Barn och jämställdhet

Varför tycker du att vi har väldigt olika förutsättningar att skapa band till våra barn? Han har precis likadana band till barnen, lika djupa och starka och tar precis lika stort ansvar.
Precis lika stort ansvar, verkligen? Barnen är 3 och 5 år? Du var hemma de första 4 åren, medan han jobbade och byggde ut ett hus? Det är ju inte ens tidsmässigt möjligt att ni skapar samma band till barnen på det viset.

Som sagt, om ni är nöjda, så fine, men jämställda? Varför påstår du det?
 
Alltså, om du hade svarat ungefär "Min man och jag är inte direkt jämställda, men vi lyckas ganska bra med att ordna våra liv så att båda är nöjda." så hade jag inte sagt ett ord om det.

Det underliga för mig är att du beskriver något så uppenbart ojämställt och genusnormativt och sen ändå kallar det jämställt.
Men jag förstår inte varför du tycker att det är ojämställt? :) Förutom att jag får 1,5 dag mer hemma vardagar. Jag är ju en del i stallet helger, så den tiden som jag "får" på vardagarna får han ju delvis när han hämtar på em och de stunder jag är iväg hos hästen. Jag undrar på riktigt varför du tycker att min man och jag har väldigt skilda förutsättningar att skapa ett band med våra barn? Förklara gärna det, jag hittar inget om det lägre bak i tråden. :)

Jämställdhet handlar väl inte om förutsättningar på arbetsmarknaden? Min man är yrkesutbildad, det är inte jag. Jag kommer aldrig att vilja göra det han gör och han kommer inte vilja göra det jag gör. Är det något att sträva efter menar du?

Som NE beskriver det: "Jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet." Jag menar väl på att det inte ens är könsbetonat, eftersom att en familj tex inte behöver bestå av en man och en kvinna, utan lika gärna kan vara två kvinnor.

För min del handlar jämställdhet om att man bär lika mycket, har lika mycket, ger och tar och har samma möjligheter och förutsättningar i tex en relation - eller på arbetet, etc.
 
Men jag förstår inte varför du tycker att det är ojämställt? :) Förutom att jag får 1,5 dag mer hemma vardagar. Jag är ju en del i stallet helger, så den tiden som jag "får" på vardagarna får han ju delvis när han hämtar på em och de stunder jag är iväg hos hästen. Jag undrar på riktigt varför du tycker att min man och jag har väldigt skilda förutsättningar att skapa ett band med våra barn? Förklara gärna det, jag hittar inget om det lägre bak i tråden. :)

Jämställdhet handlar väl inte om förutsättningar på arbetsmarknaden? Min man är yrkesutbildad, det är inte jag. Jag kommer aldrig att vilja göra det han gör och han kommer inte vilja göra det jag gör. Är det något att sträva efter menar du?

Som NE beskriver det: "Jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet." Jag menar väl på att det inte ens är könsbetonat, eftersom att en familj tex inte behöver bestå av en man och en kvinna, utan lika gärna kan vara två kvinnor.

För min del handlar jämställdhet om att man bär lika mycket, har lika mycket, ger och tar och har samma möjligheter och förutsättningar i tex en relation - eller på arbetet, etc.
Allt det där är diskuterat i tråden.
 
Under byggets tyngsta del hade vi ett barn, hon var 6 mån-1 år under den mest intensiva perioden. Då var han mindre med henne dagtid än mig. Jag var ju heltid föräldraledig och helammade. Under byggets gång var min man också föräldraledig i omgångar - i som lägst 5 månader i sträck. Andra gånger bara 1-2 månader i sträck. Detta gav honom mer tid med barnet än han haft om han inte varit hemma för husbygget. Då hade han varit borta hela dagarna medan jag var hemma, nu var han istället hemma med oss och arbetade i omgångar i det huset där jag och dottern också var. Så vi delade måltider och samtalade och deltog så gott det gick. :) Han var den som var bäst på att natta barnen när dom var små, så det brukade han göra. Barnen sov mellan oss i sängen så även om det var jag som ammade hade de honom nära hela nätterna.
 
Vi hjälps åt med vårt gemensamma liv och gör lika mycket arbete. :) Vi hjälps åt med allt tills allt är klart, vad det än avser.

