Bebisbubbla och föräldraskapets baksidor (utbruten från Det här med att skaffa/inte skaffa barn)

[Voeux]

Jaa, de flesta är inte på sitt andra eller tredje nu. Inte konstigt jag känner mig utanför.. Men nej, det är inte heller en anledning att skaffa. Det inte det jag säger. Jag känner bara att jag missat något viktigt i livet.

Småbarnsbubblan är ju också väldigt speciell. Det är nytt, föräldrarna är uppslukade av det, det finns inte tid till annat. Det klart en känner sig utanför då. Men den varar inte heller för alltid så förr eller senare kommer även de, sannolikt, kunna lyfta blicken igen och återfå relationer, hobbys och ett eget liv. Kan man som vän härda ut några år så tror jag det blir enklare på andra sidan kullen!

 

[tanten]

Småbarnsbubblan är ju också väldigt speciell. Det är nytt, föräldrarna är uppslukade av det, det finns inte tid till annat. Det klart en känner sig utanför då. Men den varar inte heller för alltid så förr eller senare kommer även de, sannolikt, kunna lyfta blicken igen och återfå relationer, hobbys och ett eget liv. Kan man som vän härda ut några år så tror jag det blir enklare på andra sidan kullen!

lite OT en...
Är inte detta en tidsmarkör?

När jag fick barn för trettiotalet år sedan - då var bebisbubblan inte speciellt påtaglig. Man fick barn och barnen var med i den utsträckning som det gick Samtalen handlade inte enbart om barn och barnen var inte universums centrum. De var mer en del av gemenskapen - om det går att förstå?

Vårt barn var med när vi åkte på hingstvisningar och i allt vår sociala liv. Vi har nog aldrig haft "barnvakt".

Det är lite häpet jag ser föräldrar nu. Förstå mig rätt - det blir ett himla ståhej runt barnen. Baby shower är bara en yttring. Jag lägger ingen värdering i det. Tiderna är sådana nu. Men vi som fick barn förr älskade inte barnen mindre. Men som sagt tiderna var annorlunda.

 

[bettysmatte]

lite OT en...
Är inte detta en tidsmarkör?

När jag fick barn för trettiotalet år sedan - då var bebisbubblan inte speciellt påtaglig. Man fick barn och barnen var med i den utsträckning som det gick Samtalen handlade inte enbart om barn och barnen var inte universums centrum. De var mer en del av gemenskapen - om det går att förstå?

Vårt barn var med när vi åkte på hingstvisningar och i allt vår sociala liv. Vi har nog aldrig haft "barnvakt".

Det är lite häpet jag ser föräldrar nu. Förstå mig rätt - det blir ett himla ståhej runt barnen. Baby shower är bara en yttring. Jag lägger ingen värdering i det. Tiderna är sådana nu. Men vi som fick barn förr älskade inte barnen mindre. Men som sagt tiderna var annorlunda.

Jag tror att du har alldeles rätt.

 

[Gnist]

lite OT en...
Är inte detta en tidsmarkör?

När jag fick barn för trettiotalet år sedan - då var bebisbubblan inte speciellt påtaglig. Man fick barn och barnen var med i den utsträckning som det gick Samtalen handlade inte enbart om barn och barnen var inte universums centrum. De var mer en del av gemenskapen - om det går att förstå?

Vårt barn var med när vi åkte på hingstvisningar och i allt vår sociala liv. Vi har nog aldrig haft "barnvakt".

Det är lite häpet jag ser föräldrar nu. Förstå mig rätt - det blir ett himla ståhej runt barnen. Baby shower är bara en yttring. Jag lägger ingen värdering i det. Tiderna är sådana nu. Men vi som fick barn förr älskade inte barnen mindre. Men som sagt tiderna var annorlunda.

Samma här, bebisbubbla fanns liksom inte. Livet fortsatte ganska mycket som vanligt med gård, djur, jakt, företag etc och livet s a s. Ibland med små anpassningar just för att kidsen var med, men ändå mest som vanligt.

