bra ibland, mindre bra andra gånger. Men det är ju faktiskt sant att du har mycket att vara glad och tacksam för, sånt som många andra inte har. Jobb, hus, trädgård osv. Det hjälper att fokusera på det.

Jo, jag har jobb, hus och trädgård, men i det stora hela känns det inte värt något. Smärtan över att vara ensam är det enda jag känner.

 

[monster1]

När jag slutar jobbet vid 15, eller vid 17 om jag tagit 3 timmar lunch, så blir jag ofta bara sittande och får inget gjort. Det blir rätt många timmar framför datorn.


Jag tycker verkligen det är skitjobbigt att be om hjälp med saker. Det tar så otroligt mycket energi och vånda att det nog inte är värt det.


Personen tyckte att jag inte skulle gå i terapi för det skulle vara bortkastat.

För mig är alternativet att ge upp livet.

Kanske är det så att för mig finns inga lösningar.

Jag tycker att du ska skita i den idioten, det är trots allt inte för hans skull du går där.
Själv har jag häst och skulle hellre ägna mig åt trädgården, den känns mindre kravlös än ponnyn. Jag tycker att hon är en riktig kvarnsten, en rar kvarnsten som jag älskar men inte orkar med.

 

[monster1]

Jo, jag har jobb, hus och trädgård, men i det stora hela känns det inte värt något. Smärtan över att vara ensam är det enda jag känner.

Det är depressionen den gör att du känner dig ännu ensammare än vad du skulle känt dig utan den. Även för människor som har en miljon vänner och en gigantisk familj så känner man sig ensam i sin depression.

 

[Hippocampus]

Jag är kärnfrisk, har 15 min till jobbet (kan cykla det tar samma tid som bil genom stan), jobbar inte övertid ,10 min bilväg till stallet, en häst som varit väldigt frisk alla år, förutom några fåtal trauma skador som inte varit långdragna, (aldrig något utdraget ang att ständigt åka till klinik osv) och jag hade aldrig orkat det du beskriver

Jag jobbar oftast 7-15.30 (flex) ute i stallet senast 16.15, gott om tid att på två timmar hänga med stallvänner i lugn och ro, samt träna /rida. Hemma senast 19.00 även de kvällar jag tränar för tränare.
Jag lägger stort värde i att inte ha klockan och schemat att gå i ett, då jag har annat utöver hästen jag gillar att göra . Långpromenad med vänner och deras hundar, plantera och fixa, umgås med familjen osv .

Jag har dock haft annat jobb innan i många år som krävt massor ang pendling, stress osv och då blev det inte mycket tid till annat än jobb- häst, fixa mat och upp igen för samma sak , och sen trött satan på helgen när man var ledig och ”skulle hinna leva” på två dygn .

Ja i min värld finns inget annat. Kanske om några vänner vill gå långpromenad, för då har jag även gått ut med hunden Men att träffa andra människor på helger, gå ut o äta middag osv finns inte, varken tid, ork eller pengar. Men det är ju något jag väljer.

 

[Hippocampus]

Jo, jag har jobb, hus och trädgård, men i det stora hela känns det inte värt något. Smärtan över att vara ensam är det enda jag känner.

Därför tror jag det är viktigt att du kan bli kompis med dig själv. För då blir inte ensamheten så jobbig mer. Inte på samma sätt upplever jag.

 

[Magiana]

Det är depressionen den gör att du känner dig ännu ensammare än vad du skulle känt dig utan den. Även för människor som har en miljon vänner och en gigantisk familj så känner man sig ensam i sin depression.

Jag har ingen familj, inga nära vänner och ingen partner. Jag kommer aldrig att ha något av detta heller för det smärtar för mycket. Det funkar bara med ytliga kontakter där det alltid finns ett känslomässigt avstånd.

 

[Magiana]

Därför tror jag det är viktigt att du kan bli kompis med dig själv. För då blir inte ensamheten så jobbig mer. Inte på samma sätt upplever jag.

Jag är utsatt utan någon som står mig nära. Ingen hjälper mig när jag behöver det, exempelvis om jag behöver vård och jag själv inte kan prata för mig. Jag måste lösa alla problem som uppstår helt själv, oavsett om jag klarar det eller inte. Det finns ingen som tröstar mig. Jag var tvungen att gå igenom insättningen av medicin helt själv. Det var vidrigt. Jag vill inte vara ensam med alla livets problem.

 

[mackan]

Ja i min värld finns inget annat. Kanske om några vänner vill gå långpromenad, för då har jag även gått ut med hunden Men att träffa andra människor på helger, gå ut o äta middag osv finns inte, varken tid, ork eller pengar. Men det är ju något jag väljer.

Om du inte mår dåligt utan trivs med det finns ju inget problem

 

[mackan]

Jag tycker verkligen det är skitjobbigt att be om hjälp med saker. Det tar så otroligt mycket energi och vånda att det nog inte är värt det.


