*varning för wall of text*
Jag har funderat lite mer på den här tråden. Jag har nog ändå tänkt att jag och karln är rätt jämställda, men det är vi ju egentligen inte.
Vi är båda noga med att kratta manegen för den andre. Vill någon av oss göra något (gå en utbildning, träna, åka på minisemester och hänga med någon kompis, vara själv en dag eller vad som helst) så ser vi till att personen får göra det. Vi tog ett gemensamt beslut att jag skulle fortsätta studera eftersom ett studieuppehåll precis när lillan föddes hade ställt till det rent praktiskt, jag hade absolut noll sug efter att vara föräldraledig och maken var (är) således föräldraledig från födseln. Nu känner jag att jag ändå vill vara föräldraledig
så i januari börjar han jobba igen och jag fortsätter plugga till hösten. Vi kommer med andra ord ha delat rätt jämt på föräldraledigheten till slut och jag vågar påstå att som föräldrar är vi jämställda, vi är två primärföräldrar (jag har sett till att bli det trots att maken har haft henne mer än jag).
Maken har ett stabilt jobb med hygglig inkomst, att han är hemma innebär ett tapp på runt 10' kr per månad. Under större delen av tiden vi bott tillsammans har han tjänat betydligt mer. Han kommer fortsätta att tjäna mer än mig åtminstone i tre-fyra år till, sedan kommer jag troligtvis sakta men säkert dra ifrån. Dock har jag ju studieskulder, vilket han inte har, men jag har också kapital från ett arv, vilket han inte har. Skulle vi skilja oss kan jag köpa ut honom men han kan troligtvis inte köpa ut mig. Ekonomiskt är vi alltså inte jämställda, han tjänar bättre just nu men jag är nog egentligen den ekonomiskt starkare både nu och på längre sikt.
Ser man till hushållet är vi inte jämställda. Maken håller efter och plockar lite om dagarna, han tar i princip alltid hand om köket (och bilen, han använder den 90% av tiden så han får sköta servicen, jag gillar inte ens bilar) medan jag sköter tvätten, men större städningar och allt som rör inredning och pyssel fixar jag jag (inte som i att jag gör allt men jag projektleder). Även i andra sammanhang projektleder jag, t.ex. när det handlar om födelsedagspresenter, inköp till lillan och liknande. Det har dock blivit bättre för jag har sagt att jag inte alltid vill vara projektledare, varpå maken sa att han skulle skärpa sig och inte fråga mig om saker han mycket väl kan fixa själv (det klassiska är att han frågar vad han ska packa i skötväskan när vi ska iväg trots att han varit iväg ensam med lillan hundra gånger). Men, han lade också till att "Då får du ju också se till att inte ta på dig den rollen", för det är oftast jag som helt oombedd tar projektledarrollen. Det har nog aldrig hänt att maken sagt "Men har du inte gjort/fixat X?", så han har inga sådana förväntningar på mig.
Nu är ju ovan bara några exempel och jag vet inte ens om de är särskilt tydliga, men jag tycker det är intressant att fundera i vad ojämställdheten bottnar i (förutom den ekonomiska, den är ju vad den är). Vi bodde båda själv i några år innan vi blev tillsammans och våra respektive liv funkade fint. Jag var nog något mer självständig än maken eftersom jag bodde långt från familjen medan han har sin tio minuter bort, men det är nog ändå marginellt. Vi har båda haft lillan så pass mycket att skulle något hända en av oss skulle den andra ha exakt noll inkörningsperiod för att ta hand om lillan på heltid. Ändå märker jag hur lätt det är att steglöst glida in i typiska könsroller, även om jag tror att vår tvärtom-mot-normen-föräldraledighetsfördelning gjort nytta i det avseendet.
Äh, jag vet inte. Nånstans landar jag i att fundera över hur jag vill att vår dotter ska växa upp, vad hon ska få med sig. Jag och maken är inte perfekta och vi är inte perfekt jämställda, men kan hon få med sig en medvetenhet om hur könsrollerna kan påverka oss och en känsla av att "Självklart kan jag lägga upp mitt liv precis så som jag vill" så har vi inte misslyckats helt, åtminstone.
