Barnuppfostran - vad tycker ni?

[mino]

För mig låter det här som en typ av händelse som sker i vardagen och det är inte viktigt vem som har gjort rätt eller fel, det blev lite tokigt bara. Ett barn blev argt över något som inte gick att förutse för en 20-åring, sånt händer, nu går vi vidare och i morgon är det glömt, tänker jag.

Så vad fick dig att skriva tråden?Är det så att det här har fått nån form av konsekvenser som oroar dig? Är detta viktigt på nåt sätt som jag inte förstår utifrån mina erfarenheter?

 

[tott]

Jag Håller helt med. Det är klart att man kan bli ledsen och besviken. Jag hade också blivit det och jag är vuxen. Men det verkar en helt orimlig att aldrig utsätta någon för risken att bli besviken. Det är inte som om 20åring lovat att gå med barnet och sedan gått med någon annan. De skulle kolla efter biljetter och de var slut. Det är ingens fel.

Fast mamman tyckte att det var 20-åringens fel som kollade på biljetter innan de ens hade kollat om det var möjligt att ens åka på konserten.
Ingen hade lovat nåt öht. Syskonen snackade och googlade bara. Att sen 7-åringen verkade ha skenat iväg i tankarna och redan "var på väg" på konsert är nog mest...tja...barns iver och fantasi. ...sånt som t.ex jag ännu som vuxen får kämpa med - att bli för ivrig...och kanske besviken.
Livet - det hör till livet!

 

[tott]

Så vad fick dig att skriva tråden?Är det så att det här har fått nån form av konsekvenser som oroar dig? Är detta viktigt på nåt sätt som jag inte förstår utifrån mina erfarenheter?

Inga konsekvenser som jag vet om iaf, men jag ville veta om det bara var jag som tänkte "fel". ...eftersom jag inte förstår då jag inte har egna barn...

 

[escodobe]

Fast mamman tyckte att det var 20-åringens fel som kollade på biljetter innan de ens hade kollat om det var möjligt att ens åka på konserten.
Ingen hade lovat nåt öht. Syskonen snackade och googlade bara. Att sen 7-åringen verkade ha skenat iväg i tankarna och redan "var på väg" på konsert är nog mest...tja...barns iver och fantasi. ...sånt som t.ex jag ännu som vuxen får kämpa med - att bli för ivrig...och kanske besviken.
Livet - det hör till livet!

Ja, det var ju vad skrev.

 

[tott]

Ja, det var ju vad skrev.

Jo, men på ditt inlägg lät det som att de skulle kolla på biljetter för att köpa bums. Det var det jag ville förtydliga bara.

 

[Lovisaleonora]

Även om jag inte kommer på någon konkret incident nu, känner jag fortfarande (snart 42 år) igen den bottenlösa besvikelsen jag kunde känna som barn när någon missräkning dök upp. Något jag trodde mig vara lovad (rätt eller fel) som sedan inte infriades.

Och så är det ju även i vuxenlivet, vi kan bli gränslöst besvikna över något vi anser oss vara lovade/garanterade, som sedan tar en helt annan väg (se bara trådarna här på forumet). Det är ju en del av förväntningar och livet, i kombination.

Att försöka skydda barn från allt känns inte som annat än en björntjänst. Det kan inte vara roligt att fylla 22 år och ha samma outvecklade verktygslåda att hantera livet som en bortklemad 5-åring. Tänker jag.

 

[Luff]

Har nog aldrig tryckt på gilla så många gånger i en tråd.
@tott - skicka systern på Bukekurs.

 

[stjarnhimmel]

Att bli arg och besviken är ju inte så roligt, och för en sjuåring står det kanske inte heller klart att det går fler tåg, så då blir ju besvikelsen desto större. Jag tycker nog att även om barn, särskilt små barn, blir ledsna och arga ideligen, så innebär inte det att omgivningen bör rycka på axlarna om de blir det, och strunta i hur deras handlingar påverkar barnen. Om nån är elak mot mina barn, eller lurar dem, så att de blir arga och besvikna, så skulle jag inte tycka att det är väl inget problem, de blir ändå arga ideligen, strunt samma vad de känner.

