Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[LiviaFilippa]

Med det resonemanget är allt "Adams och Evas" . Hade inte de första människorna funnits hade ingen annan människa funnits och därmed inte du.

Skämt åsido, jag tror jag förstår vad du menar, någonstans tror du att du kunnat avstyra det som hänt och eftersom du inte gjorde det är det ditt fel. Stämmer det?

Samma sak stämmer för fler involverade, hade de inte gjort som de gjort hade det inte skett. Kanske kan du försöka tänka bortom att du kanske kunde gjort annorlunda med facit i hand? Det är fler involverade och den som är vuxen och dessutom gör något som är fel, olagligt och skadar andra, i synnerhet om det gäller barn gör så mycket fel att det överskuggar alla andras,. Och sen det som hänt efteråt är följdverkningar.

Ja men som jag har skrivit flera gånger så menar jag INTE bara händelsen i våras. Utan även tillexempel att C blev halt. Det har ju INGET med den händelsen att göra alls och det är en sak som var jätte jobbig för mig och typ den stora andledningen att anorexi monstret blev så starkt. Och det går inte att säga att det INTE var mitt fel alls.
Och vissa saker som har hänt och som JAG har gjort har kanske varit iallafall bland annat pågrund av den händelsen men inte bara. Och det är ju inte som att alla som är med om nåt jobbigt blir så dumma i huvudet av det som jag så man kan ju inte bara skylla på det heller utan jag har ändå gjort det jag har gjort. Så MYCKET av allt som är jobbigt nu är pågrund av saker jag har gjort iallafall.

 

[LiviaFilippa]

Hela livet är en lång lärandeprocess. Vissa saker lär vi oss tidigt och kan sedan genom hela livet, till vi kanske tappar förmågan när vi blir äldre.

Andra saker lär vi oss på vägen, efterhand som vi är tvingade att hantera situationen. Vissa situationer kan vi inte lära oss för vi kommer aldrig inför problemet (hittills har jag sluppit lära mig hur jag överlever krigssituationer t ex).

I tonåren är väldigt mycket nytt. T o m en ny kropp får vi för den utvecklas så vi inte känner igen den och ibland är den svår att hantera. Killar kan inte hantera rösten i tonåren, tjejer har ibland svårt att hitta rätt i nya fysiska förutsättningar när t ex brösten börjar växa. Det är skitjobbigt. Det är kanske den största lärandefasen vi har i vårt liv.

Alla behöver inte lära sig tackla de problemen du tvingas hantera. T ex att bli utsatt för våldshandlingar. Du visste inte hur du skulle göra, och du gjorde det du då trodde var bästa sättet. Nu vet du annorlunda och vill i backspegeln ändra hur du gjorde då. Du får betala ett dyrt pris just nu för att du gjorde som du gjorde. Det var din hantering och det är ditt lidande. Det är inget du utsätter andra för. Du lider just nu, och det gör att andra i din omgivning också mår dåligt. Men det är inte ditt fel att andra mår dåligt för att du mår dåligt. Du finns inte till för att glädja andra. Du finns till för din egen skull. Du har ingen plikt att hålla upp en fasad eller alltid vara glad och problemfri för att andra inte ska påverkas. Du har en skyldighet att se till ditt eget bästa, vårda dig själv, vara snäll mot dig själv. Du är din enda resurs när det kommer till kritan. Det viktigaste du har.

Sedan går det oftast att göra utan att göra det på andras bekostnad, men ibland går inte det heller. Om en av oss ska bli uppsagda från jobbet t ex, så går jag ju in för att jag ska få behålla jobbet. Det blir ju på bekostnad av min kollega i så fall, hon får sluta istället. Det är fortfarande inte mitt fel, det är omständigheterna som ger den situationen.

Du gör ju så gott du kan oavsett hur svårt och jobbigt det är. INGEN av oss kan göra bättre än vårt bästa. Ibland är vårt bästa inte så bra som vi vill, men vi måste vara snälla mot oss själva för vi gör så gott vi kan. Och ju sämre vi mår desto mindre gott kommer ut av tillvaron - för både oss och andra. Vissa saker är som de är, andra går att påverka. Det svåra är att skilja ut vad som är vad. Sinnesro bönen har jag använt mycket när jag försökt bena ut vad som är vad.