Om min mans arbete tillåtit hade vi båda önskat att han också kunde vara hemma mer med barnen. Men tyvärr kan man inte arbeta deltid i hans yrke, utan han måste vara på plats 5 dgr/veckan. Däremot slutar han tidigt på fredagar, så han får en halvdag hemma med barnen åtminstånde. Målet är inte att jobba så lite som möjligt, utan att barnen ska få vara hemma så mkt som möjligt. Så vilken förälder som är hemma är inte viktigt i det avseendet, men visst vill vi båda att han också ska ha den förmånen.

Men det är inte vad man menar med jämställt. Om hon är hemma och sköter barn och allt hushållsarbete, medan han ligger borta på jobb och försörjer familjen, så kan man säga att de hjälps åt med sitt gemensamma liv och gör lika mycket arbete, men jämställt? Nä, det är det knappast.
 
Men det är inte vad man menar med jämställt. Om hon är hemma och sköter barn och allt hushållsarbete, medan han ligger borta på jobb och försörjer familjen, så kan man säga att de hjälps åt med sitt gemensamma liv och gör lika mycket arbete, men jämställt? Nä, det är det knappast.
Han är borta 1,5 dag mer än mig på arbete. Och han är hemma tidigare än mig de dagar jag jobbar. Så skillnaden är mindre ändå.
 
Han är borta 1,5 dag mer än mig på arbete. Och han är hemma tidigare än mig de dagar jag jobbar. Så skillnaden är mindre ändå.

För mig beskriver du den klassiska kvinnofällan aka normträsket. Du tar hand om barn och hem, han jobbar och bygger om. Jag skulle stå ut en kvart ungefär. Att vara hemma och bygga är för mig lång ifrån samma sak som att vara hemma och ta ansvar för barnen. Lite som kollegan som var "föräldraledig" när frun hade semester. Han byggde också om hemma och tyckte han var jämställd. Trots att hon fortfarande hade huvudansvaret för barnen. Jag tucker vi har vunnit så fantastiskt mycket på att vi båda har haft mycket egentid med BARNET. Hon har i mina ögon två primärföräldrar.
 
Okej, jag svarar trots att allt jag nu skriver redan finns i tråden, skrivet av mig eller av någon annan:

Men jag förstår inte varför du tycker att det är ojämställt? :) Förutom att jag får 1,5 dag mer hemma vardagar. Jag är ju en del i stallet helger, så den tiden som jag "får" på vardagarna får han ju delvis när han hämtar på em och de stunder jag är iväg hos hästen. Jag undrar på riktigt varför du tycker att min man och jag har väldigt skilda förutsättningar att skapa ett band med våra barn? Förklara gärna det, jag hittar inget om det lägre bak i tråden. :)

Det här är förklarat redan. 1,5 dagar av 7 är ganska mycket. Fyra år som hemmamamma är ganska mycket. Att bygga hus och passa barn är inte sysslor som med framgång låter sig kombineras.

Jämställdhet handlar väl inte om förutsättningar på arbetsmarknaden? Min man är yrkesutbildad, det är inte jag. Jag kommer aldrig att vilja göra det han gör och han kommer inte vilja göra det jag gör. Är det något att sträva efter menar du?

Jo, jämställdhet handlar i hög grad om lika förutsättningar på arbetsmarknaden. Män och kvinnor i Sverige har i hög grad olika arbeten i olika branscher med olika status, olika lön etc etc. Småbarnsmammor arbetar minst av alla vuxna i Sverige, medan småbarnspappor arbetar mest, alltså i förvärvslivet. Det måste du ha hört talas om?

Ja, jag menar att en bra position på arbetsmarknaden är något att sträva efter. Att du inte vill det är din sak, men eftersom din man tycks göra det i högre grad, är ni därvidlag inte jämställda. Han tjänar väl mer än du också, som en följd av detta?

Som NE beskriver det: "Jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet." Jag menar väl på att det inte ens är könsbetonat, eftersom att en familj tex inte behöver bestå av en man och en kvinna, utan lika gärna kan vara två kvinnor.

Nu är ju inte jämställdhet enbart ett begrepp som handlar om familjer, jämställdhet handlar just om skilda villkor för män och kvinnor i samhället, precis som du citerar ur NE och sedan invänder mot. Talar man om andra mönster av olika villkor, tex mellan samhällsklasserna, talar man snarare om jämlikhet. Jag har förklarat det här minst en gång tidigare i tråden.

