blandraser?!

[Enny]

Jag vet att många är skeptiska till blandraser, men kan någon förklara vad det finns för för o nackdelar med blandraser?
Tack på förhan

 

[Red_Chili]

Ytterst få har något emot själva blandrashundarna, däremot är många starkt emot den oseriösa aveln som ligger bakom.
Finns en lång, bra tråd här: http://www.bukefalos.com/threads/jag-blir-forbannad-pa-denna-oseriosa-avel.1246569/

 

[Enny]

Ytterst få har något emot själva blandrashundarna, däremot är många starkt emot den oseriösa aveln som ligger bakom.
Finns en lång, bra tråd här: http://www.bukefalos.com/threads/jag-blir-forbannad-pa-denna-oseriosa-avel.1246569/

Aha då förstår jag!

 

[Jenka]

Jättebra att du läser på tycker jag!

 

[Lejonelle]

Jag vet att många är skeptiska till blandraser, men kan någon förklara vad det finns för för o nackdelar med blandraser?
Tack på förhan

Den oseriösa aveln har en egen tråd, jag vill lägga till en synpunkt som gäller själva hundarna. De olika raserna har utvecklats utifrån att människan vill ha vissa egenskaper hos hundarna. Grythundar fick korta ben, vallhundar fick följsamhet, mod och arbetslust, sällskapshundar som man hade mest för skojs skull blev söta och sociala... så blev raserna mer och mer specialiserade. På köpet fick man också vissa bekymmer, t ex problem med leder och ögon, eller att vissa mentala egenskaper kunde bli för mycket, t ex slå över i aggressivitet eller nervositet. För att motverka de problemen är avelsdjuren ordentligt kontrollerade och bara friska djur med rätt egenskaper för rasen får användas i aveln.

Om hundar får sköta aveln själva blir resultatet ofta så småningom efter många generationer en mellanstor hund utan speciella egenskaper, "en hund" kort och gott. På vägen dit vet man inte vad som ska slå igenom. Ska valpen få mammans gulliga mjuka sätt eller bli stentuff som pappan? Ska den väga 10 eller 40 kg som vuxen? Ska den få mammans obegränsade arbetslust ihop med pappans stora intresse för fågeljakt? Ska den få en kroppsform som fungerar över huvud taget?

Som valpköpare brukar man försöka förutse hur den vuxna hunden ska bli, och det är väldigt mycket svårare med en blandras än en renras. De flesta brukar ju vilja veta på ett ungefär hur stor hunden ska bli, t ex. I samma kull kan det bli väldigt stor spridning både på utseende och egenskaper.

Hur stor risk man tar som valpköpare beror lite på vad man är ute efter med sitt hundköp och också hur olika raserna är som finns i hunden. Om raserna är ganska lika, samma användningsområde och ungefär lika stora, är chansen större att hunden fungerar för det du vill ha den till. En vuxen blandras vet du hur stor den är och hur den ser ut, så där handlar det mest om att hunden ska vara frisk och ha det temperament som du önskar.

 

[vallhund]

Den oseriösa aveln har en egen tråd, jag vill lägga till en synpunkt som gäller själva hundarna. De olika raserna har utvecklats utifrån att människan vill ha vissa egenskaper hos hundarna. Grythundar fick korta ben, vallhundar fick följsamhet, mod och arbetslust, sällskapshundar som man hade mest för skojs skull blev söta och sociala... så blev raserna mer och mer specialiserade. På köpet fick man också vissa bekymmer, t ex problem med leder och ögon, eller att vissa mentala egenskaper kunde bli för mycket, t ex slå över i aggressivitet eller nervositet. För att motverka de problemen är avelsdjuren ordentligt kontrollerade och bara friska djur med rätt egenskaper för rasen får användas i aveln.

Om hundar får sköta aveln själva blir resultatet ofta så småningom efter många generationer en mellanstor hund utan speciella egenskaper, "en hund" kort och gott. På vägen dit vet man inte vad som ska slå igenom. Ska valpen få mammans gulliga mjuka sätt eller bli stentuff som pappan? Ska den väga 10 eller 40 kg som vuxen? Ska den få mammans obegränsade arbetslust ihop med pappans stora intresse för fågeljakt? Ska den få en kroppsform som fungerar över huvud taget?