"(Gud), ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden"

Det går att fundera mycket på de orden, och vad de betyder för just mig eller just för dig.

Det där att jag inte måste vara glad och inte ha massa problem för att inte andra ska må dåligt av det verkar ju bara stämma ibland. Eller ja OFTA så verkar det vara så många tycker att jag ska inte tänka på om andra mår dåligt pågrund av mig och jag ska göra det bästa för mig och så. Och då är det typ att andra har ansvar för sina känslor och att det inte är mitt fel om dom mår dåligt för jag mår dåligt. Men såfort det handlar om död så gäller det tydligen inte alls så utan då heltplötsligt måste jag finnas för andras skull och då ska jag tänka på hur mamma och pappa skulle må om jag dog och allt sånt. Så då är inte jag viktigast längre så jag ska bry mig mest om mig själv fast bara sålänge jag gör det på rätt sätt enligt vad andra tycker.
Och jag gör inte så gott jag kan heller utan tillexempel det att jag ljög för pappa så jag fick ett tillfälle att göra det där dumma. Så visste jag ju att det inte var mitt bästa. Eller andra saker också så gör jag saker fast jag VET att det INTE är det bästa och att jag borde göra nåt annat.
Och den där bönen så jag har hört den förut också och jag fattar hur den är menad. Men det är inte så lätt att bara tänka okej nu ska jag acceptera exakt allt jag inte kan ändra. För det är ju typ ALLT och jag är inte en sån som kan bara ta allt och inte på verka nånting.

 

[Lovisaleonora]

Det där att jag inte måste vara glad och inte ha massa problem för att inte andra ska må dåligt av det verkar ju bara stämma ibland. Eller ja OFTA så verkar det vara så många tycker att jag ska inte tänka på om andra mår dåligt pågrund av mig och jag ska göra det bästa för mig och så. Och då är det typ att andra har ansvar för sina känslor och att det inte är mitt fel om dom mår dåligt för jag mår dåligt. Men såfort det handlar om död så gäller det tydligen inte alls så utan då heltplötsligt måste jag finnas för andras skull och då ska jag tänka på hur mamma och pappa skulle må om jag dog och allt sånt. Så då är inte jag viktigast längre så jag ska bry mig mest om mig själv fast bara sålänge jag gör det på rätt sätt enligt vad andra tycker.
Och jag gör inte så gott jag kan heller utan tillexempel det att jag ljög för pappa så jag fick ett tillfälle att göra det där dumma. Så visste jag ju att det inte var mitt bästa. Eller andra saker också så gör jag saker fast jag VET att det INTE är det bästa och att jag borde göra nåt annat.
Och den där bönen så jag har hört den förut också och jag fattar hur den är menad. Men det är inte så lätt att bara tänka okej nu ska jag acceptera exakt allt jag inte kan ändra. För det är ju typ ALLT och jag är inte en sån som kan bara ta allt och inte på verka nånting.

Bra preciserat! Du har precis beskrivit dig själv svinbra. Så är det just nu. Men vad vill DU? Vill du vara den här personen, är du nöjd med det eller finns det saker du vill jobba med att ändra - sedan när du är utom fysisk fara.

Jag fick själv tillfället att göra den resan när jag som anhörig gick 12-stegsprogrammet. Jag beskrev mig själv och terapeuten frågade om det var så jag VILL vara. Nä, vissa saker gillar jag ju inte alls. "Jaha, ändra det då", svarade terapeuten. Som om det skulle vara så lätt. Nä, det är inte lätt, svarade han (terapeuten var en han). Men det är ju inte lätt som det är nu heller. Och det var ju sant.

Jag menar inte att allt är enkelt och lätt och gjort i en handvändning. Men en början är ju att ta reda på vad jag vill. Inte om det är lätt eller svårt. Helt utan värdering ta reda på vad jag vill.

