Barnuppfostran - vad tycker ni?

[Petruska]

Kyla är en benämning jag använder för att beskriva en förälders oempati. För det är så det känns; för barnet.

Och det är inte vad jag pratar om, även om det givetvis existerar.

 

[Petruska]

Känner du ingenting om någon annan är riktigt ledsen (barn eller vuxen)?

Riktigt ledsen - vilken ledsenhet räknas dit. Tråden handlar om en sjuåring som blir besviken/arg. Det jag svarade på handlade om barn som blir ledsna. Ofta visar ju barn väldigt starka känslouttryck, även om orsaken mycket väl kan vara tex en tappad glass.

Sen var det ju inte vad jag känner och inte känner, jag skrev något om. Jag skrev om det jobbiga - för alla inblandade parter - då föräldrar är inkapabla att skilja barnens känslor från sina egna.

 

[em-pirre]

Hur ser en sån sak ut? Jag förstår nog inte riktigt vad du menar, tyvärr.

 

[Tora]

Varför skulle man inte kunna skilja sina känslor från barnets bara för att man förstår och känner för barnet när denne blir upprörd och besviken?

Skall man då bara känna likgiltighet inför sitt barns känslor? Nä usch sådan förälder vill jag inte vara.

Genom min empati och förmåga att förstå och känna mitt barns känslor lär jag barnet att hantera bl.a. besvikelse. Detta genom att bekräfta barnets känslor och inte genom att ignorera dom.

"Jag förstår att du känner dig ledsen/arg/besviken men...."

 

[Asko]

Med tanke på upplägget i TS, har kritiken/konflikten ngt att göra med att 20-åringen "bara" är halvsyskon till 7-åringen? Jag har nämligen så svårt att se att det äldre syskonet gjort något annat än engagerat sig i sitt småsyskons intresse - något hen ska ha enormt beröm för i mitt tycke! - så jag undrar om det finns något annat i grunden som spökar i det hela?

Jag tycker att det äldre syskonet har gjort något berömvärt! Visst är det jättejobbigt när en sjuåring förlorar greppet och bara vill reagera mot "orättvisa", men att ta ut det på någon som faktiskt försökt vara engagerad och bry sig om sjuåringen är mig helt främmande, ärligt talat...

Jag vill bara addera lite till det där om halvsyskon jag har själv tre stycken och en av dem har tagit hand om mig när jag var liten nästan som en extramamma ibland. Så två av dem träffar jag regelbundet medan den tredje har jag inte träffat på flera år, och det är de två första som jag kallar mina syskon medan jag mest tänker på den tredje som mitt halvsyskon.

Så halvsyskon eller "helsyskon" spelar egentligen ingen roll, man gör sig till den man är

 

[Lovisaleonora]

Men herregud - om man inte har hjärtknip så är man alltså inte kapabel att känna empati för andra?! Men nu får väl folk ändå ta och hejda sig och komma på besök i verkligheten.

Jag får hjärtknip när jag tvingas ta bort en älskad hund som varit där för mig när jag på allvar haft det oerhört svårt. En tuff separation för alltid som ger mig hjärtknip en tid framöver.

JAG får hjärtknip för att JAG har svårt i processen. JAG får inte hjärtknip av att ANDRA har det tappat sin glass.

Personligen tycker jag det låter som ett typiskt fall av den kränkta svensken. Starkt överdrivet. Ungen tappar sin glass på marken, blir besviken och gråter - och föräldrarna får hjärtknip?!

Jag har så här långt i denna tråden inga som helst problem att förstå att en hel generation håller på att bli totalt söndercurlade. Det är nog snarare förvånande att/om någon kommer ut fungerande...

 

[em-pirre]

Öh, jag tror vi helt enkelt beskriver samma sak på olika sätt. För mig är hjärtknip den där "naaaw" känslan. Den sitter inte i, jag ligger inte vaken och funderar på det, utan jag tycker under någon sekund lite synd om personen i fråga.

Hade min hund dött hade det inte varit hjärtknip, utan sorg.

 

[Tora]

Men herregud - om man inte har hjärtknip så är man alltså inte kapabel att känna empati för andra?! Men nu får väl folk ändå ta och hejda sig och komma på besök i verkligheten.

