Så du luggas inte (jag har alltid förstått begreppet "luggas" som att någon drar eller något fastnar i håret så att det gör ont), utan du tar bara i håret som om du skulle borsta det? Du nyps inte, utan du klämmer bara? Du smiskar eller daskar inte, utan du klappar på rumpan på samma sätt som du klappar en katt? Det finns absolut ingen risk att din son någonsin upplevt det du beskriver som smärtsamt, eller ens obehagligt?
Ja det är så.
Visst, då lämnar vi vad som kan anses vara misshandel (man kan dock fortfarande yrka ansvar för ofredande, för det du gör kan fortfarande vara brottsligt).
Men om smärta och obehag inte är med i bilden, vad i består då effekten? Det ska jag tala om för dig;
För att förstärka mina ord: Nej och det här beteendet accepterar jag inte.
effekten kommer i sådana fall av att du visar för din son att du kan göra illa honom om du vill. Du kan lugga, nypa och slå så att det gör ont om du vill.
Du har en fysisk makt över honom som du utnyttjar när du inte klarar av situationen på annat sätt.
Kom bara ihåg att eftersom han är kille, och du själv är över 40 år och dessutom sjuk i reumatism (vilket jag antar gör att du har smärtor och kanske även inte är så stark alla gånger), så kommer det inte dröja så många år innan han är både större och starkare än dig. Då förlorar du det där fysiska övertaget du har på honom nu, och vad gör du då? Vad gör du om han en dag helt enkelt slutar att lyssna? Vad gör du om han en dag faktiskt slår tillbaka?
Jag har fyra bröder och 2 systrar som alltså fått samma uppfostran som jag. Ingen har någonsin ens provat ge ifrån mot henne. Vi har alla nära relation. Mina bröder (bara två som är gifta och har barn ännu) finns inte på kartan att de skulle ge sig på en kvinna. Men de har misshandlat en man som antastat min ena syster, närapå våltagen, så han inte kunde gå. De var unga då, det var De var på min fars order . Min pappa har aldrig rört någon av oss dock. Så jag ser inte den kopplinge tyvärr. Inte bland övrig släkt heller.
Finns verkligen belägg?
Min dotter är bara 2,5 år, men det finns inte på kartan att använda sig av fysiska metoder för att bestraffa eller uppfostra henne oavsett hur vild hon blir. Jag tror inte på det, varken moraliskt eller som metod. Exakt hur jag kommer att bemöta dottern under de kommande årens utmaningar, det återstår att se. Blir hon som jag var som ung kommer det bli en enorm utmaning, men klarar jag det inte själv får jag ta hjälp (familj, vänner, BUP eller annat proffs, vad som än krävs), så enkelt är det. Att lugga henne, nypas eller slå (kalla det klappa eller daska om det känns bättre) är inte ett alternativ alldeles oavsett.
