Barn och jämställdhet

[Petruska]

Så två lesbiska som bor ihop är per automatik jämställda?

Det är lite oklart för mig vart du vill komma med den frågan. Om du vill diskutera eller bara polemisera, eller om du vill att jag pedagogiskt förklarar lite begrepp här. Jag tar risken att du känner dig dumförklarad, och försöker förklara. Ärligt talat var min första tanke när jag läste din fråga, att jag undrar om du spelar dum.

Jämställdhet är alltså ett begrepp som handlar om maktrelationer mellan män och kvinnor. Eftersom det också är ett begrepp snarare från den politiska sfären än den privata, kan man naturligtvis diskutera om den alls är tillämplig på så små grupper som ett olikkönat par, tex ett olikkönat föräldrapar som lever ihop. Men hur det än är med det, så pratar vi ju om sådant som "jämställdhet i familjerna" med hyfsad begriplighet.

Det finns ju också maktrelationer som inte handlar om könen. Då använder man med fördel tex begreppet jämlikhet, eller brist därpå. Jag skulle alltså säga att när det gäller ett förhållande mellan två kvinnor, så är jämställdhet inte särskilt tillämpligt, medan jämlikhet kan vara det.

Det är inte alls självklart att två personer av samma kön som lever ihop lever som jämlikar. Eftersom det ändå på många sätt är det heterosexuella parförhållandet som är ett slags "mall" för förhållanden i vår kultur, skulle jag säga att inte heller samkönade relationer har optimala förutsättningar för jämlikhet. Men det kan säkert förekomma.

 

[Trani]

De grundförutsättningar som ens genus ger en i samhället blir givetvis mer lika i ett par där båda har samma genus än i ett par där de har olika genus.

Det betyder självklart inte att alla samkönade par är helt jämställda i allt.

Hoppsan, blev fel i sista meningen. Det ska stå som ovan.

 

[Tora]

Som jag skrev, så tycker jag att kvinnor överlag tänka mer själviskt när det gäller ekonomi och vara mer inriktade på att öka sina inkomster på bekostnad av att ta hand om hus och hem. Låt den som tjänar mest vara hemma längst och ta flest vabbdagar om det går. Avsätt tid för den som har lägst lön att gå fortbildningar, testa nya jobb, eller till och med byta bransch om det så behövs. De kvinnor jag har omkring mig som tjänar bra har inte lagt sin fritid på heminredning och städning, utan i stället lagt extratimmar på att bättra på sin CV, med gott resultat.

Vad är tjäna bra för dig?

 

[Tora]

Det är lite oklart för mig vart du vill komma med den frågan. Om du vill diskutera eller bara polemisera, eller om du vill att jag pedagogiskt förklarar lite begrepp här. Jag tar risken att du känner dig dumförklarad, och försöker förklara. Ärligt talat var min första tanke när jag läste din fråga, att jag undrar om du spelar dum.

Jämställdhet är alltså ett begrepp som handlar om maktrelationer mellan män och kvinnor. Eftersom det också är ett begrepp snarare från den politiska sfären än den privata, kan man naturligtvis diskutera om den alls är tillämplig på så små grupper som ett olikkönat par, tex ett olikkönat föräldrapar som lever ihop. Men hur det än är med det, så pratar vi ju om sådant som "jämställdhet i familjerna" med hyfsad begriplighet.

Det finns ju också maktrelationer som inte handlar om könen. Då använder man med fördel tex begreppet jämlikhet, eller brist därpå. Jag skulle alltså säga att när det gäller ett förhållande mellan två kvinnor, så är jämställdhet inte särskilt tillämpligt, medan jämlikhet kan vara det.

Det är inte alls självklart att två personer av samma kön som lever ihop lever som jämlikar. Eftersom det ändå på många sätt är det heterosexuella parförhållandet som är ett slags "mall" för förhållanden i vår kultur, skulle jag säga att inte heller samkönade relationer har optimala förutsättningar för jämlikhet. Men det kan säkert förekomma.

Jag spelar inget alls. Men genom hela denna tråden så har jag haft en känsla att alla inte har samma definition av jämlikhet och att man inte riktigt pratar om samma sak. Det var därför jag ville ha mer information.

 

[Badger]

Fel och fel. Att vara i en samkönad relation kommer ju med sina unika problem men jag tror att det finns problem som är unika för särkönade relationer och som då såklart undviks.

