Barn och jämställdhet

[Snurrfian]

Fast att veta vilken storlek barnen har är liksom grunden för att kunna köpa kläder överhuvudtaget. Dessutom att man vet storleken visar att man är ganska så insatt trots allt. Är man helt oinsatt i klädbehovet så har man knappast koll på barnens aktuella storlekar.

Självklart är själva kalasaktiviteten inte bara att åka på kalaset utan allt praktiska runt om.

Jo jag vet att många har sina barns personnr i telefonen men jag är lite nojig med det i fall jag skulle tappa mobilen. Man vet ju aldrig. Men jag har funderat på någon form av enkelt kodsystem.

Men poängen är att min man kan alla barnens siffror och inte jag. Oftast är det tvärtom. I alla fall i min bekantskapskrets.

Nej jag tycker att det är så viktigt att veta aktuell storlek, det går att måtta ut väl på plats i affären och prova, det som är jobbigt är att just den där biten att hålla kolla på barnens aktuella garderob och vad som behövs kompletteras nu och längre fram.
Hur går det till att få kalasindelningen jämt fördelad? Har ni koll åt olika barn eller har ni båda full koll på alla barnen? Jag är genuint nyfiken för jag vet inte hur man ska lösa det helt enkelt.

När det gäller personnummer så förstår jag inte riktigt oron att lämna ut dem eller råka tappa bort telefonen med personnummer? I dagens samhälle så är inte personnummer så särskilt hemliga, de går att hitta på nätet om man börjar leta. Det är väl i princip bara om man har dold identitet som det kan bli ett problem. Vi har en sån person i en av föreningarna jag är aktiv i och det har varit mycket strul för att det ska fungera.

 

[Tora]

Nej jag tycker att det är så viktigt att veta aktuell storlek, det går att måtta ut väl på plats i affären och prova, det som är jobbigt är att just den där biten att hålla kolla på barnens aktuella garderob och vad som behövs kompletteras nu och längre fram.
Hur går det till att få kalasindelningen jämt fördelad? Har ni koll åt olika barn eller har ni båda full koll på alla barnen? Jag är genuint nyfiken för jag vet inte hur man ska lösa det helt enkelt.

När det gäller personnummer så förstår jag inte riktigt oron att lämna ut dem eller råka tappa bort telefonen med personnummer? I dagens samhälle så är inte personnummer så särskilt hemliga, de går att hitta på nätet om man börjar leta. Det är väl i princip bara om man har dold identitet som det kan bli ett problem. Vi har en sån person i en av föreningarna jag är aktiv i och det har varit mycket strul för att det ska fungera.

Och jag tycker det är allt att veta aktuell storlek. Då är det lätt att bara sticka in i affären på lunchrasten och köpa det som behövs.

Att hålla koll på vad som behövs är ju det enkla. Vad som behövs vet man ju. Det tidskrävande är att införskaffa kläderna.

Tja kan inte direkt påstå att min man verkar ha något komplicerat system. Någon av barnen får en inbjudan och så skriver han upp det i almanackan som sitter på kylskåpet. Vi brukar ha en lite "Vad tror du om en sådan som present till henne/honom" avstämning innan han köper presenten och sedan brukar min man köra respektive barn till respektive kalas (det är han som är ledig på lör och sön). Ser faktiskt inte att det skulle vara så krångligt.

Så jag är huvudansvarig för kläderna och min man på kalasen/aktiviteter på skola/mm.

Men eftersom båda är insatta så kan båda ta över för den andre om det av någon anledning behövs.

Skall jag vara ärlig har jag aldrig upplevt att det skulle vara något större problem att hålla reda på kläder/kalas/aktiviteter eller liknande. Ibland tror jag att folk krånglar till det helt i onödan.

Och jag tycker inte jag behöver servera barnens personnr på ett silverfat. Jag lämnar bara ut personr när jag absolut måste.

