Barn och mat

[Raderad medlem 6459]

Sv: Barn och mat

Vi kör ju med principen att barnet skall ta för sig sin egen mat, och får då lära sig att man äter upp det som man tagit för sig.

Du får ursäkta men det där är bland det värsta jag vet. Ingen ska behöva tvinga i sig mat!

Mina föräldrar har ALDRIG tvingat i oss mat och ingen av oss är petig med mat utan äter det mesta utan problem. Själv kommer jag göra likadant, skulle aldrig ha samvete att sitta och tvinga barnen att sitta kvar tills de ätit upp eller nåt i den stilen. Vet själv hur hemskt det är och hur hemsk känslan är av att äta fastän man inte tycker om eller är proppmätt. Fy fan.

Och förresten tycker jag inte alls att "man äter upp det man tagit för sig". Det händer att jag lämnar mat och tycker absolut inte att jag ska skjutas för det.

 

[Calazirya]

Sv: Barn och mat

Den linjen kör vi med också.

Men blir det en vana att barnet alltid tar för mycket får man ju antingen som vuxen lägga på själv eller så får man göra någon annan konsekvens av det.

Rent generellt tror jag det är dumt att bråka/hota/tjafsa om just maten. Självklart bör man ha regler, men jag kommer välja mina strider och kring mat vill jag inte strida om det går att undvika.

 

[Mustasukka]

Sv: Barn och mat

Planerar du maten utifrån vad barnet tycker om och undviker sådan h*n inte tycker om, t ex svamp, broccoli? Varför/varför inte?

Mina barn har inte något de inte tycker om, förutom 4-åringen som inte gillar stark mat. Brukar undvika det för hans skull.

Vad säger du till barnet när maten serverats och h*n säger att h*n inte tycker om den/delar av maten? Måste h*n äta allt/lite/inget av det h*n inte tycker om?

Ingen behöver äta något de inte tycker om. Dock ska det smakas om man inte vet hur det smakar.

Barnet säger efter 2-3 tuggor att h*n är mätt, barnet vet att efterrätt/godis väntas. Måste barnet äta mer?

Mer än 2-3 tuggor behöver ätas om man ska få efterrätt. Oftast säger jag ingenting om efterrätt förrän maten är uppäten för att slippa det problemet. Svårt för mig att veta när barnen är mätta på riktigt.

Barnet gillar efterrätten, sätter du stopp när barnet tar om en andra, tredje, fjärde gång? (oavsett hur mycket barnet åt vid måltiden före)

En portion av efterrätt tycker jag räcker


Frågorna gäller främst barn som är stora nog att förklara varför h*n tycker om/inte tycker om en viss sak men även svar kring mindre barn är intressant.

Min 9-åring äter allt och det har aldrig varit något tjafs kring maten. 4-åringen kan däremot få för sig vissa dagar att han inte gillar något som är brunt. Eller att han inte gillar kyckling eller något annat som han vanligtvis gillar. Men jag tvingar honom inte att äta, utan han vet att man får den maten som serveras. Det är bara att äta eller vara hungrig. Oftast töms tallriken efter en stund om man låter honom vara.
Har aldrig gjort någon grej av det och skulle aldrig tvinga någon, varken barn eller vuxen att äta.

 

[Trani]

Sv: Barn och mat

Du får ursäkta men det där är bland det värsta jag vet. Ingen ska behöva tvinga i sig mat!

Instämmer.

Mina föräldrar tyckte tack och lov att det var förlegat att tvinga barn att äta upp. Dock har jag, vad jag minns, en gång under min uppväxt fått krav på mig att äta upp allt på talriken. Det var av en lärare under lunchen i (för?)skolan. Jag hade inte för vana att lämna mat och var definitivt inte van vid att bli tillsagd att jag måste äta upp maten. Än idag kommer jag ihåg hur det kändes när jag med gråten i halsen lyckades slänga maten i smyg när läraren inte såg. En liten skitsak kan man som vuxen tycka, men jag kommer starkt ihåg hur kränkt jag kände mig.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Barn och mat

Men blir det en vana att barnet alltid tar för mycket får man ju antingen som vuxen lägga på själv eller så får man göra någon annan konsekvens av det.

