Barnlösa vet inget om barn?

[mandalaki]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Har du lust att flyga med dem också? (smider medans järnet är varmt). Jag kan erbjuda långa vistelser hos svärmor...

*host* Du får nog kolla med dem om de kan tänka sig nån grekisk ö


Xeline: okej, jag tar dina också. Tant mandalaki på barrunda med en massa bukebarn

På allvar: hur gör man för att ens rädslor inte ska gå i arv till barnen ? Jag dras med tandläkarskräck och jag har alltid varit rätt medveten om varifrån den kommer. Båda mina föräldrar är rädda - och det var mamma som alltid var med mig hos tandläkaren. Jag kan faktiskt komma ihåg hur jag kände mammas rädsla inne i behandlingsrummet, trots att hon satt på en stol vid dörren. Naturligtvis blev jag också rädd.

Och vad skulle hon ha gjort? I dag skulle kanske en medveten förälder säga "Jag tycker att det här är otäckt men du behöver inte tycka det". Det är ju bullshit, barn gör som man gör, inte som man säger .

 

[Lejonflickan]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Som vuxen tycker jag man har ett visst ansvar att nte påverka barnen med vare sej sina förutfattade meningar eller fobier. Min morsa har hysterisk ormskräck och jag blev naturligtvis påverkad av det. Det är först i vuxen ålder som jag kunnat tycka om ormar på en normal nivå, och hoppas att jag inte påverkar min son med min MASK-skräck istället....

 

[Xeline]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Jag vet allvarligt talat inte.

jag har panisk flygrädsla och barnen tycker inte om att flyga med mig. Jag blir blev och darrar och svettas och fryser om vartannat och är knappt kontaktbar, jag kan inte göra ett skit åt det. Mer än att inte flyga tillsammans med dem...jag har även problem med höjder, jag har berättat för barnen VARFÖR och de förstår. Men det gäller ju att inte de blir smittade.... så jag försöker undvika höjder när de är med, typ Pariserhjul och annat otäckt.

 

[kolarbokalle]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Det går inte att komma ifrån, att det är skillnad på att ha barn eller inte, när det gäller uppfostran.

Det är inte alltid så lätt att vara en konsekvent förälder, när man själv är inne i ett föräldraskap, som det verkar när man är utomstående.
Barn har ofta en förmåga att utsätta sina föräldrar för hårda prövningar.

Man föds som en egen individ med egna behov, ingen unge den andra lik.

Jag har dock mest råkat ut för andra föräldrar som tror sig vara experter, för de har minsann varit så duktiga med sina barn, de berättar gärna om hur välartade barnen är på alla sätt och vis.
Fast man många gånger ser bakom fasaden att det inte är så perfekt, som människor ofta vill påskina.
Men det är väl en annan sak kanske.

Även om man har haft med många barn att göra, så tror jag bestämt att det är inte förrän man är förälder själv, som man vet vad föräldraskap går ut på,därmed inte sagt att man är en bra förälder.

Men för det är man väl ingen idiot om man är barnlös, man kan säkert ha många bra idéer om barnuppfostran eller ha god hand med barn, kanske till och med bättre än endel föräldrar.

Jag har ett praktexempel på en förälder i min närhet, som många med mig anser att föräldraskapet har gått snett.
Det är en flicka på elva år, som är så överbeskyddad av sin mor att hon inte har några kompisar.
Enligt modern så är det alla andra barn som är orsaken till hennes ensamhet, men jäntan har lyckats manipulera mamman till alltid ta hennes parti och lägga sig i det minsta lilla.
Det har till och med hänt att hon gått in till grannar och läst lusen av andras barn, inte konstigt att de andra barnen undviker henne.
Jäntan får dock säga att den och den vill jag inte vara med och den och den får inte följa med och bada osv. och mamman lyder blint...

Ja, nu flummade jag iväg, men kontentan är den att även som förälder kan man bete sig som en idiot och inte veta något om barnuppfostran.
(Nu tycker jag ändock om den här mamman på andra sätt, men hon ser inte helheten och det gör man inta alltid när man själv sitter i en situation, oavsett om det gäller barnuppfostran eller något annat.)