Jag kan se politiska poänger med att söka sig till samkönad tvåsamhet hellre än särkönad. Men så pass romantiskt lagd är jag att jag inte tror på att försöka styra sådant för mycket. Jag kan ibland önska att min sambo också var kvinna men jag betraktar inte genus som en deal-breaker.

Nah! Jag önskar inte att min man var en genomsnittlig? kvinna (utom för graviditeter då). Om jag skulle vara sambo med en kvinna fick det vara min mamma i så fall, men hon är lite för slarvig. Mina tjejkompisar är alldeles för ordningsamma och skulle driva mig till vansinne , även om de är helt perfekta som vänner. Jag skulle hamna i totalt underläge. Vi har helt olika inställning till hushållsarbete. Jag saknar helt -mamma gör så, så måste det göras och mitt sätt är rätt sätt samtidigt som inställningen hos andra irriterar mig till vansinne. Klarar tio minuter lakansvikande med en väninna max, tyvärr. (Att bo med kvinnliga ordningsamma släktingar ett tag gör att jag skakar av stress till slut. -Va! experimentera med muffinsreceptet, förbjudet!). Jag är som deras enerverande slarviga män och det är min man med .

 

[Badger]

Apropå absolut ingenting förresten (utom kanske jämställdhet). Finns ju folk som är lite coolare än andra och klarar både ganska jämställt och hästar på en gång
http://www.horsenation.com/2015/02/09/the-first-women-warriors-on-horseback/
Har läst en bok om dem men den här artikeln är ganska trevlig (bortsett från att jag känner mig inte så himla övertygad om att de red Pzerwalskis häst, hästar eftersom den rasen då väl borde påverkat moderna hästar mer? och att det är sannolikt att "fullbloden" de hittat är anmödrarna till Akhal Teke hästarna idag på något vis (läst annan artikel).)

 

[ameo]

Jag spelar inget alls. Men genom hela denna tråden så har jag haft en känsla att alla inte har samma definition av jämlikhet och att man inte riktigt pratar om samma sak. Det var därför jag ville ha mer information.

Fast jämställdhet - som den här tråden handlar om - är ju inte riktigt samma sak som jämlikhet.
Men ja, det ÄR svårt att definiera det på ett bra sätt. För mig är den korta definitionen på jämställdhet inom familjen, att man tar lika stort ansvar för hushållet, barnen och det övriga som ingår i familjelivet - ekonomi, bostad, fordon etc. Att båda ges möjlighet att ha en hobby. Och att det sker av egen fri vilja och inte pga att man blir tvingad av sin partner att göra det så att det ser jämställt ut på pappret. (Det är i det sista facket jag skulle vilja lägga öronmärkta dagar i föräldraförsäkringen, eftersom det systemet är för fyrkantigt för att fungera väl för alla familjer)

 

[Raderad medlem 6459]

De kvinnor jag har omkring mig som tjänar bra har inte lagt sin fritid på heminredning och städning, utan i stället lagt extratimmar på att bättra på sin CV, med gott resultat.

Ja men det säger ju sig självt. Vi vill ju dock inte alla satsa på yrken som har höga löner, jag jobbar med det jag vill oberoende av lön.

Det känns märkligt att man ska behöva satsa på att eventuellt byta yrke för att vara en ok feminist. Lite smått elitistiskt faktiskt. Som om bara välbetalda feminister har ryggen fri i såna här diskussioner, resten ska bara skämmas och vara tysta.

 

[Hiddeous]

Ja men det säger ju sig självt. Vi vill ju dock inte alla satsa på yrken som har höga löner, jag jobbar med det jag vill oberoende av lön.

Jag har heller inte uttalat några önskningar om att alla kvinnor ska "göra karriär" eller byta jobb. Däremot vore det ingen nackdel om fler gjorde det. Tyvärr upplever jag att det finns en hos många kvinnor ambivalent hållning till pengar. Nämligen att pengar är bra att ha, men att det är fortfarande lite fult när kvinnor tar för sig. Det är mycket lättare att förhålla sig till att de rullar in från annat håll (från en man). Då kan man leva gott och samtidigt vara en sk god förälder som sätter barnen först. Medan männen givetvis döms efter en helt annan mall.