Precis! Jag och sambon diskuterade just det och kom fram till att skulle det vara ett återkommande problem att lilla Putte lassar på med femton potatisar men bara äter två så är ju lösningen kanske att lägga för honom mindre snarare än att tvinga honom att äta alla femton. Så vi är helt på din linje.

Trani: Jag förstår dig precis. Det har hänt mig också, just i skolan, att man tvingades att äta upp (trots att det var mattanterna som la för en mat) och det var lika fruktansvärt varenda gång att sitta där och känna hur maten (som man inte tyckte om) bara stod en upp i halsen. Aldrig att jag utsätter ett barn för det.

(dessutom tycker jag att det är olämpligt att lära barn att man alltid ska äta upp allt som finns på tallriken. Väldigt många vuxna borde faktiskt lära sig att sluta äta när de är mätta i stället för att automatiskt skrapa upp allt på tallriken fastän de blivit mätta när de ätit hälften)

 

[Freddie]

Sv: Barn och mat

Jag tror att ni är inne på någonting väldigt viktigt här! Med tanke på mängden tonåringar och vuxna med någon form av ätstörning och/eller övervikt som förlorat förmågan att lyssna på sin egen kropp när det kommer till hunger och mättnad, är det en viktigt uppgift för småbarnsföräldrar att stötta sina barn på just den punkten! Mat äter man när man är hungrig och man slutar äta när man är mätt - något så lätt som i vårt samhälle blivit så svårt för så många. Jag kan inte se någonting positivt med att tvinga i barn mat, oavsett vem som lagt upp den. Vuxna kan ju inte heller veta hur mycket de behöver för att bli mätta, även om de bättre än ett litet barn kan uppskatta den ungefärligt. Jag lämnar själv kvar mat på tallriken om jag blir mätt innan hela portionen är slut.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Barn och mat

Mat äter man när man är hungrig och man slutar äta när man är mätt - något så lätt som i vårt samhälle blivit så svårt för så många. Jag kan inte se någonting positivt med att tvinga i barn mat, oavsett vem som lagt upp den. Vuxna kan ju inte heller veta hur mycket de behöver för att bli mätta, även om de bättre än ett litet barn kan uppskatta den ungefärligt. Jag lämnar själv kvar mat på tallriken om jag blir mätt innan hela portionen är slut

Ja, precis! Jag håller med om allt. Just detta med att sluta äta när man är mätt är något som uppenbarligen är väldigt svårt. Själv händer det ibland att jag lägger på en hel del för att jag tror att jag är jättehungrig men så blir jag mätt efter hälften bara. Inte en chans att jag svettandes sitter och tvingar i mig resten då. Och om nu jag inte alltid kan avgöra EXAKT hur mycket jag kommer behöva äta - hur ska då ett litet barn kunna avgöra det? Och hur i hela friden kan man använda mat som ett verktyg för bestraffning? Det blir ju helt galet!

 

[tgd]

Sv: Barn och mat

Planerar du maten utifrån vad barnet tycker om och undviker sådan h*n inte tycker om, t ex svamp, broccoli? Varför/varför inte?

Vad säger du till barnet när maten serverats och h*n säger att h*n inte tycker om den/delar av maten? Måste h*n äta allt/lite/inget av det h*n inte tycker om?

Barnet säger efter 2-3 tuggor att h*n är mätt, barnet vet att efterrätt/godis väntas. Måste barnet äta mer?

Barnet gillar efterrätten, sätter du stopp när barnet tar om en andra, tredje, fjärde gång? (oavsett hur mycket barnet åt vid måltiden före)

Frågorna gäller främst barn som är stora nog att förklara varför h*n tycker om/inte tycker om en viss sak men även svar kring mindre barn är intressant.

Ja, självklart planerar jag maten utifrån vad de som skall äta tycker om/inte tycker om. Mycket går ju att anpassa också så att även om det inte är favoriträtten så går det att få ätbart för alla. Ibland t.ex. kan det räcka att koka makaroner till för att det skall bli nöjaktigt för nån som i övrigt inte kan tänka sig dagens rätt.

