Juleskum
Trådstartare
Aldrig varit medlem här, bara läst era kloka inlägg i alla år men nu har jag ett problem jag vill ventilera med er.
Jag har alltid trott att jag är den obereonde, lyckliga singeln. Fyller 30 nästa år och har aldrig haft ett fast förhållande. Det har aldrig stört mig för jag har trott att jag inte behöver det. I efterhand har jag insett att jag faktiskt har haft förhållanden bara inte sexuella sådana.
Jag har levt i pseudo-förhållanden med tjejkompisar. Jag har alltid haft en riktigt nära tjejkompis (som då också varit singel) som jag "behandlat" som ett förhållande. Jag haft en känsla av att det är jag och kompisen mot världen. Det har varit en tre-fyra stycken nu när jag tänker efter. Har aldrig haft någon sexuell dragning mot dem eller någon längtan efter fysisk intimitet med dom. Den läggningen har alltid varit riktad mot män.. Jag hade mycket ONS och korta förbindelser när jag var yngre men jag ids inte det längre.
Nu har alla mina kompisar hittat pojkvänner och jag känner mig så fruktansvärt ensam. Jag har ingen som är min eller som jag kan vända mig till om allt. Sitter ensam hemma varje kväll och kan gå tre-fyra helger innan jag lyckas samordna något med vännerna för de har egna aktiviteter och det är alltid jag som hör av mig. Skulle jag inte göra det skulle varenda vänskap rinna ut i sanden. Jag har insett att jag behöver hitta en partner för att bilda en egen familj, som är min och självvald. Att hitta på aktiviteter varje kväll och träffa "nya" människor hela tiden för socialt umgänge fungerar inte för mig, det är jag för trött för..
Men jag vill inte behöva en man, jag tänker att jag ska vara med någon för att jag vill vara med honom, inte för att jag måste. Jag vill bli kär så jag inte kan låta bli att vara med honom. Men det blir ju inte ett val om jag samtidigt tänker att jag måste hitta någon för jag känner mig så himla ensam? Förstår inte heller hur jag ska hitta någon att bilda familj med om jag inte vill vara beroende av honom, för det kommer jag ju bli, känslomässigt om inte annat.
Att det alltid blivit tjejkompisar som fått vara "partner" för mig beror nog delvis på ett minst sagt skakigt förhållande till min egen far som efterföljts av skakiga och obehagliga upplevelser av män både i min barndom och ungdom. Så ironiskt att jag känner mig känslomässigt trygg med kvinnor men inte kan bli kär i dom eller tända sexuellt på dom heller.
Jag har alltid trott att jag är den obereonde, lyckliga singeln. Fyller 30 nästa år och har aldrig haft ett fast förhållande. Det har aldrig stört mig för jag har trott att jag inte behöver det. I efterhand har jag insett att jag faktiskt har haft förhållanden bara inte sexuella sådana.
Jag har levt i pseudo-förhållanden med tjejkompisar. Jag har alltid haft en riktigt nära tjejkompis (som då också varit singel) som jag "behandlat" som ett förhållande. Jag haft en känsla av att det är jag och kompisen mot världen. Det har varit en tre-fyra stycken nu när jag tänker efter. Har aldrig haft någon sexuell dragning mot dem eller någon längtan efter fysisk intimitet med dom. Den läggningen har alltid varit riktad mot män.. Jag hade mycket ONS och korta förbindelser när jag var yngre men jag ids inte det längre.
Nu har alla mina kompisar hittat pojkvänner och jag känner mig så fruktansvärt ensam. Jag har ingen som är min eller som jag kan vända mig till om allt. Sitter ensam hemma varje kväll och kan gå tre-fyra helger innan jag lyckas samordna något med vännerna för de har egna aktiviteter och det är alltid jag som hör av mig. Skulle jag inte göra det skulle varenda vänskap rinna ut i sanden. Jag har insett att jag behöver hitta en partner för att bilda en egen familj, som är min och självvald. Att hitta på aktiviteter varje kväll och träffa "nya" människor hela tiden för socialt umgänge fungerar inte för mig, det är jag för trött för..
Men jag vill inte behöva en man, jag tänker att jag ska vara med någon för att jag vill vara med honom, inte för att jag måste. Jag vill bli kär så jag inte kan låta bli att vara med honom. Men det blir ju inte ett val om jag samtidigt tänker att jag måste hitta någon för jag känner mig så himla ensam? Förstår inte heller hur jag ska hitta någon att bilda familj med om jag inte vill vara beroende av honom, för det kommer jag ju bli, känslomässigt om inte annat.
Att det alltid blivit tjejkompisar som fått vara "partner" för mig beror nog delvis på ett minst sagt skakigt förhållande till min egen far som efterföljts av skakiga och obehagliga upplevelser av män både i min barndom och ungdom. Så ironiskt att jag känner mig känslomässigt trygg med kvinnor men inte kan bli kär i dom eller tända sexuellt på dom heller.
.