Tillägg - de två av mina som fått barn själva har faktiskt "ärvt" den inställningen, ingen bubbla, knattarna är med i livet men inte som universums mittpunkt. Hur det blir med yngsta är osett, men hon har fått samma uppfostran och uppväxt, så jag blir nog förvånad om hon blir en annan typ av förälder i just det avseendet.

 

[Voeux]

lite OT en...
Är inte detta en tidsmarkör?

När jag fick barn för trettiotalet år sedan - då var bebisbubblan inte speciellt påtaglig. Man fick barn och barnen var med i den utsträckning som det gick Samtalen handlade inte enbart om barn och barnen var inte universums centrum. De var mer en del av gemenskapen - om det går att förstå?

Vårt barn var med när vi åkte på hingstvisningar och i allt vår sociala liv. Vi har nog aldrig haft "barnvakt".

Det är lite häpet jag ser föräldrar nu. Förstå mig rätt - det blir ett himla ståhej runt barnen. Baby shower är bara en yttring. Jag lägger ingen värdering i det. Tiderna är sådana nu. Men vi som fick barn förr älskade inte barnen mindre. Men som sagt tiderna var annorlunda.

Ja, absolut, och också nej. Just den kommentaren, att småbarnsbubblan är kort och att det sedan blir enklare att lyfta blicken, kommer från min egen mamma som fick mig och min storebror på slutet av 80-talet. För mig låter det rimligt enbart baserat på mina första 5 månader, jag har fått kämpa för att ens komma utanför dörren. Jag tycker det är jättesvårt att göra saker när hon har vagnvägrat, varit skrikig och kroppen gör ont. Ser även min storebror som nyss fick sitt andra barn och försöker komma in i rutiner hemma med en nyfödd och en trotsig 2-åring. Så för min del tänker jag att det beror på bristande ork, man måste lägga all sin energi på att bara få dagarna att funka. Den pyttelilla tid som blir över måste man klämma in återhämtning också. Jag skulle gärna träffa mina vänner varje vecka som förr, men jag klarar det inte.

Det där är en sån sak som var annorlunda än vad jag trodde, med att bli förälder. Jag hävdade in i det sista att vi skulle göra saker som vanligt, ha ett eget liv, ”bara” ta med dottern på allt. Tji fick jag Med det sagt så gör vi mycket för att ha en liten bebis hemma. Bröllop, resor, svensexor, fester, sportar (ja, han då, jag rehabar) och jag ska iväg på festhelg nu i juli. Men vi delar upp oss mestadels, så en har henne medan den andre får vara lite ledig. Det har ju inte heller varit så barnvänliga aktiviteter utan det är svårt att ha med henne på padelbanan eller på Stureplan en natt.

Och ja, är också svaret. Det är en himla massa ståhej kring barn just nu. Prylar, appar, aktiviteter. För mig personligen har det dock inte varit orsaken till bubblan, men kan absolut se hur andra försvinner in i Leos lekland, roliga pysseltips de hittat på nätet och steka regnbågspannkakor. Det verkar också mysigt, men vill också gärna ut och dricka bubbel med mina tjejkompisar så fort jag orkar det.

 

[tanten]

Ja, absolut, och också nej. Just den kommentaren, att småbarnsbubblan är kort och att det sedan blir enklare att lyfta blicken, kommer från min egen mamma som fick mig och min storebror på slutet av 80-talet. För mig låter det rimligt enbart baserat på mina första 5 månader, jag har fått kämpa för att ens komma utanför dörren. Jag tycker det är jättesvårt att göra saker när hon har vagnvägrat, varit skrikig och kroppen gör ont. Ser även min storebror som nyss fick sitt andra barn och försöker komma in i rutiner hemma med en nyfödd och en trotsig 2-åring. Så för min del tänker jag att det beror på bristande ork, man måste lägga all sin energi på att bara få dagarna att funka. Den pyttelilla tid som blir över måste man klämma in återhämtning också. Jag skulle gärna träffa mina vänner varje vecka som förr, men jag klarar det inte.