När barnet (9-årig son) meddelar att han inte gillar maten/delar av maten så säger jag bara lugnt att det är ok, ät det du äter och lämna resten. Han gör ju det inte för att på nåt vis vara elak eller nedvärdera kocken utan han tycker faktiskt där och då att det inte går att äta. och det är ingen big deal för mig. Han smakar snällt på mat han bestämt sig för att han inte tycker om och det räcker för mig. Han behöver absolut inte äta det. Och ibland, efter att ha smakat vid upprepade tillfällen kan det komma att bli en ny favorit trots allt.

När barnet efter 2-3 tuggor säger det är mätt är det i mitt fall ett snällare sätt av sonen att säga att han verkligen inte är så förtjust i dagens mat. Då brukar jag säga att försök få i dig lite till om det är möjligt, annars lämna resten. Efterrätterna hos oss är oftast planerade enligt maten. En enbart god men i övrigt icke-matig eller icke-nyttig efterrätt är det bara när någon av favoritmaträtterna serveras och är det en maträtt med okänd status eller nåt jag vet han inte riktigt kommer att äta så är det en mera matig/mättande efterrätt om det är någon, t.ex. pannkaksmuffins med bär.

Är det en god onyttig efterrätt görs inte för mycket så det inte skall bli möjligt att ta om gång på gång. Är det en nyttig efterrätt á la fruktsallad på riktiga frukter får man förstås äta tills det är slut.

Minns när jag i tiderna bodde med sonens far att han berättade att han varit kinkig med maten som barn och tillbringat många söndagar kvar vid bordet när hans pappa bestämt att han inte fick lämna bordet innan han ätit upp det han inte gillade. Förstår inte alls meningen med det utan tycker det mera är översitterifasoner av den vuxne. Av någon konstig anledning har sonens pappa nu anammat sin egen fars principer och tvingar nu sonen att sitta kvar vid bordet där när han inte ätit upp allt. Min son är dessutom av någon konstig anledning snarare överviktig än underviktig så ser inte alls meningen med att då ytterligare tvinga i honom mat. Däremot måste ju då tillgången på kakor, läsk, glass och liknande i hemmet vara obefintlig för att det inte skall ersätta matätandet.

 

[attila]

Sv: Barn och mat

Jag försöker laga mat som alla gillar, men eftersom bara jag står för matlagningen, så blir det ibland mat som jag är sugen på och ingen annan gillar, kockens privilegium!

Alla får äta det de gillar, välja bort sånt som de inte gillar och i den mängd de vill ha. Det är också ok att ta ett äpple/annan frukt eller en macka istället för mat om det är nåt man absolut inte vill ha, eller äta något annat ( tex en rest om det finns ). Bara man inte kommer o gnäller att man är hungrig efter en timme!

Tvingar aldrig ungarna att äta upp, kan däremot påpeka att det kostar pengar när de tar en tugga på ett äpple (eller vad det nu är) o sen inte vill ha mer.

Efterrätt äter vi nästan aldrig, men är man bortbjuden på sånt så har jag aldrig behövt säga stopp, det verkar som att ungarna har en botten som säger stopp!

Vi dricker aldrig läsk/saft till maten förutom vid speciella tillfällen, godis äts på lördagar,chips på fredagar, bullar/kakor finns aldrig hemma. Barnen är 5,5 och 8 år.


Attila/som gärna tar en Ben&Jerrys chunky monkey istället för middag själv, ibland!

 

[Gerbillus]

Sv: Barn och mat

Jag tycker att ni allihop har haft vettiga åsikter i det stora hela, det enda jag undrar över är om det här med efterrätt. Har man sånt till vardags, eller ens på helgen? Jag är inte van vid det alls, själv serverar jag aldrig nånsin efterrätt, inte har jag fått det särskilt ofta heller. Man äter väl mat för att bli mätt och få i sig det man behöver, varför ska man äta nåt sött efter?

 

[Skogstrollet]

Sv: Barn och mat

Ja, precis! Jag håller med om allt. Just detta med att sluta äta när man är mätt är något som uppenbarligen är väldigt svårt. Själv händer det ibland att jag lägger på en hel del för att jag tror att jag är jättehungrig men så blir jag mätt efter hälften bara. Inte en chans att jag svettandes sitter och tvingar i mig resten då. Och om nu jag inte alltid kan avgöra EXAKT hur mycket jag kommer behöva äta - hur ska då ett litet barn kunna avgöra det? Och hur i hela friden kan man använda mat som ett verktyg för bestraffning? Det blir ju helt galet!

