Barn och jämställdhet

[nagelbitarn]

Wow!
Vilken jobbig resa.
Får du hjälp med dina känslor tillsammans med något proffs eller känner du att du "klarar" dig utan?

Jag klarar mig bra utan

 

[Petruska]

Ja, det tror jag. Men så vanligt lär det väl inte vara
Vi är väldigt jämlika med barnet, dock är det ofta någon som har honom mest under vissa perioder. Men vi är i en underlig ekonomisk sits som inte kan räknas som jämställd även om det är en lösning vi har valt själva och är nöjda med.

Apropå nöjdhet. Jag tycker att det här är intressant. Varför är det viktigt för dig att berätta att ni är nöjda med er ojämställda ekonomi?

 

[AgentCarter]

Apropå nöjdhet. Jag tycker att det här är intressant. Varför är det viktigt för dig att berätta att ni är nöjda med er ojämställda ekonomi?

För att jag skulle få väldigt mycket skit av andra i denna tråden annars om den är lik trådar som har varit innan.

 

[Petruska]

För att jag skulle få väldigt mycket skit av andra i denna tråden annars om den är lik trådar som har varit innan.

Ojdå. Något sådant har jag inte sett.

Jag tycker snarare att de där påpekandena om nöjdhet och frågorna kring olika inkomster och om det omöjliggör jämställdhet visar just hur oreflekterat man svarar att "jadå, vi är jämställda" och hur obenägen man är att vilja se hur jämställdhet försvåras av både yttre och inre orsaker.

 

[Ray]

Ok - min sambo tjänar mer. Det betyder enligt @Hiddeous att jag är beroende av honom.
Det anser jag vara en snabb tolkning av en annan persons verklighet.
Jag framhåller att sambon tar största ansvaret för familj och hem. Han tar även största ansvaret ekonomiskt. Vi har lika mycket fritidspengar att röra oss med, vi har lika stort bestämmande över ekonomin. Han tar del av sin lön och sparar för min framtid och barnets.
Om vi går skillda vägar har jag ett kapital som jag aldrig kunnat drömma om innan vi flyttade ihop. Min lön är inte så bra men det hade den inte varit oavsett barn. I min branch finns i princip bara minimilön. Hur mycket jag än jobbar blir lönen inte bättre. Ändå prioriteras mitt jobb lika mycket.

Utan sambon hade livet varit annorlunda. Men går vi skillda vägar har jag bättre ekonomi än vad jag själv kunnat uppnå om jag så jobbat dygnet runt.
Åh ja- jag har högskoleutbildning och min sambo har bara gått gymnasiet.

Hur är jag beroende av honom?

 

[voltis]

För mig är det viktigast att vi båda har en "jämnställd" relation till barnet, hon ska få ta del av oss båda lika mycket. Och det tycker jag har fungerat riktigt bra, jag tycker tex. att ensamtid med barnet är lika viktigt för båda och det löser vi lätt genom att jag jobbar varannan helg ( = de två helt ensamma) och har två dagar i veckan med tidig hämtning (= barnet och jag helt ensamma).
Sedan är det viktigt med även helt egentid, och det har vi båda genom våra träningsintressen.

Vi behöver eg inte diskutera övriga "uppgifter" hemma, vi har känt varandra i 17 år och vet vad den andra tycker om att göra, vad som fungerar och hur vi mår. Och det biten har inte ändrats sedan vi fick barn, kanske bara att vi får planera lite mer.

Jag bryr mig tex inte om sambon inte har städat huset grundligt under hans lediga helg när jag jobbat, så länge jag vet att han och barnet haft roligt och umgåtts. Då kan vi hellre städa upp lite tillsammans när hon lagt sig.

Vad gäller lön så har vi i princip lika lön, men vi har gemensam ekonomi och diskuterar om vi ska köpa ngt extra dyrt, men samma sak där vi känner varandra så bra och har så pass gemensamma intressen och viljor så det brukar inte bli några svåra diskutioner.
Vab etc tar den som har lämning den dagen, och det är oftast sambon. Men kan han inte så tar jag mig hem, inte mkt mer med det. Ringer de från skolan så åker den hem och vabbar som just den dagen har lättast att lämna jobbet, oftast sambon.

