Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

[tanten]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Avstickare angående anorexi.

Därav kan din arbetskamrat i vågor börja med sina små äpplebitar och annat konstigt kring maten. Så i stället för att irritera dig kanske du ska fråga hur det är? Om du nu är intresserad av att lyssna d v s, annars är det nog bäst att bara låta det vara. Risken är också stor att personen svara att allt är bra, för har man koll på sina små "äpplebitar" upplever man också som att allt är bra. Krånglig? Ja, människor är krångliga

Ja, allt hänger ju på vilket engagemang man har för olika människor. Vissa klickar man med och andra har man en arbetsrelation med. Just i det här fallet vill jag inte blanda mig i henne som person, vi har redan haft kontroversser som varit jobbrelaterade. Jag vill inte komma närmare. Jag går iväg istället.

För att relatera detta till TS.. Man behöver inte automatiskt vilja umgås på fritiden bara för att man tillbringar tid tillsammans under arbetstid. Man behöver inte bli personliga med varann bara för att man har gemensam profession.

En del av TS arbetskamrater kanske skulle vilja veta. Andra kanske har en svalare relation med henne och vill inte veta?

 

[Lovisaleonora]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Nej, den uppfattningen delar jag till fullo. Anorexia är som andra missbruk, du blir aldrig frisk men kan hålla dig nykter.

 

[Raja]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Nej, har ni redan motsättningar så finns det ingen anledning att engagera sig i hennes problematik. Men vetskapen om hennes problem gör kanske att man inte behöver lägga energi på att irritera sig på det utan bara låta det vara.

Jag vidmakthåller ändå att öppenhet är det bästa. Sedan i vilken grad är en situationsfråga och personfråga.

Jag har exempel på att just öppenhet faktiskt kanske har räddat liv.
En kvinna i min yttre bekantskapskrest blev misshandlad av sin man under flera år. Man stod lite maktlös men också passiv (rädd som man är många gånger). Vid ett tillfälle träffade jag en person som visade sig känna dem genom helt andra kanaler. Vid detta tillfälle pratade personen om hur trevlig hennes man var, social, öppen och en verklig sällskapsmänniska medan hon var en högfärdig stropp som bara satt och såg fin ut på fester och liknande. Hon ledlät sig heller inte att dansa med någon annan än sin man. Detta var en allmän uppfattning av alla i det sällskapet. Då kunde jag inte vara tyst utan talade om vad som föregick i det hemmet och att hon var livrädd för att göra något som fick mannen att bli arg, t ex prata eller än värre dansa med någon annan. Därför satt hon pall stilla och tittade ointresserat på allt och alla. Personen tittade storögt på mig som väl var trodde han på mig. Ganska långt senare träffade jag denna person igen och han berättade att han tala om för alla hur det egentligen låg till och de hade börjat stötta henne vilket ledde till att hon faktiskt tog sig ifrån detta destruktiva förhållande. Inte bara detta, utan det var säkert andra faktorer också, men hon fick stöd från dem som tidigare snackat skit om henne.

 

[sjoberga]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

När det gäller problematik som på ett eller annat sätt märks/utmärker individen i gruppen så rekommenderar jag alltid att man går ut med information.
Information underlättar, förebygger och väcker förståelse.

Håller med till 100%. Spekulationer väcker misstro och en massa andra knepiga slutsatser hos människor som tycker att livet går ut på att dra slutsatser om andra människors beteenden. Och de finns på varje arbetsplats. Och på Buke :-)

Ofta får hela situationen en positiv skjuts där man får både förståelse och hjälp med att underlätta när det behövs.

 

[Sissa]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

När det gäller problematik som på ett eller annat sätt märks/utmärker individen i gruppen så rekommenderar jag alltid att man går ut med information.
Information underlättar, förebygger och väcker förståelse.

Vad grundar du ditt påstående i? Arbetar du i arbetsledande ställning eller med personalfrågor?

Information i mitt fall, skulle det vara tillräckligt att berätta att jag lider av återkommande depressioner eller är det all in som gäller?

 

[sjoberga]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Jag svarar i No1:s ställe eftersom jag höll med. Ja, jag arbetar som utvecklingschef på ett teknikbolag. Ja, jag har personalansvar för mina underställda. Ja, jag har erfarenhet av olika typer av problem anställda haft som påverkat arbetet.