För min del handlar jämställdhet om att man bär lika mycket, har lika mycket, ger och tar och har samma möjligheter och förutsättningar i tex en relation - eller på arbetet, etc.

Nu är det ju inte upp till var och en av oss att bestämma vad ord betyder - om vi alla kör varsin egen betydelse av alla ord blir ju språket oanvändbart. Men hursomhelst råder ju inte det där mellan dig och din man, ni gör ju helt olika på punkt efter punkt.

Nu har jag orkat svara på dina frågor, kan inte du svara på min: Varför kallar du din relation för jämställd när den uppenbarligen inte är det?
 
Jag har funderat mycket på vissa inlägg i tråden, och efter att ha fått veta en sak i veckan så är min enda inställning till jämställdhet egentligen att vi båda kan leva bra på respektive inkomst även om vi går isär. Hur många kan det i tråden? Läser att flera lever som hemmamammor eller gått ner i arbetstid då det passar bäst att mannen arbetar. Men även att många kvinnor tvingas ändra livet radialt som singel eftersom den mesta inkomsten stod mannen för.

För mig är det viktigt att vi kan leva samma liv även om vi går isär. Men visst med tummen mitt i handen så skulle jag behöva flytta från det hus vi hyr idag. Inte för ekonomiska skäl utan för att kravet för att få hyra huset är att vi gör allt praktiskt själva , men att hyresvärden står för kostnader som rör den yttre fasaden. Jag skulle väl kunna lära mig, men har ingen som kan lära mig om hur man sköter ett hus eftersom alla jag känner är vana lägenhetsmänniskor som ringer på vaktmästaren. Han skulle förmodligen bo kvar.

Jag blir skrämd över att läsa att så många kvinnor "backar" för mannens behov, både att de tar mer ansvar i hemmet och minskar sin arbetstid medan mannen kör på som vanligt. Personligen hade jag lämnat en sån man, och definitivt aldrig ens skaffat barn med en sån man. Och jodå, min sambo kan ibland vara mycket "macho" och göra mig tokig med sina åsikter som skulle få de flesta människor att rasa av ilska. Men när det gäller vårt gemensamma liv så är det just ett gemensamt liv där vi hjälps åt. Inklusive föräldraledigheten då vi istället gör det möjligt att jag studerar utan CSN då han inte vill vara föräldraledig så mycket. Då vi planerar att leva ihop länge så är det vår gemensamma ekonomi som det påverkas av beslutet. Men visst om vi går isär så är det jag som tjänat på att inte utöka mitt lån, även om jag tappat pengar på andra plan.

Men visst helt jämställda är vi inte eftersom han är otroligt praktisk och kan fixa i princip allt medan jag är totala motsatsen. Jag är den ekonomiska av oss och kan leva på minimal kassa om det behövs medan han anser att pengar ska spenderas eftersom man ska leva i nuet. Men i det stora hela anser jag oss vara jämställda, även om vi får komplettera varandras svaga punkter.
 
Men visst helt jämställda är vi inte eftersom han är otroligt praktisk och kan fixa i princip allt medan jag är totala motsatsen.

Men är det egentligen ett krav att båda parter ska ha exakt samma kompetenser för att man ska anses vara jämställda?

Jag tänker mer att jämställdheten i det avseendet beror på om man gör sig beroende av den andra eller inte. Du säger att du du har tummen mitt i handen och hade behövt flytta från huset om ni gick isär. Det ser jag inte som ojämställdhet. Hade du sagt "Nej, vi kan inte separera för då måste jag ju flytta ifrån huset" hade det varit en annan sak. Att två personer besitter mer kompetens än en och därmed får fler möjligheter är ju inte så konstigt, knäckfrågan är väl om man sätter sig i beroendeställning i förhållande till den andra.

Det finns en del saker jag inte kan eller rent av inte vill göra och de sakerna fanns i samma utsträckning när jag var singel. Skillnaden är bara att om det är en kompetens min karl besitter så är det ju enkelt att be honom, annars hade jag bett någon annan eller kastat pengar på problemet, så som jag gjorde när jag var singel. Dock vet jag ju, eftersom jag bodde själv i så många år, att jag klarar mig fint utan partner, jag är inte beroende av någon annan varken praktiskt eller ekonomiskt.
 