 

[Björk]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Visst har man en ambition om att inte föra över sin skit på barnen, men om man gör det ändå, vad tyder det på ? Kanske bara att man är mänsklig ?

Absolut! Men poängen är ju som hon skriver att vissa verkar väldigt ofta frångsäga sig sin egen del i "skitöverföringen"
De förstår inte alls hur barnet kan vara hundrädd - "hon bara är så" som Francess tog som ett bra exempel!

MEN; som jag sa tidigare (tror jag): föräldrar med just det perspektivet (dvs utan insikt att de själva ens KAN påverka att barnet blivit hundrädd) är ju just de som oftast är just såna som säger "vänta du tills du fått egna barn" med ett (som Francess sa) ganska överlägset leende. Jag kan känna igen mig precis i det hon beskriver - det finns tyvärr föräldrar som gör sig själva till "bättre människor" än tex mig (som inte har barn).

Fast å andra sidan finns ju alla TOPPföräldrar eller kanske snarare toppmänniskor i största allmänhet. De som är såpass starka i sin egen roll som förälder, som förstår att de faktiskt gör "skitöverföringar" till sina barn (tex hundrädsla) - just den gruppen känner jag faktiskt aldrig den attityden ifrån....

 

[Björk]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Nu måste jag få säga emot dig lite! Inte vet du precis hur ditt barn fungerar. Det där är inte sant.

Jag blir hjärtligt trött på välmenta BVC-propaganda där man säger att föräldrarna VET hur barnen fungerar. Det finns alltför många missförstådda barn för att jag skall köpa det. Det finns dessutom många, många föräldrar som faktiskt inte vet hur barnen fungerar. Hur kan de veta det - om de knappt umgås? (jag tänker närmast barn till heltidsarbetande föräldrar)

Jag anser att jag vet hur mina barn fungerar, eftersom jag tillbringar otroligt mycket tid med dem. Jag måste ändå ödmjukt erkänna att de bästa råden jag fått ang. mina barns fostran, kommer från goda vänner utan barn! De ser individen klarare och är inte så fördomsfulla som andra med barn, som vet hur deras unge var en speciell ålder och de är inte förblindade av kärlek, som jag själv...

Det är så lätt att bli hemmablind och barn är experter på att utnyttja föräldrarnas svaga punkter. Det är inte alldeles lätt att se i vilken mån och i vilka situationer barnen manipulerar en.

Tänk efter - anser du att din mamma visste/vet precis hur du fungerade/fungerar?

Hmmm, jag som instämde med snurrfian...
men nu ser jag ju att prinsessfeminist har helrätt i sitt resonemang. Så jag ändrar mig och skriver under på det du sagt istället!

 

[Björk]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

På allvar: hur gör man för att ens rädslor inte ska gå i arv till barnen ? Jag dras med tandläkarskräck och jag har alltid varit rätt medveten om varifrån den kommer. Båda mina föräldrar är rädda - och det var mamma som alltid var med mig hos tandläkaren. Jag kan faktiskt komma ihåg hur jag kände mammas rädsla inne i behandlingsrummet, trots att hon satt på en stol vid dörren. Naturligtvis blev jag också rädd.

Jag är lite småfjantig med vatten. Jag kan simma o bada, men inte så gärna. Jag dyker aldrig, men skulle kanske klara det med ena handen för näsan om jag var "tvungen". Jag känner inte panikpanikpanik, men är ändå lite sådär småskraj i badsjöar o annat. DOppar jag huvudet så är fingrarna för näsan.

Jag har tänkt som så att dessa fjanterier ska mina (eventuella) barn inte få. Lösningen blir att antingen får sambon eller någon annan som är mindre fjantig med vatten vara mer aktiv med barnen när det gäller den biten. Jag får sitta på stranden och titta och framförallt hålla käften!

Har man SKRÄCK för något så tror jag det är bättre om man låter någon annan introducera och ta med barnet på sådan aktivitet. När de väl fått sin mening klar för sig "tandläkaren är inte farlig" - DÅ kanske man själv kan gå med. Sambo, väninna, simskola (i mitt fall) eller hundägare (om man är hundrädd).... bara någon annan gör det som INTE är rädd.

