Barn och jämställdhet

[Zewz]

Jag förstår inte heller. Vad får du (@Zewz ) ut av relationen? Vad ger han dig?

Bra fråga. Man har väl trott att nånstans ska han förändras. Och nu sitter man här med två ungar så det är inte så enkelt att bara dra. Man vill gärna få det att funka.

 

[Ray]

Men jag pratar inte om bra förhållanden, liksom jag inte pratar om nöjdhet. Jag pratar om jämställdhet. Det är nog svårare än både nöjdhet och bra förhållanden tillsammans.

Jag tänker just ny strikt på hur har barn påverkat jämställdheten.
Inte på ordet i sig. Då blir det komplicerat såklart för man är aldrig jämställd. Det är som en utopi på nåt vis som är bra att samhället jobbar mot. Men den finns inte fullt ut tror jag.

 

[Ray]

Jag tänkte att Mauss hörde till allmänbildningen. Jag är inte heller socialantropolog, men jag har läst honom ändå. Men om du inte känner till honom alls så rekommenderar jag varmt en läsning, eftersom det skulle ge dig förklaringen till det obehag du beskriver. Ungefär som att fysik är praktiskt när man vill förstå naturlagar, så är samhällsvetenskap superpraktiskt om man vill förstå sig på samhället.

Det finns massor av saker jag och min partner skulle kunna göra mot varandra, som vi inte gör eftersom vi inte vill och det dessutom skulle göra oss outhärdliga för varandra. Slå varandra i huvudet med ekonomisk makt är en sån sak, men det finns ju fler. Jag vet inte om jag skyler över det mer än annat vi skulle kunna göra men inte gör. Jag skulle ju kunna slå honom t ex, men jag vet inte om vi skyler över en maktobalans för att jag avstår från att göra det? Hur skyler du det faktum att du inte slår din man, fast du skulle kunna?

Håller med- makt blir det när man använder översitteri fasoner för att påverka den andra.
Gråt och att spela på skuldkänslor är oxå en effektiv maktutövning. Hota att lämna är en annan- ensamhet skrämmer många...

 

[Hyacinth]

Bra fråga. Man har väl trott att nånstans ska han förändras. Och nu sitter man här med två ungar så det är inte så enkelt att bara dra. Man vill gärna få det att funka.

Nu kanske jag blir för privat, men vad gör han för att få det att funka? Ser han att ni har problem? Hur ser du på vad du lär dina barn om hur en relation ser ut?

Om du tycker att det är värt mödan och tror att det kan bli bra, skulle jag sikta på parterapi. Inte för att jag tror att det är lösningen på allt utan för att du ska prata och tala om vad du tycker är fel i relationen och då är det bra att ha ett bollplank som kan styra upp samtalet vid behov.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag tänkte att Mauss hörde till allmänbildningen.

Aldrig hört talas om. Mvh/oallmänbildad

 

[Hiddeous]

Håller med- makt blir det när man använder översitteri fasoner för att påverka den andra.
Gråt och att spela på skuldkänslor är oxå en effektiv maktutövning. Hota att lämna är en annan- ensamhet skrämmer många...

Det är maktmedel ja, men ingen maktobalans i den meningen vi talar om här - jag kan ju också hota med att lämna, gråta eller spela på skuldkänslor i ett någorlunda jämställt förhållande. Däremot blir det en obalans och ett problem om styrkeförhållandena är mycket ojämna, oavsett om det handlar om ekonomi, fysisk styrka, psykisk styrka osv. Män är fysiskt starkare än kvinnor, det kan vi inte ändra på biologiskt, men det är en obalans som vi har medvetenhet om och därför är uppmärksamma på. Vi lär våra barn från tidig ålder att inte slåss, tex. Vi lär dem också att vuxna inte får slå barn. Att män generellt besitter större ekonomisk makt än kvinnor är annan obalans, men en likaledes viktig sådan, och helt tydligt en obalans som inte alla verkar reflektera över. Dessutom är det en onödig obalans i så mening att vi faktiskt kan påverka den.

 

[Ray]

Det är maktmedel ja, men ingen maktobalans i den meningen vi talar om här - jag kan ju också hota med att lämna, gråta eller spela på skuldkänslor i ett någorlunda jämställt förhållande. Däremot blir det en obalans och ett problem om styrkeförhållandena är mycket ojämna, oavsett om det handlar om ekonomi, fysisk styrka, psykisk styrka osv. Män är fysiskt starkare än kvinnor, det kan vi inte ändra på biologiskt, men det är en obalans som vi har medvetenhet om och därför är uppmärksamma på. Vi lär våra barn från tidig ålder att inte slåss, tex. Vi lär dem också att vuxna inte får slå barn. Att män generellt besitter större ekonomisk makt än kvinnor är annan obalans, men en likaledes viktig sådan, och helt tydligt en obalans som inte alla verkar reflektera över. Dessutom är det en onödig obalans i så mening att vi faktiskt kan påverka den.

