Barnuppfostran - vad tycker ni?

[Inte_Ung]

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/psykopater-kan-kanna-empati-om-de-maste

 

[Dentaku]

Empati är att förstå andra människors känslor och inte att själv känna dem.
Många blandar ihop det där.

De egna känslorna inför andras situation har inget med empati att göra alls då de är just egna känslor och inte andras.

Nej, det stämmer inte riktigt. Begreppet empati inkluderar både att förstå andras känslor och att få en känslomässig upplevelse av andras sinnesstämning. Det är därför det är helt felaktigt att kalla personer med Aspergers syndrom oempatiska - tvärtom så har de ofta mycket stor affektiv empati(känner med andra) trots att deras kognitiva empati(förstår andras känslor) är låg.

 

[Sol]

Finns ingen anledning att vilja att ett barn råkar ut för tråkiga saker. Livet i sig är fullt av otrevligheten ändå som händer ofta och regelbundet. Varför då vilja att de skall hända mer än de gör?

Livet och otrevligheter går liksom hand i hand för livet i sig är sånt.

Det spelar väl ingen roll om man vill att sådant ska händer eller inte, det kommer hända och barn måste otvivelaktigt lära sig att hantera besvikelser. Lyckas man genom ett mirakel skydda dem från besvikelser genom hela livet kommer de få det onödigt tufft när de kommer ut i vuxenlivet och ska klara sig själva.

 

[Tora]

Det spelar väl ingen roll om man vill att sådant ska händer eller inte, det kommer hända och barn måste otvivelaktigt lära sig att hantera besvikelser. Lyckas man genom ett mirakel skydda dem från besvikelser genom hela livet kommer de få det onödigt tufft när de kommer ut i vuxenlivet och ska klara sig själva.

Ja precis det kommer ju att hända. Att då önska att barnet skall råka ut för det känns för mig överdrivet hårt och totalt onödigt.

 

[Tora]

Det är klart att det går att skydda dem mer eller mindre. Även om både glassar och ballonger blir tappade, så kan man ju välja om man ska trösta barnet med en ny eller inte.

Ok. Jag ser det lite annorlunda. För mig är att skydda dom är att känslan aldrig uppstår överhuvudtaget. Dvs man hindrar dom från att tappa glassen överhuvudtaget.

Vad som händer sen är för mig en konsekvens av den tappade glassen och den lösningen beror ju helt på hur situationen såg ut innan glassen tappades och hur det går att lösa problemet.

 

[Gnist]

Ja precis det kommer ju att hända. Att då önska att barnet skall råka ut för det känns för mig överdrivet hårt och totalt onödigt.

Tror inte någon normalt funtad människa går och tittar på sitt glassätande barn och tänker "Hoppas du tappar glassen så att du får dig en typ av livsläxa" faktiskt..

Shit happens, besvikelser upplevs, tårar kommer att fällas pga detta och det kan man inte in i absurdum skydda barnen från under uppväxten tror jag snarare är vad som avses.

 

[Tora]

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/psykopater-kan-kanna-empati-om-de-maste

Men var det inte det som stod i den förra artikeln? Att psykopater kan känna empati om det gagnar dom själva?

Dom kan mycket väl känna empati men att dom helt enkelt inte bryr sig (om det nu inte medför några fördelar för dom själva).

 

[Tora]

Tror inte någon normalt funtad människa går och tittar på sitt glassätande barn och tänker "Hoppas du tappar glassen så att du får dig en typ av livsläxa" faktiskt..

Shit happens, besvikelser upplevs, tårar kommer att fällas pga detta och det kan man inte in i absurdum skydda barnen från under uppväxten tror jag snarare är vad som avses.

Men har någon påstått något annat? Eller sagt att man skall göra det?

Allt skrivande här i tråden kommer från en enda mening jag skrev i början av tråden "Att det gör ont i mitt hjärta när jag ser att mitt barn är förtvivlat". Sen har det på något sätt blivit en synonym med att man curlar sönder sina barn och att man lever i en känslomässig symbios med dom.

Snacka om att läsa in saker som inte finns där.

 

[Gnist]

Ja precis det kommer ju att hända. Att då önska att barnet skall råka ut för det känns för mig överdrivet hårt och totalt onödigt.

Tolkar jag som att du visst menar att det finns de som önskar att barnet ska råka ut för sådant. Eller hur menar du att det ska tolkas?

 

[Minstral]

@Tora, men jag menar precis som du att det är en stor händelse för ett barn att tappa en glass, men jag tror ändå inte att den besvikelsen rustar dem för andra besvikelser här i livet, därför önskar jag inte mitt barn att råka ut för sånt.

Med tvärtom menar jag nog att jag tror det är bra om man råkar ut för få besvikelser som barn då jag tror man är bättre rustad att ta dem i högre ålder och när man kanske kan hantera besvikelser på ett annat sätt. Då blir man kanske inte förstörd över att tappa en glass utan man slipper just den besvikelsen, så tror jag helt ovetenskapligt. Själv önskar jag min dotter ett så problemfritt liv så länge det är möjligt med så få besvikelser som möjligt för jag vet att de kommer ändå och jag tror faktiskt inte man kan "öva" på att hantera det.