Som valpköpare brukar man försöka förutse hur den vuxna hunden ska bli, och det är väldigt mycket svårare med en blandras än en renras. De flesta brukar ju vilja veta på ett ungefär hur stor hunden ska bli, t ex. I samma kull kan det bli väldigt stor spridning både på utseende och egenskaper.

Hur stor risk man tar som valpköpare beror lite på vad man är ute efter med sitt hundköp och också hur olika raserna är som finns i hunden. Om raserna är ganska lika, samma användningsområde och ungefär lika stora, är chansen större att hunden fungerar för det du vill ha den till. En vuxen blandras vet du hur stor den är och hur den ser ut, så där handlar det mest om att hunden ska vara frisk och ha det temperament som du önskar.

Tyvärr är inte alla renrasuppfödare så noggranna o seriösa i sin avel.

 

[Lejonelle]

Tyvärr är inte alla renrasuppfödare så noggranna o seriösa i sin avel.

Nej, men registrerade uppfödare i SKK har ändå vissa krav på sig och det är någon sorts kvalitetsstämpel, bättre än ingen.

 

[Milosari]

Ett litet tillägg till och det är att om hundarna själva hade fått bestämma hur de skulle para sig så hade de till slut blivit rädda. En hund är till skillnad från ett vilt djur mycket dumdristigt och det är ett resultat av målmedveten avel. Rädslor har dock en mycket stark ärftlighet och slutar man ta hänsyn till t ex skotträdsla och sociala rädslor så kommer det bli mycket vanligare. Jag hoppas att SKKs mentaltest BPH kommer bli ett lyft för många sällskapsraser när det gäller mentaliteten! Här är faktiskt blandraser också välkomna men de måste betala en registreringsavgift (tävlingslicens) samt att ägarna måste vara medlemmar i SKK, SBK eller någon rasklubb för att få lov att delta. Om syftet med blandrasaveln är att ta fram sunda och trevliga hundar så är detta ett litet pris att betala. Men är syftet att tjäna så mycket pengar som möjligt så struntar nog uppfödaren i att testa föräldradjuren samt att utföra de hälsotester som behövs.

Som valpköpare gäller det att vara en medveten konsument. En hund ska man ha i 10-15 år och ändå är det få som läser på ordentligt. Konstigt nog så verkar de flesta lägga mer energi på t ex ett bilköp eller ännu värre en ny dator. En dator har väl en medellivslängd på 2 år? Och är dessutom i princip kostnadsfri att driva. En hund kan bli precis hur dyr som helst i driftskostnader. Så det går att spara många tusenlappar på att skaffa sig lite kunskap INNAN man köper.

 

[Lejonelle]

En hund är till skillnad från ett vilt djur mycket dumdristigt och det är ett resultat av målmedveten avel. Rädslor har dock en mycket stark ärftlighet

En mycket bra poäng som också visar hur tokigt det kan bli när olika rasers egenskaper kombineras på ett ogenomtänkt sätt. Rädslan i kombination med t ex skärpa, väldigt stor storlek, lätt att ta till skall, hög aktivitetsnivå - ja, ni fattar.

 

[bigganl]

De oseriösa avelsmänniskorna tycker jag tyvärr även finns bland de som avlar renrasigt. Alla seriösa avelsmänniskor gör ett bra arbete och såna finns även som avlar blandraser. De ser till att avla på enbart friska hundar som har ett bra temperament och söker man en bra kompis och inte en avels eller utställningshund, kan det vara ett bra val.

 

[Milosari]

Visst finns det rötägg bland renrasuppfödarna och visst finns det de blandrasuppfödare som lägger lika mycket arbete på att ta fram bra valpar som renrasuppfödare gör. Men renrasaveln är ändå kontrollerad och alla officiella resultat på hundarna registreras. Har mammahund ett par syskon med dåliga knän så syns det. Har pappahund blivit rapporterad för oacceptabelt beteende på utställning så syns det. Och om uppfödaren hittar på allt för mycket tokigheter så riskerar denne uteslutning ur SKK. Dina möjligheter att undersöka din vara före köpet är helt enkelt mycket mer begränsade när du köper blandras. Där måste du lita på att uppfödaren är tillräckligt kunnig och att vederbörande talar sanning.

