Barnuppfostran - vad tycker ni?

[Narcissa]

Det är väl snarare ett problem idag att många barn och unga är så curlade att det alltid är någon annas fel så fort något går dem emot. Se bara på skoltråden, där är det politikernas, skolan och lärarnas fel att ungarna inte lär sig något, istället för att titta närmare på föräldrarnas roll i det hela.

Jag kan inte nog hålla med dig!!!

 

[Sleepy]

det blir en satans frigörelseprocess för båda med åren om de är sammanblandade. Dels för att jag inte tror att man ger sina barn det bästa stödet genom uppväxten om man själv får ont när de har ont, så att säga.

Ok. Empati är iaf något jag uppskattar - och kyla något jag inte uppskattar. Själv hade jag "en av varje" som förälder. Jag har aldrig sett medkänsla som ett hinder för frigörelse. Snarare att värmen som alltid strålade från en av föräldrarna har gett en styrka.

Naturligtvis ska man inte låta bli att sätta gränser eller ge efter i konflikter av den anledningen, men att man känner med barnet är för mig något fint.

 

[em-pirre]

Det där är ju i sin tur nåt man måste lära sig som förälder. Att barnet blir ledset eller besviket, är inte en vettig anledning för de vuxna att få "ont i hjärtat". Man är ju trots allt två olika personer, förälder och barn.

Men det är väl klart att det nyper till i hjärtat då en man älskar är ledsen på något sätt, trots att man är två persoer.

Jag har t.ex. hjärtknip redan nu, då jag vet att min hund ska bo på hotell i ett par nätter. Jag vet att hon klarar sig finfint och allt är ordnat på ett bra sätt, och jag vet att hon inte tror att jag är hennes mamma eller att hon gråter sig till sömns.

Det kniper ändå.

Det kniper i hjärtat då jag pratar med patienter som berättar om något sorgligt som hänt för fyrtio år sedan, och då helt främmande barn tappar sin glass på marken. Det tolkar jag som vanlig empati.

 

[em-pirre]

@Sleepy vi skrev på samma gång och menade samma sak. Jag hade tolkat en sån förälder som petruska beskriver som kall och empatilös. Det beyder ju inte att man bör bli deprimerat och sjukskriva sig varje gång ens barn tappar sin glass.

 

[aprilmaj]

Jag tror att det är väldigt mycket bättre för både barn och vuxna om föräldern lyckas hålla isär personerna (sig själv och barnet) lite mer än så.

Dels för att det blir en satans frigörelseprocess för båda med åren om de är sammanblandade. Dels för att jag inte tror att man ger sina barn det bästa stödet genom uppväxten om man själv får ont när de har ont, så att säga.

Men inte är det väl givet att man inte kan hålla isär personerna bara för att man känner med. Om man fastnar i den känslan, då är det en annan femma. Men att känna empati i stunden är ungefär detsamma som att kognitivt förstå vad som sker - bara olika sätt att närma sig det, tänker jag.

 

[Sleepy]

@Petruska Tillägg: Däremot så är absolut kylan ett bra sätt att underlätta frigörelseprocessen. Om man nu vill ha det så. Jag vill det inte.

 

[tott]

Det är väl inget fel att få ont i hjärtat - tvärtom, men det är där hjärnan ska ta över tycker jag. Inte följa det onda hjärtat, utan följa förnuftet - det vuxna förnuftet.

 

[mino]

@Petruska Tillägg: Däremot så är absolut kylan ett bra sätt att underlätta frigörelseprocessen. Om man nu vill ha det så. Jag vill det inte.

Menar du att du aldrig kan tänka dig en kylig reaktion? Just den här typen: ett barn kommer på att den prompt vill göra x eller y och bryter ihop när det inte får det, hör till de saker jag tycker man kan vara förstående men ändå rätt kallsinnig för. Hur ska man annars nånsin vara bekväm med att säga nej till barnen om man får hjärtknip så fort de tappar koncepterna för att de inte får en glass till lunch eller åka till Gröna Lund i stället för att gå till skolan?

 

[em-pirre]

Men man kan väl vara fullt bekväm med att sätta förbud och säga nej samtidigt som man vet hur jobbigt det kan kännas ifall saker inte går som man tänkt.

Jag förstår inte alls hur de två hör ihop.

 

[Sleepy]

@mino Det ena hindrar inte det andra. Jag kan ha full förståelse för ett barns reaktioner och känna med det, men ändå sätta gränser och agera med den vuxnes ansvar; vänligt men bestämt är min melodi.

 

[Tora]

Det där är ju i sin tur nåt man måste lära sig som förälder. Att barnet blir ledset eller besviket, är inte en vettig anledning för de vuxna att få "ont i hjärtat". Man är ju trots allt två olika personer, förälder och barn.

Klart att det är en vettig anledning. Det kallas för empati.

Snarare är det så att något är fel om en förälder inte känner så.

 

[Petruska]

Ok. Empati är iaf något jag uppskattar - och kyla något jag inte uppskattar.

Kyla? Vem har pratat om kyla? Inte jag, i alla fall.

Om man ser kyla som enda alternativet till kletighet, så verkar man ha ett väldigt begränsat emotionellt spektra, tycker jag.

 

[em-pirre]

Att inte känna i hjärtat då ens barn är ledset verkar ju åtminstone för oss andra tolkas som kyla. Du skrev:

Att barnet blir ledset eller besviket, är inte en vettig anledning för de vuxna att få "ont i hjärtat". Man är ju trots allt två olika personer, förälder och barn.

När har du nämnt kletighet? Vad betyder det?

 

[Petruska]

Ja, så verkar det, @em-pirre, och det framstår som ganska begränsat för mig.

Min erfarenhet är att det händer betydligt mer intressanta och kreativa saker mellan människor när var och en känner sina egna känslor, än vid de tillfällen då det misslyckas.

 

[em-pirre]

Varför kan man inte känna sina egna känslor OCH förstå andras?

 

[Petruska]

Förstå andras, ja. Men att känna andras är en annan sak, och det var vad jag svarade på.

 

[tott]

Förstå andras, ja. Men att känna andras är en annan sak, och det var vad jag svarade på.

Känner du ingenting om någon annan är riktigt ledsen (barn eller vuxen)?

 

[em-pirre]

Men är det inte samma sak? Det betyder ju inte att jag börjar gråta om nån annan gör det, men det känns i hjärtat.

 

[Sleepy]

Kyla? Vem har pratat om kyla?

Kyla är en benämning jag använder för att beskriva en förälders oempati. För det är så det känns; för barnet.

 

[aprilmaj]

Förstå andras, ja. Men att känna andras är en annan sak, och det var vad jag svarade på.

Skulle det inte kunna vara olika sätt att nå samma sak; förståelse? En del förstår med tanken direkt och andra tar omvägen via känslorna (utan att fastna i känslorna)?