Beröm och prestationer

[Amha]

Beröm för prestationer kan man lägga fram väldigt olika och jag tror att beröm är väldigt bra om man lägger fram det på ett bra sätt. Jag blev lite ledsen när min dotter kom hem från dagis och började säga femtioelva gånger att hon var duktig. Hon är det självklart men jag vet att de inte är så duktiga på att precisera vad som gör henne duktig på dagis. Har funnit mig nu men det är för mig väldigt viktigt att man delar allt det med barnen. "Vad glad jag blir när du tycker om maten" eller "vad bra att du äter så du blir stor och stark" som exempel. Det är lätt hänt att det blir "åh vad duktigt" och sen stannar det där har jag känt.

 

[Mabuse]

Beröm för prestationer kan man lägga fram väldigt olika och jag tror att beröm är väldigt bra om man lägger fram det på ett bra sätt. Jag blev lite ledsen när min dotter kom hem från dagis och började säga femtioelva gånger att hon var duktig. Hon är det självklart men jag vet att de inte är så duktiga på att precisera vad som gör henne duktig på dagis. Har funnit mig nu men det är för mig väldigt viktigt att man delar allt det med barnen. "Vad glad jag blir när du tycker om maten" eller "vad bra att du äter så du blir stor och stark" som exempel. Det är lätt hänt att det blir "åh vad duktigt" och sen stannar det där har jag känt.

Nej, självklart måste barnet förstå vad det var som var bra, för att förstärkningen ska fungera. Jag upplever ändå att det är mycket lättare med barn än med hästar t ex, med hästar måste ju timingen vara perfekt för att hästen ska uppleva sambandet, med ett barn kan man ju precisera i ord vad det var som barnet gjorde bra, och få det funka även om man var tio sekunder sen i timingen.

 

[ako]

Oavsett funktionshinder eller ej så verkar du och din vän ha lite olika synsätt på barnuppfostran. Av det du beskriver låter det som att vännen kör lite på attachment parenting/nära föräldraskap.

Jag är själv inne på det tänket och kommer göra mitt bästa för att undvika beröm för prestation. Vill inte ge min dotter samma sneda självbild som jag fick, "duktig flicka".

Fast samtidigt är det väl bra om man kan få vardagen att funka genom beröm och peppning? Och om man inte använder positiv förstärkning är det väl knappast ok att använda negativ förstärkning (alltså säga ifrån eller tillrättavisa) heller - för gör man bara det kommer man ju enbart att fokusera på det mindre bra, och om man i stället väljer att varken berömma/ uppmuntra eller säga ifrån/ tillrättavisa så tror nog jag att man är riktigt ute på hal is och får ett barn som inte vet vad hen förväntas göra alls.

Nu menar jag inte just att överösa med beröm för prestationer typ alla rätt på provet (dock hade jag där sagt "Grattis!") utan t ex " vad bra att du plockar undan efter maten", "vad duktig (jag är inte livrädd för ordet) du är som hjälper lillasyster" etc etc... Kan faktiskt inte någonstans förstå att berättigat beröm skulle vara fel? Sedan måste ju förstås grunden vara att ungen är lika älskad även när hen gör mindre uppskattade saker. Jag älskar ju inte barnet mindre bara för att jag blir arg och tillrättavisar när hen gör något hen vet att hen inte får (av någon anledning). Nu pratar jag btw barn utan någon form av särskilt behov.

 

[skiesabove]

Fast samtidigt är det väl bra om man kan få vardagen att funka genom beröm och peppning? Och om man inte använder positiv förstärkning är det väl knappast ok att använda negativ förstärkning (alltså säga ifrån eller tillrättavisa) heller - för gör man bara det kommer man ju enbart att fokusera på det mindre bra, och om man i stället väljer att varken berömma/ uppmuntra eller säga ifrån/ tillrättavisa så tror nog jag att man är riktigt ute på hal is och får ett barn som inte vet vad hen förväntas göra alls.