Jag får hjärtknip när jag tvingas ta bort en älskad hund som varit där för mig när jag på allvar haft det oerhört svårt. En tuff separation för alltid som ger mig hjärtknip en tid framöver.

JAG får hjärtknip för att JAG har svårt i processen. JAG får inte hjärtknip av att ANDRA har det tappat sin glass.

Personligen tycker jag det låter som ett typiskt fall av den kränkta svensken. Starkt överdrivet. Ungen tappar sin glass på marken, blir besviken och gråter - och föräldrarna får hjärtknip?!

Jag har så här långt i denna tråden inga som helst problem att förstå att en hel generation håller på att bli totalt söndercurlade. Det är nog snarare förvånande att/om någon kommer ut fungerande...

Det är inte frågan om att någon annan har tappat en glass. Det är frågan om att ens barn blir förtvivlad.

Ju äldre ett barn är ju bättre blir barnet på att sortera känslorna i en skala. Från lite ledsen till extremt ledsen. Oftast för ett äldre "normal" kännande barn så spelar orsaken till känslan hur stor den blir. Dvs en tappad glass ger lite utslag medan en förlorad kompis ger stort utslag.

Ju yngre barnet är ju svårare har barnet att sätta grader på känslorna. En tappad glass ger lika stort utslag som något riktigt hemskt.

Så för barnet så är känslan lika stor och jobbig att hantera även om det "bara" gäller en tappad glass som om när bästa kompisen flyttar.

Att bara för att man har empati med sitt barns känslor och förstå hur jobbigt det är att uppleva känslorna har ingenting att göra med att man curlar bort sitt barn. Det är bara snick snack.

Däremot om man gör allt för att barnet aldrig skall känna några jobbiga känslor, det är att curla bort sitt barn.

Att däremot förstå, känna och bekräfta barnets starka känslor för något så simpelt (ur den vuxnes synvinkel) en tappad glass har inget med curling att göra. Det är bara vanlig enkel empati.

 

[TomasN]

Men herregud - om man inte har hjärtknip så är man alltså inte kapabel att känna empati för andra?! Men nu får väl folk ändå ta och hejda sig och komma på besök i verkligheten.

Jag får hjärtknip när jag tvingas ta bort en älskad hund som varit där för mig när jag på allvar haft det oerhört svårt. En tuff separation för alltid som ger mig hjärtknip en tid framöver.

JAG får hjärtknip för att JAG har svårt i processen. JAG får inte hjärtknip av att ANDRA har det tappat sin glass.

Personligen tycker jag det låter som ett typiskt fall av den kränkta svensken. Starkt överdrivet. Ungen tappar sin glass på marken, blir besviken och gråter - och föräldrarna får hjärtknip?!

Jag har så här långt i denna tråden inga som helst problem att förstå att en hel generation håller på att bli totalt söndercurlade. Det är nog snarare förvånande att/om någon kommer ut fungerande...

Jag förstår inte vad som är speciellt svenskt med det här.

Jag tror också att trots allt vi hör om curlande, svenska skolan, svenska ungdomar osv att de flesta faktiskt kommer ut som fungerande vuxna människor så småningom.

 

[TinyWiny]

Jag tror att det är väldigt mycket bättre för både barn och vuxna om föräldern lyckas hålla isär personerna (sig själv och barnet) lite mer än så.

Dels för att det blir en satans frigörelseprocess för båda med åren om de är sammanblandade. Dels för att jag inte tror att man ger sina barn det bästa stödet genom uppväxten om man själv får ont när de har ont, så att säga.

Har du ingen empatikänsla alltså?

 

[Sleepy]

för barnet så är känslan lika stor och jobbig att hantera

Precis. Det handlar både om att förstå barnets känsla och att förstå det ur barnets perspektiv.

 

[Lovisaleonora]

Ja, det är väl en sak - att förstå känslan. Men här verkar vi ju prata om att LEVA känslan.

Kalle har skrapat knäet så jag gråter för min smärta är så svår.

Att känna emapti är INTE att känna samma känsla. Förmågan att förstå andras känslor. Möjligen med en smula inlevelse som krävs för förståelse, men här i tråden har empati utvecklats till någon symbios med sin avkomma.