Alla människor kan inte tjäna samma summa. De som är mer ambitiösa på den fronten kommer alltid tjäna mer. Det handlar ju om vilket yrke man väljer och hur hårt och klokt man jobbar.
Sen- visst är det fler män som är högavlönade. Men det är inte omöjligt som kvinna att tjäna bra. Precis som det finns män som tjänar dåligt. Jag förnekar inte den könsnormen men den är inte omöjlig att göra något åt på individnivå om man vill.
Män kan inte föda barn- där är en annan obalans som rör till jämställdhet. Obalansen finns- det viktiga i just en familjesituation är väl vad man gör av den?

 

[Zewz]

Nu kanske jag blir för privat, men vad gör han för att få det att funka? Ser han att ni har problem? Hur ser du på vad du lär dina barn om hur en relation ser ut?

Om du tycker att det är värt mödan och tror att det kan bli bra, skulle jag sikta på parterapi. Inte för att jag tror att det är lösningen på allt utan för att du ska prata och tala om vad du tycker är fel i relationen och då är det bra att ha ett bollplank som kan styra upp samtalet vid behov.

Been there, done that. Det blir förbättringar ett tag sen trillar vi tillbaka i gamla mönster.
Han har åsikter om vårt äktenskap med, men vi ser inte samma problem. Han saknar den känslomässiga biten, och jag har svårt att uppbåda den biten när man inte hjälps åt. Ond cirkel. Men jag har svårt att gulla med nån som så uppenbart inte bryr sig om den rent praktiska kärleken.
Säger jag åt honom vad jag vill att han ska göra så tycker han att jag "styr och domderar som hitler."

Jaja. Jag vet att jag borde göra nåt.

 

[Hyacinth]

Been there, done that. Det blir förbättringar ett tag sen trillar vi tillbaka i gamla mönster.
Han har åsikter om vårt äktenskap med, men vi ser inte samma problem. Han saknar den känslomässiga biten, och jag har svårt att uppbåda den biten när man inte hjälps åt. Ond cirkel. Men jag har svårt att gulla med nån som så uppenbart inte bryr sig om den rent praktiska kärleken.
Säger jag åt honom vad jag vill att han ska göra så tycker han att jag "styr och domderar som hitler."

Jaja. Jag vet att jag borde göra nåt.

Bra att du vet. Du vet, det vill bli bra, sen kanske det inte blir som man tänkt sig. Jag förstår dig helt, jag skulle inte gulla med någon som inte förstår och tar del av vardagen. Hade min partner kallat mig hitler hade jag troligen slagit hen i huvudet med något tungt. Ser inte något kul i det alls. Spontant tycker jag att ni ska separera ett tag och känna efter om ni verkligen ska leva ihop. Allt det praktiska löser sig.

 

[Monstermom]

Been there, done that. Det blir förbättringar ett tag sen trillar vi tillbaka i gamla mönster.
Han har åsikter om vårt äktenskap med, men vi ser inte samma problem. Han saknar den känslomässiga biten, och jag har svårt att uppbåda den biten när man inte hjälps åt. Ond cirkel. Men jag har svårt att gulla med nån som så uppenbart inte bryr sig om den rent praktiska kärleken.
Säger jag åt honom vad jag vill att han ska göra så tycker han att jag "styr och domderar som hitler."

Jaja. Jag vet att jag borde göra nåt.

Jag har inte läst din bakgrundshistoria som många andra verkar ha koll på, men "bara" av att läsa det du skriver i tråden så blir jag fruktansvärt upprörd! @ainasoja delade precis med sig av sin historia på senior i "Svärmorsproblem", kanske kan du få lite styrka av att läsa hur hon hade det och har det idag?

För ja, jag vill verkligen komma hem till er med tända facklor och plakat, och mer än så.

 

[ainasoja]

Detta är inlägget jag skrev i den tråden.

Har inte läst hela denna tråd men jag ska fösöka sätta mig och göra det senare idag för man ska inte fortsätta leva i realtioner som är dåliga och som man dåligt av, man ska inte behöva ändra på sig för att personen man lever med ska nöjd. Det är så fel men man måste själv göra något åt det och ta sig ur det förhållandet för det är ingen annan som kommer att göra det åt en.