Vet inte om det är just för att vi varit ett par så länge som det inte blev ngn större skillnad när vi fick barn? Men vi tänker så pass lika, lika intressen och tankar som saker och ting, så det blir inga större diskussioner.

 

[Bexzor]

Vet inte om det är just för att vi varit ett par så länge som det inte blev ngn större skillnad när vi fick barn? Men vi tänker så pass lika, lika intressen och tankar som saker och ting, så det blir inga större diskussioner.

Nja. Skillnaden är väl att ni verkligen lärt känna varandra men jag vet par som känt varandra ungefär lika länge som ni där mamman gör det mesta. I ett fall bytte t om mamman arbete så hon enbart arbetar dagtid på veckodagar då mannen inte ens lagar mat, dvs hennes mamma i sin tur fick ibland komma för att laga mat trots att mannen var hemma.

Jag och min sambo började träffas 2010, nu hade jag iofs med mig ett bonusbarn in i förhållandet så barnansvar var ingen nytt när vi fick vårt gemensamma barn 2013. Men för oss blev det ingen förändring alls. Vi delar lika på allt.

 

[Hiddeous]

Ok - min sambo tjänar mer. Det betyder enligt @Hiddeous att jag är beroende av honom.
Det anser jag vara en snabb tolkning av en annan persons verklighet.

Fast ingenting av det du beskriver här visar på motsatsen. Du skriver att om du separerar nu har du mer pengar än du hade haft annars - är inte det tecken på just ditt beroende av din man? Du jobbar själv i en bransch där du får minimilön - vad hade du gjort utan din mans extra tillskott till månadskassan?

 

[Mabuse]

Ojdå. Något sådant har jag inte sett.

Jag tycker snarare att de där påpekandena om nöjdhet och frågorna kring olika inkomster och om det omöjliggör jämställdhet visar just hur oreflekterat man svarar att "jadå, vi är jämställda" och hur obenägen man är att vilja se hur jämställdhet försvåras av både yttre och inre orsaker.

Det beror ju på vad man menar med jämställd. Min man har mycket högre lön än jag, så självklart är vi ekonomiskt ojämställda eftersom han har mer pengar. Det yttrar sig i att han köper lite dyrare saker till sig än vad jag köper till mig. Jag är också självklart ekonomiskt beroende av honom i den meningen att vi har dyrare utgifter gemensamt än vad jag skulle ha möjlighet till på egen hand. Men jag uppfattar oss nog som jämställda i relationen ändå? När det gäller gemensamma utgifter eller köpbeslut har vi båda lika mycket att säga till om, även om han betalar mer, och vi äger sakerna gemensamt.

 

[Ray]

Fast ingenting av det du beskriver här visar på motsatsen. Du skriver att om du separerar nu har du mer pengar än du hade haft annars - är inte det tecken på just ditt beroende av din man? Du jobbar själv i en bransch där du får minimilön - vad hade du gjort utan din mans extra tillskott till månadskassan?

Levt som innan vi träffades såklart?
Jag prioriterar inte hög lön och det är mitt beslut. Jag levde bra innan vi träffades- skillnaden är att jag sprarar mer nu. Om vi går skillda vägar har jag tjänat på det jämfört med om vi varit jämställda.

Jag anser att jämställdhet är att bådas liv och önskemål prioriteras lika, man hjälps åt, bådas karriär premieras lika mycket, gemensamt ansvar för batn etc
Jag hade alltså för att gynna jämlikhet behövt leta efter någon med min lön? Och om den sen fått löneförhöjning säga tyvärr får du tacka nej för nu blir det orättvist och ojämställt? ?

 

[Amha]

Fast ingenting av det du beskriver här visar på motsatsen. Du skriver att om du separerar nu har du mer pengar än du hade haft annars - är inte det tecken på just ditt beroende av din man? Du jobbar själv i en bransch där du får minimilön - vad hade du gjort utan din mans extra tillskott till månadskassan?

