Barn och hund...

[Roheryn]

Sv: Barn och hund...

Vad är det som säger att hunden måste morra för att säga ifrån? Har det inte gått för långt då??
Barnen måste givetivs lära sig att respektera hunden, likasom att hunden måste respektera barnet som den ranghöga.
En ranglåg hund morrar inte åt en ranghög, den går undan.

Och hur ska små barn veta att om hunden morrar så är det nog??

Och vad är det som är så hemskt med morrning? Det är ju faktiskt ett av hundens kommunikationssätt! Den kan ha "sagt" allt möjligt innan den började morra, genom kroppspråk och minspel, men det är ju ännu svårare att förstå för ett barn! De flesta barn jag har träffat har haft ganska lätt att begripa att när en hund morrar, så vill den bli lämnad ifred.

Jag upplever också att olika hundar kommunicerar på lite olika sätt. Den hunden jag har nu har aldrig morrat åt folk (men väl skällt på glassbilen och grannens hästtransporter.....), medan en hund som förekom i mitt barndomshem morrade ofta - och oftast inte på ett aggressivt sätt utan, som jag upplevde det, för att "prata". Det kunde vara allt ifrån att säga att det var skönt att bli klappad till att faktiskt markera "hit men inte längre" för en utomstående (mamma var sjuk mot slutet av sitt liv och hunden, som då var rätt gammal, hade lite svårt att acceptera sjuksköterskor som kom och gick i huset).

 

[Tokmaja]

Sv: Barn och hund...

En ranglåg hund morrar visst åt en som är högre i rang, för att markera eventuell rädsla/osäkerhet osv.

Vad jag menar är såhär. En hund har olika hög grad av retningströskel med olika saker, och då barnet passerar den första genom att exempelvis dra den i öronen så går den därifrån. Barnet kryper efter, lika glad för det. Nu passerar barnet nästa tröskel, när den följt efter hunden och dragit den i svansen. Hunden morrar till för att få fram sitt budskap att bli lämnad ifred.
Fel eller?
Så fungerar hundar. Och av alla barnfamiljer med hund jag stött på, så har endast 2-3% av dom hållt stenkoll på barnen hela tiden så att hunden slipper säga ifrån själv. Är man med hela tiden så ser man tecknen INNAN hunden behöver morra, men dom flesta är långt ifrån så uppmärksamma och tycker att hunden ska ju tåla lite drag i päls och öron..

Hur små barn ska veta det? Jaadu. Jag vet inte om jag var ett oerhört intelligent barn som liten, men jag lärde mig väldigt tidigt när hundarna blev sura på mig. Som förälder får man hjälpa barnet att förstå det, helt enkelt.

Ska hunden ha osäkerhet och rädlsa inför barnet?

Man ska ha koll när man har djur och barn och barnet får aldrig "ofreda" hunden såpass att den kommer till steget när den morrar.
Och det är det jag menar, hunden måste "tåla" viss grad av drag i öronen när man har små barn.

Jag är uppväxt med hundar, gärna flera åt gången och jag har ALRIG blivit morrad åt, en gång när både jag och en liten valp var små, med då visade det sig att han hade ätit sten och hade ont i magen .
Skulle ni lämna barnen ensamma med tex en häst?

 

[Tokmaja]

Sv: Barn och hund...

Och vad är det som är så hemskt med morrning? Det är ju faktiskt ett av hundens kommunikationssätt! Den kan ha "sagt" allt möjligt innan den började morra, genom kroppspråk och minspel, men det är ju ännu svårare att förstå för ett barn! De flesta barn jag har träffat har haft ganska lätt att begripa att när en hund morrar, så vill den bli lämnad ifred.

Jag upplever också att olika hundar kommunicerar på lite olika sätt. Den hunden jag har nu har aldrig morrat åt folk (men väl skällt på glassbilen och grannens hästtransporter.....), medan en hund som förekom i mitt barndomshem morrade ofta - och oftast inte på ett aggressivt sätt utan, som jag upplevde det, för att "prata". Det kunde vara allt ifrån att säga att det var skönt att bli klappad till att faktiskt markera "hit men inte längre" för en utomstående (mamma var sjuk mot slutet av sitt liv och hunden, som då var rätt gammal, hade lite svårt att acceptera sjuksköterskor som kom och gick i huset).

Vad som är hemskt?
Det är att hunden på flera sätt redan talat om att det som händer runt den inte är accepterat i dens värld och inte blivit hörd/sedd, hade den blivit det och man tidigt lärt barnet enkla grejer som att när hunden ligger i korgen eller när den går iväg så är det inte ok att klappa.

En hund som "morrpratar" är en helt annan sak.
Svärföräldrarnas golden morrar alltid, men bara för att säga vad glad hon är, eller att hon är uppspelt eller ja... Men det är INTE samma morrning som "lämna mig ifred" morret.
Hade en hund som alltid visade tänderna när hon mötte oss på morgonen, hon var överlycklig när vi kom men såg rent livsfarlig ut, hon "skrattade" alltid så när hon var glad, något hon började med på äldre dar.

 

[Roheryn]

Sv: Barn och hund...

Vad som är hemskt?
Det är att hunden på flera sätt redan talat om att det som händer runt den inte är accepterat i dens värld och inte blivit hörd/sedd, hade den blivit det och man tidigt lärt barnet enkla grejer som att när hunden ligger i korgen eller när den går iväg så är det inte ok att klappa.

Självklart skall där finnas någon som kan se vad hunden "säger". Men jag tycker inte det är någon fara om hunden skulle råka morra åt någon (barn eller vuxen), så länge som den inte gör något mer, och så länge man ser till att situationen avbryts om/när hunden morrar.

 

[havreflinga]

Sv: Barn och hund...

Vad är det som säger att hunden måste morra för att säga ifrån? Har det inte gått för långt då??

Jag skulle nog säga att det har gått för kort då. Våra hundar morrade en del i början, men ju mer de lär känna lilleman, desto större förståelse får de för honom, och har lärt sig att gå undan.

hunden måste respektera barnet som den ranghöga

Jag tvivlar på att våra hundar ser vår ettåring som ranghög. De tycker nog mest att han är en valp, fast av människoras. De gillar honom, för han tillhör familjen. Men de tycker samtidigt han är jobbig, för han far runt och väsnas och ska pilla på allt (inklusive hundarna).

Barnen måste givetivs lära sig att respektera hunden

Jo, fast innan det målet är nått då? Vår ettåring respekterar inget och ingen än. Han är för liten för att fatta sånt.

 

[Aliide]

Sv: Barn och hund...

Ska hunden ha osäkerhet och rädlsa inför barnet?

Jag kan mycket väl förstå om en hund visar osäkerhet och rädsla inför ett barn som bråkar. Trycker upp hunden i hörn, petar i öga och näsa osv.

 

[Yahoo]

Sv: Barn och hund...

*KL*

Har läst alla era inlägg med intresse. Vi har just nu lite problem med detta, det är därför jag undrar.
Såhär ser det ut. Vår son är lite drygt 2 år, hunden (en tik) 1år och 9 månader.
Vi har lärt sonen redan från början att när hunden ligger på bädden vill hon vara i fred och där får man aldrig röra hunden. Det är han rätt duktig på. Han får heller inte jaga eller retas, typ dra i öron, rycka i svans osv. Inte heller det gör han.
Men nu har hunden helt oprovocerat morrat åt honom, typ tre-fyra dagar i rad. Inget speciellt har hänt och vi har varit med och sett alla gånger. Han har gått förbi henne eller hämtat en leksak i närheten av henne och hon har inte legat på sin bädd. Inte heller har hon legat så hon kan känna sig trängd.

Nu undrar ju vi självklart varför hon börjat med detta. Kan det vara en rangfråga, löp (bör snart gå in i sitt tredje löp) eller vad är det?
Till saken hör att sonen några gånger klappat lite väl hårt på huvud eller nos och då har hon inte brytt sig alls. Hon är jätteförtjust i honom och blir lika glad när han kommer hem som när vi gör det.
Någon som har någon ide?

 

[Bebben]

Sv: Barn och hund...

Det kan vara både en fråga om rang, eller löpet. Det kan också vara att din son fått ett annorlunda kroppsspråk på sistone och hon känner sig lite osäker på vad han vill/menar. Det kan säkerligen finnas andra anledningar också..

Hur gör du/ni när tiken morrar, till synes, oprovocerat?

 

[Bebben]

Sv: Barn och hund...

Ja, det är samma här. Mina hundar är även dom mina barn och är en precis lika stor del av familjen som vår son är. Sonen säger ifrån till hunden redan nu, om han pussar honom för hårt eller helt enkelt är mer närgången än vad sonen känner för just då. Han knuffar bort honom med händerna, och det accepterar hunden fullt ut. Precis samma sak kommer sonen att få lära sig när han är utvecklad nog för att förstå det, att hunden också kan säga ifrån. Fram tills dess får jag reagera åt sonen, och ta bort honom ifrån hunden.

 

[Bebben]

Sv: Barn och hund...

Nej, det är väl inte direkt sunt om den alltid är rädd eller osäker inför barnet i familjen, men det är fullt förståeligt att den kan reagera. Barn har ett väldigt ologiskt kroppspråk och är gärna burdusa och märker inte när hunden har fått nog. Det är ganska självklart att många blir osäkra då. För övrigt anser inte jag att ett litet barn är högre i rang i samma bemärkelse som jag är det, utan vår son ses mer som en skojig valp som är under flockledarnas beskydd. Alltså får man inte göra som man vill med den, men jag kan inte tänka mig att hundarna ser honom som hög i rang. Det krävs ett visst mått av ledarskap för att komma högt upp i flocken, och det har inte ett litet barn.

Men nej, jag anser absolut inte att en hund måste tåla något som den inte vill tåla. Skulle du uppskatta att bli tvingad till att stå ut med något du ogillade?
Har man en hund som inte gillar att leka med barn, eller ens att bara snällt umgås med dom, så ska den få slippa det.

 

[tazza]

Sv: Barn och hund...

Jag tycker också detta är en intressant tråd!

Min man har flera barn, som redan fanns i familjen och var hyfsat stora (yngsta fyra år) när vi skaffade min hund, som är fem år idag.

I juli kommer vårt första gemensamma barn och jag undrar lite hur hunden kommer att reagera.

Hon har aldrig direkt morrat åt barn, däremot kan hon sitta och verkligen se ut som sju svåra år när de kommer för nära, så jag känner att hon liiider, men hon går inte sin väg utan det är jag som måste kalla på henne.

Det ska bli spännande att se vad som händer när liten bebis börjar krypa omkring. Förmodligen blir den stenhårt vallad -

Jag tror att mina regler kommer att bli att det är okej att morra -faktiskt! Hon pratar mycket och har all rätt i världen att säga till, men inte monstermorret med visade tänder osv utan ett varnande ljud bara. Då är det mitt ansvar att ta bort barnet. Morret är alltså i mina öron mer riktat till mig än bebisen.

I den idealiska världen kommer det självklart aldrig att gå så långt, men jag är inte heller mer än människa och kan missa ibland.

mest orolig är jag över att få en svartsjuk hund... Har någon haft det?

 

[Luff]

Sv: Barn och hund...

Jag skulle sagt till tiken - hon gör något som hon inte har anledning till - ev löp är en förklaring men ingen ursäkt.
Säg nej och fy - eller vad ni nu säger för att tillrättavisa henne.
Om hon är osäker så får ni som flockledare gå in och styra upp.

 

[Yahoo]

Sv: Barn och hund...

Hur gör du/ni när tiken morrar, till synes, oprovocerat?

Vi har sagt åt henne och så har hon fått gå och lägga sig på bädden.

 

[Yahoo]

Sv: Barn och hund...

Jag skulle sagt till tiken - hon gör något som hon inte har anledning till - ev löp är en förklaring men ingen ursäkt.
Säg nej och fy - eller vad ni nu säger för att tillrättavisa henne.
Om hon är osäker så får ni som flockledare gå in och styra upp.

Det har vi gjort och så har hon fått gå och lägga sig på bädden för sonen måste ju få leka. Vill hon vara ifred eller vad det nu är så är bädden hennes "frizon".

 

[astronaut]

Sv: Barn och hund...

Hunden har fått sin egna plats och barnen vet att dom inte ska visas där. Vilket hunden tycker är skönt.
Annars så är hunden härdad och strunar i barnet, tycker han det är jobbigt så går han därifrån, men föräldrarna brukar se till att hunden får vara ifred även om han inte är i sin lilla "koja"
Visst har det hänt att ena barnet snubblat över han och han har gnytt till men inte för han skulle attackera utan mest för att det gjort ont.