Och ja, det har alltid varit bättre de gånger man kunnat gå ut med information om orsakerna, än den gång man inte kunde det.

Detaljnivån väljer den som vill berätta. Det krävs inte enorma detaljer för att vara effektivt.

 

[Sissa]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Fast jag tänker inte så mycket på det där med att ses på fritiden - som du är inne på blir det ju ändå en hel del extratid förutom strikt arbetstid. Även om man uteslutande ses på jobbet, kan man ju ha väldigt olika sorts relation. Det där med "arbetskamrater, punkt" blir för mig som att jag som person är väldigt, väldigt olika i min "yrkesroll" jämfört med övrig tid, och så är det faktiskt inte riktigt, inte med de dagliga arbetskamraterna. Jag vill vara mer personlig än så med människor jag har omkring mig så många timmar per dygn. Jag vill inte bara se dem som något slags delar av arbetsplatsen, utan som personer.

När man hanterar jobbärenden, är man naturligtvis mer formell i umgängestonen.

Jag skrev ett till svar gällande det här senare. Jag håller med dig. Att det är kollegor punkt. låter ungefär som att man står vid ett löpande band och verkligen inte kan prata med varandra. Jag inbillar mig att de flesta har någon slags personlig relation i alla fall med någon/några kollegor vad man än jobbar med. Var gränsen går för personlig kan självklart variera.

Dock har gränsen hittills gått gällande alla arbetskamrater vid min bipolaritet.

 

[Sissa]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Jag svarar i No1:s ställe eftersom jag höll med. Ja, jag arbetar som utvecklingschef på ett teknikbolag. Ja, jag har personalansvar för mina underställda. Ja, jag har erfarenhet av olika typer av problem anställda haft som påverkat arbetet.

Och ja, det har alltid varit bättre de gånger man kunnat gå ut med information om orsakerna, än den gång man inte kunde det.

Detaljnivån väljer den som vill berätta. Det krävs inte enorma detaljer för att vara effektivt.

Ok. Min chef lät i alla fall väldig lättad och positiv till idén att berätta när jag tog upp det med honom.

Och som det har nämnts av flera här i tråden kan jag ju välja vad jag vill berätta.

 

[mandalaki]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Jag tycker att du ska göra som du själv känner, snarare än gå efter generella råd av vikten av information. Det är nämligen bara du som känner dina kollegor - och deras 'mognad' är avgörande för hur du ska göra, skulle jag säga.

En av mina kollegor har bipolär sjukdom. Hen har aldrig varit öppen med det, tvärtom, när jag lärde känna henom hade hen inte ens sjukdomsinsikt och sjukdomen var alltså inte medicinerad. Det här gjorde att hens agerande fick konsekvenser på arbetsplatsen, förstås - och det pratades en hel del om henom. Dock inte elakt, som jag minns det. Alla förstod att det låg sjukdom bakom, även om inte alla kände till bipolaritet.

Numera medicinerar hen och är hur stabil som helst. Möjligen är hen fortfarande sjukskriven för depressioner ibland, konstigare än så är det inte. Nu jobbar vi inte nära varann längre men under den tid vi gjorde det försvann hen ibland, vi förstod att hen var inlagd då och då och när hen kom tillbaka sa hen helt enkelt "Jag behövde vila lite". Det ledde inte till nåt snack, så vitt jag minns.

Numera är utmattning/stressrelaterade tillstånd så vanliga, och depressioner också. Så skulle jag råda till något skulle det vara den linje du var inne på själv: att förklara att du får depressioner ibland och behöver vara sjukskriven då - men inte gå in på den psykiatriska orsaken. Om du inte bedömer att dina kollegor är 'mogna' att hantera ditt förtroende.

 

[Sissa]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Ett sådant konkret sjukdomstillstånd borde inte vara oklart för omgivningen. I TS fall håller jag med om andemeningen i Tantens inlägg, risken är att omgivningen börjar förhålla sig till TS på ett visst sätt och leta efter tecken på att hon är manisk eller deprimerad på ett sätt som inte alls är nödvändigt. Eller börjar utesluta henne i viss mån för att inte riskera att utlösa något.