Jag har lite svårt att se varför man automatiskt måste vara beroende av partnern för att det ser ut så.

Vi är ekonomiskt ojämställda. Jag tror att min sambo har drygt 10000 mer än mig i månaden plus att hans jobb delar ut rätt feta bonusar till de som gjort bra ifrån sig. Utslaget på ett år, om man fått en bra bonus, är det ganska mycket extra tusenlappar i månaden. Naturligtvis bor vi dyrare och kanske bättre tack vare att vi har två löner varav den ena ganska bra till och med. Det innebär inte att jag inte klarat mig utan hans lön. Jag har bott själv innan och hade två hästar som kostade pengar varje månad, betydligt mer än barnen kostar i dagsläget. Min sambo och jag har inga pengadiskussioner kopplade till vem som tjänar mest utan vi "leker" upp så mycket pengar vi känner att vi vill och hushållets totala kassa klarar. Båda tänker till vid inköp och pratar om dyrare inköp. Han är positiv till att jag har ett eget sparande om jag känner att jag behöver det och han har inga problem att sponsra det.

Sen är det ju så att om han av någon anledning skulle få en rövig inställning till ekonomin, att han sitter själv och trycker på massa pengar utan att bry sig om vad som ligger i mitt intresse och jag får slita för att betala samma siffror av det gemensamma som han gör och inte kunna ha intressen, hade jag nog inte blivit långvarig. Särskilt inte när vi har barn. Nu har vi lika syn på det. Finns det pengar finns ingen anledning att neka någon ett intresse t.ex. det jämnar ut sig i slutändan tror jag i alla fall i vår relation. Separerar vi kommer båda antagligen skaffa nytt boende efter sina förutsättningar.

 

[Hiddeous]

Levt som innan vi träffades såklart?
Jag prioriterar inte hög lön och det är mitt beslut. Jag levde bra innan vi träffades- skillnaden är att jag sprarar mer nu. Om vi går skillda vägar har jag tjänat på det jämfört med om vi varit jämställda.

Nej, om du hade varit jämställd med din man hade ni båda haft lika bra lön. Då hade du inte behövt lita på att han sparar åt dig för att vara säker på att klara dig och barnen vid en separation. Ditt karriärsval hade inte påverkats av honom. Att dra runt en familj på minimilön låter som en mardröm - jag undrar verkligen hur det hade avlöpt om inte han hade försett er med extra sparbuffert. (även om din lön inte påverkats av barnen så gör utgifterna det!)

 

[Hiddeous]

Jag prioriterar inte hög lön och det är mitt beslut.

Detta, tillsammans med den nöjdhet som många kvinnor i ojämställda förhållanden ger uttryck för, är två mycket starka orsaker till att kvinnor tjänar sämre än män i princip alla yrkesgrupper.

 

[Comatose]

inspirerad av en annan tråd ( som jag blev rätt upprörd av men inte vill trådkapa) är jag nyfiken på hur era förhållanden förändrats sedan ni fick barn? Var ni jämställda innan, delade på alla sysslor och har fortsatt på samma vis? Eller är ni helt plötsligt trippelarbetande, ledsna ensamma mammor med gröt i håret? Blev det som du tänkte dig? Är din partner den ansvarsfulla jämställda kndivid som du trodde? Är du?
Jag upplever att den stora skillnaden för oss är att vi mer aktivt måste prata och diskutera hur vi vill ha det för att det ska funka. Saker som innan löste sig självt måste ventileras mer och det är stundtals svårt att inte ramla ner i normträsket. Jag ångrar att jag var hemma i ett år och att sambon inte var det, han borde haft mer ensamtid, vi hade istället mycket tid tillsammans men jag tog nog ett större ansvar och gav ibland upp mina egna intressen för att han skulle kunna fortsätta utöva sina. Sanslöst korkat. Tack och lov slutade jag med det tämligen kvickt.

