S
sambaengi
Sv: Betäck inte Silverston med Silverhingst
Mja jag vet inte om det varit så farligt i den här tråden trots allt och jag har inte tid med ännu en så jag hoppar den. Jag blev förvisso jämförd med en dåre men jag överlever och långsurar inte. Tycker inte själv jag passerat gränsen men tydligen kan man inte skämta heller för det fick jag bannor för! Men jämfört med de rent fruktansvärda debattstormar, ordval, nedvärderande omdömen, allmänna elakheter mm som föekom i detta forum för några år sedan, när flera inte ens vågade skriva i forumet, så är denna tråd en mjuk viskning i vinden! Har man kunnat mötas efter de tagen så borde man kunna mötas sen också. Jag är då verkligen inte sur på någon. Alla har rätt att framföra sin åsikt men visst håller jag med om att det kan framföras med respekt och utan personangrepp.
Men ärligt talat känns det som om du tar åt dig mer än vanligt och man blir ju lätt sårbar när man själv känner sig hårt drabbad. Det känns som du så gärna vill vi ska se så jätteallvarligt på detta och att det är en katastrof. Men försök ha förtröstan för din häst kanske kommer att ha så bra syn i alla fall på dagen, så pass länge att ni får ett gott liv ihop. Ta inte ut sorgen i förskott! Det mår du inte bättre av! Försök behålla hoppet att du kan rida honom i många år ändå och att han kan gå ute och klara sig bra i många år trots defekten. Det behöver inte innebära den katastrof som jag har full förståelse för att du känner att det är!
Dessutom har du ju fler hästar som INTE är sjuka och du vet inte idag om de verkligen bär något defekt anlag med 100% eller om de någonsin kommer visa sig annat än helt friska och normala. Det sista man ska tappa det är hoppet att det trots allt löser sig. Kanske är jag med mina över 300 röntgenbilder genom livet och Gud vet hur många skador, älskade hästar jag förlorat med mera, luttrad och har lärt mig ta det med is och fortsätta kämpa och jag har lärt mig man ska vara tacksam för den tid man får med varandra.
Så mitt råd till dig är att ta tillvara den tid du har istället för att sörja bort den! Livet är för kort för det, men jag vet att ibland måste man få sörja också. Du är ändå lyckligt lottad för du kan välja att hoppas att det inte ger så allvarliga konsekvenser. Min drömhäst är död och borta. Där finns inget hopp att hämta. Det enda hopp jag har kvar är att jag ska bli frisk och kunna rida någon av hans avkommor och känna honom i dem och åtminstone få något som liknar det förhållande jag hade med den hästen. Så glädjs åt det du har NU!
En annan liten fundering.
Islandshästvärlden är ganska så liten.
Liksom forskarvärlden när det kommer till Hästgenetik.
Hur kan så många i den här tråden, och den andra, uppföra sig så otrevligt och tro att det är en bra idé?
Förr eller senare så kommer vi ju att vara på samma ställe och hur kul blir det efter detta?
Mja jag vet inte om det varit så farligt i den här tråden trots allt och jag har inte tid med ännu en så jag hoppar den. Jag blev förvisso jämförd med en dåre men jag överlever och långsurar inte. Tycker inte själv jag passerat gränsen men tydligen kan man inte skämta heller för det fick jag bannor för! Men jämfört med de rent fruktansvärda debattstormar, ordval, nedvärderande omdömen, allmänna elakheter mm som föekom i detta forum för några år sedan, när flera inte ens vågade skriva i forumet, så är denna tråd en mjuk viskning i vinden! Har man kunnat mötas efter de tagen så borde man kunna mötas sen också. Jag är då verkligen inte sur på någon. Alla har rätt att framföra sin åsikt men visst håller jag med om att det kan framföras med respekt och utan personangrepp.
Men ärligt talat känns det som om du tar åt dig mer än vanligt och man blir ju lätt sårbar när man själv känner sig hårt drabbad. Det känns som du så gärna vill vi ska se så jätteallvarligt på detta och att det är en katastrof. Men försök ha förtröstan för din häst kanske kommer att ha så bra syn i alla fall på dagen, så pass länge att ni får ett gott liv ihop. Ta inte ut sorgen i förskott! Det mår du inte bättre av! Försök behålla hoppet att du kan rida honom i många år ändå och att han kan gå ute och klara sig bra i många år trots defekten. Det behöver inte innebära den katastrof som jag har full förståelse för att du känner att det är!
Dessutom har du ju fler hästar som INTE är sjuka och du vet inte idag om de verkligen bär något defekt anlag med 100% eller om de någonsin kommer visa sig annat än helt friska och normala. Det sista man ska tappa det är hoppet att det trots allt löser sig. Kanske är jag med mina över 300 röntgenbilder genom livet och Gud vet hur många skador, älskade hästar jag förlorat med mera, luttrad och har lärt mig ta det med is och fortsätta kämpa och jag har lärt mig man ska vara tacksam för den tid man får med varandra.
Så mitt råd till dig är att ta tillvara den tid du har istället för att sörja bort den! Livet är för kort för det, men jag vet att ibland måste man få sörja också. Du är ändå lyckligt lottad för du kan välja att hoppas att det inte ger så allvarliga konsekvenser. Min drömhäst är död och borta. Där finns inget hopp att hämta. Det enda hopp jag har kvar är att jag ska bli frisk och kunna rida någon av hans avkommor och känna honom i dem och åtminstone få något som liknar det förhållande jag hade med den hästen. Så glädjs åt det du har NU!