(Och anledningen till att jag har huvudansvaret för kläderna är för att jag tycker det är kul att handla kläder till dom. För mig är det ingen belastning utan något jag gärna gör)

 

[rutans]

Ursäkta?
Jämställdhet är väldig mycket mer än bara föräldradagar. Det handlar framförallt om vilja och engagemang!
Jag har tagit ut säkert 90-95% av föräldradagarna till våra fyra barn. Jag har varit hemmamamma på heltid i 10 år (av flera orsaker). Och trots det vågar jag säga att vi är ett av de mer jämställda par man kan hitta. Jag är bättre än maken på matlagning, så jag lagar mest mat (om det ska bli annat än makaroner och köttbullar eller falukorv...), men han sköter å andra sidan merparten av städningen i vårt hem. Och tvättar gör den som ser att det är fullt i tvättkorgen.
När jag var hemma, så lämnade jag över barnen till pappa när han kom hem på kvällarna. Han ville umgås med barnen, barnen ville umgås med pappa och jag ville ha några timmar till att fixa med hästarna (mocka, fodra, kanske rida osv) utan att ha barn med mig. Alla vann på det upplägget. Några av mina lediga år jobbade jag extra med hemförsäljning, vilket också gav maken tid med barnen.

Maken brukar ta med sig barnen på bilsemester (med tält osv) på somrarna när jag sommarjobbar. Flera av mina vänner har sett på detta med stor förvåning och varit typ imponerade, för deras män skulle aaaaldrig reda ut det. Men min man har liksom aldrig haft några betänkligheter vad gäller detta. Han är en fullvärdig förälder och tar ansvar som en fullvärdig förälder. Och, som sagt, gör minst sin andel (halva) av hushållsarbetet.

Sen är det givetvis så att vi har en viss uppdelning av vem som oftast gör vissa saker, men det har mer med intresse att göra. Och lite med min försämrade fysik (reumatiker). Vissa saker är kanske lite "traditionella könsrollsgrejer", men faktum är att vi i mångt och mycket är ganska motvalls där också. Jag har verkligen inga problem med att göra mer handfasta tekniska grejer, även om jag kanske gärna slipper numera. Men behövs det så går jag ut och byter däck på bilarna eller lagar en söndersparkad boxvägg. Och mitt stående sommarjobb är som lastbilschaufför.

Men hur blir det med din pension, har ni delat upp det så att han även lägger undan del av lönen till dig? Som även kompenserar tjänstepensionen?

 

[rutans]

Min man jobbar på ett extremt mansdominerat företag. Skulle gissa på 2000 anställda, 95 % män (de kvinnor som finns jobbar nästan uteslutande på HR, ekonomi osv.) och i princip alla har universitetsutbildning. Vanligaste reaktionen på att han ska vara hemma i 10 månader med vår son är avundsjuka! Och så menar jag positiv avundsjuka typ "åh vad härligt synd att den tiden är över". Företaget har också ett generöst system med utbetalning av extra föräldrapenning osv.

Så det finns ljusglimtar! Men de verkar vara alldeles för få..

Samma här. Mansdominerad branch (skogen) och här är pappaledighet 6-10 mån vanligt förekommande även bland högre chefer. Tack vare att det börjar blivit norm inom bolaget så märker en när någon berättar att de ska bli förälder är inte frågan om -OM. Utan när och hur länge! Två med samma befattning som mig går nästa år(vi är fyra inom geografin) i år har den tredje varit pappaledig och nyss kommit tillbaka. Roligaste är en äldre herre som fått en sladdis med en ny partner, han var aldrig hemma med sina vuxna barn. Nu tog han 6 månader och ångrar att det inte skedde med de andra när det begav sig. Har fått en helt annan relation till detta barn.

De detta som mycket positivt!

 

[Snurrfian]

Och jag tycker det är allt att veta aktuell storlek. Då är det lätt att bara sticka in i affären på lunchrasten och köpa det som behövs.

Att hålla koll på vad som behövs är ju det enkla. Vad som behövs vet man ju. Det tidskrävande är att införskaffa kläderna.