Personen tyckte att jag inte skulle gå i terapi för det skulle vara bortkastat.

För mig är alternativet att ge upp livet.

Kanske är det så att för mig finns inga lösningar.

Ja det är jobbigt att ”be om hjälp” för många - det kan nog otaliga individer som dessutom är friska osv intyga att de ändå är dåliga på.
I mitt förslag så handlar det ju inte så mycket om att ”be om hjälp” utan att kolla möjligheter av utbyte av tjänster via grannar eller annons. Alternativt att de få gånger om året du är bortrest kolla om hyrd tjänst finns att anlita i ditt område . Det brukar inte vara särskilt dyrt om det finns i området och handlar om höns/kaniner tex.

Det är inte svårare att efterlysa intresse av ev utbyte av tjänster ang djurpassning, än att efterlysa ev inneboende tex . Kolla med grannar och i närmsta by också ang intresse /annons på tavlan på ICA tex .

Ang personen i depressionsskolan så släpp det så gott du kan... . Personen uppfattade dig som negativ och adresserade dig utifrån det. Hur den menade utöver det är meningslöst för dig att må dåligt över , vilket jag försökte illustrera med min reflektion ang det . Terapin du just nu går i sker i grupp . Då har alla deltagare utrymme där och terapin blir ju lite annorlunda , för i grupp påverkas deltagarna av de övriga deltagarna och hur man uppfattar andra i gruppen hur de beter och uttrycker sig. Varken mer eller mindre.

 

[Magiana]

Ja det är jobbigt att ”be om hjälp” för många - det kan nog otaliga individer som dessutom är friska osv intyga att de ändå är dåliga på.
I mitt förslag så handlar det ju inte så mycket om att ”be om hjälp” utan att kolla möjligheter av utbyte av tjänster via grannar eller annons. Alternativt att de få gånger om året du är bortrest kolla om hyrd tjänst finns att anlita i ditt område . Det brukar inte vara särskilt dyrt om det finns i området och handlar om höns/kaniner tex.

Ang personen i depressions skolan så släpp det. Personen uppfattade dig som negativ och adresserade dig utifrån det. Hur den menade utöver det är meningslöst för dig att må dåligt över , vilket jag försökte illustrera med min reflektion ang det .

Jag har frågat hur det står till med djurpensionat på ett lokalt forum men det finns inte så mycket. Det är väl mest för hundar. Någon tog emot katter. Men jag måste åka en omväg till den redan långa resan till Stockholm om jag ska lämna en katt där. Någon som kunde ta hand om höns/kaniner finns inte. Eller ja, mina närmaste grannar kan nog se till höns. Dem kan jag ju betala med ägg. Men jag har tyvärr inget hönshus. Ingen befintlig byggnad duger så jag skulle behöva bygga ett hönshus först. Och då är vi där igen... jobb och prioriteringar. Det lär inte bli något hönshus inom överskådlig tid.

Jag har i princip aldrig något att ge någon, så jag kan aldrig betala tillbaka med tjänster. Eller ja, jag passar en kompis hund ibland och har lånat ut min bil till henne när hennes bil rasade dagen innan hon skulle till kliniken med sin häst. Hon är nog i så fall den enda jag kan våga fråga.

 

[Hippocampus]

Du ser, du kan ju erbjuda något. Sluta förminska det. O tänk att du sa till personen på depressionsskolan, du uttryckte annan känsla än hopplöshet och uppgivenhet. Du blev förbannad. Du finns där inne, bortom depressionen, och du sa till.

 

[Magiana]

Du ser, du kan ju erbjuda något. Sluta förminska det. O tänk att du sa till personen på depressionsskolan, du uttryckte annan känsla än hopplöshet och uppgivenhet. Du blev förbannad. Du finns där inne, bortom depressionen, och du sa till.

Jag brukar inte brinna av så där bara, men han var så sjukt långt över gränsen över vad som var okej. Men å andra sidan är ilska inte särskilt främmande för mig. Vid motgångar så som t.ex. 20 cm snö på bilen (särskilt vid tidspress) får mig rätt tvärsäkert irriterad. Idag var det en som pratade om att det här med ilska är mer förekommande hos deprimerade män, men mer ovanligt för kvinnor. Så jag är nog inte en särskilt typisk kvinna. Eller så har jag blivit överkörd så många gånger att jag inte tar mer skit.

 

[Shaggy]

Idag var det en som pratade om att det här med ilska är mer förekommande hos deprimerade män, men mer ovanligt för kvinnor. Så jag är nog inte en särskilt typisk kvinna. Eller så har jag blivit överkörd så många gånger att jag inte tar mer skit.

Hmmm då är jag en mycket otypisk kvinna. Jag har stubin noll då jag är deprimerad och blir asförbannad för ingenting