Till TS:
Det jag funderar på är hur det har funkat hittills, vad din chef säger till kollegorna när du plötsligt är borta i fyra veckor. Något sägs väl antar jag? Och har ingen ställt några frågor när du kommit tillbaka? Det känns som om det är rimligt att någon förklaring förmodligen redan florerar på jobbet. Kanske ska du höra med chefen vad hen har sagt till övriga?

Ingen har ställt några frågor. Bara hejat glatt och välkomnat mig tillbaka. Hejsan, där kommer visst tokmajan tillbaka

Just nu måste jag erkänna att jag inte minns när jag var sjukskriven näst senaste gången. Senast var ju nu fyra veckor i februari. Då vet jag inte vad chefen sa till de andra. Ska fråga på måndag. Jag var alldeles för dålig för att bry mig ett skvatt om vad han sa och komma med förslag eller diskutera det med honom då.

Innan dess harvade jag på med 75% ganska länge. När det nu var jag var sjukskriven näst senast på 100%, så kom chefen och jag överens om att det var "efterverkningar av depressionen efter min pappas död".

När jag var i djup depression och låg inne i början av 2011 på grund av pappas bortgång visste alla på jobbet det. Det var ju sant. Sedan att min bipolaritet gjorde att depressionen blev så djup behövde de inte veta då.

 

[mandalaki]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Sedan slår det mig förresten, att jag tror att den här tråden kanske hänger ihop med den förra. Den som handlade om ditt dåliga samvete för att du är sjukskriven. Den känslan tycker jag märks i den här tråden också.

Att du funderar så mycket kring att berätta, beror det på det där dåliga samvetet?

Det som gör att jag funderar på det är att jag kan känna igen mig i det. Sedan i somras har jag varit sjukskriven från och till på heltid eller halvtid och haft en massa sjukfrånvaro däremellan, jag håller på att förgås av känslan att inte vara 'fullvärdig' som arbetskraft, det stämmer inte med min självbild.

Så trots att jag hatar att prata om min migrän berättar jag noga och detaljerat om hur mina anfall går till. Egentligen tror jag folk är måttligt intresserade men mitt dåliga samvete driver mig att förklara precis hur jävligt det är så att alla ska förstå att jag inte bara är hemma för 'lite huvudvärk'...

 

[Sissa]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Numera är utmattning/stressrelaterade tillstånd så vanliga, och depressioner också. Så skulle jag råda till något skulle det vara den linje du var inne på själv: att förklara att du får depressioner ibland och behöver vara sjukskriven då - men inte gå in på den psykiatriska orsaken. Om du inte bedömer att dina kollegor är 'mogna' att hantera ditt förtroende.

Eller hur! Depression, utmattning, stressrelaterade åkommor känns inte alls konstiga på något vis. Deprimerad är man ju inte heller hela tiden. (Även om det finns kroniska depressioner) Bipolär är en psykisk sjukdom som är kronisk och alltså kan folk se mig som bipolär hur jag än beter mig och tolka in det de vill och är kapabla till. Som tanten var inne på.

När jag jobbar är jag inte deprimerad. Då behöver inte arbetskamraterna fundera på mitt tillstånd. Är hon inte lite väl uppåt nu? Men är hon inte deprimerad nu?

Just eftersom jag frågade här så är det antagligen för att jag tvivlar på mina arbetskamraters förmåga att ta till sig den fulla sanningen på rätt sätt. Annars skulle jag antagligen ha berättat för länge sedan.

På min arbetsintervju berättade jag för chefen. Han är det typ av person som kan hantera sådan information. Vore alla som han på min arbetsplats så skulle jag inte tvekat.

 

[Sissa]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Är på jobbet nu. Så fort jag steg innanför dörren här kände jag spontant, nej! Jag vill a b s o l u t inte att de vet att jag är bipolär. Inte just nu i alla fall.

Jag har nog med mina egna känslor kring sjukdomen och pendlar ganska mycket i stämningsläget nu. Det syns inte utåt, är jag ganska säker på, utan det handlar om tankar som rusar. Mycket ångest helt enkelt. Parat med timmar/halvdagar då det känns helt OK.