 

[Lejonelle]

Man köper grisen i säcken varje gång man köper valp och allt handlar om hur man tror man göra för att öka sin chans att det blir bra. Dessutom kan man väga in vad man tror är bra för hund-Sverige i stort dvs inte bara för ens egen hund utan för alla hundar.

Jag har haft två blandraser själv och älskade dem hur mycket som helst men faktum kvarstår att jag tycker det bästa är att köpa en renrasig hund från en registrerad uppfödare.

 

[vallhund]

#11
Det finns nog ganska få blandrasuppfödare som ägnar sig åt seriös avel utanför kretsen av de som avlar på prestation.
#12
Apropå vad som är bra o inte för hundsverige:
http://www.sva.se/sv/Mer-om-SVA1/Pr...r-import-av-gatuhundar/#.U86F_JBHTwo.facebook publicerad 22/7.

 

[yennork]

De oseriösa avelsmänniskorna tycker jag tyvärr även finns bland de som avlar renrasigt. Alla seriösa avelsmänniskor gör ett bra arbete och såna finns även som avlar blandraser. De ser till att avla på enbart friska hundar som har ett bra temperament och söker man en bra kompis och inte en avels eller utställningshund, kan det vara ett bra val.

Den absoluta majoriteten av rasrena hundar är just sällskapshundar. Även avels- och utställningshundar är i första hand sällskapshundar i de allra flesta fall. Så för den skull finns det ingen anledning att blanda. Friska hundar - betyder det att deras hundar är testade för alla sjukdomar som finns i de raser som ingår i blandningen? För många blandraser har mer än två raser i sig. Har de koll på sina hundars släktingar?) Och vad menas med bra temperament? Jag vill inte ha samma temperament på mina dvärgpudlar som mina träningskompisar vill ha på sina mallar eller labbar eller dvärgschnauzrar.

 

[bigganl]

Den absoluta majoriteten av rasrena hundar är just sällskapshundar. Även avels- och utställningshundar är i första hand sällskapshundar i de allra flesta fall. Så för den skull finns det ingen anledning att blanda. Friska hundar - betyder det att deras hundar är testade för alla sjukdomar som finns i de raser som ingår i blandningen? För många blandraser har mer än två raser i sig. Har de koll på sina hundars släktingar?) Och vad menas med bra temperament? Jag vill inte ha samma temperament på mina dvärgpudlar som mina träningskompisar vill ha på sina mallar eller labbar eller dvärgschnauzrar.

Med friska menar jag att de är veterinärundersökta och friska. Ett bra temperament för mig är ett stabilt temperament. Ofta testade. Klart man vill ha olika temperament beroende på vilken typ av hund man vill ha, men jag menar att inte avla på hundar som är stressade, rädda, osäkra, ängsliga, väldigt skarpa osv utan stabila hundar.

När detgäller gatuhundar så har jag ju en och den var kontrollerad på längden och tvären. Hur mycket prover som helst tagna. Han var mycket mer kontrollerad än den vi har som är köpt i Sverige. Som inte är adopterad alltså utan köpt av uppfödare. Det finns ju olika organisationer som har hand om adoptioner av gatuhundar och de har säkert inte samma rutiner överallt, men just därför kan man inte dra alla organisationer över en kam.

 

[yennork]

Frisk, stabil och fungerande som familjehund, det är väl grunden i all svensk hundavel? Men "veterinärundersökta", jag undrar hur många blandrasuppfödare som har kollat upp de rasbundna sjukdomarna i de raserna som ingår i den tilltänkta avelshunden, täckhunden och deras släktingar?

Vad menar du med "testade"? MH? Tävling på högre nivå?