Det där är en sån sak som var annorlunda än vad jag trodde, med att bli förälder. Jag hävdade in i det sista att vi skulle göra saker som vanligt, ha ett eget liv, ”bara” ta med dottern på allt. Tji fick jag Med det sagt så gör vi mycket för att ha en liten bebis hemma. Bröllop, resor, svensexor, fester, sportar (ja, han då, jag rehabar) och jag ska iväg på festhelg nu i juli. Men vi delar upp oss mestadels, så en har henne medan den andre får vara lite ledig. Det har ju inte heller varit så barnvänliga aktiviteter utan det är svårt att ha med henne på padelbanan eller på Stureplan en natt.

Och ja, är också svaret. Det är en himla massa ståhej kring barn just nu. Prylar, appar, aktiviteter. För mig personligen har det dock inte varit orsaken till bubblan, men kan absolut se hur andra försvinner in i Leos lekland, roliga pysseltips de hittat på nätet och steka regnbågspannkakor. Det verkar också mysigt, men vill också gärna ut och dricka bubbel med mina tjejkompisar så fort jag orkar det.

Ja, jag begriper.

tror också det handlar om vilket liv man levt innan barnet?
Våra liv innehöll inte festkvällar på stan och vi sysslade med sådant där vi kunde vara bägge två. Det var skapligt enkelt att bara lägga till en person i våra aktiviteter. En bebis på föreningsmötet var ingen stor sak. (grannen hade bebis med på fullmäktige )
Du har det inte så och då blir det annorlunda.

 

[MiniLi]

Ja, jag begriper.

tror också det handlar om vilket liv man levt innan barnet?
Våra liv innehöll inte festkvällar på stan och vi sysslade med sådant där vi kunde vara bägge två. Det var skapligt enkelt att bara lägga till en person i våra aktiviteter. En bebis på föreningsmötet var ingen stor sak. (grannen hade bebis med på fullmäktige )
Du har det inte så och då blir det annorlunda.

Det måste väl bero på barnet också? Om barnet har kolik och skriker konstant är det nog inte så uppskattat att hen är med på föreningsmötet även om det är praktiskt möjligt
Och hur man är som person? Man orkar ju olika mycket redan från början. Får man sedan ingen sömn eller återhämtning och har jätteont hela tiden så kanske man inte är så sugen på sina vanliga aktiviteter även om det skulle gå.

 

[tanten]

Det måste väl bero på barnet också? Om barnet har kolik och skriker konstant är det nog inte så uppskattat att hen är med på föreningsmötet även om det är praktiskt möjligt
Och hur man är som person? Man orkar ju olika mycket redan från början. Får man sedan ingen sömn eller återhämtning och har jätteont hela tiden så kanske man inte är så sugen på sina vanliga aktiviteter även om det skulle gå.

Absolut handlar det om hur man är som person.

Men trots allt är kolikbarn, besvärlig konvalescens efter förlossning etc inte i majoritet. De allra flesta barn är relativt okomplicerade. Det är lätt att peka på allt krångel och besvär. Min svärmor skällde på mig för att jag "inte begrep hur det var att ha småbarn". Bara för att avkomman sov på nätterna
Men som sagt, de flesta har det skapligt enkelt (frånsett lite sömnbrist första halvåret...)

Jag ser väl hellre glaset halvfullt. Precis som jag inte tänker på trafikolycka när jag tar bilen en snöslaskig vinterkväll.

 

[MiniLi]

Absolut handlar det om hur man är som person.

Men trots allt är kolikbarn, besvärlig konvalescens efter förlossning etc inte i majoritet. De allra flesta barn är relativt okomplicerade. Det är lätt att peka på allt krångel och besvär. Min svärmor skällde på mig för att jag "inte begrep hur det var att ha småbarn". Bara för att avkomman sov på nätterna
Men som sagt, de flesta har det skapligt enkelt (frånsett lite sömnbrist första halvåret...)

Jag ser väl hellre glaset halvfullt. Precis som jag inte tänker på trafikolycka när jag tar bilen en snöslaskig vinterkväll.

Det är inte min bild av hur de flesta har det med småbarn. Jag tycker de flesta beskriver det som rätt belastande, även om de också är lyckliga såklart.