Nu menar jag inte just att överösa med beröm för prestationer typ alla rätt på provet (dock hade jag där sagt "Grattis!") utan t ex " vad bra att du plockar undan efter maten", "vad duktig (jag är inte livrädd för ordet) du är som hjälper lillasyster" etc etc... Kan faktiskt inte någonstans förstå att berättigat beröm skulle vara fel? Sedan måste ju förstås grunden vara att ungen är lika älskad även när hen gör mindre uppskattade saker. Jag älskar ju inte barnet mindre bara för att jag blir arg och tillrättavisar när hen gör något hen vet att hen inte får (av någon anledning). Nu pratar jag btw barn utan någon form av särskilt behov.

Beröm sätter fokus på prestationen, istället för "upplevelsen". Skillnaden blir att barnet lär sig göra saker för att få bekräftelse utifrån, istället för att lära sig göra saker för att själv bli nöjd.

Ex:
"Vad duktig du är som städat ditt rum så fint"

Vs

"Vad skönt för dig att du har städat rummet! Nu känns det mycket mysigare och det blir roligare att leka i, eller hur?"

 

[Mabuse]

Beröm sätter fokus på prestationen, istället för "upplevelsen". Skillnaden blir att barnet lär sig göra saker för att få bekräftelse utifrån, istället för att lära sig göra saker för att själv bli nöjd.

Ex:
"Vad duktig du är som städat ditt rum så fint"

Vs

"Vad skönt för dig att du har städat rummet! Nu känns det mycket mysigare och det blir roligare att leka i, eller hur?"

Hur gör ni när barnet gjort något som faktiskt inte ledde till att det bättre för honom eller henne, bara för andra? T ex lämnat nåt skoj och kommit när man ropar att vi ska gå, inte slagit en kompis i ilskan, lämnat ifrån sig en rolig leksak, osv?

Barnet kanske tycker rummet gick lika bra att leka i och var lika mysigt när det var ostädat, det är du som vuxen som gillar att det är städat hemma? Osv

 

[skiesabove]

Hur gör ni när barnet gjort något som faktiskt inte ledde till att det bättre för honom eller henne, bara för andra? T ex lämnat nåt skoj och kommit när man ropar att vi ska gå, inte slagit en kompis i ilskan, lämnat ifrån sig en rolig leksak, osv?

Nu är ju min dotter pytteliten än men:
Allt som jag vill att hon ska göra ska ju i slutändan gynna henne långsiktigt. Det viktigaste jag vill att hon ska lära sig är att förstå, kunna hantera och kommunicera sina känslor.

Att bli jättearg men att kunna säga att man blir arg (och när äldre, kunna berätta vad som gjorde henne arg och reflektera över varför). Och att känna igen och förstå känslor hos andra. Istället för att slåss.

 

[Amha]

Nu är ju min dotter pytteliten än men:
Allt som jag vill att hon ska göra ska ju i slutändan gynna henne långsiktigt. Det viktigaste jag vill att hon ska lära sig är att förstå, kunna hantera och kommunicera sina känslor.

Att bli jättearg men att kunna säga att man blir arg (och när äldre, kunna berätta vad som gjorde henne arg och reflektera över varför). Och att känna igen och förstå känslor hos andra. Istället för att slåss.

Jag hade ett liknande tankesätt förut. Nu är dottern 2 och gör saker hon vet att hon inte får och gormar i "mamma säger nej!!" eller "varför lyssnar du inte mig?" (har väl hänt att jag frågat varför hon inte lyssnar på mig ) samtidigt där brast hela grejen men visst har jag ett förhållandevis mjukt föräldraskap om man jämför med det jag känner till så att säga. Tror det är absolut viktigast att prata med barnet. Nu är dottern extremt duktig på språk trots sina nyss fyllda 2 år och pratar massor och förstår ännu mer så hon är ändå en förhållandevis lätt match för att anamma den kommunikationen. När ungen är på väg att fara ut framför en bil för att busa med modern blir det alla möjliga ord för att stoppa henne och rätt hög volym på rösten också. Innan har man förklarat att man bara får gå när man är på framsidan där bilarna kör och att man får gå in om man springer runt där.

 

[Petruska]

Beröm sätter fokus på prestationen, istället för "upplevelsen". Skillnaden blir att barnet lär sig göra saker för att få bekräftelse utifrån, istället för att lära sig göra saker för att själv bli nöjd.

Ex:
"Vad duktig du är som städat ditt rum så fint"

Vs

"Vad skönt för dig att du har städat rummet! Nu känns det mycket mysigare och det blir roligare att leka i, eller hur?"