Jag har levt i flera år med sonens far som sa åt mig att jag vara sjukskriven bara pga att jag var lat, jag gjorde aldrig något hemma, jag mådde psykiskt dåligt, jag var ingen bra mamma, jag städade aldrig, jag tvättade aldrig, jag lagade inte god mat, jag behövde aldrig hjälp för enlgit honom kunde jag minsann göra allt själv som tex att måla om hemma. Jag var ienligt honom nte social, jag saknade vänner, jag var en elak person mm

Han lyfte inte ett finger.... Han jobbade borta under veckorna och var bara hemma på helgerna.

Jag gjorde allt själv, jag var inte lat, jag var och är sjuk i MS och led av en otrolig hjärntrötthet, men jag såg till att sonen fick middag, gick till skolan och gjorde läxorna, jag gav honom frukost och jag gick med honom till skolan och hämtade honom och en hela massa annat under flera år! Men jag skämdes över mig själv ändå och kände mig vilsen, tom och orolig. Jag gjorde allt för att han skulle må bra och tassade på tårna hemma och passade upp på honom.

Till slut bröt vi upp, jag hade panik i början! Det erkänner jag! Jag trodde aldrig att någon skulle vilja leva med mig i sitt liv, att jag inte skulle klara mig själv utan honom och att jag var värdelös!


Till slut gick det upp ett ljus för mig, jag var medberonde!


Droppen kom när han berättade att han mådde dåligt psykiskt över att ha kontakt med mig och polisanmälde mig för förföljelse och ansökte om kontaktförbud, vi har gemensam vårdnad om sonen och polisen som höll förhöret med mig sa rakt ut att mitt ex måste vara psykiskt labil och inbillningssjuk. Åklagaren la ner allt på engång.

Jag vill inte ha något med honom att göra mer än det nödvändigaste.


Numera mår jag bra, jag har en underbar särbo som har vett att uppskatta mig för den jag är och han accepterar mig och min sjukdom och allt vad den för med sig.

Jag lever själv med min son som nu är 15 år och han är underbar! Han är hos sin pappa varannan helg även om vi bor i samma stad och sonens skola bara ligger 500 meter från pappans bostad medan jag bor 3 km från den.

Nu när jag ser tilbaka på allt så förstår jag inte hur i hela helvete jag kunde stå ut med att höra hur värdelös, dålig och lat jag var i 13 år! Jag har kastat bort 13 år av mitt liv på att försöka få någon annan att må bra medans jag bara mådde sämre och sämre hela tiden!

 

[Petruska]

Jag tänkte att Mauss hörde till allmänbildningen. Jag är inte heller socialantropolog, men jag har läst honom ändå. Men om du inte känner till honom alls så rekommenderar jag varmt en läsning, eftersom det skulle ge dig förklaringen till det obehag du beskriver. Ungefär som att fysik är praktiskt när man vill förstå naturlagar, så är samhällsvetenskap superpraktiskt om man vill förstå sig på samhället.

Det finns massor av saker jag och min partner skulle kunna göra mot varandra, som vi inte gör eftersom vi inte vill och det dessutom skulle göra oss outhärdliga för varandra. Slå varandra i huvudet med ekonomisk makt är en sån sak, men det finns ju fler. Jag vet inte om jag skyler över det mer än annat vi skulle kunna göra men inte gör. Jag skulle ju kunna slå honom t ex, men jag vet inte om vi skyler över en maktobalans för att jag avstår från att göra det? Hur skyler du det faktum att du inte slår din man, fast du skulle kunna?

Det är ju vanligt att man tror att ens specialkunskaper är allmänbildning. Mindre vanligt att man misstar andras specialkunskaper för samma sak.

Jag har inga som helst problem att förstå det där obehaget. Jag har heller inga problem att förstå varför det obehaget finns/fanns bland vänner och bekanta, men inte mellan partner och mig. Enda skälet till att jag förtydligade mig, var för att det inte handlar om skuldkänslor eller tacksamhet. Det gör det inte mellan mig och partner heller.

Partner och jag lever (tack och lov) inte under former eller i en situation där våld formar relationer. Ekonomiska förutsättningar gör det ju däremot, tillsammans med andra faktorer. Det visar ju även exemplen i tråden som handlar om vänner som lever under olika ekonomiska villkor.

För mig är det mest obegripligt hur du resonerar kring ekonomi i den här tråden. Inte för att resonemangen är på något sätt unika, tvärtom, vi ser det ju ofta. Nästan alltid uttryckt av den som tjänar minst i sitt förhållande. Jag saknar uppenbarligen kapacitet att vare sig uttrycka det jag tycker eller att fråga så att det jag ser som min fråga går fram.