 

[terrific]

När vår första Berner Sennen ( underbar hund) dött vid 7 års ålder i aggressiv cancer (speciell typ för rasen), kontaktade jag en, som jag trodde, seriös uppfödare för köp av ny valp. Jag berättade vad som hänt, och då fick jag till svar: "Om du är rädd för cancer, ska du inte köpa en valp ur den här kullen. Både mormor och en moster har dött i just cancer".
Seriös? Nej, jag tyckte inte det och det talade jag om för henne. "Jamen, det är ju bara att köpa en ny!" svarade hon då.
Vi köpte en annan Berner Sennen valp, och hon var en fullkomlig idiot. Det märktes inte, när hon var 8 veckor och jättesöt, men hon var den dummaste hund vi någonsin träffat.
Fattade noll! Reagerade inte ens, när räven kom in på gården och bet ihjäl våra ankor! Vakt- och gårdshund? Nej, absolut inte!
Efter henne, som också dog i cancer vid 6 års ålder, blev det en blandras.
Den BÄSTA hund vi någonsin haft, jag saknar henne fortfarande efter 3 år och kommer alltid att göra det. Hon läste våra tankar, verkligen! En hund som man har en gång i livet, om man har tur.
Nu har vi en renrasig kopia (till utseendet), men hon har HD samtidigt med en otrolig energi = jobbigaste hund vi haft.

 

[Poisonous]

När vår första Berner Sennen ( underbar hund) dött vid 7 års ålder i aggressiv cancer (speciell typ för rasen), kontaktade jag en, som jag trodde, seriös uppfödare för köp av ny valp. Jag berättade vad som hänt, och då fick jag till svar: "Om du är rädd för cancer, ska du inte köpa en valp ur den här kullen. Både mormor och en moster har dött i just cancer".
Seriös? Nej, jag tyckte inte det och det talade jag om för henne. "Jamen, det är ju bara att köpa en ny!" svarade hon då.
Vi köpte en annan Berner Sennen valp, och hon var en fullkomlig idiot. Det märktes inte, när hon var 8 veckor och jättesöt, men hon var den dummaste hund vi någonsin träffat.
Fattade noll! Reagerade inte ens, när räven kom in på gården och bet ihjäl våra ankor! Vakt- och gårdshund? Nej, absolut inte!
Efter henne, som också dog i cancer vid 6 års ålder, blev det en blandras.
Den BÄSTA hund vi någonsin haft, jag saknar henne fortfarande efter 3 år och kommer alltid att göra det. Hon läste våra tankar, verkligen! En hund som man har en gång i livet, om man har tur.
Nu har vi en renrasig kopia (till utseendet), men hon har HD samtidigt med en otrolig energi = jobbigaste hund vi haft.

Fast här anser jag att det mer är era brister som ägare än att "de bra hundarna" råkar vara blandraser.
Jag gjorde det dummaste man kunde göra när vi skaffade våran.
Hittade en ras som lät intressant och som var allergivänlig, läste på lite. Åkte och hämtade valp, kollade inte upp föräldrarna innan ingenting.
Som TUR VAR! blev våran väldigt vettig, hans syskon not so much. Men just våran är den som är vettigast, föräldrarna är trevliga hundar vet vi såhär i efterhand.

 

[Solis]

Jag tycker det blir märkligt när man, som många i dylika trådar gör, utgår ifrån sin lilla begränsade värld. Man har haft en eller två eller tre blandraser som varit friska och trevliga samtidigt som man haft en eller två eller tre renrasiga med rasbundna sjukdomar. Och baserat på denna begränsade erfarenhet uttalar man att blandraser är såååå friska och bra så. Medan rasrena hundar minsann är skräp.

Det är bra om man försöker tänka i ett lite vidare perspektiv. Avel är inte svart eller vitt. Jag skulle nog vilja betrakta en trevlig och frisk blandras som, i de flesta fall, rena lyckträffen.

 

[peter_lundin]

Jag tycker det blir märkligt när man, som många i dylika trådar gör, utgår ifrån sin lilla begränsade värld. Man har haft en eller två eller tre blandraser som varit friska och trevliga samtidigt som man haft en eller två eller tre renrasiga med rasbundna sjukdomar. Och baserat på denna begränsade erfarenhet uttalar man att blandraser är såååå friska och bra så. Medan rasrena hundar minsann är skräp.

Det är bra om man försöker tänka i ett lite vidare perspektiv. Avel är inte svart eller vitt. Jag skulle nog vilja betrakta en trevlig och frisk blandras som, i de flesta fall, rena lyckträffen.

Problemet är att detsamma gäller alltför många renraser! All renrasavel är inte OK så man skall nog inte slå sig för mycket för bröstet gentemot blandrasägarna!