Det här fick mig att börja fundera på hur det var när jag var liten och jag har inga minnen alls av att bli tvingad att äta upp, någonsin. Tvärtom fick jag ofta en massa begränsningar: "ta inte mer nu", "det räcker med en portion" "tänk på att det ska räcka åt andra också!" En kombination av en mamma som inte gillade att laga mat (mycket smörgåsar och snabbmakaroner blev det), inte hade överseende med överviktiga personer ("brist på karaktär" ) samt dålig ekonomi.
Det här har gjort att jag idag inte klarar av att gå hungrig, att trygghet för mig är ett skafferi fullt med mat och en mage full med mat = övervikt. När jag blir hungrig mår jag skitdåligt... (Fast jag har börjat bli bättre nu på det där nu.)

När det gäller mat så finns det nog några få saker jag vill lära mina (framtida barn): att våga smaka och att kunna känna efter när man fått nog.

 

[Björk]

Sv: Barn och mat

Planerar du maten utifrån vad barnet tycker om och undviker sådan h*n inte tycker om, t ex svamp, broccoli? Varför/varför inte?

Först: sonen är 3 år. Så länge han inte är sjuk så brukar han ha god aptit och äter det mesta.

Delvis. Det beror lite på hur sugen jag själv är på just en viss rätt eller inte. Om jag jättegärna vill ha min pastasås med bladspenat och champinjoner så gör jag den och försöker kanske göra något alternativ till sonen. Eller så får han äta bara pastan.
Lustigt att du nämner just broccoli; jag är inte så förtjust i det själv, men har börjat göra det ofta eftersom sonen älskar det!

Vad säger du till barnet när maten serverats och h*n säger att h*n inte tycker om den/delar av maten? Måste h*n äta allt/lite/inget av det h*n inte tycker om?

Jag svarar mest "Jaha, gör du inte?" och så slipper han äta det han inte tycker om. Precis som för oss vuxna! Försöker ibland övertyga att i alla fall provsmaka när jag vet det är något han aldrig provat (vilket sällan funkar)

Barnet säger efter 2-3 tuggor att h*n är mätt, barnet vet att efterrätt/godis väntas. Måste barnet äta mer?

Vi undviker informera om efterrätt/godis, men det har hänt....
Och då är han "mätt" på nolltid. Vi har sagt; "först måste du äta mer mat" och försöka få honom att glömma det där med "Mätt". Om det inte funkar så delar vi upp lite på tallriken och säger: "När du ätit upp det där, DÅ får du ..." - det rör sig om kanske 3-5 tuggor till i alla fall.

Barnet gillar efterrätten, sätter du stopp när barnet tar om en andra, tredje, fjärde gång? (oavsett hur mycket barnet åt vid måltiden före)

Nej. Möjligen om vi var borta och jag ser att det riskerar inte räcka till andra vid bordet. Annars får han självklart äta så mycket han vill (kanske noterar jag lite för mig själv att vi ska låta bli att informera om efterrätten nästa gång så att han äter sig mer mätt på maten istället...)

 

[Björk]

Sv: Barn och mat

Jag tycker att ni allihop har haft vettiga åsikter i det stora hela, det enda jag undrar över är om det här med efterrätt. Har man sånt till vardags, eller ens på helgen? Jag är inte van vid det alls, själv serverar jag aldrig nånsin efterrätt, inte har jag fått det särskilt ofta heller. Man äter väl mat för att bli mätt och få i sig det man behöver, varför ska man äta nåt sött efter?

Tänkte precis lägga till det i mitt inlägg härovan. Vi har nog nästan aldrig efterrätt. När sonen åt burkmat fick han alltid någon fruktpuré som efterrätt, men nu när han äter vanlig mat, nej. Det händer kanske max någon gång varannan månad. Och då får han alltså äta så mycket han vill.

Däremot får han godis ibland; vi kör med lördagsgodis, men under de tre senaste veckorna har det blivit mer slarvigt med det där med alla helger. Så nu har han tjatat lite om godis vid olika tillfällen (och vi har varit lite inkonsekventa och bjussat på det också..)