I det aktuella fallet tycker jag 20-åringen är en klumpeduns, och gjorde sjuåringen besviken i onödan. Men å andra sidan, det är tjugoåring, jag vet inte om man borde förvänta sig annat. Däremot skulle jag nog prata med tjugoåringen om att kolla saker först nästa gång, men jag skulle inte bli arg.

Men det var ju ingen som medvetet försökte såra barnet.
En nyfiken fråga- kan man alltid kolla upp saker innan? Är det inte svårt att alltid vara så genomtänkt?
Att kalla ngn för klumpeduns tycker jag är att gå för långt. Det blev ju som det blev pga att livet är så- ingen som medvetet försökte såra ngn.

 

[Sol]

Jag ser en helt vanlig vardagssituation. Ingen har gjort någonting fel. Man kan ju inte leva sitt liv utefter linjen att man ska hålla sina barn undan besvikelser.

 

[Tora]

Definitivt inte för att retas, så vi kan lämna de spekulationerna. Barn 1 ville väl bara kolla tillsammans med barn 2 - googla helt enkelt

I så fall tycker jag barn 1 var väldig snäll och omtänksam. Hade absolut inte blivit arg. Tvärt om snarare.

Man kan ju inte skydda barn från all besvikelse även om man som förälder gärna vill göra det. Biljetterna var ju slut. Ingens fel. Sånt händer.

 

[stjarnhimmel]

Kom att tänka på en sak- det är ingen som har nämnt hur positivt det är att 20-åringen ville göra ngt fint för sitt syskon?
Om mamman kritiserar syskonet för att det blev fel finns risken att denne aldrig mer kommer vilja hjälpta till "för jag får ju ändå bara skit"
Jag tror därför msn ibland måste tänka sig för innan man kritiserar människor som vill väl.

 

[Tora]

Jag tycker exemplet med glassen ovan är väldigt relevant. Hur mycket ska man curla barn egentligen? Ska de aldrig behöva bli besvikna? Uppleva att förutsättningarna ändras och vi med dem? Lära sig att acceptera och hantera?

Eller är det egentligen så att föräldrarna är dåligt rustade att möta barnens besvikelse? Det blir jobbigt att lägga tid och energi på ett besviket barn, att förklara, bekräfta och omvärdera. Det är helt enkelt lättare att aldrig behöva komma till den punkten, genom att vaddera, skydda och linda in till dessa att barnet är 18 år och går ut i den riktiga världen utan användbara verktyg för att hantera livet.

Inte konstigt att det verkliga livet ger de verkliga människorna panikångest...

Min äldsta är sex år och det gör så ont i mitt hjärta när han blir besviken.

Men så är det ju i livet ibland och något man får lära sig (även om jag helst hade velat ge honom allt hans lilla hjärta önskade )

 

[Tora]

Kom att tänka på en sak- det är ingen som har nämnt hur positivt det är att 20-åringen ville göra ngt fint för sitt syskon?
Om mamman kritiserar syskonet för att det blev fel finns risken att denne aldrig mer kommer vilja hjälpta till "för jag får ju ändå bara skit"
Jag tror därför msn ibland måste tänka sig för innan man kritiserar människor som vill väl.

Jag håller med. Jag hade blivit glad att mitt ena barn brydde sig så pass mycket om sitt syskon att dom faktiskt kollade upp om det gick att få biljetter.

 

[Monstermom]

Med tanke på upplägget i TS, har kritiken/konflikten ngt att göra med att 20-åringen "bara" är halvsyskon till 7-åringen? Jag har nämligen så svårt att se att det äldre syskonet gjort något annat än engagerat sig i sitt småsyskons intresse - något hen ska ha enormt beröm för i mitt tycke! - så jag undrar om det finns något annat i grunden som spökar i det hela?