Förstå måste jag (hello besserwisser) påpeka att det heter JÄMSTÄLLD, inte jämnställd. Tror att flera i tråden missuppfattat.

Men för att svara på trådstarten så - ja, det blev annorlunda än jag trott. Jag trodde att jag var hyfsat förberedd, hade läst mycket om att barn förändrar könsrollerna och pratade mycket med min partner om det. Han tänkte väl att han skulle ta mina varningar med en nypa salt tror jag, för det känns inte som att han förstått förrän nu.

Graviditeten var första gången jag och min kille blev ojämställda. Jag hade ont, kräktes i nio månader, klarade inte av att göra saker. Rollerna blev att det är jag som är svag och "synd om" och han var den starka som skulle hjälpa och trösta. Inte så mycket att göra åt där och då, för jag mådde så crappy, men det har varit svårt att ställa tillrätta efteråt också.

Jag har haft en del problem efter förlossningen, bl a ledvärk som inte ger med sig och som orsakar trötthet och allmän deppighet. Han får fortfarande vara den starka, vilket såklart är jättejobbigt för honom. Men också jobbigt för mig, eftersom jag är van att klara mig själv och just nu känner mig lite som en black om foten.

Annars så skulle jag nog vara en sådan som påstår att man blir en bättre pappa av att vara hemma med sitt barn (inget konstigt med det egentligen, allt man tränar på blir man ju bättre på). Vår föräldraledighet ser hittills ut så här:

Mån 0-2: jag hemma.
Mån 2-4: hemma tillsammans (semester).
Mån 4-6: kille hemma.
Mån 6-7: jag hemma.
Mån 7-15: jag hemma mest, men arbetar 25%.
Mån 15-21: kille hemma.

Att min kille var hemma så tidigt med bebisen var både skitjobbigt och bra. Skitjobbigt för att jag tyckte att det var jobbigt att lämna bebisen och för att han inte tog flaska. De fick alltså komma förbi mig och amma varje lunch och om jag jobbade över även på eftermiddagen. Bra för att pappan och bebisen fick en helt annan kontakt. Och hans "förlamning" släppte. Han står inte längre och väntar på att jag ska leta upp den bästa mössan, eller säga vad bebben ska ha på sig - han GÖR SJÄLV. Värt massor.

Dessutom började han älska bebisen. Innan har han berättat att han tyckte om honom, men inte riktigt, riktigt kunde ta honom till sig. Idag är han lika kär i bebisen som jag är. Och att kunna dela den känslan med honom gör de där jobbiga veckorna när jag var tvungen att gå ifrån bebisen fast jag bara ville vara med honom, värda sitt pris.

Vad gäller städning etc så är jag mycket sämre på det. Just nu är han ute med bebbo så att jag kan storstäda i lugn och ro. Men jag skriver det här inlägget istället.

Jag skulle sammanfatta - jämställdhet is a bitch (skulle jag bara tänka på mig själv skulle jag gärna ge all ledighet till mig själv, han är ju så jävla söt ungen) men det är värt ansträngningen.

 

[Hiddeous]

Jag har lite svårt att se varför man automatiskt måste vara beroende av partnern för att det ser ut så.

risken att man blir det ökar ju betydligt när inkomstskillnaderna är så stora. Det är också anledningen till att många ensamstående kvinnor med barn lever under existensminimum och räknas som fattiga i samhället.

 

[Petruska]

Det beror ju på vad man menar med jämställd. Min man har mycket högre lön än jag, så självklart är vi ekonomiskt ojämställda eftersom han har mer pengar. Det yttrar sig i att han köper lite dyrare saker till sig än vad jag köper till mig. Jag är också självklart ekonomiskt beroende av honom i den meningen att vi har dyrare utgifter gemensamt än vad jag skulle ha möjlighet till på egen hand. Men jag uppfattar oss nog som jämställda i relationen ändå? När det gäller gemensamma utgifter eller köpbeslut har vi båda lika mycket att säga till om, även om han betalar mer, och vi äger sakerna gemensamt.

