Sv: Billie har börjat halta....
Jag har sedan i januari haft en importerad dobermann hane, har inte srivit om honom tidigare men gör det för din skull idag.
Det var en väldigt speciell kille, kom hit när han var åtta veckor, och vi knöt med direkten ett jättestark band. Egentligen skulle jag inte ha en till, men så, ja, du vet hur det kan bli
Vi fick ett bra arbjudande och han kom hit. Med Nemi, vår tik, har allting varit lätt hela tiden, men med den här hanen fick jag kämpa hela tiden. Jag utvecklades enormt i mitt hundägarskap, och vi utvecklades tillsammans. Han var min ögonsten.
I somras fick han utslag på insidan av låren, såg ut som finnar. Inget konstigt med det, kan dobermann få. Jag tvättade rent ordentligt varje dag bara, och utslagen försvann. Men det kom nya hela tiden. Sen var jag borta en vecka, och det bara blossade upp. Kom runt munnen, på tassarna, i armhålorna. En del blödde också. Ringde och bokade tid hos vet. Under tiden läste jag på om hudsjukdomar, och alla symptom stämde in på demodex. Jag var helt förtvivlad och grät hela tiden. Ett par dagar senare hade han sån svamp i tassarna att han inte kunde gå, jag fick bära ut honom, ner för trapporna och stötta honom när han kissade. Åkte in akut till veterinären. Fick bekräftat att det var demodex med sekundära infektioner. Brego fick antibiotika och advocate. Redan efter ett par dagar märkte jag skillnad. Utslagen blev mycket bättre, och han blev mycket piggare! Jag hade inte ens märkt att han blivit slö förrän nu när jag märkte hur pigg han blev. Han la på sig en hel del i hullet med. Jag blev genast förrhoppningsfull.
Efter ca tre veckor började han få nya utslag trots antibiotikabehandling, och håravfallet avstannade inte. När antibiotikabehandlingen var slut efter ytterligare en vecka tog det bara två dagar innan han var helt infekterad i huden igen. Jag tog då det svåraste beslutet och ringde och bokade tid för avlivning. Dagarna fram till avlivningen blev han snabbt sämre. Men jag är glad att jag gick en långpromenad den sista kvällen, och han var faktiskt pigg.
Dagen för avlivningen hämtade satt jag i kombiutrymmet i min bil, och han låg i mitt knä, när han fick den första sprutan. Han somnade i mitt knä, och det kändes så skönt och personligt, hellre det än att gå in på ett stelt rent klinikrum. Jag är så tacksam för min veterinär som gick med på det, då jag vet att många veterinärer inte vill ta den risken.
Nu i efterhand så kan jag se att den sista månaden behandlade jag inte Brego som en hund längre. Jag korrigerade inte honom för jag ville inte bråka när jag inte visste hur länge han skulle leva. När jag pratade med någon om honom var det aldrig om hur hans träning gick, utan om hur sjuk han var. Nu är det två veckor sedan jag avlivade honom, och jag saknar honom fortfarande, men hur hemskt det än känns att säga så är det faktiskt skönt att det är över. Jag har alltid sagt att "en hund mår inte dåligt av att inte finnas, det är vi som mår dåligt av att inte ha den" men jag hade aldrig trott att det skulle vara så svårt att tänka det om min egen.
Ett tag ångrade jag att jag köpte Brego, för han har kostat mig så mycket tid, pengar och känslor som jag aldrig får igen, men nu är jag bara tacksam att fått chnasen att lära känna en så speciell hund, jag har lärt mig mer av hoom än jag lärt mig av någon annan, både om hundägarskapet och om mig själv.