Angående elitism så talar jag inte alls om några direktörslöner här. Jag talar om att tjäna tillräckligt mycket att man utan större problem klarar av att försörja sig själv och sina barn. En självklarhet för de flesta föräldrar. Och klarar man det inte, är det nog sunt att överväga att byta jobb. Jag har varit inne på den banan många gånger. Inte för att vara en "ok feminist", utan en fungerande förälder även om subventionerna från mannen fryser inne.

Däremot kan jag tycka att det är uppfriskande med mammor som faktiskt vill tjäna massor med pengar, tror på sig själva och anser sig ha ett högt värde. Det träffar man verkligen inte varje dag. Faktiskt väldigt sällan.

 

[Ray]

Jag har heller inte uttalat några önskningar om att alla kvinnor ska "göra karriär" eller byta jobb. Däremot vore det ingen nackdel om fler gjorde det. Tyvärr upplever jag att det finns en hos många kvinnor ambivalent hållning till pengar. Nämligen att pengar är bra att ha, men att det är fortfarande lite fult när kvinnor tar för sig. Det är mycket lättare att förhålla sig till att de rullar in från annat håll (från en man). Då kan man leva gott och samtidigt vara en sk god förälder som sätter barnen först. Medan männen givetvis döms efter en helt annan mall.

Angående elitism så talar jag inte alls om några direktörslöner här. Jag talar om att tjäna tillräckligt mycket att man utan större problem klarar av att försörja sig själv och sina barn. En självklarhet för de flesta föräldrar. Och klarar man det inte, är det nog sunt att överväga att byta jobb. Jag har varit inne på den banan många gånger. Inte för att vara en "ok feminist", utan en god, fungerande förälder även om subventionerna från mannen fryser inne.

Däremot kan jag tycka att det är uppfriskande med väninnor som faktiskt vill tjäna massor med pengar, tror på sig själva och anser sig ha ett högt värde. Det träffar man verkligen inte varje dag. Faktiskt väldigt sällan.

Men du verkar så säker på att vi som tjänar mindre inte klarar oss? Fast vi berättar att jo det gör vi.
Och det är fler än jag som råkar ha lägre lön men ändå inte tar större ansvar för hem och barn.

 

[Hiddeous]

Men du verkar så säker på att vi som tjänar mindre inte klarar oss?

Nej, jag är inte säker. Men jag skulle inte våga byta med dig, om jag säger så.

 

[Amha]

Jag har heller inte uttalat några önskningar om att alla kvinnor ska "göra karriär" eller byta jobb. Däremot vore det ingen nackdel om fler gjorde det. Tyvärr upplever jag att det finns en hos många kvinnor ambivalent hållning till pengar. Nämligen att pengar är bra att ha, men att det är fortfarande lite fult när kvinnor tar för sig. Det är mycket lättare att förhålla sig till att de rullar in från annat håll (från en man). Då kan man leva gott och samtidigt vara en sk god förälder som sätter barnen först. Medan männen givetvis döms efter en helt annan mall.

Angående elitism så talar jag inte alls om några direktörslöner här. Jag talar om att tjäna tillräckligt mycket att man utan större problem klarar av att försörja sig själv och sina barn. En självklarhet för de flesta föräldrar. Och klarar man det inte, är det nog sunt att överväga att byta jobb. Jag har varit inne på den banan många gånger. Inte för att vara en "ok feminist", utan en fungerande förälder även om subventionerna från mannen fryser inne.

Däremot kan jag tycka att det är uppfriskande med mammor som faktiskt vill tjäna massor med pengar, tror på sig själva och anser sig ha ett högt värde. Det träffar man verkligen inte varje dag. Faktiskt väldigt sällan.

Men beroende på vilken typ av bostad, vilken del av landet (världen?) man befinner sig i osv är ju den siffran väldigt olika. Vilken standard ska man behöva hålla tycker du? Villa? Bostadsrätt? Stadsnära? Lantligt? Eller räcker det med tak över huvudet?