Jag tror att du gjorde ditt bästa just då, även om du ljög och du visste det var fel att ljuga. Du kunde inte annat just då. Nu, idag, kl, 11:19 vet du att det inte var värt att ljuga och att du mår sämre för att du ljög och gjorde dumheter. Eller?

 

[Lovisaleonora]

Förresten, måste fråga. Om en nu resonerar som du gjort i ovanstående inlägg EmmaFlilippa, då är det C´s fel som blev halt att du sedan blev dålig och oroade dig?

Fast det tror jag egentligen inte att du tycker.

 

[Sleepy]

Ja om jag får tillbaka det intresset men det vet jag ju inte. Men jag hoppas det iallafall för annars känns det inte värt att ens försöka bli frisk liksom.
Och det har gått bra för henne! Hon gjorde inte illa sig alls så var ingen fara och han har inte gjort så nåt mera sen så det var nog att han blev sur för han inte fick göra som han ville bara. Så hon rider som vanligt och tränar och så.

Du behöver inte få tillbaka det; det finns kvar - du finns kvar. Däremot så har du svårt att känna det just nu, när du inte mår så bra; det är en del av depressionen. Du kommer känna det igen, när du mår bättre.

Så roligt att det går bra med O. Toppen att han blir tränad och underhållen i ridningen, tills du orkar igen.

 

[LiviaFilippa]

Bra preciserat! Du har precis beskrivit dig själv svinbra. Så är det just nu. Men vad vill DU? Vill du vara den här personen, är du nöjd med det eller finns det saker du vill jobba med att ändra - sedan när du är utom fysisk fara.

Jag fick själv tillfället att göra den resan när jag som anhörig gick 12-stegsprogrammet. Jag beskrev mig själv och terapeuten frågade om det var så jag VILL vara. Nä, vissa saker gillar jag ju inte alls. "Jaha, ändra det då", svarade terapeuten. Som om det skulle vara så lätt. Nä, det är inte lätt, svarade han (terapeuten var en han). Men det är ju inte lätt som det är nu heller. Och det var ju sant.

Jag menar inte att allt är enkelt och lätt och gjort i en handvändning. Men en början är ju att ta reda på vad jag vill. Inte om det är lätt eller svårt. Helt utan värdering ta reda på vad jag vill.

Jag tror att du gjorde ditt bästa just då, även om du ljög och du visste det var fel att ljuga. Du kunde inte annat just då. Nu, idag, kl, 11:19 vet du att det inte var värt att ljuga och att du mår sämre för att du ljög och gjorde dumheter. Eller?

Alltså nej jag är inte nöjd med nånting med mig men jag vet inte om jag skulle vilja ändra nåt eller vad. Så vet inte vad med mig själv jag skulle vilja ändra förutom att jag inte tycker om den jag är.
Och ja jag vet att det var dåligt att ljuga och jag mår dåligt för jag gjorde det och miss lyckades men om jag hade lyckats hade jag ju inte mått dåligt nu iallafall.

 

[LiviaFilippa]

Förresten, måste fråga. Om en nu resonerar som du gjort i ovanstående inlägg EmmaFlilippa, då är det C´s fel som blev halt att du sedan blev dålig och oroade dig?

Fast det tror jag egentligen inte att du tycker.

Nej såklart inte.

 

[Lobelia]

Det där att jag inte måste vara glad och inte ha massa problem för att inte andra ska må dåligt av det verkar ju bara stämma ibland. Eller ja OFTA så verkar det vara så många tycker att jag ska inte tänka på om andra mår dåligt pågrund av mig och jag ska göra det bästa för mig och så. Och då är det typ att andra har ansvar för sina känslor och att det inte är mitt fel om dom mår dåligt för jag mår dåligt. Men såfort det handlar om död så gäller det tydligen inte alls så utan då heltplötsligt måste jag finnas för andras skull och då ska jag tänka på hur mamma och pappa skulle må om jag dog och allt sånt. Så då är inte jag viktigast längre så jag ska bry mig mest om mig själv fast bara sålänge jag gör det på rätt sätt enligt vad andra tycker.
Och jag gör inte så gott jag kan heller utan tillexempel det att jag ljög för pappa så jag fick ett tillfälle att göra det där dumma. Så visste jag ju att det inte var mitt bästa. Eller andra saker också så gör jag saker fast jag VET att det INTE är det bästa och att jag borde göra nåt annat.
Och den där bönen så jag har hört den förut också och jag fattar hur den är menad. Men det är inte så lätt att bara tänka okej nu ska jag acceptera exakt allt jag inte kan ändra. För det är ju typ ALLT och jag är inte en sån som kan bara ta allt och inte på verka nånting.

