Bibehållen avelsrätt

[Aningsfull]

Promenader tillsammans gör vi varje dag jag är hemma, men lite nervöst känns det. Livrädd att ett koppel ska gå av eller liknande. Dom får åka bredvid varandra i bilen (i separat bur förstås) men det märks så väl att dom bara väntar.
Sen blir det inte lättare av att mitt jobb gör att sambon är ensam med hundarna varannan vecka och inte kan rasta dom tillsammans utan det blir ett himla jobb för honom själv. Som han kanske inte är överlycklig över. För hundarna är mitt intresse och jag som valt att skaffa dom. Sen ställer han upp för att jag ska kunna ha hund med mitt jobb. Men det finns väl en gräns för honom också hur mycket han känner att han vill offra.

 

[linnsan]

Promenader tillsammans gör vi varje dag jag är hemma, men lite nervöst känns det. Livrädd att ett koppel ska gå av eller liknande. Dom får åka bredvid varandra i bilen (i separat bur förstås) men det märks så väl att dom bara väntar.
Sen blir det inte lättare av att mitt jobb gör att sambon är ensam med hundarna varannan vecka och inte kan rasta dom tillsammans utan det blir ett himla jobb för honom själv. Som han kanske inte är överlycklig över. För hundarna är mitt intresse och jag som valt att skaffa dom. Sen ställer han upp för att jag ska kunna ha hund med mitt jobb. Men det finns väl en gräns för honom också hur mycket han känner att han vill offra.

Korg på och en hund i varje hand?

 

[Miao]

Promenader tillsammans gör vi varje dag jag är hemma, men lite nervöst känns det. Livrädd att ett koppel ska gå av eller liknande. Dom får åka bredvid varandra i bilen (i separat bur förstås) men det märks så väl att dom bara väntar.
Sen blir det inte lättare av att mitt jobb gör att sambon är ensam med hundarna varannan vecka och inte kan rasta dom tillsammans utan det blir ett himla jobb för honom själv. Som han kanske inte är överlycklig över. För hundarna är mitt intresse och jag som valt att skaffa dom. Sen ställer han upp för att jag ska kunna ha hund med mitt jobb. Men det finns väl en gräns för honom också hur mycket han känner att han vill offra.

Känner för er som hamnat i en sån himla tråkig situation, man önskar ju bara att ens flock ska fungera.... hoppas det snart löser sig till det bästa för både er och hundarna, oavsett vem som får flytta (för tyvärr låter det ju som att det är det allra bästa, för både er människor och hundarnas skull). Man ska ju inte behöva gå på helspänn hela tiden och rodda varje sekund för att det ska fungera, då försvinner ju all glädje med att ha hund och det suger energi istället för att ge...

 

[Philosophia]

Promenader tillsammans gör vi varje dag jag är hemma, men lite nervöst känns det. Livrädd att ett koppel ska gå av eller liknande. Dom får åka bredvid varandra i bilen (i separat bur förstås) men det märks så väl att dom bara väntar.
Sen blir det inte lättare av att mitt jobb gör att sambon är ensam med hundarna varannan vecka och inte kan rasta dom tillsammans utan det blir ett himla jobb för honom själv. Som han kanske inte är överlycklig över. För hundarna är mitt intresse och jag som valt att skaffa dom. Sen ställer han upp för att jag ska kunna ha hund med mitt jobb. Men det finns väl en gräns för honom också hur mycket han känner att han vill offra.

Jag förstår att det är väldigt krångligt med både barn som inte får komma i kläm och att du har ett jobb där du är borta mycket. Men jag tror nog att så länge de separeras mycket från varandra så kommer de att fortsätta flyga ihop så fort de möts. Jag minns med mina att de - långt efter det att de hade slutat vara spända mot varandra till vardags - reste ragg och höjde svansar när de träffades om jag hade varit iväg på tävling eller hela dagen på träning med bara den ena hunden. Det räckte med den korta frånvaron för att osäkerheten skulle blossa upp igen. Min sambo fick komma ut och möta mig med den andra hunden så att vi sedan kunde gå hem tillsammans. Då blev det mycket lugnare.

Nu var ju inte alls min situation till närmelsevis lika dramatisk som din, men den var tillräckligt dramatisk för att det skulle ha kunnat gå illa. Nu var jag ju så lyckligt lottad att jag jobbade hemifrån och var hos hundarna hela tiden och jag vet inte om det gjorde att jag hade turen att lyckas lösa situationen innan den blev helt ohanterlig.

 

[lady_vip]

Jag håller med @Philosophia

Mina kommer väl överens, den lilla försvarar den stora mot andra hundar osv. Men nu när den lilla löpte kunde jag inte ha henne på jobbet, de var alltså åtskilda på dagarna. Så fort jag hämtade den lilla på sitt dagis spände hon sig mot den stora och hade jag inte haft en nagel i ögat på henne så kunde hon mycket väl flugit på den stora. Jäkla råtta, men hon är så s*tans skarp att hon var tvungen att mäta sig.

Nu förstår jag att det inte känns som ett alternativ att släppa ihop dem, men de bygger nog upp ännu fler spänningar när de är delade.

