B
bleuh212
Barn ljuger, det är ju ett faktum. Det är väl någon gång i femårsåldern det kan bli rätt mycket av den varan om jag inte minns fel. Men när tar det slut? Och finns det andra "lögnperioder"?
Jag har en väninna vars dotter har en tendens att ändra på verkligheten litegrann nu och då. Hon och hennes man är skilda sen ett antal år, och det är mest dem emellan hon hittar på saker för. Hon kan säga till pappan att "mamma har lovat att köpa det här till mig" och så händer det ingenting och då heter det att "hon lovade det, men hon ändrade sig". Fast mamma inte har sagt ett dugg om att köpa den här saken.
Till mamma kan hon säga samma saker, här om dagen hade hon påstått att "pappa kommer hit och fikar klockan fyra på måndag" eller nåt liknande, fast i själva verket skulle pappan bara komma förbi lite snabbt med någon sak dottern glömt hos honom (föräldrarna brukar inte fika med varandra, så mamman blev misstänksam).
Båda föräldrarna tycker att det här är rätt tröttsamt känns det som, och faktum är att även fast dottern i fråga verkar väldigt omogen så är hon definitivt gammal nog att veta att man inte ljuger - och att folk faktiskt kommer på en rätt snabbt. Hon fyller snart 13 år.
Jag känner inte dottern så jättebra, det här är inte ett par jag umgås med så ofta direkt, men de verkar ha ett harmonist förhållande så skilda de är (föräldrarna håller inte på och bråkar och så) och även fast dottern som sagt är rätt omogen så verkar hon ändå trygg och nöjd med livet. När de konfronterar henne säger hon att hon visst har rätt och inte har ljugit alls.
Kan barn bete sig så här i inledningen på puberteten? Varför ljuga om så himla dumma och onödiga saker egentligen? Hur skulle du betett dig om ditt barn hållit på så här? Jag menar, det är ingen stor grej egentligen (tycker jag), men om hon håller på och ljuger för vännerna också så kan det ju gå illa till slut... Det känns nästan som om hon försöker spela ut föräldrarna mot varandra, men vad ska det vara bra för? Är hon inte gammal nog att veta bättre?
/Bleuh - nyfiken på hur världen fungerar
Jag har en väninna vars dotter har en tendens att ändra på verkligheten litegrann nu och då. Hon och hennes man är skilda sen ett antal år, och det är mest dem emellan hon hittar på saker för. Hon kan säga till pappan att "mamma har lovat att köpa det här till mig" och så händer det ingenting och då heter det att "hon lovade det, men hon ändrade sig". Fast mamma inte har sagt ett dugg om att köpa den här saken.
Till mamma kan hon säga samma saker, här om dagen hade hon påstått att "pappa kommer hit och fikar klockan fyra på måndag" eller nåt liknande, fast i själva verket skulle pappan bara komma förbi lite snabbt med någon sak dottern glömt hos honom (föräldrarna brukar inte fika med varandra, så mamman blev misstänksam).
Båda föräldrarna tycker att det här är rätt tröttsamt känns det som, och faktum är att även fast dottern i fråga verkar väldigt omogen så är hon definitivt gammal nog att veta att man inte ljuger - och att folk faktiskt kommer på en rätt snabbt. Hon fyller snart 13 år.
Jag känner inte dottern så jättebra, det här är inte ett par jag umgås med så ofta direkt, men de verkar ha ett harmonist förhållande så skilda de är (föräldrarna håller inte på och bråkar och så) och även fast dottern som sagt är rätt omogen så verkar hon ändå trygg och nöjd med livet. När de konfronterar henne säger hon att hon visst har rätt och inte har ljugit alls.
Kan barn bete sig så här i inledningen på puberteten? Varför ljuga om så himla dumma och onödiga saker egentligen? Hur skulle du betett dig om ditt barn hållit på så här? Jag menar, det är ingen stor grej egentligen (tycker jag), men om hon håller på och ljuger för vännerna också så kan det ju gå illa till slut... Det känns nästan som om hon försöker spela ut föräldrarna mot varandra, men vad ska det vara bra för? Är hon inte gammal nog att veta bättre?
/Bleuh - nyfiken på hur världen fungerar