Nu vill jag inte påstå att jag har mitt drömjobb och innan jag träffade min partner har jag alltid sagt att jag minsann ska dra in mest pengar i familjen men nu är det inte så för jag vet inte ens vad jag vill jobba med och var därför valt att stanna i en fast tjänst så jag har en trygghet under tiden jag bestämmer. Lönen påverkar mycket vad jag tänker att jag kan vilja jobba med, tyvärr. Jag gillar inte det tänket men jag har sedan jag blivit sambo med en som tjänar ganska mycket mer börjat känna att det är ganska bekvämt med mer pengar även om jag är ganska övertygad om att jag skulle klara mig bra utan honom i en bostad anpassad för en lön och som inte har samma yta att hålla ordning på. I dagsläget skulle "mer pengar" innebära att dra in mer till totala kassan men självklart blir det ju trevligt att ha mer i egna kassan vid en separation.

 

[Hiddeous]

Men beroende på vilken typ av bostad, vilken del av landet (världen?) man befinner sig i osv är ju den siffran väldigt olika. Vilken standard ska man behöva hålla tycker du? Villa? Bostadsrätt? Stadsnära? Lantligt? Eller räcker det med tak över huvudet?

Nej, det är ju omöjligt att säga någon siffra. Men om man håller sig till sverige, som ändå är ett relativt jämställt land, är de allra flesta kvinnorna underbetala om man jämför med män. Och eftersom kvinnorna dessutom ofta blir de som tar hand om barnen vid en separation blir den verkliga inkomsten ofta ännu mindre (barnen kostar en hel del och jag hade aldrig klarat av att jobba full tid som ensamstående mor, vilket drastiskt hade reducerat min ändock hyfsade inkomst till en rätt blygsam summa). Summa sumarum är att ensamstående mammor får det rejält tufft.

Jag saxar lite fakta kring ensamstående mammor (källa DN 2013):

"I dag lever nästan en tredjedel av Sveriges ensamstående mammor i relativ fattigdom. Det betyder en disponibel inkomst på under 60 procent av medianinkomsten, knappt 14 000 kronor per månad. För tio år sedan var andelen relativt fattiga mammor bara drygt tio procent. Det blir alltså svårare för varje år som går att vara ensamstående mamma.

Låg ekonomisk standard påverkar både föräldrar och barn, hela livet. Det är tufft att inte veta hur man ska ha råd med nästa hyra, eller om barnen kan följa med på nästa klassresa. Att ständigt behöva välja, och att ständigt tvingas välja bort.

I en undersökningen utförd av SCB svarade över hälften av alla ensamstående mammorna att de någon gång det senaste året hade haft svårt att klara sina löpande utgifter, och att de inte skulle klara en oförutsedd utgift på 8 000 kronor.

Två tredjedelar av alla ensamstående mammor bor i hyresrätt, mot en tredjedel av befolkningen i stort. Nästan hälften är trångbodda. Ensamstående mammor lider oftare än andra av fysisk och psykisk ohälsa, ofta kopplad till oro runt boendet."

 

[Badger]

Javisst, jämställdhet är svårt också i det privata eftersom samhället i stort inte är jämställt. Men det är väl inget skäl för dig att separera? För mig är den tolkningen riktigt underlig.

Jag sa att jag inte tänkte göra det. Det var däremot några här i tråden som kritiserade ojämna löneförhållanden märkligt envist och kändes det som antydde att det var ett dåligt sätt att leva.

Själv ville jag då tycka att det finns såklart nackdelar med att en undersköterska gifter sig med en läkare istället för med en annan undersköterska. Men en av nackdelarna är ju att hon vänjer sig vid en nivå "above her station". Det blir lite argumentationen -hon förtjänar inte läkaren för hon vänjer sig vid att leva på hans nivå och vågar inte skilja sig. De vore bättre om hon var gift med en undersköterska och bodde i en liten lägenhet och läkaren var gift med en annan läkare och delade ett stort hus. Då kan båda skilja sig i lugn och ro. Men så kan vi inte riktigt ha det, det är lite 1800-tal över tänket i sin förlängning.

Även om jag håller med om att man blir lite fast i ett sådant förhållande och att den med mer pengar borde kompensera. (Själva har vi ganska näraliggande löner, men två tvåor kostar ju fortfarande mer än en trea även för oss. Så även för de båda läkarna, det är ju inte 100% att de var och en för sig ha råd med det stora huset.)