Tja kan inte direkt påstå att min man verkar ha något komplicerat system. Någon av barnen får en inbjudan och så skriver han upp det i almanackan som sitter på kylskåpet. Vi brukar ha en lite "Vad tror du om en sådan som present till henne/honom" avstämning innan han köper presenten och sedan brukar min man köra respektive barn till respektive kalas (det är han som är ledig på lör och sön). Ser faktiskt inte att det skulle vara så krångligt.

Så jag är huvudansvarig för kläderna och min man på kalasen/aktiviteter på skola/mm.

Men eftersom båda är insatta så kan båda ta över för den andre om det av någon anledning behövs.

Skall jag vara ärlig har jag aldrig upplevt att det skulle vara något större problem att hålla reda på kläder/kalas/aktiviteter eller liknande. Ibland tror jag att folk krånglar till det helt i onödan.

Och jag tycker inte jag behöver servera barnens personnr på ett silverfat. Jag lämnar bara ut personr när jag absolut måste.

(Och anledningen till att jag har huvudansvaret för kläderna är för att jag tycker det är kul att handla kläder till dom. För mig är det ingen belastning utan något jag gärna gör)

Vi har nog lite för mycket på gång hela tiden för att allt ska flyta på smidigt... Barnen har sina sporter som de tävlar i båda, den enda sporten kan jag styra till viss del när de ska tävla, den andra är bara att rätta in sig. Utöver det så är det även kioskschema på den ena sporten som man måste ha koll på, kalasinbjudningarna brukar komma samma vecka som kalaset är så då måste jag börja sortera in den och se om den får plats, där utöver försöker vi båda att hitta tid att utöva våran gemensamma hobby ihop med hunden och andra och försöka passa in även det i tidsschemat brukar bli svårt... En normal helg för oss innebär att någon av oss har någon slags aktivitet hela helgen, och det är jag som har allas tidsschema i huvudet eftersom någon måste ha koll att vi kommer i tid från den ena aktiviteten till nästa och kanske även hinna hem och byta familjemedlemmar.

Vi ser uppenbart olika på klädköp, men å andra sidan så finns inte möjligheten att springa in och handla på lunchen för mig, och inget av mina barn skulle gå med på det alternativet. Nu har den stora fått nästan allt ansvar själv men då kommer andra problem, att försöka få hen att förstå att köpa vettiga kläder, och att ibland måste man kosta på sig dyrare kläder även om man hellre kanske vill gå på bio...
Den yngre förmågan får man istället hålla koll på att hen inte traskar runt i för små kläder eftersom hen inte tycker att kläder spelar så stor roll, bara de täcker någorlunda...

 

[Tora]

Vi har nog lite för mycket på gång hela tiden för att allt ska flyta på smidigt... Barnen har sina sporter som de tävlar i båda, den enda sporten kan jag styra till viss del när de ska tävla, den andra är bara att rätta in sig. Utöver det så är det även kioskschema på den ena sporten som man måste ha koll på, kalasinbjudningarna brukar komma samma vecka som kalaset är så då måste jag börja sortera in den och se om den får plats, där utöver försöker vi båda att hitta tid att utöva våran gemensamma hobby ihop med hunden och andra och försöka passa in även det i tidsschemat brukar bli svårt... En normal helg för oss innebär att någon av oss har någon slags aktivitet hela helgen, och det är jag som har allas tidsschema i huvudet eftersom någon måste ha koll att vi kommer i tid från den ena aktiviteten till nästa och kanske även hinna hem och byta familjemedlemmar.

Vi ser uppenbart olika på klädköp, men å andra sidan så finns inte möjligheten att springa in och handla på lunchen för mig, och inget av mina barn skulle gå med på det alternativet. Nu har den stora fått nästan allt ansvar själv men då kommer andra problem, att försöka få hen att förstå att köpa vettiga kläder, och att ibland måste man kosta på sig dyrare kläder även om man hellre kanske vill gå på bio...
Den yngre förmågan får man istället hålla koll på att hen inte traskar runt i för små kläder eftersom hen inte tycker att kläder spelar så stor roll, bara de täcker någorlunda...