Det jag kände var:
Jag vill inte bli granskad/analyserad med ögon där betraktaren undrar hur hon egentligen mår idag.
Jag vill inte att det ska tas speciella hänsyn.
Jag vill inte att någon ska ifrågasätta varför just jag fick jobbet.

Kanske jag berättar att jag har återkommande depressioner. När jag tänkte på det på vägen hit kändes det lite skumt också. Det är både sant och inte. Jag har ju det, men det som påverkar mig mest är svängningarna och ångesten samt att jag är väldigt känslig, hudlös.

Jag vill fan inte att mina arbetskamrater ska veta att jag har ångest. Det kränker min integriget.

 

[mandalaki]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Så bra. Då har du ju fattat ett beslut som gäller just nu i alla fall

Det jag kände var:
Jag vill inte bli granskad/analyserad med ögon där betraktaren undrar hur hon egentligen mår idag.
Jag vill inte att det ska tas speciella hänsyn.

Nu har jag visserligen 'bara' migrän, vilket inte går att jämföra med t ex ångest och depressioner - men oj vad jag känner igen det där!

Jag har världens snällaste chef som varje morgon när jag kommer noggrant förhör sig om hur jag mår för dagen. (Jag har alltså sjukfrånvaro nästan varje vecka). Hon visar verklig omsorg - men jag önskar mest att hon inte gjorde det! Jag vill inte bli granskad, när jag är där så är jag där, bara. Precis som alla andra.

Och jag vill heller inte att hon lyfter av mig jobb för att jag inte ska bli dålig...

Att du och jag känner så lika kanske inte har med sjukdom att göra, utan med personlighet. Vi är nog båda hyggligt ambitiösa och har bilden av oss själva som 'duktiga' och presterande. Då tar det hårt att plötsligt inte vara det. Fast det kanske skulle vara nyttigt för både din ångest och min migrän att acceptera läget, och vara nöjda med det vi gör när vi faktiskt mår bra.

 

[lil-sis]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Definitivt personlighet och det är värdelöst att känna sig "besvärlig".

Jag är i stort sett en i mängden men har ändå dåligt samvete när jag är borta, spec nu när migränen kommer tillbaka, regelbunden som en klocka.

 

[mandalaki]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Jag fattar bara inte varför man måste vara så hård mot sig själv... Jag tittar aldrig snett på kollegor som är sjuka/sjukskrivna, jag utgår från att de faktiskt också är sjuka. Men jag bedömer mig själv hårdare - och jag tror att Sissa gör samma sak.

 

[sjoberga]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Då tycker jag att du ska gå på din känsla just nu.

I de fall jag varit inblandad i är det ett beslut om att berätta som har mognat fram, det har inte skett direkt - utan först har bara chef varit informerad och sedan har det tagits därifrån.

Påverkar det faktiskt inte resultaten, val av arbetsuppgifter, beteende eller närvaro påtagligt så finns det inte lika stor anledning att berätta, heller.

 

[Dentaku]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Vår arbetsgrupp höll på att stupa under hösten när i princip hälften av gruppen var borta sitta delar av tiden...( Jag borde själv ha varit sjukskriven pga fysiska orsaker men jobbade istället mer än 100%) då kändes det som att orsaken till frånvaron inte var så viktig som att veta att det finns en backup och någon slags plan för hur arbetet ska skötas under tiden och tas igen senare.

Naturligtvis är det viktigt med en kompetent ledning vid sjukfrånvaro, men nu handlade det inte så mycket om det som att jag vissa pass inte klarade att sköta det jag skulle utan var tvungen att lämpa över det på andra. Tyvärr var det ett erkänt problem att vissa arbetspass lyckades göra klart allt i princip oavsett arbetsbelastning medan andra hade en tendens att nästan alltid ha högar med jobb kvar när de blev avlösta, vilket naturligtvis ledde till irritation(och sånt tog vi definitivt upp med arbetsledningen). Därför var det viktigt för mig att mina kollegor på andra pass visste att det fanns en anledning när det såg ut som om jag mest suttit och lökat.

 

[Dentaku]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Då tycker jag att du ska gå på din känsla.

 

[Raja]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Det låter som om du har väldigt lite tilltro till att dina arbetskamrater kan hantera en sjukdom. Men är det egentligen inte dina egna känslor och din egen självbild du projekterar på dem?