 

[russinbulle]

Fast jag tror faktiskt dom inte behöver göra det. När dom två jag hade började slåss (jag hade blod ända upp i taket pga deras slagsmål) så fick jag dela av - det lugnade ner sig rätt omedelbart när den som började lärde sig att hon aldrig kunde komma åt den andre. Dock bor jag i en 2:a så det var ohållbart i längden. Sen att jag personligen inte vill leva så med mina hundar är en helt annan sak, men det beror mycket på mitt boende.
Fast visst kan det skilja mellan hundar hur det fungerar, men om dom lär sig att dom aldrig kommer åt varandra så borde det kunna gå.

 

[Aningsfull]

Tidigare har vi kunnat få ihop dom efter varje slagsmål. Och det har varit spänt om jag varit iväg på tävling med bara en hund så då har vi fått mötas ute för en promenad osv.
Men efter det här senaste slagsmålet hände något. Tidigare har vi kunnat bryta slagsmålen men en tumme i ögat har räckt för att dom ska förstå att det är färdigfightat och vi har kunnat ha dom tillsammans direkt efteråt. Men den här gången slutade dom dels inte slåss efter att slagsmålet blev avbrutet utan dom fick hållas isär med handkraft. Sen släpper dom det helt enkelt inte. Tidigare har det handlat om spänningar dom emellan när dom varit ifrån varandra, inte galoppera in med rest ragg och leta upp den andra för att slåss. Eller hoppa över kompostgaller för att gå till attack.
Spänningar är vi vana vid att hantera, men inte dessa att det smäller direkt om dom ser varandra.

Och helt ärligt tar det tyvärr bort mycket av glädjen med hund med dessa spänningar. Känns hemskt att säga då jag verkligen älskar mina hundar. Och jag vet att det finns människor som klarar av att leva med att ständigt vara på vakt och övervaka varje steg, men för mig tar det udden av det roliga med hund. Det tar energi istället för att ge energi.

 

[Raderad medlem 94602]

Och jag hade inte släppt ihop dem om de hamnat i det här läget och om det eskalerar. Jag ser på våra. Vi har verkligen försökt in i det längsta att ha dem ihop men det går bara inte längre. De passar på. Det kan gå långa veckor som går kanonbra men så plötsligt är den där lilla, lilla situationen där som man inte hinner förutspå och så är det fullt slagsmål.
Igår var en sådan. Det krävs så himla lite och det går så jäkla fort. idag sitter jag här med två omplåstrade hundar på antibiotika och har en ny tid hos vetten i eftermiddag
Är dock tacksam att inte barnen var hemma och såg eländet. Det var verkligen ingen vacker syn här hemma. Det är inget roligt liv för varken oss eller hundarna oavsett hur mycket vi älskar dom alla. Man kan aldrig slappna av helt.
Jag förstår dig till 100% @Aningsfull

 

[Aningsfull]

Det är just det där med att det går så himla fort. Senaste slagsmålet utlöstes av att den yngre tiken hann plocka upp en pinne i förbifarten. Pinnen fastnade mellan tänderna på henne så hon började krafsa mot munnen för att få ut den och slänga med huvudet och då triggade den äldre tiken igång och då small det direkt. På en vanlig kissrastning med koppel. Och trots koppel hann ändå den äldre tiken bita den yngre så att det blev frakturer i tassen och den yngre satte sig i kinden/strupen på den äldre så att det blev blodbad och blodet bara sprutade. Den äldre klarade sig med dränage och några stygn men den yngre fick både sys i tassen, frakturer och lång konvalesens att se fram emot.
Och det känns inte rätt mot någon av dom. Skadorna blir helt enkelt alldeles för stora alldeles för snabbt. Jag vet inte om jag vågar chansa på att det slutar vid bara frakturer och dränage.

 

[AraSlei]

Vilken mardrömssits @Aningsfull
Hoppas verkligen att det blir mer lätthanterligt när ni flyttar till hus, eller att det dyker upp en annan, lämplig lösning.

 

[russinbulle]

Det är just det där med att det går så himla fort. Senaste slagsmålet utlöstes av att den yngre tiken hann plocka upp en pinne i förbifarten. Pinnen fastnade mellan tänderna på henne så hon började krafsa mot munnen för att få ut den och slänga med huvudet och då triggade den äldre tiken igång och då small det direkt. På en vanlig kissrastning med koppel. Och trots koppel hann ändå den äldre tiken bita den yngre så att det blev frakturer i tassen och den yngre satte sig i kinden/strupen på den äldre så att det blev blodbad och blodet bara sprutade. Den äldre klarade sig med dränage och några stygn men den yngre fick både sys i tassen, frakturer och lång konvalesens att se fram emot.
Och det känns inte rätt mot någon av dom. Skadorna blir helt enkelt alldeles för stora alldeles för snabbt. Jag vet inte om jag vågar chansa på att det slutar vid bara frakturer och dränage.

Jag förstår dig till fullo, för det är jobbigt. Men tiken ska paras framöver väl och bo hos uppfödaren? då får du chansen att känna på hur det är att leva utan detta bråk och får kanske lättare att fundera på hur du ska göra.

