Barnuppfostran - vad tycker ni?

[Enya]

Efter som det var jag som skrev först att "Det gör ont i mitt hjärta när jag ser min sexåring förtvivlad" så antar jag att det startade debatten.

Så nu inte bara curlar jag bort mitt barn utan lever tydligen i någon form av symbios med barnen bara för att det faktiskt gör ont i mitt hjärta när jag ser att mitt barn är förtvivlat.

Hur någon kan få en vanlig sund föräldrakänsla för sitt barn till curling, symbios och alla andra möjliga negativa egenskaper är för mig en stor gåta.

Det lustiga är att mina söndercurlade symbioser är bland dom tuffaste barnen jag vet. Dom gråter inte för minsta lilla, dom är våghalsiga och orädda att ta risker. Extremt lätta att lämna bort till andra och ganska så oberoende av både mamma och pappa. Struntar totalt i att mamma eller pappa försvinner utom synhåll och alla tre barnen tar mer än gärna egna obevakade utflykter i samhället (till min stora fasa).

Faktum är att jag tycker att de flesta andra barn är ganska så mesiga i förhållande till mina.

Många gånger har jag önskat att mina barn vore i alla fall liiiite mer rädda av sig och en aning mer beroende av oss föräldrar.

Detta av den enkla anledningen att sådana barn är mycket lättare att hantera.

Är inte "det gör ont i mammahjärtat" ett uttryck för att man egentligen förstår ett barns känslor av besvikelse och ledsenhet?

När storebror slängde dotterns fjärrkontroll till den radiostyrda bilen i golvet så blev hon hemskt ledsen (förstås), men jag kunde inte laga kontrollen hur mycket jag än ville göra det. Jag åkte inte in och köpte en ny radiostyrd bil åt henne, men det sved lite i mitt hjärta för att hon var ledsen och jag förstod hennes känsla. Ett uttryck för förståelse och för att man faktiskt inte vill att barnen ska råka ut för saker. Självklart betyder inte det att jag satt och grät med tösen, det betyder ju bara att jag älskar min flicka och att jag tyckte synd om henne. Eller när hon blev hotad av en annan tjej i klassen för att hon skulle ge henne sin favoritnalle hon hade på skolväskan, jag tyckte synd om min dotter och blev så klart arg, men självklart känns det inte bra eller likgiltigt när barnen råkar ut för saker.

När barnen inte får som de vill, inte får godiset de vill ha, inte får åka till Liseberg osv osv så svider det inte i mitt mammahjärta direkt, men jag är fortfarande inte likgiltig eller kall för att barnet faktiskt är ledset.

På mina barns skolavslutning så sved det i mitt mammahjärta när min äldsta son så tydligt markerade att han vad ledsen för att han aldrig mer kommer träffa sin älskade lärare igen. Jag känner med pojken, jag förstår hans känslor, jag tycker till och med att det är BRA på ett sätt att han faktiskt känner så, men det betyder inte att jag grät för hans skulle, inte heller betyd3er det att jag inte tänker flytta. Detta ÄR livet. Detta ÄR vad man upplever hur gammal man än är och man måste låta barnen få uppleva det, men att det svider i ens hjärta när barnen är ledsna är inte alls konstigt och betyder för inte det minsta att barn får som de vill eller att jag lever i symbios med mina barn. När sonen betedde sig illa för att han var ledsen så sa jag ifrån eftersom ledsenhet inte är en ursäkt för att bete sig illa.

Mina barn får inte som de vill alltid, mina barn får inte bete sig illa för att de inte får som de vill, de får lära sig hantera känslorna och jag förstår att de känner på ena eller andra viset. Deras känslor är viktiga, ska inte viftas bort utan hanteras.

För mig är curling att barnen alltid får som de vill, aldrig behöver ta ansvar för sina känslor och handlingar, inte får konsekvenser när det gör fel, inte utsätts för livets händelser, slipper hantera svåra saker, skonas för död och sorg, besvikelse och ilska osv.

Jag blir glad när mina barn är glada, när de skrattar kan jag känna deras glädje och bli glad. När äldsta sonen fattade RÄTT beslut blev jag jävligt glad och stolt över honom och när han berättade hur bra det kändes för honom att göra rätt så blev jag glad för hans skull för det är skitbra att han äntligen kände som han gjorde.

Hur många här kan låta bli att le om det sitter ett gäng barn och skrattar på tåget eller bussen?

Detta var alltså typ kl också, @Tora

 

[Tora]

Är inte "det gör ont i mammahjärtat" ett uttryck för att man egentligen förstår ett barns känslor av besvikelse och ledsenhet?

