Sv: Bebisar och deras dyngsrytm
Den "approach" jag själv skulle uppskatta som förstagångsförälder skulle nog vara om man la fram det som så att "ni fixar säkert det här alldeles utmärkt men vi vill bara att ni ska veta att om ni skulle känna att ni vill sova en hel natt någongång så ställer vi hemskt gärna upp, det skulle bara vara roligt för oss!"
Ja, den attityden ser jag också som den ideala (att lyckas hålla)!
Eller känns det som att de gör de här sakerna för att slippa vara ensamma med bebisen?
Det var en väldigt bra fråga, tack! Precis så känns det
inte, tack och lov.
Jag har haft den känslan kring andra föräldrar ibland så jag tycker att jag vet hur du menar, men så känns det verkligen inte här.
Tvärtom pratade de om hur mysigt det skulle bli att göra bilutflykt alla tre tillsammans första gången, och att det bara skulle vara de tre. (Det blev ju dubbelpremiär för mamman, eftersom det nästan var första gången hon körde bil efter uppkörningen, så det var ju ett
stort steg i ökat ansvar på en gång.)
Man märker att de gillar att ha bebis nära sig, tex sovande i vardagsrummet, och även i famnen när den sover, och de sover även tillsammans i samma säng. Vi träffas imorgon, och då ska jag fråga om de tror att en bärsele kan vara något för dem.
De tar också för givet att tex jag vill hålla bebis så fort tillfälle ges. Och nu när jag tänker på det, så känns det inte alls som att de dumpar bebis på mig för att slippa den, utan känslan är att jag helt enkelt inte kan låta bli, att de tar det för givet.
För mig låter det som några redan skrivit, att den lilla familjen håller på att hitta sitt familjemönster och system.
Samtidigt finns det en anledning till att du skrivit tråden.
Det låter ju som om mamman och pappan har alla förutsättningar i världen att fixa det här.
Jag tror inte att mamman själv tänker att föräldraskap kan vara svårt för henne pga hennes bakgrund, däremot vet jag att fler än jag i familjekretsen tänker så.
Till min förvåning visar mamman inga problem med att det är bebis som "bestämmer" i familjen. Det trodde jag att hon skulle vara otålig och frustrerad över, men det är som att hon "minns" de bra bitarna av sin egen barndom - att barnen är i centrum på sina egna villkor en väldigt stor del av tiden - och överför det på sin egen plutt.
Jag inser att jag när jag startade tråden inte tänkte hela tanken om att mamman har varit fosterbarn osv, utan det var bara självklart att jag var orolig. Samtidigt är det så att om hon inte hade haft den bakgrund hon har, då skulle jag ha tänkt att "jaja, det är lite jobbigt att inte få sova, men det löser sig nog rätt snart, de flesta föräldrar och barn överlever sådant". I det här fallet blir jag ju klart mer bekymrad än så.
Frågor och kommentarer i tråden har helt klart varit lugnande för mig. Jag ser när vi resonerar i tråden att det här faktiskt ser ut att kunna gå bra.