Det som ställer till det i diskussionen är väl att så många verkar uppfatta jämställdhet som en upplevelse. De upplever/tycker/känner sig jämställda. När jämställdhet egentligen är något som skulle kunna fastställas objektivt utifrån ett antal kriterier.

Jag är för lat för att dra upp några sådana kriterier men man får en bra hint av hur regeringen definierar sin jämställdhetspolitik.

Målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.

Utifrån detta arbetar regeringen efter fyra delmål:

  • En jämn fördelning av makt och inflytande. Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva medborgare och att forma villkoren för beslutsfattandet.
  • Ekonomisk jämställdhet. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut.
  • Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjligheter att ge och få omsorg på lika villkor.
  • Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.
 
Jag har funderat mycket på vissa inlägg i tråden, och efter att ha fått veta en sak i veckan så är min enda inställning till jämställdhet egentligen att vi båda kan leva bra på respektive inkomst även om vi går isär. Hur många kan det i tråden? Läser att flera lever som hemmamammor eller gått ner i arbetstid då det passar bäst att mannen arbetar. Men även att många kvinnor tvingas ändra livet radialt som singel eftersom den mesta inkomsten stod mannen för.

För mig är det viktigt att vi kan leva samma liv även om vi går isär. Men visst med tummen mitt i handen så skulle jag behöva flytta från det hus vi hyr idag. Inte för ekonomiska skäl utan för att kravet för att få hyra huset är att vi gör allt praktiskt själva , men att hyresvärden står för kostnader som rör den yttre fasaden. Jag skulle väl kunna lära mig, men har ingen som kan lära mig om hur man sköter ett hus eftersom alla jag känner är vana lägenhetsmänniskor som ringer på vaktmästaren. Han skulle förmodligen bo kvar.

Jag blir skrämd över att läsa att så många kvinnor "backar" för mannens behov, både att de tar mer ansvar i hemmet och minskar sin arbetstid medan mannen kör på som vanligt. Personligen hade jag lämnat en sån man, och definitivt aldrig ens skaffat barn med en sån man. Och jodå, min sambo kan ibland vara mycket "macho" och göra mig tokig med sina åsikter som skulle få de flesta människor att rasa av ilska. Men när det gäller vårt gemensamma liv så är det just ett gemensamt liv där vi hjälps åt. Inklusive föräldraledigheten då vi istället gör det möjligt att jag studerar utan CSN då han inte vill vara föräldraledig så mycket. Då vi planerar att leva ihop länge så är det vår gemensamma ekonomi som det påverkas av beslutet. Men visst om vi går isär så är det jag som tjänat på att inte utöka mitt lån, även om jag tappat pengar på andra plan.

Men visst helt jämställda är vi inte eftersom han är otroligt praktisk och kan fixa i princip allt medan jag är totala motsatsen. Jag är den ekonomiska av oss och kan leva på minimal kassa om det behövs medan han anser att pengar ska spenderas eftersom man ska leva i nuet. Men i det stora hela anser jag oss vara jämställda, även om vi får komplettera varandras svaga punkter.
Går man isär förändras livet enormt när man har hunnit skaffa ett liv tillsammans och dessutom med barn. Det spelar ingen större roll om man har pengar eller inte, tycker jag.

Jag skulle kunna leva bra på bara min inkomst, enligt mig och att två personer har bättre ekonomi än en är ju mer regel än undantag, om nu inte en är sjukskriven eller liknande och inte kan stå för "sin" del. Antingen har man råd med dyrare boende eller mer sparande, beroende på hur man väljer att lägga pengarna. Det är ju inget konstigt.
 
Jag har funderat mycket på vissa inlägg i tråden, och efter att ha fått veta en sak i veckan så är min enda inställning till jämställdhet egentligen att vi båda kan leva bra på respektive inkomst även om vi går isär. Hur många kan det i tråden? Läser att flera lever som hemmamammor eller gått ner i arbetstid då det passar bäst att mannen arbetar. Men även att många kvinnor tvingas ändra livet radialt som singel eftersom den mesta inkomsten stod mannen för.