Du har flera gånger ment på att du inte borde leva (lite olika ordval) för att omgivningen skulle slippa dig. Uppfattar jag dig korrekt?

Utifrån det har många menat att du inte gör livet lättare för din familj genom att ta livet av dig, utan att du gör det mycket värre för dem. Jag vet ju inte hur andra menar, men jag har aldrig menat att du ska leva för någon annans skull, dör du så kommer många sörja och sakna dig och sörja att du inte fått chansen att leva ditt liv. Det är inte samma sak som att mena att du ska leva för dina föräldrars eller någon annan än din egen skull. Kan du se skillnaden?

 

[LiviaFilippa]

Du har flera gånger ment på att du inte borde leva (lite olika ordval) för att omgivningen skulle slippa dig. Uppfattar jag dig korrekt?

Utifrån det har många menat att du inte gör livet lättare för din familj genom att ta livet av dig, utan att du gör det mycket värre för dem. Jag vet ju inte hur andra menar, men jag har aldrig menat att du ska leva för någon annans skull, dör du så kommer många sörja och sakna dig och sörja att du inte fått chansen att leva ditt liv. Det är inte samma sak som att mena att du ska leva för dina föräldrars eller någon annan än din egen skull. Kan du se skillnaden?

Nej fattar inte riktigt vad skillnaden är. Eller ja om jag inte tänker på andra då utan bara migsjälv så är det okej om jag vill dö eller? Sålänge jag inte tror nåt skulle bli bättre för mamma och pappa av det. Men om jag inte bryr mig vad andra känner och bara bryr mig vad jag vill så är det mer okej än ifall jag tror att det skulle vara enklare för dom.

 

[LiviaFilippa]

Förresten en sak som jag bara undrar om nån vet. Men jag vet att man KAN polis anmäla den händelsen i våras. Men är det nån som vet om det typ skulle vara nån mening eller om det skulle vara nästan helt säkert att det var onödigt? Fattar att det inte går att VETA men bara hur det brukar vara om man kan säga det. Och även hur allting isåfall skulle gå till liksom om man skulle behöva gå på förhör och sånt.
Och säger INTE nu att jag tänker göra det eller ens kanske så ingen behöver säga nåt om det. Utan undrar bara OM man skulle.

 

[sorbifolia]

Nej fattar inte riktigt vad skillnaden är. Eller ja om jag inte tänker på andra då utan bara migsjälv så är det okej om jag vill dö eller? Sålänge jag inte tror nåt skulle bli bättre för mamma och pappa av det. Men om jag inte bryr mig vad andra känner och bara bryr mig vad jag vill så är det mer okej än ifall jag tror att det skulle vara enklare för dom.

Nja, inte helt. För det att du just nu vill dö, det är en del av din sjukdomsbild. Om du var frisk, så skulle du inte vilja dö. Därför så är det inte "okej" att du vill dö ens för din egen skull, för vi VET att du kan bli frisk och vilja leva igen.

 

[sorbifolia]

Förresten en sak som jag bara undrar om nån vet. Men jag vet att man KAN polis anmäla den händelsen i våras. Men är det nån som vet om det typ skulle vara nån mening eller om det skulle vara nästan helt säkert att det var onödigt? Fattar att det inte går att VETA men bara hur det brukar vara om man kan säga det. Och även hur allting isåfall skulle gå till liksom om man skulle behöva gå på förhör och sånt.
Och säger INTE nu att jag tänker göra det eller ens kanske så ingen behöver säga nåt om det. Utan undrar bara OM man skulle.

Jag kan berätta lite, har en kompis som jobbar som polis med såna här typer av brott, och dessutom vänner som varit igenom en anmälningsprocess och rättergång i en sak där deras barn blivit sexuelt ofredat.