 

[Mabuse]

Tror inte någon normalt funtad människa går och tittar på sitt glassätande barn och tänker "Hoppas du tappar glassen så att du får dig en typ av livsläxa" faktiskt..

Shit happens, besvikelser upplevs, tårar kommer att fällas pga detta och det kan man inte in i absurdum skydda barnen från under uppväxten tror jag snarare är vad som avses.

Men har någon förordat att in absurdum skydda barnen?

 

[Tora]

Tolkar jag som att du visst menar att det finns de som önskar att barnet ska råka ut för sådant. Eller hur menar du att det ska tolkas?

Det var någon som skrivit tidigare i tråden att dom tom hoppades att deras barn skulle råka ut för tråkigheter (mindre sådana).

Med tanke på hur livet ser ut så tror jag inte att man kan ha sådan "tur" att gå genom livet utan att råka ut för något tråkigt så att önska sig det för att barnen inte skall leva för skyddat känns lite som överkurs.

 

[Tora]

@Tora, men jag menar precis som du att det är en stor händelse för ett barn att tappa en glass, men jag tror ändå inte att den besvikelsen rustar dem för andra besvikelser här i livet, därför önskar jag inte mitt barn att råka ut för sånt.

Med tvärtom menar jag nog att jag tror det är bra om man råkar ut för få besvikelser som barn då jag tror man är bättre rustad att ta dem i högre ålder och när man kanske kan hantera besvikelser på ett annat sätt. Då blir man kanske inte förstörd över att tappa en glass utan man slipper just den besvikelsen, så tror jag helt ovetenskapligt. Själv önskar jag min dotter ett så problemfritt liv så länge det är möjligt med så få besvikelser som möjligt för jag vet att de kommer ändå och jag tror faktiskt inte man kan "öva" på att hantera det.

Hjärnan använder gamla minnen för att hantera nya situationer och att tränas i sociala funktioner är ju också en sak som kräver träning.

Så det är väl skillnaden i så fall att jag tror att det man lär sig som ung hjälper eller stjälper en när man blir äldre.

Överlag så verkar ju dom flesta tycka likadant (mer eller mindre). Det verkar bara som mitt uttryck "Det gör ont i mitt hjärta....." har av någon anledning blivit övertolkat på ett lite väl häftigt sätt.

 

[Mammas]

Okej okej, jag vet att jag är lite sen på bollen här.

Jag funderar över om folk kanske fungerar olika?

Alltså jag får ibland fysiskt ont i bröstet om någon jag älskar råkar ut för något jobbigt så att den är jätteledsen, en bok jag läste i våras framkallade också denna smärta i bröstet när jag tänkte på huvudkaraktärens sorg. Det innebär inte att jag vänder ut och in på mig själv om mitt barn är ledsen för att han tappar en glass, även om jag kan tänka mig att köpa en ny om det är möjligt/smidigt, men vissa saker fungerar ju inte att hjälpa den man älskar med. Jag kan ju köpa en ny glass, men inte legosatsen för 2000 fast han jättejättejättegärna vill ha den, likaså kan jag trösta min dumpade kompis men inte ändra situationen hen befinner sig i. Men att jag känner som jag gör kan jag ju inte gärna förändra, och eftersom jag fortfarande har kvar min tänkande förmåga väger jag ju in vad som är rimligt/orimligt att göra, oavsett hur jag känner mig.

 

[Enya]

Ja nån gång under barndomen vill jag att det eller något motsvarande ska hända. Det kommer ju hända senare ändå, så varför inte som barn?Tappa en glass liksom! Det finns ju en trillion saker som är värre som skulle kunna hända barnet! Det hände mig flera gånger när jag var barn, (ovanlig klumpig kanske , här låter det som att tappa en glass är något väldigt ovanligt) och visst blev jag ledsen. Ibland fick jag en ny glass, ibland inte. En och annan ballong har jag också tappat (oftast för att jag ville se om den kunde flyga själv ). Och sen blev jag jättesur på min storasyster som hade kvar sin . Den enda gången jag fick en sån där figurballong med helium i så knöt jag dock fast den, för den ville jag verkligen inte inte skulle gå samma öde till mötes.

Om storebror regelbundet har sönder sin lillasysters leksaker ser jag ett lite annat problem än att ett barn behöver lära sig att hantera motgångar i livet. Men en enstaka gång som inte var med vilja, ja sånt kommer också att hända. Och de saker man är rädd om ska man inte låta andra hantera om man själv inte kan hantera att den andra personen kan råka ha sönder den. Jag lånar gärna ut saker till mina vänner, sådant som går att köpa nytt. Även om den som har sönder prylen inte ens själv ersätter den, så kan jag leva med det. Det finns dock vissa saker jag aldrig lånar ut, eftersom jag inte vill riskera att den som lånar inte är lika försiktig med saken som jag. Framför allt om prylen ser ut att vara ersättlig, men av någon anledning inte är det för mig. Men om en person regelbundet har sönder mina saker, så är det ett lite annat problem än det vi diskuterar här.