 

[Voeux]

Ja, jag begriper.

tror också det handlar om vilket liv man levt innan barnet?
Våra liv innehöll inte festkvällar på stan och vi sysslade med sådant där vi kunde vara bägge två. Det var skapligt enkelt att bara lägga till en person i våra aktiviteter. En bebis på föreningsmötet var ingen stor sak. (grannen hade bebis med på fullmäktige )
Du har det inte så och då blir det annorlunda.

Så är det verkligen. Tittar man på vårt liv innan bebis så var det mest fest och festresor, sena middagar ute, sportande och spa-helger. Inte helt kompatibelt med bebis så då blir det ju inte konstigt att hela livet vänds upp och ner, och måste göras om. Vänner som har barn söker sig till varandra då eftersom de andra fortfarande gör saker som är svåra att hänga med på. Det blir kanske lite bubbla då, och förstår att de barnfria tycker vi ”försvunnit”.

 

[em-pirre]

Absolut handlar det om hur man är som person.

Men trots allt är kolikbarn, besvärlig konvalescens efter förlossning etc inte i majoritet. De allra flesta barn är relativt okomplicerade. Det är lätt att peka på allt krångel och besvär. Min svärmor skällde på mig för att jag "inte begrep hur det var att ha småbarn". Bara för att avkomman sov på nätterna
Men som sagt, de flesta har det skapligt enkelt (frånsett lite sömnbrist första halvåret...)

Jag ser väl hellre glaset halvfullt. Precis som jag inte tänker på trafikolycka när jag tar bilen en snöslaskig vinterkväll.

Oj, jag känner ungefär ingen som har kunnat leva normalt och haft barn utan kolik/mjölkallergi/dålig nattsömn osv
De har alla varit totalt utmattade och några har sagt att om de hade vetat skulle de aldrig skaffat barn och de uttrycker en önskan om att kunna "lämna tillbaka" barnet även om de älskar det. Sen har det ju blivit bättre allt eftersom barnen växer men de har ungefär allihopa också haft svåra kriser i sina förhållanden just pga all skit de fått dras med.

 

[em-pirre]

Och @Voeux tack för dina inlägg. Du är brutalt ärlig och det behövs.

 

[Voeux]

Och @Voeux tack för dina inlägg. Du är brutalt ärlig och det behövs.

Jag vet ju inget annat så blir alltid fascinerad av andra som tycker att det var enkelt. För mig är det utan tvekan det tuffaste jag gjort. Att det är värt det säger ju allt som behövs för kärleken för det lilla livet, och att jag skulle göra det igen. Kanske en konstig liknelse men för mig påminner det om när jag sprang marathon, otränad och med bruten tå. Jag minns att jag bara grät i höjd med Söderledstunneln, var dyblöt från regnet och ville lägga mig ner och dö. Jag haltade sista milen och la mig i fosterställning när jag kom i mål. Tänkte två saker: 1, det här är fan det värsta jag gjort i hela mitt liv och 2, jag vill nästa år igen! Samma nu.

 

[FeatherCloud]

Det brukar alltid bli två läger i såna här trådar och utan att förringa någons åsikt kan jag inte låta bli att reflektera över att de som hävdar att småbarn var enkelt, och att de minsann inte gjorde avkall på något, också brukar vara de som har vuxna/stora barn idag...

 

[miumiu]

Det brukar alltid bli två läger i såna här trådar och utan att förringa någons åsikt kan jag inte låta bli att reflektera över att de som hävdar att småbarn var enkelt, och att de minsann inte gjorde avkall på något, också vara de som har vuxna/stora barn idag...

Jag har också tänkt på detta ibland och funderat på om det är den mänskliga psykologin "minnet är bra men kort", eller att just dom här personerna haft exceptionellt enkla barn, eller att någonting i samhället har förändrats dom senaste 20 åren. Eller en kombination?