När storebror slängde dotterns fjärrkontroll till den radiostyrda bilen i golvet så blev hon hemskt ledsen (förstås), men jag kunde inte laga kontrollen hur mycket jag än ville göra det. Jag åkte inte in och köpte en ny radiostyrd bil åt henne, men det sved lite i mitt hjärta för att hon var ledsen och jag förstod hennes känsla. Ett uttryck för förståelse och för att man faktiskt inte vill att barnen ska råka ut för saker. Självklart betyder inte det att jag satt och grät med tösen, det betyder ju bara att jag älskar min flicka och att jag tyckte synd om henne. Eller när hon blev hotad av en annan tjej i klassen för att hon skulle ge henne sin favoritnalle hon hade på skolväskan, jag tyckte synd om min dotter och blev så klart arg, men självklart känns det inte bra eller likgiltigt när barnen råkar ut för saker.

När barnen inte får som de vill, inte får godiset de vill ha, inte får åka till Liseberg osv osv så svider det inte i mitt mammahjärta direkt, men jag är fortfarande inte likgiltig eller kall för att barnet faktiskt är ledset.

På mina barns skolavslutning så sved det i mitt mammahjärta när min äldsta son så tydligt markerade att han vad ledsen för att han aldrig mer kommer träffa sin älskade lärare igen. Jag känner med pojken, jag förstår hans känslor, jag tycker till och med att det är BRA på ett sätt att han faktiskt känner så, men det betyder inte att jag grät för hans skulle, inte heller betyd3er det att jag inte tänker flytta. Detta ÄR livet. Detta ÄR vad man upplever hur gammal man än är och man måste låta barnen få uppleva det, men att det svider i ens hjärta när barnen är ledsna är inte alls konstigt och betyder för inte det minsta att barn får som de vill eller att jag lever i symbios med mina barn. När sonen betedde sig illa för att han var ledsen så sa jag ifrån eftersom ledsenhet inte är en ursäkt för att bete sig illa.

Mina barn får inte som de vill alltid, mina barn får inte bete sig illa för att de inte får som de vill, de får lära sig hantera känslorna och jag förstår att de känner på ena eller andra viset. Deras känslor är viktiga, ska inte viftas bort utan hanteras.

För mig är curling att barnen alltid får som de vill, aldrig behöver ta ansvar för sina känslor och handlingar, inte får konsekvenser när det gör fel, inte utsätts för livets händelser, slipper hantera svåra saker, skonas för död och sorg, besvikelse och ilska osv.

Jag blir glad när mina barn är glada, när de skrattar kan jag känna deras glädje och bli glad. När äldsta sonen fattade RÄTT beslut blev jag jävligt glad och stolt över honom och när han berättade hur bra det kändes för honom att göra rätt så blev jag glad för hans skull för det är skitbra att han äntligen kände som han gjorde.

Hur många här kan låta bli att le om det sitter ett gäng barn och skrattar på tåget eller bussen?

Detta var alltså typ kl också, @Tora

Ja det där är nog en bra beskrivning av hur det fungerar i min värld också.

 

[Thaliaste]

Ett uttryck för förståelse och för att man faktiskt inte vill att barnen ska råka ut för saker.

Det är väl det här som skaver lite i mina ögon. Dock tycker jag att du själv nyanserar detta, om inte till och med säger tvärt om, senare i ditt inlägg. Kanske menar de andra som uttrycker samma sak inte heller så som de skrev, men som det är formulerat här håller jag inte alls med. Jag vill att mina barn ska råka ut för saker. (I rimlig grad, förstås.) Just för att de ska kunna öva på att hantera känslorna, på vad som är rimligt agerande efteråt etc. Hellre att de får öva på det som barn, där utrymmet är lite mer tillåtande, än att de drabbas av det först när de är äldre. Det kommer att vara någon som är dum mot en. Som tar ens fjärrkontroll, som tar ens matlåda, som säger elaka saker, som motarbetar en, som sprider rykten, som manipulerar omgivningen, för eller senare. Vissa gör det med avsikt, andra inte. Att lära sig att hantera det, vilket ibland vidta åtgärder redan innan det hänt, är att lära sig att vara människa.

 

[Enya]

Jag menar mer att egentligen vill man ju inte att barnen råkar ut för något negativt, men att det är så livet är och därför är det ju bra att de ändå råkar ut för saker och får känna känslorna för de går inte att undvika i livet. Men självklart vill jag inte att min dotter blir hotad i skolan eller att min son blir mobbad eller att dotterns fjärrkontroll går sönder. Finns det någon förälder som önskar att detta ska ske? Men nu sker det eftersom det ÄR livet och det är skit ibland och då är det trots allt bra att kunna hantera det. Detta är ju något man inte kan lära sig hantera utan tydliga exempel, som att det sker en, man råkar ut för det.