Jag har en jobbarkompis som sa en dag att hon ju fått båda sina döttrar (som nu är vuxna) till åskrädda. Hon var själv så rädd att hon så fort det åskade satte sig med dem i trappan i huset tätt intill varann. Om man nu inte har sambo/make hemma och absolut vill slippa överföra sin åskrädsla (eller tandläkarskräck eller vattenrädsla) på dem - tja, kanske skulle man gå i egen terapi för att slippa sin fobi? Då slipper man själv fortsätta må uselt vid de tillfällena och slipper dessutom överföra detta på sina barn.

 

[Björk]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Jag har ett praktexempel på en förälder i min närhet, som många med mig anser att föräldraskapet har gått snett.
Det är en flicka på elva år, som är så överbeskyddad av sin mor att hon inte har några kompisar.
Enligt modern så är det alla andra barn som är orsaken till hennes ensamhet, men jäntan har lyckats manipulera mamman till alltid ta hennes parti och lägga sig i det minsta lilla.
Det har till och med hänt att hon gått in till grannar och läst lusen av andras barn, inte konstigt att de andra barnen undviker henne.
Jäntan får dock säga att den och den vill jag inte vara med och den och den får inte följa med och bada osv. och mamman lyder blint...

Får direkt tankar på en kusin till mig. När han var liten hittade hans mamma alltid del på hans kompisar. "Han är så dum mot J", "han retade J och sa att han var tjock" "nej,usch honom ska du inte vara med - han tog ju din bil igår" osv osv osv. Fast det bara rörde sig om helt normala ungar som ibland bråkade med varandra (och min kusin). Resultatet blev att eftersom killen i sin personlighet var lite blyg började han dra sig undan vänner. Troligen eftersom ingen "dög" enligt mamma. Han svarade knappt på tilltal ens när vi i släkten träffade honom. Var ensam jämt och vågade knappt titta någon i ögonen.... han har nu (tackolov) bott själv ett tag (han är väl 27 nu, flyttade från mamma som 25-åring) och har förändrats till liiiite mer utåtriktad. Det läskiga är att hans mamma gav honom ett mycket sämre självförtroende (att kunna välja egna vänner) och mycket värre blyghet än vad som hade varit nödvändigt om hon istället "peppat" honom och försökt få honom att söka FLER vänner istället för att bara sitta hemma med henne.... Sorgligt...

 

[kolarbokalle]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Den här jäntan har förvandlats till ett "monster", hon är så bortskämd och ska alltid hänga sin mor i kjolarna.
Hon avbryter vuxna i samtal och skall alltid synas och höras, ska alltid vara med sin mor och bestämmer vad mamma ska och inte ska göra, det är hemskt att se... jag blir illamående.
Nästa år börjar hon i sexan, på högstadiet, i en lite större by, hon kommer sannolikt att få ett helvete, för hon är som en jätte-bebis.
Vi är väl några mammor som på ett lite fint vis försökt få mamman att fatta att jäntan är stor och måste stå lite mer på egna ben.
Men mamman menar att flickan bara har henne som vän, och det utnyttjar ungen till max.

Ja, det är verkligen sorgligt att se sånt här, det finns liksom inget vanligt sunt bondförnuft.

 

[Francess]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

A pro pos överföringar...det är verkligen inget enkelt ämne! Jag är själv ett praktexempel på överkänslig(?) unge. Mina föräldrar har alltid varit väldigt förnuftiga och down-to-earth när det gäller grejor som att ramla av en stol...eller en häst. Inget pjåskande liksom och jag är likadan. Handlar det inte om livsfarliga grejor anser jag att barn klarar mer än man tror (med viss övervakning såklart, men inte ständig uppmärksamhet typ "fingret-i-ögat"). Mina föräldrar har även varit noga med att inte överdriva saker, men så har de nog inte heller varit särskilt rädda för nåt själva...när jag tänker efter så har de inga uttalade fobier.