 

[lil-sis]

Precis. Det handlar både om att förstå barnets känsla och att förstå det ur barnets perspektiv.

Nog kan man förstå känslan och känna med barnet utan att för den skull börja gråta själv.

Man är inte känslokall bara för att man inte får ont i hjärtat när barnets värld faller samman på grund av en tappad glass. Det går t om utmärkt att trösta också utan att vifta bort barnets känslor.

Men på det stora hela misstänker jag att de flesta menar mer eller mindre sak men uttrycker sig så olika att det blir helt tokigt.

 

[Lovisaleonora]

Jag är rädd att det inte är ett missförstånd, @lil-sis. Jag hoppas att jag har fel.

En tur i matbutiken igår visade en mamma som på ett mycket snabbt sätt lärde in helt fel beteende hos sin avkomma, som var placerad i kundvagnen. Så fort mamma tittade bort (för att lokalisera rätt ost t ex), började ungen rabbla mamma, mamma,mamma,mamma i all oändlighet men i rätt volym (relativt diskret). Mamma tar osten varpå ungen skriker i falsett så hela stora Willys butiken håller på att gå sönder, mamma vänder sig omedelbart och säger "men oj så duktig du är, vad du kan bra" med kuttrande röst. Uppmärksamhet OCH beröm.

Efter tre gånger hade ju ungen gått direkt på falsettrösten så fort mamma inte höll ögonkontakt, väldigt behagligt för alla parter *not* Jag är helt övertygad om att mamma inte för en sekund reflekterade över vilket beteende hon belönade och snabbt lärde in. Och med det vill jag säga att det verkar vara hygglig många föräldrar (nej, detta är inte enda exemplet) som inte har en susning om vad de sysslar med.

Jag kan visst - utan problem om man ser till tidigare inlägg jag gjort i den här tråden - förstå att ett barn blir ledsen och besviken av att tappa glassen/ballongen. Men att gå från det till att få hjärtknip när barnet inte får exakt som han/hon vill och därför bli ledsen, upprörd och besviken - lång väg. Hoppas jag.

F ö känns det oerhört oempatiskt att inte kunna känna empati om man inte känner exakt samma som den som drabbas. Jag kan ju både bekräfta och förstå att någon är ledsen och besviken, utan att själv vara ledsen och besviken. Jag kan nog tycka att det är en bättre förutsättning för att vara en empatisk person, snarare än att tvunget behöva känna samma sak i alla lägen för att förstå och bekräfta andras känslor.

 

[lil-sis]

Jag är rädd att det inte är ett missförstånd, @lil-sis. Jag hoppas att jag har fel.

En tur i matbutiken igår visade en mamma som på ett mycket snabbt sätt lärde in helt fel beteende hos sin avkomma, som var placerad i kundvagnen. Så fort mamma tittade bort (för att lokalisera rätt ost t ex), började ungen rabbla mamma, mamma,mamma,mamma i all oändlighet men i rätt volym (relativt diskret). Mamma tar osten varpå ungen skriker i falsett så hela stora Willys butiken håller på att gå sönder, mamma vänder sig omedelbart och säger "men oj så duktig du är, vad du kan bra" med kuttrande röst. Uppmärksamhet OCH beröm.

Efter tre gånger hade ju ungen gått direkt på falsettrösten så fort mamma inte höll ögonkontakt, väldigt behagligt för alla parter *not* Jag är helt övertygad om att mamma inte för en sekund reflekterade över vilket beteende hon belönade och snabbt lärde in. Och med det vill jag säga att det verkar vara hygglig många föräldrar (nej, detta är inte enda exemplet) som inte har en susning om vad de sysslar med.

Jag kan visst - utan problem om man ser till tidigare inlägg jag gjort i den här tråden - förstå att ett barn blir ledsen och besviken av att tappa glassen/ballongen. Men att gå från det till att få hjärtknip när barnet inte får exakt som han/hon vill och därför bli ledsen, upprörd och besviken - lång väg. Hoppas jag.

Jag är _nästan_ obotlig optimist. Nästan

 

[tott]

Ja, det är väl en sak - att förstå känslan. Men här verkar vi ju prata om att LEVA känslan.

Kalle har skrapat knäet så jag gråter för min smärta är så svår.