Men menar du att du vill att ditt barn tappar sin glass eller ballongen, eller att storebror ska slå sönder lillasysters leksaker? Bara för att det är bra att träna på att hantera och uppleva känslorna?

 

[honung]

I min bok ska inte en 7-åring ens fundera på att gå på en större arenaspelning som jag antar det handlar om. Än mindre gå på en.
Det var systerligt trevligt av 20-åringen att kolla upp saken, men mamman kan klippa av besvikelsen med att ta skyttevärnet på sin sida i form av förälder - man är för liten för en sån konsert helt enkelt.

 

[Thaliaste]

Men menar du att du vill att ditt barn tappar sin glass eller ballongen, eller att storebror ska slå sönder lillasysters leksaker? Bara för att det är bra att träna på att hantera och uppleva känslorna?

Ja nån gång under barndomen vill jag att det eller något motsvarande ska hända. Det kommer ju hända senare ändå, så varför inte som barn?Tappa en glass liksom! Det finns ju en trillion saker som är värre som skulle kunna hända barnet! Det hände mig flera gånger när jag var barn, (ovanlig klumpig kanske , här låter det som att tappa en glass är något väldigt ovanligt) och visst blev jag ledsen. Ibland fick jag en ny glass, ibland inte. En och annan ballong har jag också tappat (oftast för att jag ville se om den kunde flyga själv ). Och sen blev jag jättesur på min storasyster som hade kvar sin . Den enda gången jag fick en sån där figurballong med helium i så knöt jag dock fast den, för den ville jag verkligen inte inte skulle gå samma öde till mötes.

Om storebror regelbundet har sönder sin lillasysters leksaker ser jag ett lite annat problem än att ett barn behöver lära sig att hantera motgångar i livet. Men en enstaka gång som inte var med vilja, ja sånt kommer också att hända. Och de saker man är rädd om ska man inte låta andra hantera om man själv inte kan hantera att den andra personen kan råka ha sönder den. Jag lånar gärna ut saker till mina vänner, sådant som går att köpa nytt. Även om den som har sönder prylen inte ens själv ersätter den, så kan jag leva med det. Det finns dock vissa saker jag aldrig lånar ut, eftersom jag inte vill riskera att den som lånar inte är lika försiktig med saken som jag. Framför allt om prylen ser ut att vara ersättlig, men av någon anledning inte är det för mig. Men om en person regelbundet har sönder mina saker, så är det ett lite annat problem än det vi diskuterar här.

 

[Tora]

Finns ingen anledning att vilja att ett barn råkar ut för tråkiga saker. Livet i sig är fullt av otrevligheten ändå som händer ofta och regelbundet. Varför då vilja att de skall hända mer än de gör?

Livet och otrevligheter går liksom hand i hand för livet i sig är sånt.

 

[Minstral]

Som om det det skulle hjälpa att man tappat en glass typ att hantera den gång pojkvännen dumpar en. Eller någon annan av livets besvikelser som säkert som amen i kyrkan kommer att ske oavsett om man tappar glassen eller inte. Tror inte ett dugg på att besvikelser i barndomen skulle göra någon bättre rustad för att hantera besvikelser i ett senare skede, tvärtom faktiskt.

 

[Tora]

Om man nu tar den här tappade glassen som exempel (nu gäller det små barn alltså) så är det en stor sak i barnens värld. Små barn lever här och nu i en värld som är strängt begränsad runt dom själva.

I deras begränsade värld är det som sagt en stor sak att tappa glassen. Det är därför reaktionen blir så stor. För mig är det inget konstigt.

Så när jag ser hur förtvivlad mitt barn blir "bara" för en tappad glass så gör det ont i mitt hjärta för jag förstår och känner hur pass stor denna känslan är för barnet just där och då.

Men ger man barnen rätt verktyg att hantera dessa små (för vuxna) jobbiga händelser så kommer de när de blir äldre kunna klara av att hantera bra mycket jobbigare händelser på ett förhoppningsvis bra sätt.

 

[Tora]

Som om det det skulle hjälpa att man tappat en glass typ att hantera den gång pojkvännen dumpar en. Eller någon annan av livets besvikelser som säkert som amen i kyrkan kommer att ske oavsett om man tappar glassen eller inte. Tror inte ett dugg på att besvikelser i barndomen skulle göra någon bättre rustad för att hantera besvikelser i ett senare skede, tvärtom faktiskt.