Och jag kan säga att ja - det är absolut en mening att göra det. Personen kan bli dömd till fängelse för vad han gjorde mot dig. Och även OM han inte skulle bli dömd (beror lite på om det finns tillräckliga bevis) så kommer polisen kolla upp honom och ha ögonen på honom. Så om det finns andra som han utsatt för liknande så kanske det kommer fram när polisen börjar efterforska, och kanske de med vågar anmäla. Och sedan så vågar han förhoppningsvis(!) inte göra det igen efter att han blivit kontaktad av polisen, och OM han gör det igen så har de din anmälan på honom redan som gör att ifall han skulle bli anmäld nästa gång så kommer det vara större chans att han döms och även får hårdare straff.

Sedan hur det går till så bor jag i Norge så det kanske inte är helt 100% samma, men gissar att det inte skiljer sig så mycket. Och då kan antigen du eller dina föräldrar göra en anmälan. Om ni gör det så skulle du få en advokat som har hand om din sak och som representerar dig vid en eventuell rättergång och så. Iom att du är underårig så kommer du nog få ha antigen advokaten eller dina föräldrar där när du berättar för polisen vad som hände. Och polisen kommer ställa en del frågor, som nog kan vara jobbiga, det är en av anledningarna till att du kanske inte orkar (eller behöver) anmäla just nu när du redan mår så dåligt.

Så kommer äckelgubben bli inkallad av polisen och de kommer förhöra honom, och de kommer troligen gå igenom hans dator, telefon etc. för att kolla om han varit i kontakt med dig eller andra unga tjejer (eller killar). Sedan beroende på vad de hittar av bevis så beslutar polisen om det ska göras en åtalan. Det brukar ta ett tag innan det blir rättergång, men om det blir det så kan du behöva vittna i rätten mot honom. Vilket också kan vara rätt jobbigt. Men utöver det så är det din advokat som pratar för dig, och du behöver inte vara där resten av tiden, eller när han ska prata i rätten.

I mina vänners fall, så blev den siktade dömd till över 5 års fängelse och fick betala 150.000,- i uppresning till deras dotter. Dessutom så fick han besöksförbud så han aldrig mera fick komma nära dom igen. Så även om det var en lång och jobbig process så var det absolut värd det för deras del.

 

[LiviaFilippa]

Jag kan berätta lite, har en kompis som jobbar som polis med såna här typer av brott, och dessutom vänner som varit igenom en anmälningsprocess och rättergång i en sak där deras barn blivit sexuelt ofredat.

Och jag kan säga att ja - det är absolut en mening att göra det. Personen kan bli dömd till fängelse för vad han gjorde mot dig. Och även OM han inte skulle bli dömd (beror lite på om det finns tillräckliga bevis) så kommer polisen kolla upp honom och ha ögonen på honom. Så om det finns andra som han utsatt för liknande så kanske det kommer fram när polisen börjar efterforska, och kanske de med vågar anmäla. Och sedan så vågar han förhoppningsvis(!) inte göra det igen efter att han blivit kontaktad av polisen, och OM han gör det igen så har de din anmälan på honom redan som gör att ifall han skulle bli anmäld nästa gång så kommer det vara större chans att han döms och även får hårdare straff.

Sedan hur det går till så bor jag i Norge så det kanske inte är helt 100% samma, men gissar att det inte skiljer sig så mycket. Och då kan antigen du eller dina föräldrar göra en anmälan. Om ni gör det så skulle du få en advokat som har hand om din sak och som representerar dig vid en eventuell rättergång och så. Iom att du är underårig så kommer du nog få ha antigen advokaten eller dina föräldrar där när du berättar för polisen vad som hände. Och polisen kommer ställa en del frågor, som nog kan vara jobbiga, det är en av anledningarna till att du kanske inte orkar (eller behöver) anmäla just nu när du redan mår så dåligt.

