Sv: Beagle..hur är det att äga en sån?
Min uppfatting lyder som följer: Det är fett onödigt att medvetet skaffa en hund avlad för ett syfte man inte har något som helst instresse för.
Vad gör TS om hon nu (trots att hon kanske inte köper från en extrem jaktkennel) får en väldigt jaktbenägen hund? "Bara" att omplacera? Eller ska hundstackaren få anpassa sig till ett liv den absolut inte är menad att leva?
Man kan säga "jag gillar den här och den här rasen, jag erbjuder det här och det här", och sedan kolla på till vilken grad den hund man är intresserad av klarar av det man vill.
Man köper inte en pekineise för att de är vackra, trots att man vill satsa stenhårt på skyddsträning och lydnad.
Man köper inte en utpräglad jakthund för att man "är intresserad av rasen", men inte har ett dugg intresse i jakt. Då tycker man hunden är vacker, men får snällt svälja sin stolthet och se sig om efter en annan ras. Är man intresserad av en jakthund - är man intresserad av jakt! Punkt slut.
Hmm... nu tycker jag att du överdriver och tolkar mitt inlägg väl hårt. Givetvis anser inte jag heller at man skall ha en pekignes till skydds. Var har jag skrivit att man kan välja precis vilken ras som helst till vad som helst?
Och vad det gäller hur hunden verkligen blir, och hur väl den motsvarar ens förväntningar, det har också en hel del med tur och slumpen att göra.
Jag utgår ifrån att du också inser att vi talar om levande individer och i en och samma kull kan de skilja sig åt temperamentsmässigt och anlagsmässigt åt. Har man tur får man den perfekta valpen för just sina behov. Har man otur så blir allt fel, även om rasen, stammen och anlagen är de rätta.
Nu är taxen en av de mest populära raserna i Sverige och har varit under många herrans år. Dels beror det nog på att många anser dem dugliga jakthundar, men de fungerar förmodligen ganska väl också som sällskapshundar. Annars hade antalet registreringar minskat.
Labradoren och andra fågelhundar är också ganska populära, men där tror jag att det är en mindre andel som faktiskt ägnar sig åt praktisk jakt. Rätta mig om jag har fel, men jag tror vi har långt många fler älg- och rådjursjägare än fasanjägare i landet?
Att dessa båda olika jakthundsraser röner en så stor popularitet bland "vanligt folk" betyder förmodligen att de, trots sina ursprungliga specialuppgifter, faktiskt
också blir ganska trevliga familjehundar för de familjer som engagerar sig?
Jag är ganska säker på att du förstår vad jag menar då syftet med min reflektion inte var att enhanda ta bort goda jaktegenskaper för att göra om raser till rena soffpotatisar.
Fö så vet jag inga andra hundar som i samma utsträckning som jakthundar lever ett genomtrist liv nio månader per år. Kanske därför de trots allt fungerar som sällskapshundar? Det krävs ganska god mentalitet och av- och påknapp för en hundgårdshund att acceptera månader av stiltje och sedan ha uthållighet och passion när det väl gäller.
Det kanske rent av är det som är hemligheten med att så många sällskapstaxar trots allt är helt ok för rena familjelivet?