Så jag tycker kort sagt egentligen att man gärna kan dela på allt jobb och organisation. Men åsikter som att bara samkönade eller likalönade eller äktenskap i samma samhällsklass kan fungera till bådas gagn känns lite väl extremt. Vi har ju kämpat oss från de tankarna under 1900-talet, måste vi tillbaka till 1800-talet? Då "klasserna" inte ska blandas och en kvinna med önskemål om jämställdhet måste leva med en kvinna. (Jadå Boston marriage, många kvinnor insåg att de inte kunde leva med män under 1800-talet och samtidigt ha kontroll över sina tillgångar https://sv.wikipedia.org/wiki/Bostonäktenskap).

Med bostonäktenskap menades en långvarig monogam relation mellan kvinnor. De kvinnor man syftade på var oftast ekonomiskt oberoende, banbrytande inom sina yrken, kvinnosakskvinnor, engagerade inom kulturområdet och verkade för sociala förändringar. Deras värde- och intressegemenskap var en stark bas för deras kärleksrelationer, eller "romantiska vänskap" som det ibland kallades. Om dessa kärleksrelationer var av sexuell art vet vi inte.

 

[Badger]

Klasskampen och feminismen finns ju för att ändra samhället. Inte för att konservera och backa.

 

[Amha]

Jag sa att jag inte tänkte göra det. Det var däremot några här i tråden som kritiserade ojämna löneförhållanden märkligt envist och kändes det som antydde att det var ett dåligt sätt att leva.

Själv ville jag då tycka att det finns såklart nackdelar med att en undersköterska gifter sig med en läkare istället för med en annan undersköterska. Men en av nackdelarna är ju att hon vänjer sig vid en nivå "above her station". Det blir lite argumentationen -hon förtjänar inte läkaren för hon vänjer sig vid att leva på hans nivå och vågar inte skilja sig. De vore bättre om hon var gift med en undersköterska och bodde i en liten lägenhet och läkaren var gift med en annan läkare och delade ett stort hus. Då kan båda skilja sig i lugn och ro. Men så kan vi inte riktigt ha det, det är lite 1800-tal över tänket i sin förlängning.

Även om jag håller med om att man blir lite fast i ett sådant förhållande och att den med mer pengar borde kompensera. (Själva har vi ganska näraliggande löner, men två tvåor kostar ju fortfarande mer än en trea även för oss. Så även för de båda läkarna, det är ju inte 100% att de var och en för sig ha råd med det stora huset.)

Så jag tycker kort sagt egentligen att man gärna kan dela på allt jobb och organisation. Men åsikter som att bara samkönade eller likalönade eller äktenskap i samma samhällsklass kan fungera till bådas gagn känns lite väl extremt. Vi har ju kämpat oss från de tankarna under 1900-talet, måste vi tillbaka till 1800-talet? Då "klasserna" inte ska blandas och en kvinna med önskemål om jämställdhet måste leva med en kvinna. (Jadå Boston marriage, många kvinnor insåg att de inte kunde leva med män under 1800-talet och samtidigt ha kontroll över sina tillgångar https://sv.wikipedia.org/wiki/Bostonäktenskap).

Haha, jösses, det du först beskriver påminde mig om kastsystemet på något vis. Vi kanske borde hitta ett annat begrepp som beskriver det där.

Min reflektion är väl mest att man alltid ska vara medveten. Sen kommer det väl ofta situationer som är bättre och sämre. Höga räntor på bolån, arv att ta ut, eller som i mitt fall en partner som tjänar mer. Man får helt enkelt tänka till hur man ska agera för att inte sitta i skiten om man vill separera.

 

[Badger]

Som jag skrev, så tycker jag att kvinnor överlag tänka mer själviskt när det gäller ekonomi och vara mer inriktade på att öka sina inkomster på bekostnad av att ta hand om hus och hem. Låt den som tjänar mest vara hemma längst och ta flest vabbdagar om det går. Avsätt tid för den som har lägst lön att gå fortbildningar, testa nya jobb, eller till och med byta bransch om det så behövs. De kvinnor jag har omkring mig som tjänar bra har inte lagt sin fritid på heminredning och städning, utan i stället lagt extratimmar på att bättra på sin CV, med gott resultat.

Det låter som en väldigt bra lösning faktiskt. Genomtänkt och smart. Jag håller med om att det till och med är ännu bättre än att båda tar lika av vab dagar och utbildning. Att den som tjänar mest får ge den andre ett litet hopp framåt. Sämst är såklart när den som tjänar minst får dra tyngst lass och därmed tjäna mindre.