Kan inte direkt påstå att våra veckor ser så väldigt olika ut. De två yngsta har ju dock än så länge ingen direkt hobby dom utövar på regelbunden basis. Då är det snarare lekträffar som gäller men de styr man ju lite mer över.

Den äldste är gärna med och väljer kläder men han tycker att det räcker att peka på en datorskärm. De andra bryr sig inte så mycket än även om den näst äldste (tyvärr ) börjar bli lite mer kräsen. Fasar för den dagen jag måste släpa med alla fyra till affären för att alla vill prova kläder

Vad som gör det hela lite jobbigt ibland är att min man jobbar sent och jag jobbar tidigt så vi är sällan hemma samtidigt utan oftast är man själv med fyra barn. Min man jobbar dessutom mån-fre och jag jobbar skift, dvs en hel del helger. Så det är mycket man får rodda själv.

Men kanske är det just det att man ofta är ensam förälder som gör att båda är lika insatta även om man fått olika ansvarsområden. Är man själv mer eller mindre hela tiden så har man inget val, då måste man veta.

Nu har min man tillfälligt ett större ansvar för barnen då han bara jobbar 50% och för att sponsra hans lyxliv så försöker jag jobba extra en del

För oss är almanackan i köket ovärderlig. Där skriver man upp exakt allt och då är det inga problem för oss att hålla reda på saker och ting.

 

[Hiddeous]

Men hur blir det med din pension, har ni delat upp det så att han även lägger undan del av lönen till dig? Som även kompenserar tjänstepensionen?

jag har läst den här tråden with some fascination. Många anser sig vara 100 procent jämställda trots objektivt sett mycket ojämställda villkor - med typisk svenssonuppdelning mellan föräldrarna. Jag får inte ihop det.

Min man gör allt det där som Ameos man gör, men inte fan är vi jämställda för det! Nu i november är det kalas för 5-åringen. Vem roddar det? Jo, jag. Barnen behöver vinterkläder - vem fixar det? jo, jag. vem betalar räkningarna? Jag. Vem designar nya badrummet och kollar in kakel? Jag. Förstås. Samt ser till att diskmaskinen blir lagad, fönstren tvättade, ogräset bortrensat, osv osv... Det är de små detaljerna som avgör, menar jag. De där 20-minutersinsatserna som staplas på varandra och blir till timmar, dagar och år.

Kanske borde jag bara lägga armarna i kors och skita i allt det där. Men barnen behöver kläder, sonen blir ledsen om han inte får något kalas. Så jag biter ihop och fixar och delegerar det som jag tror att min man klarar av utan att glömma bort väsentligheter. Han är jättebra på det han är bra på, men har en fenomenal förmåga att stänga av inför smutsiga fönster, tv-bänkar och dammråttor under sofforna.

 

[Ray]

jag har läst den här tråden with some fascination. Många anser sig vara 100 procent jämställda trots objektivt sett mycket ojämställda villkor - med typisk svenssonuppdelning mellan föräldrarna. Jag får inte ihop det.

Min man gör allt det där som Ameos man gör, men inte fan är vi jämställda för det! Nu i november är det kalas för 5-åringen. Vem roddar det? Jo, jag. Barnen behöver vinterkläder - vem fixar det? jo, jag. vem betalar räkningarna? Jag. Vem designar nya badrummet och kollar in kakel? Jag. Förstås. Samt ser till att diskmaskinen blir lagad, fönstren tvättade, ogräset bortrensat, osv osv... Det är de små detaljerna som avgör, menar jag. De där 20-minutersinsatserna som staplas på varandra och blir till timmar, dagar och år.

Kanske borde jag bara lägga armarna i kors och skita i allt det där. Men barnen behöver kläder, sonen blir ledsen om han inte får något kalas. Så jag biter ihop och fixar och delegerar det som jag tror att min man klarar av utan att glömma bort väsentligheter. Han är jättebra på det han är bra på, men har en fenomenal förmåga att stänga av inför smutsiga fönster, tv-bänkar och dammråttor under sofforna.

Min sambo fixar allt som behöver lagas och allt som inte behöver lagas. Köper paket till kalas, köper rediga skor, betalar räkningar, håller koll på födelsedagar för familjen, storhandlar och lägger en del tid på att tala om att jag missar fläckar när jag dammsuger eller viker tvätten slarvigt. Vi vabbar lika mycket. Han tjänar dubbelt så mycket men jobbar lite mindre.

Vi är alltså ojämställda? Eller?
Han gör allt det för att han är rädd att jag ska glömma väsentligheter- jag är som din man alltså...

 

[Hiddeous]

Min sambo fixar allt som behöver lagas och allt som inte behöver lagas. Köper paket till kalas, köper rediga skor, betalar räkningar, håller koll på födelsedagar för familjen, storhandlar och lägger en del tid på att tala om att jag missar fläckar när jag dammsuger eller viker tvätten slarvigt. Vi vabbar lika mycket. Han tjänar dubbelt så mycket men jobbar lite mindre.

Vi är alltså ojämställda? Eller?
Han gör allt det för att han är rädd att jag ska glömma väsentligheter- jag är som din man alltså...

Jag brukar tänka så här: om ni skulle separera, vem skulle då få det bäst, sett till pengar och tid och arbete? Där har du nog svaret.

 

[Ray]

Jag brukar tänka så här: om ni skulle separera, vem skulle då få det bäst, sett till pengar och tid och arbete? Där har du nog svaret.

det har ju inget att göra med vem som styr upp familjen och det är vad jag kommenterade. Vi är ojämställda i hemmajobbet- jag har alltid tänkt tvärtom att vi är jämställda. Men eftersom han tar största ansvaret är vi inte jämställda- han är som en svensk dubbelarbetande mamma...

 

[Petruska]

jag har läst den här tråden with some fascination. Många anser sig vara 100 procent jämställda trots objektivt sett mycket ojämställda villkor - med typisk svenssonuppdelning mellan föräldrarna. Jag får inte ihop det.

Min man gör allt det där som Ameos man gör, men inte fan är vi jämställda för det! Nu i november är det kalas för 5-åringen. Vem roddar det? Jo, jag. Barnen behöver vinterkläder - vem fixar det? jo, jag. vem betalar räkningarna? Jag. Vem designar nya badrummet och kollar in kakel? Jag. Förstås. Samt ser till att diskmaskinen blir lagad, fönstren tvättade, ogräset bortrensat, osv osv... Det är de små detaljerna som avgör, menar jag. De där 20-minutersinsatserna som staplas på varandra och blir till timmar, dagar och år.

Kanske borde jag bara lägga armarna i kors och skita i allt det där. Men barnen behöver kläder, sonen blir ledsen om han inte får något kalas. Så jag biter ihop och fixar och delegerar det som jag tror att min man klarar av utan att glömma bort väsentligheter. Han är jättebra på det han är bra på, men har en fenomenal förmåga att stänga av inför smutsiga fönster, tv-bänkar och dammråttor under sofforna.

Av tråden att döma kan uppenbarligen jämställdhet se ut lite hur som helst. (Till exempel som ojämställdhet.) Jag får uppfattningen att man vill se sig som jämställd men man vill inte utmana det bekväma och vardagligt bekanta.

 

[Trani]

Jag får uppfattningen att man vill se sig som jämställd men man vill inte utmana det bekväma och vardagligt bekanta.

Kvinnor i särkönade relationer är fantastiskt duktiga på att beskriva sin partner och sin relation som jämställd.

 

[Hiddeous]

det har ju inget att göra med vem som styr upp familjen och det är vad jag kommenterade. Vi är ojämställda i hemmajobbet- jag har alltid tänkt tvärtom att vi är jämställda. Men eftersom han tar största ansvaret är vi inte jämställda- han är som en svensk dubbelarbetande mamma...

Ja, ni är kanske ojämställda när det gäller just hushållsarbetet till hans nackdel - det är ju svårt för mig eller någon annan att avgöra. Men det är ju däremot lätt att se att du sitter i ett slags beroendeställning gentemot din man, eftersom han har en så pass mycket bättre lön än du. Och det är för mig en betydligt allvarligare obalans, sett ur ett jämställdhetsperspektiv. ( i många andra heterorelationer finns obalansen både i ekonomisk självständighet och i arbete i hemmet, eftersom det ofta hänger ihop.)

 

[Hiddeous]

Kvinnor i särkönade relationer är fantastiskt duktiga på att beskriva sin partner och sin relation som jämställd.

Av tråden att döma kan uppenbarligen jämställdhet se ut lite hur som helst. (Till exempel som ojämställdhet.) Jag får uppfattningen att man vill se sig som jämställd men man vill inte utmana det bekväma och vardagligt bekanta.

Ja, jag håller verkligen med.

 

[Trani]

jag har läst den här tråden with some fascination. Många anser sig vara 100 procent jämställda trots objektivt sett mycket ojämställda villkor - med typisk svenssonuppdelning mellan föräldrarna. Jag får inte ihop det.

Nej tråden är inte särskilt bra reklam för jämställt föräldraskap.

Kanske borde jag bara lägga armarna i kors och skita i allt det där. Men barnen behöver kläder, sonen blir ledsen om han inte får något kalas.

Därför är jag av övertygelsen att det som kvinna är väldigt smart att låta bli att skaffa barn (tillsammans med en man).

 

[stjarnhimmel]

När jag läser tråden undrar jag vad jämställdhet är?
För folk definierar uppenbarligen det väldigt olika, Vissa i tråden skriver att de är jämställda när de lever på ett sätt som jag skulle tycka är otjämställt.

Så vad innebär det egentligen att leva jämställt? Hur ser en jämställd relation ut? Av tråden att döma tror jag det är olika svar på sådana frågor..,

 

[Hyacinth]

När jag läser tråden undrar jag vad jämställdhet är?
För folk definierar uppenbarligen det väldigt olika, Vissa i tråden skriver att de är jämställda när de lever på ett sätt som jag skulle tycka är otjämställt.

Så vad innebär det egentligen att leva jämställt? Hur ser en jämställd relation ut? Av tråden att döma tror jag det är olika svar på sådana frågor..,

Jag skulle säga att det är när båda parter tar/får lika mycket plats och utrymme i relationen och har samma ekonomiska, sociala och kulturella kompetens och kapital. Rätt svårt att uppnå, men skillnaden för mig ligger i om man strävar efter att uppnå något eller om man anser sig vara jämställd för att man Har rösträtt.

 

[AgentCarter]

Jag skulle säga att det är när båda parter tar/får lika mycket plats och utrymme i relationen och har samma ekonomiska, sociala och kulturella kompetens och kapital. Rätt svårt att uppnå, men skillnaden för mig ligger i om man strävar efter att uppnå något eller om man anser sig vara jämställd för att man Har rösträtt.

Kulturella kompetens?

Eftersom denna tråden ligger på förälder så skulle jag se frågan som riktad mot endast hur det ser ut i förhållande till barnen.

 

[stjarnhimmel]

Jag skulle säga att det är när båda parter tar/får lika mycket plats och utrymme i relationen och har samma ekonomiska, sociala och kulturella kompetens och kapital. Rätt svårt att uppnå, men skillnaden för mig ligger i om man strävar efter att uppnå något eller om man anser sig vara jämställd för att man Har rösträtt.

Vad innebär det mer konkret i vardagen när det handlar om en relation eller föräldraskap? Tex sociala
Och kulturella kapital och kompetens

 

[aprilmaj]

och har samma ekonomiska, sociala och kulturella kompetens och kapital.

Flera andra har också frågat om detta och jag undrar också. Sedan undrar jag om du menar att man ska ha samma kompetens/kapital? Lika barn leka bäst?