Däremot, EN gång när jag var ca 8-10 år och vi var nere på stranden så berättade mamma att hon blev nypt av en krabba som liten. Innan dess var jag totalt orädd i vattnet. Men efteråt blev jag rent glöttig! Började oroa mig för krabbor och funderade mycket på hur ont det skulle göra om man blev nypt etc. Jag lyckades skrämma upp mig själv såpass att jag fortfarande tycker det är mycket otäckt att simma över tångpartier i vattnet! Och jag oroar mig även för krokodiler och hajar....japp, här på Västkusten. T.o.m. i en djup damm som vi brukade bada i när pappa hade sprungit sin runda (och vi med när vi blev större) skrämde jag upp mig själv med fantasier om krokodiler och ormar som skulle komma upp från djupet och äta upp mig, efter att ha lemlästat mig ordentligt först. Livlig fantasi? Nej, varför tror ni det? Hehe.

Jag VET att jag är urfånig och även har sett alldeles för många skräckfilmer (som är lite av en favoritgenre!) men jag kan inte hjälpa det. Inte så att jag simmar skrikande upp på land så fort det är en skugga i vattnet, men jag känner mig obehaglig till mods om jag kommer för långt ut. Likadant vågar jag inte gå och kissa ensam om jag vaknar från en ruskig mardröm, utan väcker min man som får följa med och hålla vakt. Otroligt pinsamt! Tack och lov händer det inte så ofta. Jag var iofs väldigt mörkrädd som barn och det har inte gått över med åldern, vilket man ju tror att det ska göra.

Tur är att jag är betydligt tuffare när barn är med! DÅ vågar jag ALLT! Kan t.o.m ta upp ålar med bara händerna ur mörka tunnor. Supertuffa Jag! Men är jag ensam och drömmer mardröm vågar jag inte ens titta under sängen...

Eftersom jag vet hur jag själv reagerade vet jag att man ska vara väldigt försiktig med vad och hur man säger saker till barn. Och jag lever som jag lär! Vare sig det gäller barn i släkten eller andras ungar.

I övrigt tycker jag Björk har en bra lösning när det gäller ren skräck/uttalad fobi hos någon av föräldrarna.

 

[Enya]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Herregud, det där du skrev om åskrädda, det var lite äckligt, för PRECIS så gjorde min svärmor med sina barn ( två döttrar och tre söner) och båda döttrarna är åskrädda. När det kommer en rejäl smäll så hoppar de till och skriker i högan sky så min son på 2 år är nu lite åskrädd. Sist det åskade gjorde jag så att vi tittade på blixtarna i stället och "hoppades" att det skulle komma en högre smäll än den första. Min son skrattade gott och förhoppningsvis tycker han att farmor och fastrarna är lite mesig som sitter och skriker.

Samma unga herre har älskat spindlar och inte alls varít rädd för dem. Jag är normalt inte spindelrädd, fast jag tycker de är äckliga. Farmor är LIVRÄDD för spindlar och istället för att bita ihop så har hon skrikit rakt ut och sagt att de är äckliga. Nu tycker han att det är äckliga och skriker och fjantar sig så fort han fått syn på en. Förhoppningsvis går det att motverka.

Min man är annars ett lysande exempel på hur lättpåverkade barn är. Hans syskon har inbillat honom en massa som han trodde på när vi blev i hopa. Han äter tex inte bredbar ost för hans syskon har sagt att den är sur eftersom den ju är bredbar, i de runda makrillburkarna är makrillen med hjärna och ben helt söndermald så det är äckligt. ALLA syskonen HATADE äggula och slapp äta det. Nu äter i stort sett alla äggula för det är ju egentligen inte alls äckligt, det var bara något de fått för sig. Det finns mycket mer, jag kan hålla på till i kväll!! Nu som vuxen har min man förstått hur fjantigt det har varit, och nu skrattar han gott åt syskonen försök att tuta i honom en massa. Men vad hade hänt om han hade träffat en likasinnad tjej?? Jag har fått lära mig att tex äta HELA ägget eller vara utan. Och det är ganska vettigt. Alla barn har perioder där man inte tycker om det eller det och om föräldrarna då låter barnen slippa det så utvecklas det verkligen till att man inte alls tycker om. Min mamma ansåg att vi åtminstone skulle smaka lite och om det efter ett tag ändå visade sig att man mådde riktigt dåligt avatt äta det så slapp man. Men jag kan inte säga att det finns en ända sak som jag verkligen inte kan äta, jag tycker mer eller mindre om något, men äter allt om jag blir bjuden. Min man däremot har mycket som han inte tycker om och jag vet att han alltid har sluppit äta sånt.

