Sv: Barfota, verkning, metoder, och annat i samma ämne nr 2
lånar knapp som man säger..långt igen.
Vetenskap o beprövad erfarenhet. Jag efterfrågar vetenskapliga studier på järnskons effekt på läkning vid sjukdomstillstånd (järnmolekylernas positiva effekt på urlakning av benmassa, eller det positiva i att fixera en rörlig kroppsdel eller vad det nu skulle vara). Om det inte finns någon sådan och man ska hänvisa till beprövad erfarenhet ser jag det ännu mer tveksamt om skor ska kunna användas som en evidensbaserad behandlingsmetod.
Erfarenhet säger att det finns en bedrövlig mängd hästar med ”oförklarliga” sjukdomar som inte uppvisas i hästpopulationer där man inte har skor. Prognosen för hästar med diagnos som strålbenshälta och fång mm är med konventionell behandling dålig. En utvärdering av behandlingen på Strömsholm av fånghästar visar att färre än hälften av hästarna är fortfarande i livet efter två år, ännu färre är diagnostiserade som fullt återställda. (veterinärstudents uppsats på SLU) Vad jag förstår är dessa hästar ändå skodda en svensk mästare i hovslageri (inget ont om personen i fråga! Utan bara för att man inte ska kunna skylla på ”dåligt” hovslageriarbete.). Det finns även en nyutkommen skrift av svenska veterinärer om rehabilitering på hästar där man gång på gång, diagnos efter diagnos, med den konventionella behandlingen som rekommenderas skriver att- ”Prognosen är dålig”.
Naturligtvis är det mer än hovvården som har inverkan på hästarnas hälsa. Men en stor del av hästarna som kommer in på klinik gör det pga hälta och en stor del av dessa hältor har sitt ursprung i hovens form och funktion, eller snarare ”oform” och ”ofunktion”. Ett stort problem är att få veterinärer kan tillräckligt mycket om hovar för att känna skillnad på en fullt funktionsduglig hov och en som uppvisar patologiska tecken- kontraktion är så vanligt att det är norm.
Det finns då klinisk forskning med en metod som visar på väldigt god prognos för hästar som har en diagnos som med konventionell behandlingsmetod döms ut eller är mycket dålig. Frågan är då om det är den metoden som ska stå i fokus för undersökning ifråga om hot mot djurskydd eller om det är behandlingsmetoder och hovvårdsmetoder som orsakar skadan som ska stå på den svarandes bänk.
Det antyds att Strassermetoden skulle orsaka hästarna onödigt lidande. Drömscenariot är att det inte ska finnas en häst som har fått skador genom järnskometoden som ska behöva rehabiliteras. Tack o lov är jag i den situationen att jag inte behöver verka hästar om jag inte vill- i det klimat av häxjakt som är. Att hovslagare är på defensiven förvånar inte. Det som är mer förvånande är en del veterinärers ointresse, för att inte säga aggressiva inställning, av en metod som skulle ge deras patienter en betydligt bättre prognos. Att hänvisa till G Åkerström som skeptisk veterinär till barfotaverkning/Strassermetoden är inte särskilt trovärdigt, då han dels är hovslagare i botten och dels varit chef på hovslagarskolan och alltså är strakt partisk i frågan. Dessutom har han inte ens som tjänsteman på djurskyddsmyndigheten visat något seriöst intresse eller försökt ha en dialog för att förstå metoden. Han går ut med ryktesspridning på ett sätt som sätter en offentlig myndighet i en prekär situation. Det enda rimliga förfarandet är en JO anmälan och förmodligen kommer det att hamna där om de inte kan förklara sin handläggning.