 

[Blueberry]

Här finns en bra tanke:

Jag har en god vän som bor tillsammans med sina tre barn i ett stort hus, så stort att det lätt ryms fler där. När en av hennes kollegor separerade från sin man och stod utan bostad med deras gemensamma (lilla) barn fick de flytta in. Det blev fantastiskt.

Nu har kollegan flyttat ut (pga kärlek) men de bodde ihop i nästan ett år och det var verkligen ett fantastiskt koncept som båda vann oerhört mycket på.

Att separera innebär med andra ord inte nödvändigtvis att man blir ensam eller att man behöver göra alltid själv.

(Mest till @Zewz, som jag tycker om och såklart vill att du ska ha det mycket bättre än såhär.)

 

[Badger]

Varför skulle du göra det?

Missade du inläggen i tråden med kritiken gentemot ojämställda förhållanden där den ena, mannen, tjänade mer pengar? Svaren där var ganska envisa med att delat hushållsarbete, delat vab och att familjen lade lika mycket vikt vid båda föräldrarnas arbete inte räckte. Men samhället i sig påverkar också, det är därför folk är feminister.

 

[Badger]

Har någon ens föreslagit den lösningen?

Vilken lösning föreslår ni?
(Eftersom ni ser det som ett problem, medan vissa av de som lever med det inte ser det som ett problem, menar jag.)

 

[Trani]

Missade du inläggen i tråden med kritiken gentemot ojämställda förhållanden där den ena, mannen, tjänade mer pengar? Svaren där var ganska envisa med att delat hushållsarbete, delat vab och att familjen lade lika mycket vikt vid båda föräldrarnas arbete inte räckte. Men samhället i sig påverkar också, det är därför folk är feminister.

Den kritiken handlar ju om att relationen beskrivs som jämställd trots de uppenbara ojämlikheterna.

 

[Badger]

Den kritiken handlar ju om att relationen beskrivs som jämställd trots de uppenbara ojämlikheterna.

Ah, jo så kan man se det. I vissa fall kan man väl iofs se det som att de försökt så långt det går under de förhållanden som samhället tyvärr givit dem. (Då menar jag inte om man inte delade ledigheter o vab osv utan om man levde som om bådas jobb var lika mycket värda.)

Det är nog mycket svårt just den biten att välja man ur samma samhällsklass och utbildningsnivå och dessutom träffa in lönerna perfekt. Och som sagt det kan ju ändras även om man "försökt". Så det känns som att viss obalans kan man nog räkna med, även i ett helt egalitärt samhälle med delad makt kan ju enskilda personer tjäna olika.

Räknat med samhället är det ju helt omöjligt att ha ett jämställt förhållande i Sverige. Eftersom samhället som är mansdominerat kommer att ge mannen fördelar, och några nackdelar beroende på kön. Så frågan borde väl varit i den kontexten. Dvs i nuvarande samhälle i Sverige, (där män iofs ofta får högre lön) (eftersom arbetsplatserna gärna ger just det), delar ni på hushållsarbetet och ansvaret för barnen (och kompenserar ni för ev problem vid pensioner -men sådana borde väl bara uppstå om kvinnan tagit längre ledigheter).

Men jag håller med på de andra bitarna, dvs bara att man trivs med att kvinnan sköter köket och mannen bilen gör ju inte att man är jämställd.

 

[Trani]

Ah, jo så kan man se det. I vissa fall kan man väl iofs se det som att de försökt så långt det går under de förhållanden som samhället tyvärr givit dem. (Då menar jag inte om man inte delade ledigheter o vab osv utan om man levde som om bådas jobb var lika mycket värda.)

Visst, men det är ju onödigt att inbilla bort den ekonomiska ojämlikheten. Som sagt är nöjdhet inte samma sak som jämställdhet.

 

[Badger]

Visst, men det är ju onödigt att inbilla bort den ekonomiska ojämlikheten. Som sagt är nöjdhet inte samma sak som jämställdhet.

Man kan ju inte heller inbilla bort den ojämställdhet som samhället bidrar med bara genom att existera runt familjen. Men jo jag förstår hur du menar, man behöver tänka på att inte ge en ett övertag pga ekonomin.

 

[Trani]

Man kan ju inte heller inbilla bort den ojämställdhet som samhället bidrar med bara genom att existera runt familjen.

Verkligen inte! Jag är faktiskt väldigt tveksam till om det går att göra ett särkönat tvåsamhetsförhållande helt jämställt. Parterna har så olika grundförutsättningar.