Det är tufft att vara förälder, man påverkar ju oftast barnet för livet. Vilket ansvar det är!

 

[Stollan]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Fast åt andra sidan har jag en kompis som inte är ett dugg rädd för åska men livrädd för spindlar. Hennes dotter kunde acceptera åska utan att gråta först då hon var 3 år gammal och spindlar är gulliga enlig denna nu 7 åring.
Själv är jag inte ett dugg rädd för spindlar och inte heller min man men min dotter skriker när hon ser en
Så kan det gå när inte haspen är på.

Sedan är jag rätt kräsen så det är mycket jag inte äter och har aldrig dolt det på något sätt medans min dotter äter stort sätt allt och älskar sådant som broccoli *ryser*, lever mm men jag har aldrig bråkat om maten.
Idag skall vi ha stek och då ville jag och dottern ha ris medans maken vill ha potatis så det blir båda delarna. Känner jag min dotter rätt vill hon nog ha potatis också + ris

Det viktiga tror jag är en dialog mellan barn och vuxen. Bara för att jag inte tycker om något så måste inte min dotter tycka samma och bara för att jag tycker något är läskigt så är det fullt ok att tycka annorlunda. Att folk har fobier och att det är hjärnan som bråkar med en vet min dotter om för det är så jag har förklarat för henne hur det funkar.

 

[Björk]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

*knapplån*

Tänkte på det där med mat. Jag o min bror äter ALLT. Tycker långtifrån OM allt, men nog smakar jag på allt (och är jag bortbjuden äter jag upp oavsett smak...). Vår mor hade filosofin att man ska smaka, men tycker man inte om så får man äta tex limpmacka med smör istället (som alltid fanns framme på bordet). Hon hade filosofin att man aldrig ska tvinga barn att äta sånt de inte gillar. Av den enkla anledningen att hennes fröken i skolan tvingat henne äta upp en hel portion lappskojs som 11-åring. Vad lärde hon sig av det? JO; att få spykänslor när hon såg lapskojs och att aldrig, aldrig äta det igen....

Vi vuxna väljer ju vad vi vill äta. Får vi kräkkänslor så låter vi bli. Vi lagar bara mat hemma som vi själva tycker om (antar jag??! :smirk: ). Så därför tycker jag inte barn ska tvingas äta som någon slags "princip" "baraföratt". Men smakaprincipen - den skriver jag under på!

Sen har ju alla barn sina perioder: "äckligt" om allt! Men dessa går ju över. Under tiden får det väl bli hårt bröd eller limpa med smör. Till slut lessnar väl de flesta ungar på det...?

 

[Daydream]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Ha, det är väl de som inte har barn som vet bäst hur barn ska skötas!

 

[Snurrfian]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Nu måste jag få säga emot dig lite! Inte vet du precis hur ditt barn fungerar. Det där är inte sant.

Jag blir hjärtligt trött på välmenta BVC-propaganda där man säger att föräldrarna VET hur barnen fungerar. Det finns alltför många missförstådda barn för att jag skall köpa det. Det finns dessutom många, många föräldrar som faktiskt inte vet hur barnen fungerar. Hur kan de veta det - om de knappt umgås? (jag tänker närmast barn till heltidsarbetande föräldrar)

Jag anser att jag vet hur mina barn fungerar, eftersom jag tillbringar otroligt mycket tid med dem. Jag måste ändå ödmjukt erkänna att de bästa råden jag fått ang. mina barns fostran, kommer från goda vänner utan barn! De ser individen klarare och är inte så fördomsfulla som andra med barn, som vet hur deras unge var en speciell ålder och de är inte förblindade av kärlek, som jag själv...

Det är så lätt att bli hemmablind och barn är experter på att utnyttja föräldrarnas svaga punkter. Det är inte alldeles lätt att se i vilken mån och i vilka situationer barnen manipulerar en.

Tänk efter - anser du att din mamma visste/vet precis hur du fungerade/fungerar?