Den typen av kommentarer körde en fritidspedagog med när jag var barn. Jag tyckte oerhört illa om det. Jag tyckte inte att städning gjorde rummet mysigare och efter såna kommentarer ville jag helst stöka till det igen, eller motsvarande, beroende på vad det gällde.

 

[Squie]

För att fortsätta på tråden om hur man säger saker. Som jag har förstått det är det tabu att säga "duktig", använd ordet "bra" istället. "Duktig" är en prestation, "bra" är det inte.

 

[Brandgul]

Den typen av kommentarer körde en fritidspedagog med när jag var barn. Jag tyckte oerhört illa om det. Jag tyckte inte att städning gjorde rummet mysigare och efter såna kommentarer ville jag helst stöka till det igen, eller motsvarande, beroende på vad det gällde.

Tänk om någon någon gång sagt att jag varit duktig på något. Jag har aldrig fått höra det och tycker att jag fått famla på rätt bra framåt. Själv. Jag kommer verkligen peppa mina barn till att de är bra och duktiga!

 

[Brie]

Nu är ju duktigdebatten delvis OT, men jag har aldrig förstått varför det ena utesluter det andra. Liksom, bara för att jag säger till mitt barn att hen är duktig så betyder ju inte det att vi aldrig pratar upplevelse och känsla?

 

[Mabuse]

Nu är ju min dotter pytteliten än men:
Allt som jag vill att hon ska göra ska ju i slutändan gynna henne långsiktigt. Det viktigaste jag vill att hon ska lära sig är att förstå, kunna hantera och kommunicera sina känslor.

Att bli jättearg men att kunna säga att man blir arg (och när äldre, kunna berätta vad som gjorde henne arg och reflektera över varför). Och att känna igen och förstå känslor hos andra. Istället för att slåss.

Jo, i det långa loppet såklart, men där och då är det kanske inte troligt att barnet inser det. Typ: Vad bra för dig att du inte slogs! Nu känns det mycket bättre när du sa att du blev arg istället!

Barnet kanske inte alls känner så. Det hade känts jättefint att lappa till kompisen som tog bilen man ville ha, och ta bilen själv. Du som vuxen kan ju se på lång sikt att det är bättre att prata och behärska sig än att slåss och ta saker, men där och då är ju våld och stöld en rätt bra lösning ur barnets perspektiv.

Nu är jag lite djävulens advokat, men man kunde ju lika gärna säga att du genom att tala om för dottern hur hon ska känna i olika situationer inte ger henne frihet till egna känslor, och förvirring och konflikt hos henne om det hon känner inte stämmer överens med du säger att hon ska känna. Man kanske känner sig uttråkad efter att ha städat rummet, inte nöjd, osv. Det är ju svårt att veta vad nån annan känner i alla lägen.

 

[Mabuse]

För att fortsätta på tråden om hur man säger saker. Som jag har förstått det är det tabu att säga "duktig", använd ordet "bra" istället. "Duktig" är en prestation, "bra" är det inte.

Men är det verkligen rimligt att en tvååring är så slängd i språk att de förstår den subtila skillnaden mellan "vad duktig du är som kunde sätta på skorna själv!" och "vad bra att du satte på skorna själv"?

 

[Amha]

Tråden om autistiska barn har spårat ur så jag startar en ny på urspårningen så den kan återgå till att handla om sitt ämne.

Är det fel att berömma barn? Vilka ord är tabu? Hur ger man beröm och uppskattning?

Det nya är ju att inte säga att barnen gör saker bra utan att man ska få barnet att känna sig nöjd och glad ändå. Likaså att man ska vara försiktig med att ryta ifrån åt barnen när de gör något galet.

För egen del känns det absolut viktigast att man hela tiden för en dialog så barnet vet vad som är uppskattat och inte. Det kryper i mig när någon säger "vad duktig du är" till min dotter utan att säga vad barnet gjorde bra. För egen del och egna erfarenheter från andra stannar gärna "duktig" och "bra" vid dessa ord och inte byggs vidare med vad som var bra. Duktig oftare än bra. Bland annat därför men även för språkutvecklingen väljer jag att använda andra uttryck för att visa min uppskattning.