Att känna emapti är INTE att känna samma känsla. Förmågan att förstå andras känslor. Möjligen med en smula inlevelse som krävs för förståelse, men här i tråden har empati utvecklats till någon symbios med sin avkomma.

"Kalle hade skrapat sitt knä och jag har lite ont i hjärtat för att han gråter så och har ont och är ledsen", pratar jag iaf om.

...eller tappat en ballong - det var ett bra exempel. Att tappa en ballong kan vara en hemsk upplevelse och det knöt sig i magen då jag läste det några inlägg tidigare. Antar att det är självupplevt...

 

[Rolle]

Om det är någons fel så är det föräldrarna, en sjuåring som reagerar på det viset för en sådan anledning är något som barnet lärt sig. Det är lätt att missta sig på empati och förmågan att se om det är barnet som försöker få sin vilja igenom.
Jag kan känna med ett barn som skadat sig men inte ett beteende för att få vad man vill. Det är du som förälder sätter upp ramarna för hur man beter sig, vilket är viktigt för att klara sig i det sociala livet som vuxen.
Läste en avhandling som sa att man sätter karaktären de första fem åren av sitt liv, i så fall är det är viktigt vad man lär sina barn från starten.

Men som sagt, en del barn har bra pli på sina föräldrar

Rolle
med två vuxna söner

 

[Inte_Ung]

F ö känns det oerhört oempatiskt att inte kunna känna empati om man inte känner exakt samma som den som drabbas. Jag kan ju både bekräfta och förstå att någon är ledsen och besviken, utan att själv vara ledsen och besviken. Jag kan nog tycka att det är en bättre förutsättning för att vara en empatisk person, snarare än att tvunget behöva känna samma sak i alla lägen för att förstå och bekräfta andras känslor.

Empati är att förstå andra människors känslor och inte att själv känna dem.
Många blandar ihop det där.

De egna känslorna inför andras situation har inget med empati att göra alls då de är just egna känslor och inte andras.

 

[Sleepy]

här i tråden har empati utvecklats till någon symbios med sin avkomma.

Jag vet inte hur det gick till egentligen. Troligen för att vi har olika sätt att uttrycka oss och olika grader av inlevelse.

Ingen har väl sagt att de gråter när barnet gråter över en tappad glass etc. Däremot att "det gör så ont i mitt hjärta när han blir besviken", vilket inte är ett uttryck för att man blir lika förkrossad som när ens hund går bort, utan ett uttryck för medkänsla i barnets situation.

 

[Tora]

Ja, det är väl en sak - att förstå känslan. Men här verkar vi ju prata om att LEVA känslan.

Kalle har skrapat knäet så jag gråter för min smärta är så svår.

Att känna emapti är INTE att känna samma känsla. Förmågan att förstå andras känslor. Möjligen med en smula inlevelse som krävs för förståelse, men här i tråden har empati utvecklats till någon symbios med sin avkomma.

Efter som det var jag som skrev först att "Det gör ont i mitt hjärta när jag ser min sexåring förtvivlad" så antar jag att det startade debatten.

Så nu inte bara curlar jag bort mitt barn utan lever tydligen i någon form av symbios med barnen bara för att det faktiskt gör ont i mitt hjärta när jag ser att mitt barn är förtvivlat.

Hur någon kan få en vanlig sund föräldrakänsla för sitt barn till curling, symbios och alla andra möjliga negativa egenskaper är för mig en stor gåta.

Det lustiga är att mina söndercurlade symbioser är bland dom tuffaste barnen jag vet. Dom gråter inte för minsta lilla, dom är våghalsiga och orädda att ta risker. Extremt lätta att lämna bort till andra och ganska så oberoende av både mamma och pappa. Struntar totalt i att mamma eller pappa försvinner utom synhåll och alla tre barnen tar mer än gärna egna obevakade utflykter i samhället (till min stora fasa).

Faktum är att jag tycker att de flesta andra barn är ganska så mesiga i förhållande till mina.

Många gånger har jag önskat att mina barn vore i alla fall liiiite mer rädda av sig och en aning mer beroende av oss föräldrar.

Detta av den enkla anledningen att sådana barn är mycket lättare att hantera.