Gah jag förstår mig inte på Buke för tillfället! Jag hänger inte med!!!! Nåja förhoppningsvis blir det här rätt...
Jag tror att jag skrev lite slarvigt, det jag menar är att jag vet precis hur min dotter reagerar på vissa saker och situtioner. Ibland fungerar det inte att säga ifrån för då blir det tio gånger värre, tex när hon är över trött och börjar riva bland skaer enbart för att hon inte ska somna. Börjar man då med att tala om att hon gör fel och blir arg så blir hon tio gånger värre. Om man då istället tar upp henne i famnen och antigen åker hem eller sätter sig ner med henne så hon blir lugn/somnar så har man kommit ifrån problemet. Men om är tvärs imot bara på trots och testar gränser, då måste jag säga ifrån på skarpen och ibland kanske bli väldigt mycket argare än vad som det ser ut att krävas men att annars fortsätter hon bara.
Men självklart gör jag inte alltid rätt, och jag vet med mig att hon är något bortskämd. Men jag vet oxå att hon fungerar att ta med överallt, att hon tycker om att träffa nya människor om hon får göra det i sitt tempo. Hon gillar inte att någon okänd/länge sedan hon träffa kliver inpå henne och lyfter upp hur som helst och varför skulle hon göra det? Jag tillåter inte vem som helst att krama och pussa på mig heller...
Ang heltidsarbetande mammor som inte träffar sina barn, det tycker jag oxå är fel men det är knappast mammornas fel... Och våran dotter är på dagis 15 timmar i veckan, så jag tror inte att hon hinner med så mycket personlig utveckling under den tiden som jag inte märker...

Min mamma om hon visst allt om mig, ja till viss del, men jag tror att pappa visste mer när jag var riktigt liten. Mamma berätta själv att hon tyckte att små barn var ointressanta och tycker fortfarande. Men jag kände mig aldrig sviken av mamma före tonåren... Som tonåring tror jag inte många föräldrar förstår...

 

[ameo]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Har skummat igenom den här tråden och vill komma med (vad jag tror) en annan infallsvinkel.

Jag tror inte heller att man inte begriper något om barn bara för att man inte har några egna. MEN däremot är jag av den bestämda uppfattningen att VISSA SAKER som gäller barn kan man omöjligt veta hur det fungerar innan man sjölv gått igenom graviditeten och fött sitt eget lilla barn. För det ÄR skillnad på egna barn och andras ungar...
(på samma sätt resonerar jag för övrigt när det gäller hästar och hästhållning - man kan inte bli bra på detta utan att ha egen häst (inkluderat foderhäst o.d), vissa saker lär man sig bara på detta sätt.

 

[mandalaki]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Jag tror inte heller att man inte begriper något om barn bara för att man inte har några egna. [/I]

Det tror inte jag heller. Däremot tror jag att man begriper mindre om föräldrar om man inte själv varit en .

 

[Jippo]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Instämmer där så fort man ploppat ut en bebis så blir man helt plötsligt expert.

Inte är man nån expert inte, det är det sista man är, skulle jag vilja säga...! Jösses, det är rätt mycket att hålla reda på när det gäller de här små individerna. Visserligen blir man ganska snabbt medveten om hur ens eget barn fungerar, men det dyker hela tiden upp nåt nytt :smirk: Att sitta barnvakt åt andras barn, eller ta hand om småsyskon, ger inte samma perspektiv på saker och ting som när det handlar om ens egna barn, för då har du känslorna inblandade som du inte har när det gäller de andra barnen.

 

[Francess]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Nähä? Så man har inte känslor för sina småsyskon? Mysko inställning... Du har väl ingen aning om *mina* känslor för *mina* syskon??? Eller hur jag kände det när de föddes??? Suck.

 

[smulis27]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Nähä? Så man har inte känslor för sina småsyskon? Mysko inställning... Du har väl ingen aning om *mina* känslor för *mina* syskon??? Eller hur jag kände det när de föddes??? Suck.

Jag kan nästan svära på att det är skillnad på det där i allafall... Iofs har jag inga syskon, så jag kanske inte ska uttala mig egentligen, men min spontana känsla är att det är något alldeles speciellt med ens eget barn. Du har ansvar för det på ett annat sätt, ingen back up om det skulle gå snett, inga föräldrar att lämpa över på.

Jag tror inte heller att man nödvändigtvis behöver ha varit gravid och fött barnet själv utan att man får samma instinkt för t ex ett adopterat barn.