 

[Badger]

Haha, jösses, det du först beskriver påminde mig om kastsystemet på något vis. Vi kanske borde hitta ett annat begrepp som beskriver det där.

Min reflektion är väl mest att man alltid ska vara medveten. Sen kommer det väl ofta situationer som är bättre och sämre. Höga räntor på bolån, arv att ta ut, eller som i mitt fall en partner som tjänar mer. Man får helt enkelt tänka till hur man ska agera för att inte sitta i skiten om man vill separera.

Jo det var just det det vissa skrev här i tråden gav mig vibbar om kastsystem och lika barn... osv och det kändes inte så bra. Så jag ville spetsa till det lite.

Kort sagt göra det bästa av sin situation och som Hiddeous förslag som faktiskt var riktigt bra som lösning på problemet. Snarare än att tänka på lön innan man gifter sig så man inte hamnar i en fälla. (sedan tycker jag såklart att man kan kika lite på mannen innan man gifter sig och gissa om han verkar bra med barn tex. Men man kan ju gissa fel.) Prata räcker inte alltid mormors jämställdhetssnack med morfar innan de gifte sig räckte bara till att han släpade dammsugaren ibland och gjorde kaffet på söndagarna.

 

[Badger]

Nej, det är ju omöjligt att säga någon siffra. Men om man håller sig till sverige, som ändå är ett relativt jämställt land, är de allra flesta kvinnorna underbetala om man jämför med män. Och eftersom kvinnorna dessutom ofta blir de som tar hand om barnen vid en separation blir den verkliga inkomsten ofta ännu mindre (barnen kostar en hel del och jag hade aldrig klarat av att jobba full tid som ensamstående mor, vilket drastiskt hade reducerat min ändock hyfsade inkomst till en rätt blygsam summa). Summa sumarum är att ensamstående mammor får det rejält tufft.

Jag saxar lite fakta kring ensamstående mammor (källa DN 2013):

"I dag lever nästan en tredjedel av Sveriges ensamstående mammor i relativ fattigdom. Det betyder en disponibel inkomst på under 60 procent av medianinkomsten, knappt 14 000 kronor per månad. För tio år sedan var andelen relativt fattiga mammor bara drygt tio procent. Det blir alltså svårare för varje år som går att vara ensamstående mamma.

Låg ekonomisk standard påverkar både föräldrar och barn, hela livet. Det är tufft att inte veta hur man ska ha råd med nästa hyra, eller om barnen kan följa med på nästa klassresa. Att ständigt behöva välja, och att ständigt tvingas välja bort.

I en undersökningen utförd av SCB svarade över hälften av alla ensamstående mammorna att de någon gång det senaste året hade haft svårt att klara sina löpande utgifter, och att de inte skulle klara en oförutsedd utgift på 8 000 kronor.

Två tredjedelar av alla ensamstående mammor bor i hyresrätt, mot en tredjedel av befolkningen i stort. Nästan hälften är trångbodda. Ensamstående mammor lider oftare än andra av fysisk och psykisk ohälsa, ofta kopplad till oro runt boendet."

Jämställdhet i de här sammanhangen borde betyda att pappan faktiskt ser till att hans barn inte har det så svårt utan tar ansvar, tar varannan vecka, ger pengar utöver underhåll osv. Att en far i villa med två bilar skäms som en hund om hans barn blir psykiskt märkt av fattigdom. Istället för som på 70-80-talen då han skaffade ny fru och nya barn istället för de gamla och lade alla pengarna på dem.

 

[Ray]

Jämställdhet i de här sammanhangen borde betyda att pappan faktiskt ser till att hans barn inte har det så svårt utan tar ansvar, tar varannan vecka, ger pengar utöver underhåll osv. Att en far i villa med två bilar skäms som en hund om hans barn blir psykiskt märkt av fattigdom. Istället för som på 70-80-talen då han skaffade ny fru och nya barn istället för de gamla och lade alla pengarna på dem.

Nu har jag ju förstått att jag lever i en skyddad värld av medelsvenssons och bra pappor...
Men de jag känner som separerat har alla gemensam vårdnad. Vissa har haft vårdnadstvist för att båda vill ha barnen. Så i min lilla samhällsklass är det inte vanligt alls att mammorna har barnen mer- vilket förhoppningsvis tyder på att det svänger åt ett positivt håll med hela samhället.