 

[Dorro]

Det är just det där med att det går så himla fort. Senaste slagsmålet utlöstes av att den yngre tiken hann plocka upp en pinne i förbifarten. Pinnen fastnade mellan tänderna på henne så hon började krafsa mot munnen för att få ut den och slänga med huvudet och då triggade den äldre tiken igång och då small det direkt. På en vanlig kissrastning med koppel. Och trots koppel hann ändå den äldre tiken bita den yngre så att det blev frakturer i tassen och den yngre satte sig i kinden/strupen på den äldre så att det blev blodbad och blodet bara sprutade. Den äldre klarade sig med dränage och några stygn men den yngre fick både sys i tassen, frakturer och lång konvalesens att se fram emot.
Och det känns inte rätt mot någon av dom. Skadorna blir helt enkelt alldeles för stora alldeles för snabbt. Jag vet inte om jag vågar chansa på att det slutar vid bara frakturer och dränage.

Jag levde två år med två tikar som rök ihop regelbundet. Det var INTE roligt. Briarder, så dom gjorde också rätt stora skador på varandra när det väl bar till. I vårt fall handlade det om att den äldre var lite för osäker för att dominera, men ändå skulle tvåla till den yngre hela tiden. Till slut accepterade inte den yngre detta utan sade ifrån och då small det. I sådana situationer där dom triggade igång, typ när vi skulle ut på något roligt, så kunde slagsmål utbryta. De samexisterade i vardagen om man var noga kring mat osv, men de hade alltid munkorg om vi skulle göra något annat. Detta funkade dock jättebra. Antagligen delvis pga att vi själva slappnade av bättre när vi visste att dom inte kunde skada varandra. Efter ungefär ett år fick vi dock avliva den äldre pga sjukdom så vi behövde aldrig komma till beslutet att vi inte kunde ha båda. Jag skulle ändå vilja slå ett slag för munkorg. Vi köpte sådana med metallgaller (typ skyddskorg)så det fanns gott om plats att flåsa, dricka osv. Det blev mer avslappnat för oss när korgarna fanns. Vi hade lyckligtvis inga problem inomhus, det låter värre för er. Och med små barn i bilden så funkar det tyvärr inte i längden, de kan ju inte ha munkorg dygnet runt.... Hoppas det kan lösa sig för er!

 

[Narcissa]

Tidigare har vi kunnat få ihop dom efter varje slagsmål. Och det har varit spänt om jag varit iväg på tävling med bara en hund så då har vi fått mötas ute för en promenad osv.
Men efter det här senaste slagsmålet hände något. Tidigare har vi kunnat bryta slagsmålen men en tumme i ögat har räckt för att dom ska förstå att det är färdigfightat och vi har kunnat ha dom tillsammans direkt efteråt. Men den här gången slutade dom dels inte slåss efter att slagsmålet blev avbrutet utan dom fick hållas isär med handkraft. Sen släpper dom det helt enkelt inte. Tidigare har det handlat om spänningar dom emellan när dom varit ifrån varandra, inte galoppera in med rest ragg och leta upp den andra för att slåss. Eller hoppa över kompostgaller för att gå till attack.
Spänningar är vi vana vid att hantera, men inte dessa att det smäller direkt om dom ser varandra.

Och helt ärligt tar det tyvärr bort mycket av glädjen med hund med dessa spänningar. Känns hemskt att säga då jag verkligen älskar mina hundar. Och jag vet att det finns människor som klarar av att leva med att ständigt vara på vakt och övervaka varje steg, men för mig tar det udden av det roliga med hund. Det tar energi istället för att ge energi.

Precis så var det med mina tikar. Man kan inte föreställa sig hur vidrigt det är när de slåss på riktigt. Det fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna sammanföra dem två för de skulle ha ihjäl varandra. Gammeltiken fick flytta hem till mina föräldrar efter att hon fick en fruktansvärd skada och jag inte kunde leva med oron över att de skulle komma in till varandra.
Lycka till vad du än väljer att göra.

 

[Bison]

Fy vad tråkigt att det blivit sådär.
Hoppas du hittar en lösning som du känner dig trygg med.

Jag skulle aldrig orkat ha det så.
En stor anledning till att vi har två är för hundarnas skull.

 

[Ajda]

Nej vad tråkigt. Jag har ju följt dig länge med Ila och tycker hon verkar vara en underbar individ.

Hur kommer det sig att det blivit såhär, förut så sov dom väl på varandra till och med? Men det kanske är annorlunda när den ena bara är en valp?

Hoppas allt löser sig till det bästa för er.

 

[Aningsfull]

Hon är en underbar individ. Det är dom båda. Men dom har tyvärr personlighetsdrag som inte alls funkar tillsammans.
Dom båda går ju med andra hundar men dom två har det skurit sig mellan.

Sen ska jag erkänna att få dom att funka ihop inte varit största prio. Redan innan det sista slagsmålet var vi liksom inne på att det var deras sista chans. Det är inte värt det. Dom förtjänar bättre båda två.