På vilket sätt skulle det leda till att det blir tvärt om? Dvs barnet har svårare att hantera besvikelser senare i livet?

 

[Petruska]

Finns ingen anledning att vilja att ett barn råkar ut för tråkiga saker. Livet i sig är fullt av otrevligheten ändå som händer ofta och regelbundet. Varför då vilja att de skall hända mer än de gör?

Frågan är hur stor skillnad det gör i praktiken om man "vill" eller "inte vill" att sådana där förtretligheter inträffar för barnet? Det lär ju inte gå att undvika, som du också säger.

I praktiken kommer det väl snarare att handla om i vilken grad man slår knut på sig själv för att förhindra allsköns små barnkatastrofer. Motiven för att gå långt i det avseendet, kan så klart vara att man vill att barnet ska slippa bli ledset, men det kan minst lika gärna vara att man vill slippa den ledsenhet man själv upplever när man barnet är ledset, beroende på hur benägen man är att känna sådant.

Jag tror inte att sorgen över en tappad glass gör det lättare att hantera när man blir dumpad av sin första pojk-/flickvän senare i livet, MEN jag tror att det faktum att man har blivit ledsen över en lång rad saker hela uppväxten, gör att man bättre kan känna igen och hantera sin egen känsla. Det tror jag är till fördel. Och det är ett skäl att inte toköverbeskydda barn från besvikelser över tappade glassar och liknane (givetvis bör man så långt det är möjligt skydda dem från regelrätta trauman och allvarliga faror, men det är ju en annan sak).

 

[em-pirre]

Jag tror fortrarande att de flesta menar samma sak. Om ett barn skriker "jag VIIIILL ha femton nya Barbien!" känner jag nog inget nyp i hjärtat. Dock förstår jag ju att barnet gärna vill ha en Barbie och kan förklara att jag vet att det är jobbigt.

Om barnet får en ny Barbie men någon stjäl den, då får jag lite knip i hjärtat.

Det betyder INTE att jag gör barnet till lags varje gång det känns i hjärtat. Absolut inte. Jag kan nog dessutom tolkas som hård istället för curling-vuxen. Alltså i helt andra ändan. Dock vet jag hur det känns att bli fökrossad, och som Tora skrev så kan en liten sak vara stor för ett litet barn.

 

[em-pirre]

Och det att jag känner hjärtknip gör inte att jag hindrar barnet från att bli utsatt för livets sorger.

 

[Tora]

Frågan är hur stor skillnad det gör i praktiken om man "vill" eller "inte vill" att sådana där förtretligheter inträffar för barnet? Det lär ju inte gå att undvika, som du också säger.

I praktiken kommer det väl snarare att handla om i vilken grad man slår knut på sig själv för att förhindra allsköns små barnkatastrofer. Motiven för att gå långt i det avseendet, kan så klart vara att man vill att barnet ska slippa bli ledset, men det kan minst lika gärna vara att man vill slippa den ledsenhet man själv upplever när man barnet är ledset, beroende på hur benägen man är att känna sådant.

Jag tror inte att sorgen över en tappad glass gör det lättare att hantera när man blir dumpad av sin första pojk-/flickvän senare i livet, MEN jag tror att det faktum att man har blivit ledsen över en lång rad saker hela uppväxten, gör att man bättre kan känna igen och hantera sin egen känsla. Det tror jag är till fördel. Och det är ett skäl att inte toköverbeskydda barn från besvikelser över tappade glassar och liknane (givetvis bör man så långt det är möjligt skydda dem från regelrätta trauman och allvarliga faror, men det är ju en annan sak).

Grejen är ju att det inte går att skydda dom. Däremot kan man försöka ge dom rätt verktyg att hantera problemen när dom sen kommer.

Man föds inte med en färdigutvecklad hjärna. Inte förrän vid 25 års ålder anses en hjärna vara "mogen". Det är klart att situationer i barndomen påverkar en i vuxen ålder och dessutom formar en till hur man blir som vuxen.

 

[Lovisaleonora]

Och igen: jag ser inte till orsaken, jag ser till måttet av förtvivlan barnet känner. Det är väl det empati handlar om? Jag respekterar att du känner så här, även om det inte hade varit en stor sak i just mitt liv. Det är ju inte jag som upplever glass-tappet, pojkvännen som dumpar eller vad det nu är. Jag ser DIN förtvivlan och förstår att du verkligen, på riktigt allvar känner så här. Och bekräftar att jag förstår att det är så här.