Sen är ju alla människor olika, och tycker att olika saker är jobbiga. Vissa klarar sig bättre på mindre sömn etc. Vissa barn sover mer (vår son sov konstant första året kändes det som, och det är ingen försköning såhär i efterhand utan det var verkligen påtagligt om man jämförde med andra jämnåriga). Detta gjorde ju att jag kunde ha honom i sele/vagn med mig typ överallt. Sov i vagnen medan jag red i paddocken tex. Amningen var det heller inget strul med så han var mätt och glad. Däremot hade han förträngningar i nedre magmunnen vilket han även opererades för 7 veckor gammal och det var verkligen bland det värsta jag varit med om. Sov inte på typ 4 dygn och hade en konstant hungrig/ledsen bebis. Omgiven av andra sjuka/för tidigt födda barn och ångestfyllda föräldrar. Men det här minnet har liksom bleknat med tiden, och även om jag vet att det kändes som jag skulle gå sönder då så kan jag liksom inte riktigt känna hur desperat och uppgiven jag verkligen var. Om ni fattar.

 

[TinyWiny]

lite OT en...
Är inte detta en tidsmarkör?

När jag fick barn för trettiotalet år sedan - då var bebisbubblan inte speciellt påtaglig. Man fick barn och barnen var med i den utsträckning som det gick Samtalen handlade inte enbart om barn och barnen var inte universums centrum. De var mer en del av gemenskapen - om det går att förstå?

Vårt barn var med när vi åkte på hingstvisningar och i allt vår sociala liv. Vi har nog aldrig haft "barnvakt".

Det är lite häpet jag ser föräldrar nu. Förstå mig rätt - det blir ett himla ståhej runt barnen. Baby shower är bara en yttring. Jag lägger ingen värdering i det. Tiderna är sådana nu. Men vi som fick barn förr älskade inte barnen mindre. Men som sagt tiderna var annorlunda.

Jag tror att det beror mer på hur man är som person än vilken tid man lever i. Mitt äldsta barn föddes -90. Jag hade inget behov av att prata bebis hela tiden men många pratade om bebisbubblan, att man svek sina kompisar när man fick barn etc. etc. och detta kom från alla åldrar. Jag hade med mina barn på allt som var lämpligt medans en bekant omöjligt ens kunde klippa sig, handla mat eller andra vardagssysslor utan att ha barnvakt. Hon var också en typ av människa som allt var besvärligt för vilket såklart måste ha varit väldigt jobbigt. Hennes barn sov hela nätterna igenom direkt, åt, och sov liksom och var i mina ögon så väldigt enkel (jag hade det barnet mycket redan från hen var bebis) men hon tyckte att det var fruktansvärt jobbigt. Så jag tror att det är mer ens egen personlighet tillsammans med barnets personlighet som avgör mer än tiden man lever i. Sedan kan jag bli halvt knasig på de som idag går efter appar för när bebisen ska sova, äta osv. men även där tror jag det handlar om personlighet. Är man osäker så kan man säkert finna tröst i att någon (i det här fallet en app) säger till en hur man ska göra.

 

[FeatherCloud]

Jag har också tänkt på detta ibland och funderat på om det är den mänskliga psykologin "minnet är bra men kort", eller att just dom här personerna haft exceptionellt enkla barn, eller att någonting i samhället har förändrats dom senaste 20 åren. Eller en kombination?

Sen är ju alla människor olika, och tycker att olika saker är jobbiga. Vissa klarar sig bättre på mindre sömn etc. Vissa barn sover mer (vår son sov konstant första året kändes det som, och det är ingen försköning såhär i efterhand utan det var verkligen påtagligt om man jämförde med andra jämnåriga). Detta gjorde ju att jag kunde ha honom i sele/vagn med mig typ överallt. Sov i vagnen medan jag red i paddocken tex. Amningen var det heller inget strul med så han var mätt och glad. Däremot hade han förträngningar i nedre magmunnen vilket han även opererades för 7 veckor gammal och det var verkligen bland det värsta jag varit med om. Sov inte på typ 4 dygn och hade en konstant hungrig/ledsen bebis. Omgiven av andra sjuka/för tidigt födda barn och ångestfyllda föräldrar. Men det här minnet har liksom bleknat med tiden, och även om jag vet att det kändes som jag skulle gå sönder då så kan jag liksom inte riktigt känna hur desperat och uppgiven jag verkligen var. Om ni fattar.