Jag tänker inte så faktiskt. Vi är ju överens om att saker som händer är bra för barn att lära sig hur man hanterar känslor som då uppstår. Men jag önskar ju inte att mina barn råkar ut för något- för livet i sig själv innebär att de KOMMER att tvingas hantera olika känslor, helt utan att jag önskar något. Och jag ser det som lite självklart att jag inte vill att mina barn är ledsna och besvikna, men vad jag vill är en sak, det är hjärtat som talar, men min hjärna är ju den delen av mig som bestämmer hur jag ska uppfostra och lära min barn både det ena och det andra. Och jag skyddar inte mina barn mot känslor som kan uppstå- det finns ingen anledning att göra det. Inom rimliga saker förstås. Det är liksom ...livet.. typ.

Vad gäller dotterns leksak så handlade det inte om att hon lånade ut den eller hon var slarvig med att lägga undan den eller liknande, utan helt enkelt om ett problem jag har (haft kan vi ju nästan säga nu) med honom (storebror) och har alltså inget med henne eller curling att göra överhuvudtaget. Men det är som sagt en annan tråd och inget jag vill ta här.

 

[Thaliaste]

Det var någon som skrivit tidigare i tråden att dom tom hoppades att deras barn skulle råka ut för tråkigheter (mindre sådana).

Med tanke på hur livet ser ut så tror jag inte att man kan ha sådan "tur" att gå genom livet utan att råka ut för något tråkigt så att önska sig det för att barnen inte skall leva för skyddat känns lite som överkurs.

Du hr nog läst in lite för mycket i det, för jag antar att du är detta som jag skrev som du syftar på:

Ja nån gång under barndomen vill jag att det eller något motsvarande ska hända.

Det var ett svar på frågan "vill du
1. att ditt barn någon gång ska t ex tappa en glass
eller
2. att ditt barn aldrig ska t ex tappa en glass
?"

Det är alltså inte så att jag när mitt barn äter glass, önskar att hen ska tappa den.

Jag tror också att man genom att uppleva motgångar av olika grad i livet, lär sig mer om sig själv och lär sig att bättre möta kommande motgångar i livet. Självklart är det därmed inte så att jag går omkring och önskar mig och mina nära motgångar, men jag tror ur ett uppväxtperspektiv inte att det är den bästa barndomen att aldrig behövt möta en motgång eller konflikt.

 

[Thaliaste]

Men jag önskar ju inte att mina barn råkar ut för något- för livet i sig själv innebär att de KOMMER att tvingas hantera olika känslor, helt utan att jag önskar något.

Jag har inte heller skrivit att jag går omkring och önskar att mina barn ska råka ut för något idag. Men på frågan om jag tycker att alternativ 1. Mitt barn råkar ut för något under sin barndom, glass eller vad det nu är, eller 2. Mitt barn råkar inte ut för något alls under sin barndom så väljer jag nr 1 faktiskt.

Sen är det ju i praktiken en onödig diskussion, eftersom vi nu inte kan välja. Och hade vi kunnat välja hade jag ju inte heller valt 1, eftersom det valet grundar sig i att barnet kommer att råka ut för något under sitt kommande liv. Det är ju anledningen till att jag vill lära barnet att hantera livet, hade det inte behövt det kan jag ju naturligtvis välja nr 2 istället.

 

[Thaliaste]

F ö minns jag en av mina tappade glassar som barn. Glassbarägaren tyckte så synd om mig så jag fick en ny glass, likadan! Till min storasysters stora förtret När jag tappade glassen hade jag dock hunnit äta halva, så jag orkade inte äta upp hela den nya jag fick...Och så ledsen jag blev över detta! Minns det som igår. Inte lätt med glass när man är barn

 

[honung]

Besvikelsen över tappad glass är nog enkel att bära jämfört med besvikelsen ett barn känner över att inte få en ny.

Jag tycker glassexemplet i diskussionen är lite feltänkt. Om jag som vuxen snubblar till och tappar glassen på väg från kassan, får jag med stor säkerhet en ny i kassan. Tappar jag glassjävelen i bilen fem kvarter bort så får jag vackert slicka i mig besvikelsen och köpa en ny glass om jag anser det vara värt det.

Ett barns besvikelse då pappa eller mamma INTE köper barnet en ersättningsglass ligger på ett annat plan. Då är barnet besviken på kosmos som puttade glassen i backen, och jävligt besviken på pappa eller mamma som inte ställer ordningen i kosmos till rätta igen och köper en ny glass, eller - och här går vi in i kapitlet avancerat föräldraskap kurs 1b - kompenserar besvikelsen med att erbjuda annat som gör barnet lyckligt igen så den där glassen på backen helt enkelt blir mindre värd.
Vad det nu handlar om i enskilt fall, vad det är som har sånt värde - det kan bara det barnets förälder veta i just den situationen. Det är det som är föräldraskap.