Däremot har jag svårt för hur vissa föräldrar väljer att hantera dylika situationer. Istället för att hålla huvudet kallt (inte att förväxla med hjärtat för de som har svårt att skilja dessa två åt i diskussioner) och trösta, förklara, ta sig tid (i de fall detta är lämpligt) så påbörjas en fullständig attack mot någon som ska utpekas som skyldig, någon som ska bära skuld, någon som gjort fel och efter det så ska vägen läggas så barnet aldrig mer i hela livet ska behöva råka ut för att Storstruten var slut på Konsum, biljetterna var slutsålda eller den rosa tröjan inte fanns i rätt storlek.

Livet händer. Vare sig vi vill eller inte. Vissa saker kan vi påverka, andra inte. Det viktiga är väl att få med sig rätt verktyg för att skilja dessa åt, och kunna åtgärda och förbereda oss?

 

[Tora]

Och det att jag känner hjärtknip gör inte att jag hindrar barnet från att bli utsatt för livets sorger.

Nej precis.

Ta härom dagen tex. Var på Ica Maxi och handlade. Mellanpojken var med. När vi gick förbi leksaksavdelningen så fick han syn på en Blixtenbil (från filmen Cars). Han ville sååå gärna ha den (han älskar Blixten).

Tyvärr var den på tok för dyr och han har redan massor av Blixtenbilar hemma.

Det gjorde ont i mitt hjärta att neka honom den för jag såg hur gärna han ville ha den och om jag skall vara ärlig så hade jag antagligen köpt den om jag hade haft pengarna.

Men trots att det gjorde ont i mitt hjärta att neka honom den så fick han den inte. Men jag känner med honom och jag förstår hans förtvivlade känslor.

 

[Petruska]

Grejen är ju att det inte går att skydda dom. Däremot kan man försöka ge dom rätt verktyg att hantera problemen när dom sen kommer.

Det är klart att det går att skydda dem mer eller mindre. Även om både glassar och ballonger blir tappade, så kan man ju välja om man ska trösta barnet med en ny eller inte.

 

[Tora]

Jag tror fortrarande att de flesta menar samma sak. Om ett barn skriker "jag VIIIILL ha femton nya Barbien!" känner jag nog inget nyp i hjärtat. Dock förstår jag ju att barnet gärna vill ha en Barbie och kan förklara att jag vet att det är jobbigt.

Om barnet får en ny Barbie men någon stjäl den, då får jag lite knip i hjärtat.

Det betyder INTE att jag gör barnet till lags varje gång det känns i hjärtat. Absolut inte. Jag kan nog dessutom tolkas som hård istället för curling-vuxen. Alltså i helt andra ändan. Dock vet jag hur det känns att bli fökrossad, och som Tora skrev så kan en liten sak vara stor för ett litet barn.

Grejen är att det har dragits på tok för stora växlar på att jag skrev att "Det gör ont i mitt hjärta att se mitt barn förtvivlat".

Hur dom fått den meningen till söndercurlade barn där föräldern lever i känslomässig symbios med barnen är för mig obegripligt.

Det är att göra en enormt stor anabolahöna av en obefintlig fjäder.

 

[Mabuse]

Frågan är hur stor skillnad det gör i praktiken om man "vill" eller "inte vill" att sådana där förtretligheter inträffar för barnet? Det lär ju inte gå att undvika, som du också säger.

I praktiken kommer det väl snarare att handla om i vilken grad man slår knut på sig själv för att förhindra allsköns små barnkatastrofer. Motiven för att gå långt i det avseendet, kan så klart vara att man vill att barnet ska slippa bli ledset, men det kan minst lika gärna vara att man vill slippa den ledsenhet man själv upplever när man barnet är ledset, beroende på hur benägen man är att känna sådant.

Jag tror inte att sorgen över en tappad glass gör det lättare att hantera när man blir dumpad av sin första pojk-/flickvän senare i livet, MEN jag tror att det faktum att man har blivit ledsen över en lång rad saker hela uppväxten, gör att man bättre kan känna igen och hantera sin egen känsla. Det tror jag är till fördel. Och det är ett skäl att inte toköverbeskydda barn från besvikelser över tappade glassar och liknane (givetvis bör man så långt det är möjligt skydda dem från regelrätta trauman och allvarliga faror, men det är ju en annan sak).

Men varför såna ytterligheter? Antingen är man i symbios med barnen och har inga skilda jag, eller också berörs man inte alls av deras olycka, antingen toköverbeskyddar man barnen, eller så lyfter man inte ett finger för att underlätta?

 

[Petruska]

@Mabuse Jag vet inte. Ser inte att jag ägnar mig så åt ytterligheter.