Min man tjänar mindre än jag, vilket jag ser som en självklar maktobalans som snarare behöver hanteras än förnekas.

 

[Mabuse]

Min man tjänar mindre än jag, vilket jag ser som en självklar maktobalans som snarare behöver hanteras än förnekas.

Varför är det en självklar maktobalans? Självklar resursobalans, ja, men varför maktobalans? Resurser och makt är inte samma sak - resurser kan ge makt, men det är ingen naturlag.

 

[Petruska]

@Mabuse Hur rättvist och fint man än delar så kan ju den mer välavlönade ändra villkoren som eller om hen vill.

Olika ekonomiska förutsättningar är väl i sammhället i stort en av de tydligaste maktobalanserna. Det är en underlig tanke att det inte gäller för relationerna mellan könen.

 

[Thomasine]

Jag har följt tråden i tysthet men inte skrivit något eftersom jag inte trodde jag kunde bidra med något fruktbart i debatten. Jag har inga egna barn av medicinska orsaker men jag fick tre bonusbarn på köpet så att säga. Med dagens jämställdhetsstandard skulle man nog säga att jag gick, med öppna ögon, in i det som skulle kunna blivit historiens mest ojämställa förhållande.

Jag flyttade till ett annat land, slutade mitt jobb och blev hemmafru på heltid i ett drygt år och blev på ett sätt helt beroende av hans ekonomiska support. Han fortsatte i sitt oerhört välbetalda högstatusjobb som innebar långa perioder borta och krävde en del sömn och vila när han kom hem igen. Jag tog på mig ansvaret för att dagen skulle fungera och det gjorde den.

Varför upplevde jag mig inte som ojämställd? Det berodde säkert på flera omständigheter men en av de viktigaste var att vi diskuterade ingående på förhand hur vi ville ha det. Jag var i avslutningsfasen av min jur kand som jag hållit på med vid sidan av mitt arbete som flygvärdinna. Jag hade ärvda pengar i bakgrunden som jag kunde bidra med om det blev nödvändigt. Hans inställning var att han tog på sig hela det ekonomiska ansvaret medan jag avslutade min uppsats, tog hand om barnen och hushållet och att vi tog nya beslut om framtiden när jag var klar. När jag ser i backspegelen var det ett klokt beslut.

Det gav mig tid att lära känna barnen som skulle leva med oss i en ny familj. Deras mamma hade avlidit i cancer. Jag kunde ta min examen i lugn och ro och pga av hans kloka investeringsråd blev min ekonomiska situation ännu bättre. Han sa från början att jag absolut inte skulle tulla på kapitalet för att känna att jag bidrog till vårt gemensamma liv. Det är inte bara ekonomiskt bidrag som räknas.

Ja, han tjänade hela tiden mer än mig men skillnaden blev avsevärt mindre när jag hade hittat min plats på karriärstigen. Vi delade vardagen efter principen var och en gör det den är bäst på och det båda är dåliga på eller båda tycker är tråkigt delar vi på.

Jag tror inte att millimeterrättvisa är svaret på att uppnå jämställdhet i ett förhållande, jag tror inställningen är viktigare.

 

[Mabuse]

@Mabuse Hur rättvist och fint man än delar så kan ju den mer välavlönade ändra villkoren som eller om hen vill.

Olika ekonomiska förutsättningar är väl i sammhället i stort en av de tydligaste maktobalanserna. Det är en underlig tanke att det inte gäller för relationerna mellan könen.

På samhällsnivå, självklart. Mellan individer, nej. Jag har t ex vänner som har mer eller mindre pengar än jag. Det innebär inte att jag har makt över dem, eller att de har makt över mig. Pengar ger inte nödvändigtvis makt i privata relationer. Partnerrelationer innehåller mer än pengar, så båda parter har ju makt att ändra villkoren på olika sätt, det är inte unikt för just pengarna.

Jag håller med om att pengar kan ge makt att diktera villkor, men inte att det självklart ger det.