Tror säkert att det spelar in att hjärnan hjälper en att förtränga det värsta. Jag var långt under isen med första barnet pga förlossningsdepression påspätt med kolik och allmän misdnöjdhet. Jag VET att jag hade ångest, sov minimalt och även i stunder som jag rent intellektuellt förstod var fina och idylliska, kände jag mest sorg över vad mitt enkla liv hade bytts ut mot... Trots att jag vet allt detta kan jag ändå se på foton och minnas tillbaka och undra varför jag tyckte det var så himla jobbigt? Jag är iofs ganska tacksam över att inte kunna känna nu hur dåligt jag mådde, men det är nog helt klart en faktor i hela barngrejen. Man glömmer...

 

[miumiu]

Tror säkert att det spelar in att hjärnan hjälper en att förtränga det värsta. Jag var långt under isen med första barnet pga förlossningsdepression påspätt med kolik och allmän misdnöjdhet. Jag VET att jag hade ångest, sov minimalt och även i stunder som jag rent intellektuellt förstod var fina och idylliska, kände jag mest sorg över vad mitt enkla liv hade bytts ut mot... Trots att jag vet allt detta kan jag ändå se på foton och minnas tillbaka och undra varför jag tyckte det var så himla jobbigt? Jag är iofs ganska tacksam över att inte kunna känna nu hur dåligt jag mådde, men det är nog helt klart en faktor i hela barngrejen. Man glömmer...

Sömnbrist kan ju verkligen dra all livsglädje ur en människa, och på detta att behöva leverera som förälder för första gången i livet är verkligen ingen walk in the park. Jag tror också att när hela ens värld krymper, och fokus blir på att hålla en (kanske ganska krävande) individ nöjd och belåten kan ju nederlagen kännas så enormt tunga när man inte lyckas. Typ "jag gör allt men ändå är det inte tillräckligt".

Har aldrig haft förlossningsdepression, men var däremot deprimerad med extremt höjda ångestnivåer i kroppen under i princip hela graviditeten. Var skitorolig att det skulle påverka anknytningen till barnet, men tack och lov kände jag bara lättnad och glädje när han väl var ute så det var nog något hormonellt.

 

[TinyWiny]

Det brukar alltid bli två läger i såna här trådar och utan att förringa någons åsikt kan jag inte låta bli att reflektera över att de som hävdar att småbarn var enkelt, och att de minsann inte gjorde avkall på något, också brukar vara de som har vuxna/stora barn idag...

Så är det såklart. Vi minns olika saker och vi minns med olika typer av "glasögon". Jag kan idag vara ärlig med att det var skittufft många gånger. Att jag verkligen avskydde dagistiden (jag ville få den tiden med mina barn själv samtidigt som jag ville jobba/plugga och de två viljorna slet i mig) och att de första tre månaderna med första barnet kändes väldigt mörka. Jag var så fruktansvärt trött (troligtvis för att jag blödde så extremt och vården ville inte lyssna utan menade att avslag var normalt) och hade så fruktansvärt ont i ryggen att det var nästan omöjligt att bära barnet som vägde nästan 5 kg när hen föddes och hen vägrade för det mesta att åka vagn men då vågade jag inte säga något. Då höll jag fasaden uppe. Samtidigt som jag älskade småbarnstiden så var det tufft och samtidigt som jag faktiskt älskade åren då jag och barnen var själva var det så tufft så många gånger, inte minst ekonomiskt.

Barn är en källa till enorm glädje, kärlek, värme, sorg, skräck, rädsla, smärta, ja alla känslor man kan tänka sig. Så är det bara.

 

[Otherside]

Det brukar alltid bli två läger i såna här trådar och utan att förringa någons åsikt kan jag inte låta bli att reflektera över att de som hävdar att småbarn var enkelt, och att de minsann inte gjorde avkall på något, också brukar vara de som har vuxna/stora barn idag...

Själv tyckte jag småbarnstiden var enkel och faktiskt enbart rolig. Det blir svårare när barnet blir äldre - små barn små problem, stora barn stora problem. Problem med kompisar, oron man för evigt bär på, för att inte tala om tonårens existensiella ångest som en förälder inte kan lösa med mat och att kittlas..... För mig är allt absolut utan tvekan värt det, men att se bebis/småbarnsåldern som det tuffa, stämmer inte alltid.