Hästar (djur) orsakas mycket onödigt lidande av människan, oavsiktligt eller med berått mod. Det är synd att hästar inte kan skrika när de har ont. Tecken på smärta nonchaleras i hög grad som olater, dåligt temperament eller fysiska defekter. För att man ställer en häst på boxvila så att den inte kan röra sig betyder det inte att smärtan försvinner även om ägaren slipper se hästen linka omkring. Djurskyddet kan många gånger ifrågasättas med konventionell behandling (särskilt som man genomför behandling utan evidens och med dålig prognos- så att smärtan är att betrakta som meningslös eftersom slutet innebär evigt lidande eller avlivning). Ett på nätet redan publicerat exempel är länkarna på hovslagarförbundets egen hemsida där man i ett fora (nu nedstängt) fick följa veterinär och hovslagares behandling av ett fall som påstods vara hovkräfta. Ett vidrigt exempel på ”medeltida metoder” och okunskap om hur en frisk hov ska se ut och fungerar. Andra exempel är när ”distriktaren” i jakten på hovbölder lyckas demolera hela sulan så att läderhuden kollapsar och hästen gipsas och sätts på boxvila utan smärtstillande, i sex månader. Hovledsinflamationer som kommer in för att sprutas med cortison/tuppkam + påföljande boxvila (mot all vetenskap och beprövad erfarenhet om effekten av imobilisering) upp till sex, sju gånger inom ett par år för att sedan dömas ut som obotlig- helt i onödan om veterinären hade haft kunskap om hovar och hur en frisk sådan ska se ut. Strålbenssyndrom m fl. Detta är ändå exempel på relativt lindriga åkommor och som med vettig hovvård hade varit helt onödiga.
Fång med separation är i förhållande betydligt mer komplicerat att rätta till- särskilt om det föregåtts av dålig ”hovvård”/skoning. Men det är fortfarande inte, som jag ser det, den hovvård som ger möjlighet till en bra prognos som ska skyllas för hot mot djurskydd utan ”hovvård” som orsakar permanenta skador och dålig prognos som borde ifrågasättas.
Jag har själv erfarenhet av ”strömsholmsmetoden” vid fång/hovbensseparation, där man tar bort hovväggen nästan ända upp till kronranden och ända in till läderhuden, sätter på en heartbarsko och ställer hästen på boxvila i 9 månader! Att detta är tillåtet enligt veterinäretiska regler på 2000-talet är för mig en gåta. Andra behandlingsmetoder som visas upp på hemsidor, av hovslagarskolan utbildade hovslagare som säger sig vara särskilt intresserade av så kallade ”sjukbeslag”, är lika gåtfulla.
Rörelse är en oerhört viktig del för hästars fysiska och mentala hälsa. Att ohämmat (notera jag skriver inte att-man aldrig ska ge smärtlindring!) ge smärtlindring utan hänsyn till att hästens övriga fysiska status eller riskera att hästen ”överutnyttjar” en skadad kroppsdel så att läkning omöjliggörs eller i varje fall försenas är detsamma som att förlänga smärttillståndet/plågan. I de fall en häst är i så dåligt skick i njurar o andra organ, att de inte skulle tåla smärtlindrande preparat är min gissning att de, i Sverige, för länge sedan är avlivade.
Med min kunskap idag skulle jag naturligtvis inte utsätta min häst för ”strömsholmsbehandling”- förmodligen skulle jag i ett sådant läge hellre välja avlivning för att undvika den plåga det innebär för hästen.
Jag är inte komplementärmedicinare. Kan ingenting om homeopati och ägnar mig heller inte åt det. Att det finns komplementära metoder som är intressanta och som verkar ha effekt är jag inte främmande för. En fråga är var gränsen går för ”komplementär”. Inom humanmedicin kan man i vissa landsting numera få remiss (ingår i sjukvårdsförsäkringen)till akupunktör eller naprapat- att massage är en del av behandlingsmetoden för sjukgymnaster osv betyder förmodligen att gränsen mellan skolmedicin och ”komplementär” inte är så tydlig som en del skolmedicinare vill göra gällande. Skrämmande många behandlingar på humansidan sker utan evidens. I Örebro läns landsting har man en hel expertisgrupp som jobbar med evidensbaserad vård-att förbättra patientsäkerheten och spara skattemiljoner- CAMTÖ. Samtidigt pågår forskning på universitetssjukhuset om stress och ”tankars” påverkan på kroppens hormoner osv- flummigt?! Nej, väldigt intressant tycker jag.
Att det brister i evidens på veterinärmedicinska sidan är ju alldeles uppenbart. Det är inte detsamma som att ifrågasätta varje enskild veterinär, liksom jag inte heller ifrågasätter varje enskild läkare för att det finns behov av ett CAMTÖ.
Ann