 

[Gabbi]

Sv: Barn och mat

Instämmer.

Mina föräldrar tyckte tack och lov att det var förlegat att tvinga barn att äta upp. Dock har jag, vad jag minns, en gång under min uppväxt fått krav på mig att äta upp allt på talriken. Det var av en lärare under lunchen i (för?)skolan. Jag hade inte för vana att lämna mat och var definitivt inte van vid att bli tillsagd att jag måste äta upp maten. Än idag kommer jag ihåg hur det kändes när jag med gråten i halsen lyckades slänga maten i smyg när läraren inte såg. En liten skitsak kan man som vuxen tycka, men jag kommer starkt ihåg hur kränkt jag kände mig.

Precis samma hände mig, förutom att jag åt upp det och sedan spydde över hela bordet OCH fröken. Undrar vem som lärde sig mest av den pedagogiska uppvisningen?

 

[Petruska]

Sv: Barn och mat

Man äter väl mat för att bli mätt och få i sig det man behöver, varför ska man äta nåt sött efter?

Den inställningen tycker jag låter torftig och trist. Man äter väl också för att det är gott och trevligt. I mycket hög grad, skulle jag säga. Och i det sammanhanget passar efterrätten in bra. Fruktbaserade efterrätter är ju dessutom minst lika nyttiga som mycket av huvudrätterna kan vara.

Vi äter i stort sett bara efterrätt när vi har gäster och vid högtider, men det är mest för att vi inte ska bli för tjocka och för att vi inte riktigt ids laga flera rätter varje dag.

 

[Gerbillus]

Sv: Barn och mat

Den inställningen tycker jag låter torftig och trist. Man äter väl också för att det är gott och trevligt. I mycket hög grad, skulle jag säga. Och i det sammanhanget passar efterrätten in bra. Fruktbaserade efterrätter är ju dessutom minst lika nyttiga som mycket av huvudrätterna kan vara.

Vi äter i stort sett bara efterrätt när vi har gäster och vid högtider, men det är mest för att vi inte ska bli för tjocka och för att vi inte riktigt ids laga flera rätter varje dag.

Varför tycker du att det är torftigt? Själva maten är ju god och trevligt har man ju när man äter den tillsammans? Och frukt anser inte jag är sött, det var det söta jag inte förstår.

 

[Sunshine]

Sv: Barn och mat

Den inställningen tycker jag låter torftig och trist. Man äter väl också för att det är gott och trevligt. I mycket hög grad, skulle jag säga. Och i det sammanhanget passar efterrätten in bra.

Precis detta har min (engelske) make havdat hela tiden nar jag undrar varfor barnen i England far efterratt till lunchen varje dag i skolan. Aven om man kanske kunde onska lite mer frukt och lite mindre kaka - sjalva huvudratten ar iaf alltid nyttig, frasch och nylagad.

KL

Jag har ocksa hemska minnen fran barndomen av att tvingas sitta kvar vid bordet for att ata upp sant som jag inte ville ata. Aven i skolan forekom detta tvang, sa vi brukade halla overbliven mat i blomkrukor eller gomma den i servetter. Jag var iofs extremt petig med maten som barn (anda upp i 20-arsaldern faktiskt) men jag tror att detta tvang okade pa problemet. Och sen blev det mitt satt att kontrollera mitt liv (att vagra ata), nar jag fick anorexia som 16-aring. Min syster ar 5 ar yngre och fick en betydligt mer avslappnad uppfostran, hon har aldrig haft nagra problem associerade till mat.

Hursom, jag har aldrig tvingat mina barn att ata nagonting, har markt att om man lagger nagot nytt pa tallriken tillrackligt manga ganger tillsammans med nagot valbekant sa smakas det till slut. De ar 3 och har hittills atit det mesta, nu borjar de komma in i en period av forsiktighet och misstanksamhet - men det ar ju just det, en period. Inget att hetsa upp sig over.

Vad galler att ata upp sa tycker jag att manga idag borde fa lara sig att INTE prompt ata upp allt pa tallriken, utan att sluta ata nar man ar matt.