För mig är det viktigt att vi kan leva samma liv även om vi går isär. Men visst med tummen mitt i handen så skulle jag behöva flytta från det hus vi hyr idag. Inte för ekonomiska skäl utan för att kravet för att få hyra huset är att vi gör allt praktiskt själva , men att hyresvärden står för kostnader som rör den yttre fasaden. Jag skulle väl kunna lära mig, men har ingen som kan lära mig om hur man sköter ett hus eftersom alla jag känner är vana lägenhetsmänniskor som ringer på vaktmästaren. Han skulle förmodligen bo kvar.

Jag blir skrämd över att läsa att så många kvinnor "backar" för mannens behov, både att de tar mer ansvar i hemmet och minskar sin arbetstid medan mannen kör på som vanligt. Personligen hade jag lämnat en sån man, och definitivt aldrig ens skaffat barn med en sån man. Och jodå, min sambo kan ibland vara mycket "macho" och göra mig tokig med sina åsikter som skulle få de flesta människor att rasa av ilska. Men när det gäller vårt gemensamma liv så är det just ett gemensamt liv där vi hjälps åt. Inklusive föräldraledigheten då vi istället gör det möjligt att jag studerar utan CSN då han inte vill vara föräldraledig så mycket. Då vi planerar att leva ihop länge så är det vår gemensamma ekonomi som det påverkas av beslutet. Men visst om vi går isär så är det jag som tjänat på att inte utöka mitt lån, även om jag tappat pengar på andra plan.

Men visst helt jämställda är vi inte eftersom han är otroligt praktisk och kan fixa i princip allt medan jag är totala motsatsen. Jag är den ekonomiska av oss och kan leva på minimal kassa om det behövs medan han anser att pengar ska spenderas eftersom man ska leva i nuet. Men i det stora hela anser jag oss vara jämställda, även om vi får komplettera varandras svaga punkter.
Nu hänger jag inte med.,

Han vill inte vara föräldraledig så mycket?

Samtidigt blir du skrämd av att kvinnorna backar för mannens behov?
 
Går man isär förändras livet enormt när man har hunnit skaffa ett liv tillsammans och dessutom med barn. Det spelar ingen större roll om man har pengar eller inte, tycker jag.

Jag skulle kunna leva bra på bara min inkomst, enligt mig och att två personer har bättre ekonomi än en är ju mer regel än undantag, om nu inte en är sjukskriven eller liknande och inte kan stå för "sin" del. Antingen har man råd med dyrare boende eller mer sparande, beroende på hur man väljer att lägga pengarna. Det är ju inget konstigt.

För mig är det viktigt, och då jag var ensamstående med barn i flera år innan jag träffade min sambo så vet jag att så himla mycket påverkas jag inte ifall vi går isär. Men det är vad som är viktigt för mig , hur andra gör är deras liv :)
 
Nu hänger jag inte med.,

Han vill inte vara föräldraledig så mycket?

Samtidigt blir du skrämd av att kvinnorna backar för mannens behov?

Du får gärna formulera på vilket sätt jag skulle backa för min sambons behov för att han inte vill vara föräldraledig så mycket? För som jag skrev , så i vårt fall är det istället möjligt att studera utan CSN. Hade han varit föräldraledig så hade jag studerat på CSN istället för föräldrapenning. Det är nog snarare han som backat för att göra det möjligt.

Att kvinnor backar ofta undan är tydligt exempel i tråden eftersom mannen gör så himla mycket annat medan kvinnan tar hem och barn. Men att enbart hänga upp sig på vem som är mest föräldraledig är inte riktigt att se hela bilden. Ett gemensamt liv är mer än tiden med föräldraledigt.
 
Du får gärna formulera på vilket sätt jag skulle backa för min sambons behov för att han inte vill vara föräldraledig så mycket? För som jag skrev , så i vårt fall är det istället möjligt att studera utan CSN. Hade han varit föräldraledig så hade jag studerat på CSN istället för föräldrapenning. Det är nog snarare han som backat för att göra det möjligt.

Att kvinnor backar ofta undan är tydligt exempel i tråden eftersom mannen gör så himla mycket annat medan kvinnan tar hem och barn. Men att enbart hänga upp sig på vem som är mest föräldraledig är inte riktigt att se hela bilden. Ett gemensamt liv är mer än tiden med föräldraledigt.
Varför vill han inte vara föräldraledig?
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp