Barn och jämställdhet

[nagelbitarn]

Jag är ju en av de i vintertråden som haft det katastrofalt på jämställdhetsfronten när vi blev föräldrar.
Allt havererade och där satt jag med en nyfödd och hade totala ansvaret för hushåll, hund och bebis. Trots att jag dessutom var så handikappad att jag inte kunde vända mig i sängen själv, för att inte tala om att resa mig, bära, gå ut med hunden.
Min sambo flydde in i en traditionell "mansroll" och lade all sin energi på att jobba, ordna upp ekonomin, leta hus..och jag var förtvivlad och hade ena foten utanför dörren.

För mig är jämställdhet inte antal gånger han tömmer diskmaskinen utan en ömsesidig respekt och ansvarskänsla för vår familj, varandra och även samhället i stort. Det är enligt mig svårt att uppnå ett jämställt förhållande med någon som ständigt cementerar könsroller.
I den här tråden finns de jäkligt mycket cement,framförallt i form av beröm ( liknöjdhet ?) över att mannen "klarar" av det som kvinnan traditionellt gjort & vice versa.

Min sambo betedde sig som en chauvinistisk skitstövel när vi blev föräldrar, jag kände mig ekonomiskt utsatt, maktlös och förbannad.

Jag försökte få honom att förstå, hjälpa honom i sin nya papparoll,sköta allt han bara släppte....
Insåg att jag hellre är ensam än lever ojämlikt.

Gjorde det klart för honom och ja, han är ju kompetent på så många andra områden att han faktiskt borde klara av det här med. Att bli en bra pappa och jämställd man är INTE mitt jobb.
Jag tänker inte sopa framför en vuxen man, han väljer själv hur han vill leva.

Jag kan arbeta mig igenom en kort period som denna, gå i terapi och kämpa ett tag men inte leva ojämställt.

 

[Imogen]

Men det är ju däremot lätt att se att du sitter i ett slags beroendeställning gentemot din man, eftersom han har en så pass mycket bättre lön än du. Och det är för mig en betydligt allvarligare obalans, sett ur ett jämställdhetsperspektiv.

Tänker du att det här är ett problem som borde åtgärdas?

Hur ska man göra det på individnivå? Ska man bara inleda ett förhållande om man har lika inkomst och förmögenhet? Blir ju ganska märkligt. Eller som jag och min man som har nästan lika lön och "förmögenhet" sen innan. Om exempelvis jag skulle bli befordrad och få avsevärt högre lön. Skulle jag då tacka nej för att undvika att min man hamnar i en beroendeställning. Blir ju ännu märkligare.

Personligen tycker jag att det är jätteviktigt att reflektera över jämställdhetshetsfrågor och vara medveten om hur ens relation ser ut. Men det innebär inte att exakt jämställdhet på alla plan och ur alla perspektiv är något som måste eftersträvas. Så länge båda parter är nöjda med sin tillvaro

 

[Tora]

Men kan man bli helt jämställd? 100% jämställd kan man ju bara bli om man tänker helt lika, prioriterar helt lika och är helt lika. Jag ser det som en omöjlighet då de individuella olikheterna gör att man aldrig kommer vara två exakt likadana personer.

Kan ju säga att de homosexuella par jag känner som har barn är inte heller 100% jämlika. Vissa utav dom är mer jämlika än andra men de personliga egenskaperna lyser ändå igenom.

Någon tog upp städning tex. Jag är pedantisk. Avskyr grus under fötterna inomhus. För min man är det inte så noggrant. Vi har då kommit överens om en gemensam minsta nivå som hålls. Vill jag ha något mer än den, ja då får jag göra det själv helt enkelt. Eller skall jag tvinga min man att ändra och foga sig efter min nivå? Är det min nivå som är den rätta? Däremot så tar vi lika stort ansvar för den nivå vi kommit överens om är godtagbar för oss båda.

När det gäller tvätta så har min man huvudansvaret där för tvättandet passar bäst med hans jobbtider. Men utöver det så tvättas det när någon av korgarna är fulla. Och det är jämt fördelat. Två vuxna intelligenta (nåja ) människor ser när tvättkorgen är full och använder inte undanflykten "Men tvättkorgen var inte full. Det hade säkert gått att knö i en tröja till".

Jag gillar att stryka min man avskyr det. Skall jag då strunta i att stryka trots att jag gillar det eller skall jag tvinga min man att göra det för att jag gillar att stryka?

Jag tycker att jag och min man är helt okej jämställda. Vi har satt en grundnivå som funkar för oss båda och den nivån gör vi lika mycket för att hålla.

Men våra olika personligheter och preferenser lyser givetvis igenom. Och vissa saker lägger vi mer tid på än vad den andre gör men det är inte för att den andre inte gör "sin del" utan det är för att man vill göra lite mer.

Tex sa min man till mig idag "När jag sorterade tvätten idag så såg jag att det var hål på två av Lucas byxor så jag slängde dom. Vill du att jag hämtar upp några nya när jag är på Kungsmässan, eller vill du göra det själv?"

Detta frågar han mig för att han vet att jag gillar att handla kläder till barnen inte för att han inte vill göra det eller inte kan.

 

[Hyacinth]

Kulturella kompetens?

Eftersom denna tråden ligger på förälder så skulle jag se frågan som riktad mot endast hur det ser ut i förhållande till barnen.

Ah, så man kan leva i ett förhållande som är delvis jämställt? För mig genomsyrar det hela förhållandet, inte endast i förhållandet till barnen/-t

 

[Hyacinth]

Tänker du att det här är ett problem som borde åtgärdas?

Hur ska man göra det på individnivå? Ska man bara inleda ett förhållande om man har lika inkomst och förmögenhet? Blir ju ganska märkligt. Eller som jag och min man som har nästan lika lön och "förmögenhet" sen innan. Om exempelvis jag skulle bli befordrad och få avsevärt högre lön. Skulle jag då tacka nej för att undvika att min man hamnar i en beroendeställning. Blir ju ännu märkligare.

Personligen tycker jag att det är jätteviktigt att reflektera över jämställdhetshetsfrågor och vara medveten om hur ens relation ser ut. Men det innebär inte att exakt jämställdhet på alla plan och ur alla perspektiv är något som måste eftersträvas. Så länge båda parter är nöjda med sin tillvaro

Nej, inte tacka nej men utjämna skillnaden så ni har samma möjligheter och levnadsstandard om det är det ni vill ha. Annars sitter den med bäst ekonomi med trumf på hand i bestämmandefrågan kring hur kapitalet ska spenderas.

 

[Tora]

Jag är ju en av de i vintertråden som haft det katastrofalt på jämställdhetsfronten när vi blev föräldrar.
Allt havererade och där satt jag med en nyfödd och hade totala ansvaret för hushåll, hund och bebis. Trots att jag dessutom var så handikappad att jag inte kunde vända mig i sängen själv, för att inte tala om att resa mig, bära, gå ut med hunden.
Min sambo flydde in i en traditionell "mansroll" och lade all sin energi på att jobba, ordna upp ekonomin, leta hus..och jag var förtvivlad och hade ena foten utanför dörren.

För mig är jämställdhet inte antal gånger han tömmer diskmaskinen utan en ömsesidig respekt och ansvarskänsla för vår familj, varandra och även samhället i stort. Det är enligt mig svårt att uppnå ett jämställt förhållande med någon som ständigt cementerar könsroller.
I den här tråden finns de jäkligt mycket cement,framförallt i form av beröm ( liknöjdhet ?) över att mannen "klarar" av det som kvinnan traditionellt gjort & vice versa.

Min sambo betedde sig som en chauvinistisk skitstövel när vi blev föräldrar, jag kände mig ekonomiskt utsatt, maktlös och förbannad.

Jag försökte få honom att förstå, hjälpa honom i sin nya papparoll,sköta allt han bara släppte....
Insåg att jag hellre är ensam än lever ojämlikt.

Gjorde det klart för honom och ja, han är ju kompetent på så många andra områden att han faktiskt borde klara av det här med. Att bli en bra pappa och jämställd man är INTE mitt jobb.
Jag tänker inte sopa framför en vuxen man, han väljer själv hur han vill leva.

Jag kan arbeta mig igenom en kort period som denna, gå i terapi och kämpa ett tag men inte leva ojämställt.

Jag tror att du gjorde något mycket viktigt och starkt (men ibland ack så svårt). Du satte ner foten och sa "Så här vill jag inte ha det. Det är inte okej att du gör på detta viset. Jag kan stötta dig men själva jobbet får du göra själv".

 

[Hyacinth]

Vad innebär det mer konkret i vardagen när det handlar om en relation eller föräldraskap? Tex sociala
Och kulturella kapital och kompetens

Jag är övertygad om att man i mångt och mycket tjänar på att ha samma socioekonomiska bakgrund. Jag vill inte leva med en partner som aldrig har läst en bok frivilligt (har testat) hur begåvad denne än är på sitt område. Idag har jag en relation där min partner kan nynna med i la traviata, är lika besatt av museum som jag och förstår mina ibland långsökta referenser. Att leva med någon som inte förstod hur viktigt det är med kulturella upplevelser för mig var själsdödande liksom insikten att han struntade fullkomligt i det. Jag kände mig pinsamt mycket smartare och skämdes dessutom i sociala sammanhang. Hen tjänade dessutom mycket mer än mig (*3, dvs 6-siffrigt) vilket ledde till ojämställdhet när det kom till vardagsbesluten. Ren misär. Idag tjänar jag mer än min partner, detta löses genom att jag utjämnar genom att göra över del av min inkomst via autogiro. Vi är inte jämställda, men vi anstränger oss, är medvetna om det och försöker aktivt undvika fällorna. Det hjälper till att dels betala sig fri från vissa sysslor, strunta i andra och att min partner har ett fritt jobb. Men varför skulle män frivilligt vilja släppa privilegier som de förmodligen inte ens tänker på? Som är helt självklara för den som har dem?

 

[Squie]

Jag är ju en av de i vintertråden som haft det katastrofalt på jämställdhetsfronten när vi blev föräldrar.
Allt havererade och där satt jag med en nyfödd och hade totala ansvaret för hushåll, hund och bebis. Trots att jag dessutom var så handikappad att jag inte kunde vända mig i sängen själv, för att inte tala om att resa mig, bära, gå ut med hunden.
Min sambo flydde in i en traditionell "mansroll" och lade all sin energi på att jobba, ordna upp ekonomin, leta hus..och jag var förtvivlad och hade ena foten utanför dörren.

För mig är jämställdhet inte antal gånger han tömmer diskmaskinen utan en ömsesidig respekt och ansvarskänsla för vår familj, varandra och även samhället i stort. Det är enligt mig svårt att uppnå ett jämställt förhållande med någon som ständigt cementerar könsroller.
I den här tråden finns de jäkligt mycket cement,framförallt i form av beröm ( liknöjdhet ?) över att mannen "klarar" av det som kvinnan traditionellt gjort & vice versa.

Min sambo betedde sig som en chauvinistisk skitstövel när vi blev föräldrar, jag kände mig ekonomiskt utsatt, maktlös och förbannad.

Jag försökte få honom att förstå, hjälpa honom i sin nya papparoll,sköta allt han bara släppte....
Insåg att jag hellre är ensam än lever ojämlikt.

Gjorde det klart för honom och ja, han är ju kompetent på så många andra områden att han faktiskt borde klara av det här med. Att bli en bra pappa och jämställd man är INTE mitt jobb.
Jag tänker inte sopa framför en vuxen man, han väljer själv hur han vill leva.

Jag kan arbeta mig igenom en kort period som denna, gå i terapi och kämpa ett tag men inte leva ojämställt.

Hur gick det sedan? Hur har det gått?

 

[nagelbitarn]

Tänker du att det här är ett problem som borde åtgärdas?

Hur ska man göra det på individnivå? Ska man bara inleda ett förhållande om man har lika inkomst och förmögenhet? Blir ju ganska märkligt. Eller som jag och min man som har nästan lika lön och "förmögenhet" sen innan. Om exempelvis jag skulle bli befordrad och få avsevärt högre lön. Skulle jag då tacka nej för att undvika att min man hamnar i en beroendeställning. Blir ju ännu märkligare.

Personligen tycker jag att det är jätteviktigt att reflektera över jämställdhetshetsfrågor och vara medveten om hur ens relation ser ut. Men det innebär inte att exakt jämställdhet på alla plan och ur alla perspektiv är något som måste eftersträvas. Så länge båda parter är nöjda med sin tillvaro

Om man inleder ett förhållande med någon som har väldigt olik ekonomisk status är det väl viktigt att man diskuterar hur man ska göra i det förhållandet? Man kan ha olika inkomst utan att den svagare parten hamnar i beroendeställning- det beror ju på var man lägger pengarna, vilka utgifter man ska dela och framförallt vad som är viktigt för de inblandade.
Exakt jämställdhet är inte att man jobbar lika mycket, är hemma med barn exakt lika antal dagar.
Kommer vi t.ex överens om att jag ska gå ned i arbetstid, så att vår son inte behöver vara lika mycket på förskola- ja då förväntar jag mig att en del av min sambos lön går till min pension och även täcker upp för en del av min förlorade inkomst. Jag förväntar mig att ansvaret för min framtid delas lika om jag "offrar" lön och möjligheter för familjen.

Jag tror att du gjorde något mycket viktigt och starkt (men ibland ack så svårt). Du satte ner foten och sa "Så här vill jag inte ha det. Det är inte okej att du gör på detta viset. Jag kan stötta dig men själva jobbet får du göra själv".

Det tror jag med. Insikten om att jag faktiskt curlar min sambo var ganska skrämmande, som att det var mitt fel att han fick det jobbigt mentalt efter min förlossning. Att vara ett stöd är som du säger en självklarhet, men det är ju inte jag som kan ändra hans inställning till och upplevelse av det här nya familjelivet.
Tror att det är alltför många kvinnor som tenderar att undervärdera sina män och därmed gör sig själva en björntjänst.

 

[nagelbitarn]

Hur gick det sedan? Hur har det gått?

Polletten trillade inte ner förrän jag helt enkelt gjorde slut och sa åt honom att vill han ha mig tillbaka så får han jobba för det.
Det var ledsamt att jag behövde gå så långt, men jag var förtvivlad och ansåg att vara ensamstående mamma var bättre än dåvarande situation. Väldigt tufft beslut i och med att mina känslor inte svalnat, jag älskar fortfarande min sambo!

Men han gjorde just det, tog tag i det. Jag åkte iväg en vecka, och då bokade han två sorters parterapi. Han har även tagit ett djupt andetag och ansträngt sig för att etablera en relation till vår son. Han har dessutom inte bara gett tillbaka min fritid ( ja det var lika skevt som det låter-jag fick inte lämna hemmet utan sonen) utan han hjälper mig i stallet då & då. Det gör att vi spar på tid och min trasiga kropp .

Den största skillnaden har kommit sedan han tog pappaledigt. Nu är han hemma på heltid och jag jobbar. Det har gett honom både insikt och förståelse, så steg för steg hittar vi tillbaka.

Jag försöker bearbeta sorgen av att den första tiden som mamma blev så ensam. Jag har dessutom försökt slopa all bitterhet- jag kan inte gå och vara arg över det som hänt, om jag inte klarar att förlåta kommer vi nog aldrig vidare. Jag har ju haft det mest svårt med att han inte knutit an till vårt barn. Men inte heller det kan jag fixa, så jag måste vara lite passiv och bara finnas i periferin. Nu tar sambon sina nätter och är alltid mån om att jag får vila. Han sköter hunden (som är hans) och vi har mer normal arbetsfördelning hemma. Olika sysslor med ungefär samma tidsåtgång.

Men det är inte lätt! Tiden får väl utvisa om vi hittar tillbaka till jämställdhet och lite lycka

 

[Hiddeous]

Tänker du att det här är ett problem som borde åtgärdas?

Först och främst tror jag att det är bra att tänka igenom hur olikheter i ekonomin påverkar relationen och att även diskutera konsekvenserna för båda parter om förhållandet tar slut. Sedan är det förstås smart att när barnen kommer inte förstärka inkomstklyftorna ytterligare. Ofta blir det tyvärr resultatet, eftersom kvinnan vanligen tjänar mindre från början och tar merparten av föräldraledigheten. Sedan kanske hon jobbar deltid och går ner ännu mer i inkomst. Vanligen blir det den person som tjänar mest som också fortsätter att jobba mer och värna karriären, medan den andre tar ett steg tillbaka och hamnar i en ännu svagare position på arbetsmarknaden. En långtidssjukskrivning eller ett förlorat arbete ovanpå det och problemen blir akuta vid en ev separation.

Jag tycker att man så långt det är möjligt ska se till att båda har en stark inkomst att luta sig emot.

 

[Tora]

Först och främst tror jag att det är bra att tänka igenom hur olikheter i ekonomin påverkar relationen och att även diskutera konsekvenserna för båda parter om förhållandet tar slut. Sedan är det förstås smart att när barnen kommer inte förstärka inkomstklyftorna ytterligare. Ofta blir det tyvärr resultatet, eftersom kvinnan vanligen tjänar mindre från början och tar merparten av föräldraledigheten. Sedan kanske hon jobbar deltid och går ner ännu mer i inkomst. Vanligen blir det den person som tjänar mest som också fortsätter att jobba mer och värna karriären, medan den andre tar ett steg tillbaka och hamnar i en ännu svagare position på arbetsmarknaden. En långtidssjukskrivning eller ett förlorat arbete ovanpå det och problemen blir akuta vid en ev separation.

Jag tycker att man så långt det är möjligt ska se till att båda har en stark inkomst att luta sig emot.

Fast en stark inkomst behöver inte bestå av ett arbete med hög lön. Det finns flera sätt att lösa det på om skillnaden i inkomster är hög.

Jag håller dock absolut med dig att det kan bli problem om man en dag skiljer sig och man själv har en låg inkomst att falla tillbaka på. Det är ju absolut något man måste ha med i beräkningen.

 

[AgentCarter]

Ah, så man kan leva i ett förhållande som är delvis jämställt? För mig genomsyrar det hela förhållandet, inte endast i förhållandet till barnen/-t

Ja, det tror jag. Men så vanligt lär det väl inte vara
Vi är väldigt jämlika med barnet, dock är det ofta någon som har honom mest under vissa perioder. Men vi är i en underlig ekonomisk sits som inte kan räknas som jämställd även om det är en lösning vi har valt själva och är nöjda med.

 

[rutans]

När jag läser tråden undrar jag vad jämställdhet är?
För folk definierar uppenbarligen det väldigt olika, Vissa i tråden skriver att de är jämställda när de lever på ett sätt som jag skulle tycka är otjämställt.

Så vad innebär det egentligen att leva jämställt? Hur ser en jämställd relation ut? Av tråden att döma tror jag det är olika svar på sådana frågor..,

Jag tänker så här. Skulle alla kvinnor och män uppfatta sig sin jämställda i sådana relationer personer upplever sin jämställda här så skulle vi vara kvar på 50-talet...
Lönerna för kvinnor skulle vara ännu lägre och viljan att anställa en kvinna i barnafödande ålder lägre än nu. Detta tror jag uppriktigt på.

 

[Imogen]

Nej, inte tacka nej men utjämna skillnaden så ni har samma möjligheter och levnadsstandard om det är det ni vill ha. Annars sitter den med bäst ekonomi med trumf på hand i bestämmandefrågan kring hur kapitalet ska spenderas.

Fast hur gör man det? Även om jag exempelvis börjar betala in pensionspengar åt min man så har ju jag möjlighet att avsluta det, till skillnad från min man. Kan man verkligen komma ifrån en sådan beroendeställning?

 

[mutant]

Kvinnor i särkönade relationer är fantastiskt duktiga på att beskriva sin partner och sin relation som jämställd.

Jag tycker att "jämställdhet" ofta verkar förväxlas med "nöjdhet", dvs båda trivs (typ) och tycker att det funkar (typ) - då är vi jämställda! En annan grej jag reagerat på både i tråden och irl är hur kvinnor pratar om hur mycket deras män städar och tvättar och lagar mat och yada yada sedan de fick barn, dvs hur himla jämställda de är. Men männen gör detta medan kvinnan lägger samma tid på att umgås med och ta hand om barnet! Mannen har helt enkelt "tagit över" de sysslor kvinnan ansvarade över innan ungen kom (i vissa fall t.o.m för att slippa ta hand om barnet!), men det finns ingen som helst jämställdhet i föräldraskapet.

Jag har nog generellt svårt att se hur man ens kan komma till slutsatsen att man lever jämställt utan att överhuvudtaget problematisera begreppet. När folk på det viset, som många i den här tråden gjort, slänger ur sig att de är så himla jämställda så tolkar jag det per automatik som att de vare sig är jämställda eller har ägnat någon fundering åt vad jämställdhet faktiskt innebär.

 

[Hyacinth]

Fast hur gör man det? Även om jag exempelvis börjar betala in pensionspengar åt min man så har ju jag möjlighet att avsluta det, till skillnad från min man. Kan man verkligen komma ifrån en sådan beroendeställning?

Nja, det vete sjutton. Men jag tycker man ska försöka eller i alla fall vara medveten om att det finns en maktobalans.

 

[Petruska]

Tänker du att det här är ett problem som borde åtgärdas?

Hur ska man göra det på individnivå? Ska man bara inleda ett förhållande om man har lika inkomst och förmögenhet? Blir ju ganska märkligt. Eller som jag och min man som har nästan lika lön och "förmögenhet" sen innan. Om exempelvis jag skulle bli befordrad och få avsevärt högre lön. Skulle jag då tacka nej för att undvika att min man hamnar i en beroendeställning. Blir ju ännu märkligare.

Personligen tycker jag att det är jätteviktigt att reflektera över jämställdhetshetsfrågor och vara medveten om hur ens relation ser ut. Men det innebär inte att exakt jämställdhet på alla plan och ur alla perspektiv är något som måste eftersträvas. Så länge båda parter är nöjda med sin tillvaro

Nej, sådant som olika inkomster bidrar till ojämställdhet. För mig är poängen snarare att inte blunda för det.

Om båda parter är nöjda är en annan frpga än den om jämställdhet. Tråden handlar om jämställdhet, inte nöjdhet.

 

[Pontevecchio]

jag har läst den här tråden with some fascination. Många anser sig vara 100 procent jämställda trots objektivt sett mycket ojämställda villkor - med typisk svenssonuppdelning mellan föräldrarna. Jag får inte ihop det.

Min man gör allt det där som Ameos man gör, men inte fan är vi jämställda för det! Nu i november är det kalas för 5-åringen. Vem roddar det? Jo, jag. Barnen behöver vinterkläder - vem fixar det? jo, jag. vem betalar räkningarna? Jag. Vem designar nya badrummet och kollar in kakel? Jag. Förstås. Samt ser till att diskmaskinen blir lagad, fönstren tvättade, ogräset bortrensat, osv osv... Det är de små detaljerna som avgör, menar jag. De där 20-minutersinsatserna som staplas på varandra och blir till timmar, dagar och år.

Kanske borde jag bara lägga armarna i kors och skita i allt det där. Men barnen behöver kläder, sonen blir ledsen om han inte får något kalas. Så jag biter ihop och fixar och delegerar det som jag tror att min man klarar av utan att glömma bort väsentligheter. Han är jättebra på det han är bra på, men har en fenomenal förmåga att stänga av inför smutsiga fönster, tv-bänkar och dammråttor under sofforna.

Min lösning på det för är att skrika ut det högt till min sambo "FÖR I HELVETE NU ÄR DET INTE JÄMNSTÄLLT" min sambo vill vara jämnställd och mitt något eldiga humör får honom att inse allvaret.

Vi kommer från olika socioekonomiska bakgrunder men att det skulle göra honom smartare är då korkat att påstå. Mins föräldrar prioriterade familj framför karriär, det gör de inte mindre vetande. Elitism inte jämnställdhet kallas det.

 

[Squie]

Polletten trillade inte ner förrän jag helt enkelt gjorde slut och sa åt honom att vill han ha mig tillbaka så får han jobba för det.
Det var ledsamt att jag behövde gå så långt, men jag var förtvivlad och ansåg att vara ensamstående mamma var bättre än dåvarande situation. Väldigt tufft beslut i och med att mina känslor inte svalnat, jag älskar fortfarande min sambo!

Men han gjorde just det, tog tag i det. Jag åkte iväg en vecka, och då bokade han två sorters parterapi. Han har även tagit ett djupt andetag och ansträngt sig för att etablera en relation till vår son. Han har dessutom inte bara gett tillbaka min fritid ( ja det var lika skevt som det låter-jag fick inte lämna hemmet utan sonen) utan han hjälper mig i stallet då & då. Det gör att vi spar på tid och min trasiga kropp .

Den största skillnaden har kommit sedan han tog pappaledigt. Nu är han hemma på heltid och jag jobbar. Det har gett honom både insikt och förståelse, så steg för steg hittar vi tillbaka.

Jag försöker bearbeta sorgen av att den första tiden som mamma blev så ensam. Jag har dessutom försökt slopa all bitterhet- jag kan inte gå och vara arg över det som hänt, om jag inte klarar att förlåta kommer vi nog aldrig vidare. Jag har ju haft det mest svårt med att han inte knutit an till vårt barn. Men inte heller det kan jag fixa, så jag måste vara lite passiv och bara finnas i periferin. Nu tar sambon sina nätter och är alltid mån om att jag får vila. Han sköter hunden (som är hans) och vi har mer normal arbetsfördelning hemma. Olika sysslor med ungefär samma tidsåtgång.

Men det är inte lätt! Tiden får väl utvisa om vi hittar tillbaka till jämställdhet och lite lycka

Wow!
Vilken jobbig resa.
Får du hjälp med dina känslor tillsammans med något proffs eller känner du att du "klarar" dig utan?