Så kommer äckelgubben bli inkallad av polisen och de kommer förhöra honom, och de kommer troligen gå igenom hans dator, telefon etc. för att kolla om han varit i kontakt med dig eller andra unga tjejer (eller killar). Sedan beroende på vad de hittar av bevis så beslutar polisen om det ska göras en åtalan. Det brukar ta ett tag innan det blir rättergång, men om det blir det så kan du behöva vittna i rätten mot honom. Vilket också kan vara rätt jobbigt. Men utöver det så är det din advokat som pratar för dig, och du behöver inte vara där resten av tiden, eller när han ska prata i rätten.

I mina vänners fall, så blev den siktade dömd till över 5 års fängelse och fick betala 150.000,- i uppresning till deras dotter. Dessutom så fick han besöksförbud så han aldrig mera fick komma nära dom igen. Så även om det var en lång och jobbig process så var det absolut värd det för deras del.

Tack för svaret

 

[MiaMia]

Bra att veta är också att när polisen förhör barn så görs det av särskilda personer som har lärt sig speciellt hur man pratar med unga på ett bra sätt kring hemska saker som de varit med om.
Det brukar vara så att man spelar in förhöret på video och sedan behöver oftast inte barnet vara med och vittna i rättegången, om det blir en sådan, utan man kan använda videon istället.

 

[LiviaFilippa]

Bra att veta är också att när polisen förhör barn så görs det av särskilda personer som har lärt sig speciellt hur man pratar med unga på ett bra sätt kring hemska saker som de varit med om.
Det brukar vara så att man spelar in förhöret på video och sedan behöver oftast inte barnet vara med och vittna i rättegången, om det blir en sådan, utan man kan använda videon istället.

Vet du hur länge man räknas som barn då?

 

[nullo-modo]

Vet du hur länge man räknas som barn då?

18 år

 

[Andromedae]

Jag tänker lite så här apropå det där med att göra saker trots att man vet att man inte borde göra dem.

Jag har gjort väldigt många, väldigt dumma grejer. Saker som inte alls varit bra för vare sig min kropp eller min själ. Ibland har jag till och med när jag gjort dem tänkt "jag borde inte göra det här". Och jag har använt det mot mig själv, som ännu ett bevis på att jag är (blablabla, negativa tankar), för jag har gjort de här oerhört dumma sakerna trots att jag FATTAT att jag inte borde.

Som vuxen har jag dock insett att vänta lite, det där att jag valde att göra sådana grejer kanske INTE var för att jag var dum i huvudet, utan för att jag genom att aktivt "göra fel" kunde få ha kontroll/få bestämma något i mitt liv. När jag gjorde fel, så var jag helt i min kropp och tog medvetet de här besluten - de var mina. En del av mig.

Jag tror inte att det är ovanligt att det är så heller - när man befinner sig i en väldigt styrd miljö, då kan det kännas som att man kvävs. Och att man verkligen vill få känna några ögonblick av att man faktiskt är den som "gör" ens liv. Även om man i sak förstår att nä, det här är inte bra för mig. Att man ändå gör det behöver inte vara för att man är dum - det kan helt enkelt vara så att man är desperat efter någon sorts frihet. Problemet, som jag är säker på att du har lika bra koll på som jag, är ju förstås när man i längden får ett sämre resultat ( = något man mår sämre av) av att göra den dumma grejen jämfört med vad man skulle ha fått om man gjort något annat.

Jag vet förstås inte alls om det är så för dig, men jag tänker att det kan vara en intressant infallsvinkel.

 

[MiaMia]

Jag tänker lite så här apropå det där med att göra saker trots att man vet att man inte borde göra dem.

Jag har gjort väldigt många, väldigt dumma grejer. Saker som inte alls varit bra för vare sig min kropp eller min själ. Ibland har jag till och med när jag gjort dem tänkt "jag borde inte göra det här". Och jag har använt det mot mig själv, som ännu ett bevis på att jag är (blablabla, negativa tankar), för jag har gjort de här oerhört dumma sakerna trots att jag FATTAT att jag inte borde.

Som vuxen har jag dock insett att vänta lite, det där att jag valde att göra sådana grejer kanske INTE var för att jag var dum i huvudet, utan för att jag genom att aktivt "göra fel" kunde få ha kontroll/få bestämma något i mitt liv. När jag gjorde fel, så var jag helt i min kropp och tog medvetet de här besluten - de var mina. En del av mig.