 

[Squie]

Men är det verkligen rimligt att en tvååring är så slängd i språk att de förstår den subtila skillnaden mellan "vad duktig du är som kunde sätta på skorna själv!" och "vad bra att du satte på skorna själv"?

Ja, med tanke på att föreläsaren vi hade pratade om alzheimerpatienter och ju längre i sin sjukdom patienten kommer, desto mer backar personen tillbaka i utvecklingen. 80-åriga Agda som fått diagnosen alzheimer blir 2 år mentalt.

 

[Coldspell]

Jag tycker allt har blivit så begränsat. Man ska göra si, man ska göra så. Man får inte berömma, man får inte säga till ordentligt, man får inte säga till andras barn om de gör fel o.s.v.

Varför inte bara ha ett avslappnat sätt med sitt barn? Ibland säger jag att mina barn är duktiga, ibland att de är bra och ibland något annat. De lär inte bli dåliga människor för det. Däremot försöker jag undvika att säga för mycket om utseende, vikt och liknande saker som kan skapa olika komplex.

Och varför skulle man inte kunna säga till sitt och andras barn? Oftast försöker jag visa hur de ska göra istället när de gör fel. Men det finns tillfällen när man faktiskt får bli arg på riktigt. En sån gång var när min dotter ex. satte sig på vår hund, det är inte på något sätt OK. Och hon har inte gjort om det efter det.

Men det är min syn på saken. Folk i Sverige är så rädda att göra fel att det blir löjligt! Men det är jag det. Jag stör mig dock sällan på hur andra egentligen gör. Jag gör som jag själv vill.

 

[Ray]

Jag tror det är sunt med en balans i saker och ting! Ser inget problem att berömma prestation- det är väl härligt att få vara stolt över sina prestationer? Jag blir jätteglad när jag får ärligt beröm av någon.
Men det är också viktigt att få höra att man är älskad oavsett! Prestationen har inget att göra med hur mycket jag älskar mitt barn. När mitt barn lärde sig cykla blev mesta berömmet inriktat på att hon vågade försöka. Att hon kämpat sig fram till något som hon inte trodde hon kunde. Prestationen var inte att cykla utan jobbet man lägger ner på vägen.
Sen är kanske duktig ett tråkigt ord- hur ofta säger man det till en kollega liksom? Vad duktig du är låter lite ironiskt på nåt vis.... Men ärligt beröm kan jag inte tycka är fel!

 

[Mabuse]

Ja, med tanke på att föreläsaren vi hade pratade om alzheimerpatienter och ju längre i sin sjukdom patienten kommer, desto mer backar personen tillbaka i utvecklingen. 80-åriga Agda som fått diagnosen alzheimer blir 2 år mentalt.

Nu hänger jag inte med, varför betyder det faktum att 80-åringar med utvecklad alzheimer blir som tvååringar mentalt att tvååringar (utan alzheimer) förstår språkliga finesser?

 

[Blueberry]

Tråden om autistiska barn har spårat ur så jag startar en ny på urspårningen så den kan återgå till att handla om sitt ämne.

Är det fel att berömma barn? Vilka ord är tabu? Hur ger man beröm och uppskattning?

Det nya är ju att inte säga att barnen gör saker bra utan att man ska få barnet att känna sig nöjd och glad ändå. Likaså att man ska vara försiktig med att ryta ifrån åt barnen när de gör något galet.

För egen del känns det absolut viktigast att man hela tiden för en dialog så barnet vet vad som är uppskattat och inte. Det kryper i mig när någon säger "vad duktig du är" till min dotter utan att säga vad barnet gjorde bra. För egen del och egna erfarenheter från andra stannar gärna "duktig" och "bra" vid dessa ord och inte byggs vidare med vad som var bra. Duktig oftare än bra. Bland annat därför men även för språkutvecklingen väljer jag att använda andra uttryck för att visa min uppskattning.

Det var en väldigt bra och intressant artikel om beröm i senaste Vi Föräldrar.

Jag är på språng just nu, men kommer kanske ihåg tråden sen i eftermiddag

 

[aemaria]

Men det är min syn på saken. Folk i Sverige är så rädda att göra fel att det blir löjligt! Men det är jag det. Jag stör mig dock sällan på hur andra egentligen gör. Jag gör som jag själv vill.

Så sant som det är sagt!