Jag tänker något liknande, även om det ser lite annorlunda ut med vänner än med partners eftersom vänner ofta är mindre involverade i varandras ekonomi och endast mer sällan äger saker tillsammans.
Olika ekonomiska villkor ger vanligtvis inte vänner makt att direkt bestämma över varandra, men det betyder ju, som du är inne på, inte att det inte påverkar relationen på olika vis. Jag minns tex när jag var en fattig student, och hur obehagligt det var att bli bjuden av någon vän på krogen eftersom jag visste att jag inte skulle kunna bjuda igen. Numera är jag istället då och då rädd att jag försätter andra i den känslan.
Fast då är det ju för att du kopplar ihop makt och pengar. Man måste inte koppla ihop det. Jag blir ständigt bjuden av min man på restauranger (ibland bjuder jag honom, men 4 gånger av 5 är det han som betalar eftersom han har mer pengar), och jag tycker på riktigt inte det är ett dugg obehagligt. Han har alltid tjänat mer än mig, och det visste han ju om när vi blev tillsammans, att ska vi bli tillsammans lär han få sponsra friskt när vi gör saker tillsammans. Det är en del av dealen. Ungefär som att jag står ut med att han snarkar, eller han står ut med att jag är kortare än han så han får hjälpa mig ta ner saker från hyllor ibland. Och ingen av oss ser nåt problem med det, inom familjen är min idé om pengar råkommunistisk: från var och en efter förmåga, till var och en efter behov. Att han tjänar mer beror på yrkesval (där kön förstås är en faktor, det är ingen slump att det är han som tjänar mer och jag som tjänar mindre), men vi har båda lika viktiga och avancerade jobb, att sen samhällsstrukturerna gör att hans jobb ger mer i reda pengar - tja, det är ju bra för oss att åtminstone en av oss gynnas ordentligt av strukturerna, det hade kunnat vara värre. Att han bjuder mig försätter mig absolut inte i någon tacksamhetsskuld, eftersom det är faktorer utanför vår påverkansmöjlighet som gett löneskillnaderna. Kul för oss att åtminstone en av oss tjänar pengar, typ. Den förväntan som skapas är att om det någon gång skulle bli så att rollerna var omvända, då är det jag som ska sponsra honom.
Som doktorand har jag ibland blivit bjuden av professorer och mer seniora forskare, inte så mycket i Sverige, men utomlands, där doktorander har sämre betalt och den traditionen finns. Det har inte försatt mig i någon tacksamhetsskuld, det är en effekt av ett system som alla känner till, professorer har bättre betalt än doktorander. Den man är skyldig något är inte professorn, utan framtida doktorander den dag man själv blir professor.
Så det är kontexten och vilken betydelse man lägger i att bli bjuden, som avgör om det uppfattas som en gåva (i Mauss' mening, alltså som ska tas emot och återgäldas), och som därigenom ger makt, eller om det bara är en present att tacka och ta emot, utan krav eller förväntan om återgäldande till den personen. Du kan inte förutsätta gåvologiken för allt som människor ger varandra, den är något som kan vara där, och ofta är där, men det är ingen naturlag, det är en social konstruktion, som lokalt kan konstrueras på ett annat sätt. (Nu förutsätter jag att du är bekant med Mauss, men det är du väl?)