Jag tror inte att det är ovanligt att det är så heller - när man befinner sig i en väldigt styrd miljö, då kan det kännas som att man kvävs. Och att man verkligen vill få känna några ögonblick av att man faktiskt är den som "gör" ens liv. Även om man i sak förstår att nä, det här är inte bra för mig. Att man ändå gör det behöver inte vara för att man är dum - det kan helt enkelt vara så att man är desperat efter någon sorts frihet. Problemet, som jag är säker på att du har lika bra koll på som jag, är ju förstås när man i längden får ett sämre resultat ( = något man mår sämre av) av att göra den dumma grejen jämfört med vad man skulle ha fått om man gjort något annat.

Jag vet förstås inte alls om det är så för dig, men jag tänker att det kan vara en intressant infallsvinkel.

Håller till stora delar med om det. Man kan inte se det så enkelt som att man är dum bara för att man inte alltid kan vara perfekt rationell, och dessutom kunnat förutse framtiden i alla aspekter. Den som alltid klarar av att vara perfekt rationell är en robot, inte en normal människa.

Jag gör också saker som jag redan i stunden jag gör dem inser inte är "det allra bästa". Men jag vet att det är så bra som jag kan göra för tillfället. Utifrån vad jag har för kapacitet för stunden och utifrån vilken situation jag befinner mig i. Är jag t.ex. stressad eller utsatt för press så kan jag inte mer än så. Och det är gott nog att jag inte kan prestera något mer perfekt just då.

 

[LiviaFilippa]

Jag tänker lite så här apropå det där med att göra saker trots att man vet att man inte borde göra dem.

Jag har gjort väldigt många, väldigt dumma grejer. Saker som inte alls varit bra för vare sig min kropp eller min själ. Ibland har jag till och med när jag gjort dem tänkt "jag borde inte göra det här". Och jag har använt det mot mig själv, som ännu ett bevis på att jag är (blablabla, negativa tankar), för jag har gjort de här oerhört dumma sakerna trots att jag FATTAT att jag inte borde.

Som vuxen har jag dock insett att vänta lite, det där att jag valde att göra sådana grejer kanske INTE var för att jag var dum i huvudet, utan för att jag genom att aktivt "göra fel" kunde få ha kontroll/få bestämma något i mitt liv. När jag gjorde fel, så var jag helt i min kropp och tog medvetet de här besluten - de var mina. En del av mig.

Jag tror inte att det är ovanligt att det är så heller - när man befinner sig i en väldigt styrd miljö, då kan det kännas som att man kvävs. Och att man verkligen vill få känna några ögonblick av att man faktiskt är den som "gör" ens liv. Även om man i sak förstår att nä, det här är inte bra för mig. Att man ändå gör det behöver inte vara för att man är dum - det kan helt enkelt vara så att man är desperat efter någon sorts frihet. Problemet, som jag är säker på att du har lika bra koll på som jag, är ju förstås när man i längden får ett sämre resultat ( = något man mår sämre av) av att göra den dumma grejen jämfört med vad man skulle ha fått om man gjort något annat.

Jag vet förstås inte alls om det är så för dig, men jag tänker att det kan vara en intressant infallsvinkel.

Ja det kanske är lite så för mig iallafall ibland. Men även ifall det är så att man vill känna nån frihet typ så är det ju dumt för enda som händer av det är att jag är tillbaka till att inte ha NÅN frihet ALLS och inte får bestämma NÅT eller vara ifred alls. Så det blir ju bara sämre av det ändå.

 

[gammalek]

Ja det kanske är lite så för mig iallafall ibland. Men även ifall det är så att man vill känna nån frihet typ så är det ju dumt för enda som händer av det är att jag är tillbaka till att inte ha NÅN frihet ALLS och inte får bestämma NÅT eller vara ifred alls. Så det blir ju bara sämre av det ändå.

Ibland kan det kännas bra att någon annan bestämmer. I alla fall de gånger man inte är säker på att man klarar det själv på ett bra sätt.