Sv: Bf!
Grattis Sassi och tack Alla!!
Nu är vi hemma!
Sitter här med vår lilla ängel sovande och smågnyende i bärsjalen.
Det tog lite tid att få ut den envisa lilla krabaten, minst sagt!
Värkarna satte igång vid 7-8-snåret på lördag morgon med 10 minuter mellanrum från 11-tiden ungefär.
Som jag skrev här ringde jag förlossningen på kvällskvisten och återigen innan vi åkte in strax efter 00 på söndagen.
Vi var framme på förlossningen strax efter 01 och undersöktes. Var öppen en cm ungefär och tappen var nog helt utplånad tror jag. Gick omkring ett tag, åt skorpor och drack nyponsoppa.
Tids nog kröp jag ner i badet för att lindra värkarna och där blev jag liggande väldigt länge inser jag så här i efterhand när jag läst journalen. Vid 05-snåret kompletterade jag badet med lustgas och insåg vilken makalöst billig fylla det är och att jag lyckats förlägga mitt läppbalsam trots planen att inte ta ur det ur jackfickan...
Vet inte riktigt vad klockan var men vid nästa undersökning hade jag iaf öppnat mig till 3-4 cm.
Ont var vid det här laget bara förnamnet och lustgasen blev helt klart min bästa vän.
Vid skiftbyte vid 7-snåret hade jag tagit mig upp ur badet och var mer eller mindre helt borta. Jag som innan absolut inte velat ha EDA tackade och tog emot när de erbjöd mig den.
Det gick långsamt och precis som Cowgirls skrev så tog de hinnorna på mig på förmiddagen för att se om det skulle sätta fart. Det hade dock ingen större effekt och jag öppnade mig aldrig mer än 6 cm.
Krystvärkarna tog i och jag hade, tydligen, jättefina värkar men det hände ingenting mera trots diverse dropp, olika ställningar och böjningar hit och dit. Strax efter 13 på söndagen var läkaren in och gav mig en kvart. 13.24 beslutades det om akutsnitt. Jag trodde jag skulle dö när de upplyste mig om att jag inte skulle få föda mitt barn som jag tänkt mig. Dessutom skulle jag inte få lustgasen med mig på vägen ner till op.
Under kvällen innan vi åkte in hade jag pratat med min svägerska på MSN och hon frågade hur ont jag hade. Vid det tillfället svarade jag 4,5. Under tiden här strax innan/under det beslutades om snitt, när krystvärkarna tryckte på och jag inte fick trycka minns jag att jag tänkte "-Det här är faaan minst 12!!!"
Blev sedan mnedrullad på operation, tror aldrig att tiden gått så långsamt!!
Precis när läkaren ville jag skulle sätta mig upp för att sätta spinalbedövningen fick jag en värk från helvetet och fick ligga och andas igenom den innan de skyndade sig att mer eller mindre dra upp mig innan nästa värk. Satt framåtlutad med huvudet mot [Någons] axel och hörde i någon dimma någon annan säga åt mig att kuta rygg och när jag gjorde det sa de förvånat hur rörlig jag var...
Doktorn satte spinalbedövningen felfritt under tiden jag fick ytterligare en helvetesvärk och livrädd mantrade mig gråtandes igenom den. När bedövningen tog var det mycket blandade känslor.
Samtidigt som det var himmelriket när värkarna slutade kännas var jag totalt livrädd, skräckslagen, besviken... för att jag inte "lyckats föda barn". Jag tror jag grät mer eller mindre oavbrutet.
Skitirriterad på "syrgasgrejjen" jag fick lov att ha i näsan. Magnus satt vid mitt huvud och var så söt så i op.kläderna.
Fötterna och benen domnade bort och jag kände på sätt och vis hur de "bökade" med mig fast jag ändå inte kände någonting... Benen och fötterna kändes avdomnade men flyttade sig givetvis inte när jag försökte "skaka myrorna" ur dem.
14.00 hörde jag dem säga när Sebastian plockades ut. Den 22 i 2:a, klockan 2!
Vidöppen hjässbjudning, han hade på något vis "fastnat" i mitt bäcken och därför blev trycket på livmodertappen aldrig så stort som det behövdes. De fick trycka upp honom ur bäckenet för att få ut honom, men ut kom han! De gick iväg med honom och Magnus följde med. Där jag låg på rygg såg jag ingenting men gud så rädd jag var innan det underbaraste lilla skrik fyllde lokalen!!
Det kändes som en evighet men var inte längre än max en kvart innan jag fick upp honom på bröstet där jag låg med magen uppsprättad.
Magnus fick följa med Sebastian när jag operarades färdigt och blev ivägskjutsad för att ligga på IVA på uppvak.
Låg där ensam i kanske en halvtimme innan Magnus och världens vackraste lilla skapelse kom in i rummet.
Fick upp honom på bröstet igen och på max 30 sekunder hade han ett helt korrekt tag om bröstet.
När fötter och ben vaknat upp igen fick vi lämna IVA och skrevs över på BB.
Jag var upp och stod en sväng på söndag kväll, gick med gåstol till barnläkarkontrollen på måndag morgon och använde den över dagen också. Tisdagen gick jag utan gåstolen och den ena barnmorskan så mer förvånad ut än den andra. Onsdagen var det ännu bättre och de största bekymmren var att ta sig i och ur sängen. Idag kan jag snyta mig nästan fullt ut och även om jag helst undviker att hosta så känns det helt klart inte att jag genomgått en bukoperation för fem dagar sen!
Nu är vi iallafall som sagt hemma och ska försöka komma underfund med vardagen. Det har varit enormt skönt att bo "BB-bubblan" men helt klart trevligt att komma hem. Verkligheten börjar komma ikapp och hormonomställningen är ett faktum. Tårarna rinner och mjölken rinner.
Kärleken fällde in tår bland makaronerna på ICA när han hämtat ut korten som fotografen tog till tidningen.
Jag grät när jag fick höra att det fötts tre barn i natt och att ett fjärde var på gång när vi åt frukost i morse, så avundsjuk jag var på dessa föräldrar som hade sitt framför sig!
Trots att jag bara några dagar innan varit på väg att ge upp livet på förlossningen när jag , som det kändes, var för värdelös för att föda barn, så var och är jag villig att åka in vilken sekund som helst och göra om det!
3515 gram, 53 cm, 34 i hattmått.
9,10, 10 på apgar efter 1, 5, 10.
Självklart världens sötast!
Håller på och tankar foton, det kommer!
Grattis sassiball till dottern 