Jag tycker att det äldre syskonet har gjort något berömvärt! Visst är det jättejobbigt när en sjuåring förlorar greppet och bara vill reagera mot "orättvisa", men att ta ut det på någon som faktiskt försökt vara engagerad och bry sig om sjuåringen är mig helt främmande, ärligt talat...

 

[Enya]

Jag tycker inte heller att syskon 1 gjorde något fel alls. Om syskon 2 inte kan hantera besvikelser så får man som förälder ge barnet verktyg för att kunna hantera känslorna. Man ska inte skydda en 7åring från besvikelser, vuxenvärlden kommer som en riktig överraskning för det barn som blir skyddat från att känna känslor, som t.ex. besvikelser!

Man får helt enkelt lära sina barn att ibland får man som man vill och ibland går det inte alls på det viset, det är så det är i livet. Jag tröstar mina barn när de blir ledsna och besvikna över något, men ingen av dem får bete sig hur som helst och få utbrott pga besvikelsen. Man FÅR ha känslorna, känslor är bra och viktiga, men man får inte bete sig illa mot andra för att man känner på ett visst sätt.

Händelsen var ganska liten egentligen för det fanns ju ingen längre tids väntan och längtan efter konserten, inget lovat i veckor i förväg utan det var bara "kom vi kollar om det finns biljetter kvar". Alltså inget som borde ge 7åringen en sådan stor besvikelse att den inte kan hantera känslorna.

Däremot borde mamman ha en känga eftersom hon ger syskon 1 skuld för något sådär vardagligt som hör livet till.

 

[Petruska]

Min äldsta är sex år och det gör så ont i mitt hjärta när han blir besviken.

Det där är ju i sin tur nåt man måste lära sig som förälder. Att barnet blir ledset eller besviket, är inte en vettig anledning för de vuxna att få "ont i hjärtat". Man är ju trots allt två olika personer, förälder och barn.

 

[tott]

Med tanke på upplägget i TS, har kritiken/konflikten ngt att göra med att 20-åringen "bara" är halvsyskon till 7-åringen? Jag har nämligen så svårt att se att det äldre syskonet gjort något annat än engagerat sig i sitt småsyskons intresse - något hen ska ha enormt beröm för i mitt tycke! - så jag undrar om det finns något annat i grunden som spökar i det hela?

Nä, de är alla fyra en hel familj som hör ihop.

 

[Sleepy]

Att barnet blir ledset eller besviket, är inte en vettig anledning för de vuxna att få "ont i hjärtat".

Varför inte?

 

[Monstermom]

Nä, de är alla fyra en hel familj som hör ihop.

Då blir jag faktistkt bara mer frågande till det hela... Att det äldre syskonet alls tog sig tid att engagera sig i det yngre syskonets intressen tycker jag som sagt enbart är berömvärt. Visst, jag har långt ifrån all erfarenhet i hela världen, men som jag ser det ska man faktiskt vara rejält tacksam att någon som är så pass ung ändå tar sig tid och intresserar sig så för sitt småsyskon.

Och i ärlighetens namn, när det kommer till en sjuårings nervsammanbrott: lycka till att förhindra det med något slags framförhållning eller hur det nu var tänkt.

Helt ärligt: jag fattar inte vad mamman är upprörd över? Är det för att det blev jobbigt för henne eller för sjuåringen? Egentligen...

 

[Petruska]

Varför inte?

Jag tror att det är väldigt mycket bättre för både barn och vuxna om föräldern lyckas hålla isär personerna (sig själv och barnet) lite mer än så.

Dels för att det blir en satans frigörelseprocess för båda med åren om de är sammanblandade. Dels för att jag inte tror att man ger sina barn det bästa stödet genom uppväxten om man själv får ont när de har ont, så att säga.