Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[Andromedae]

Jag vet och det är ju det personalen säger också att dom inte kan säga nån tid. Men därför jag undrar bara på ett ungefär hur lång tid det har tagit för andra. Även fast det såklart kan skilja sig för alla. Men ändå kanske kan vara iallafall lite att man kan gissa på ett ungefär om det är några månader eller många år liksom.
Och det med att jag kanske hade haft sämre odds om jag inte fick hjälp när jag fick det. Så ja kanske. Men än så har ju detmesta blivit värre och jobbigare bara helatiden som jag har fått hjälp. Förutom att jag har gått upp i vikt då men mår inte bättre för det. Så det har inte hjälpt än iallafall så kanske ändå redan är försent. Och jag är redan jätte bra på att trycka bort känslor och typ hålla en mask att det är bra om jag vill göra det. Så det som var för dig att du inte kände nånting nästan så är det ju ofta så för mig också även fast jag fick vård snabbt och så. Så det kanske inte hade blivit så mycket värre ändå ifall jag inte hade fått hjälp då. Eller så kanske det inte hade blivit såhär dåligt alls eller iallafall inte NU för egentligen det mesta jobbiga har ju blivit EFTER jag blev inlagd. Eller så hade jag dött av anorexin då men det kanske hade varit bra om jag ändå bara blir sämre med mycket.
För tror ändå att det skulle typ varit lättare för mina föräldrar också om jag hade dött tillexempel av nåt hjärt fel som blev av anorexin än att det är som nu att dom vet att jag kommer försöka se till så jag dör själv om jag får chansen. Och att dom inte kan lita på mig alls om det. Så det hade nog varit bättre ändå.

Det är inte för sent, och det hade garanterat inte varit bättre för dina föräldrar om du hade dött.

Jag fattar att det är tufft. Orimligt, orättvist tufft. Men världen är en bättre plats när du är i den.

 

[LiviaFilippa]

Det är inte för sent, och det hade garanterat inte varit bättre för dina föräldrar om du hade dött.

Jag fattar att det är tufft. Orimligt, orättvist tufft. Men världen är en bättre plats när du är i den.

Nej menar inte bara bättre så rakt av. Men OM jag skulle ha dött typ i somras så hade det nog ändå varit typ lättare eller bättre för dom än OM jag skulle dö nu för jag tog självmord liksom. Och nu är dom ju oroliga för det helatiden.

 

[Andromedae]

Nej menar inte bara bättre så rakt av. Men OM jag skulle ha dött typ i somras så hade det nog ändå varit typ lättare eller bättre för dom än OM jag skulle dö nu för jag tog självmord liksom. Och nu är dom ju oroliga för det helatiden.

Helt ärligt, som förälder så tror jag att det är lika fruktansvärt oavsett anledningen om ens barn dör. Det finns liksom inte ett lättare eller bättre sätt - det skulle vara så orimligt jäkla hemskt att jag blir tårögd bara av att tänka på det.

 

[nullo-modo]

Nej menar inte bara bättre så rakt av. Men OM jag skulle ha dött typ i somras så hade det nog ändå varit typ lättare eller bättre för dom än OM jag skulle dö nu för jag tog självmord liksom. Och nu är dom ju oroliga för det helatiden.

Tror inte du inser hur det påverkar föräldrar när deras barn dör, det förändringar hela deras liv och kanske aldrig återhämtar sig igen efter det helt oavsett anledning till att deras barn dog.

Allt är bättre än att behöva överleva sina barn.

 

[nullo-modo]

Ja jag vet att många slutar rida runt min ålder men jag har ALDRIG innan jag blev inlagd viljat sluta. Utan har alltid varit ridningen och allt med ponnysarna som har varit liksom meningen med mitt liv typ. Och vet inte hur jag ska förklara men nu så saknar jag ju inte ridningen och stallet eller nåt sånt alls. Men jag vill ändå ha tillbaka det intresset eller hur jag ska säga. Alltså om jag ändå måste finnas så vill jag ha tillbaka ridningen och det som att jag VILL rida och vara i stallet och allt sånt. För ser liksom ännu mindre andledning att ens bli frisk och kämpa för det och så kanske jag aldrig ens bryr mig om ridning mer. Då känns det ännu mera onödigt och att det inte finns nån andledning för mig.

Meningen med livet ändrad ibland likt intressen och att vänner glider isär utan anledning. Inte säkert att du gör det men ingen kan lova att intresset är kvar efter eller vad det beror på.

Många går exempelvis från att andas och leva häst till att andas och leva hund istället.

 

[LiviaFilippa]

Tror inte du inser hur det påverkar föräldrar när deras barn dör, det förändringar hela deras liv och kanske aldrig återhämtar sig igen efter det helt oavsett anledning till att deras barn dog.

Allt är bättre än att behöva överleva sina barn.

Jo men nu menade jag OM jag skulle tillexempel ha lyckats eller hur man säger nu. Så jag hade dött nu efter att jag har varit inlagd jätte länge och det har ju redan förändrat deras liv jätte mycket och dom är oroliga för att jag ska göra sånt. Och då OM jag hade dött så hade ju det varit att dom visste att jag hade såna tankar och att jag ljög och allting. Och DÅ hade det nog ändå varit lättare om jag hade dött i somras än att dom har varit jätte oroliga och haft skit jobbigt hela hösten och jag ÄNDÅ skulle dött.

 

[LiviaFilippa]

Meningen med livet ändrad ibland likt intressen och att vänner glider isär utan anledning. Inte säkert att du gör det men ingen kan lova att intresset är kvar efter eller vad det beror på.

Många går exempelvis från att andas och leva häst till att andas och leva hund istället.

Jag vet men jag VILL INTE att det ska ändras. Utan om jag nånsin kommer må bättre så vill jag ha tillbaka mig själv liksom. Jag vet inte hur jag ska förklara men typ att om jag nånsin mår bättre men jag inte har kvar några intressen och inte tänker på samma sätt alls och allt är helt ändrat så är det som det inte är JAG. Och jag vill inte ha nya intressen och tänka helt annat så det inte ens är som den riktiga jag. Utan jag vill liksom bara känna igen migsjälv och isåfall bry mig om dom sakerna som jag brydde mig om förut. Annars om jag ändå blir nån helt ny person och har helt nya intressen och allt så spelar det ingen roll och då finns det ännu mindre andledning att fortsätta försöka.

 

[nullo-modo]

Jag vet men jag VILL INTE att det ska ändras. Utan om jag nånsin kommer må bättre så vill jag ha tillbaka mig själv liksom. Jag vet inte hur jag ska förklara men typ att om jag nånsin mår bättre men jag inte har kvar några intressen och inte tänker på samma sätt alls och allt är helt ändrat så är det som det inte är JAG. Och jag vill inte ha nya intressen och tänka helt annat så det inte ens är som den riktiga jag. Utan jag vill liksom bara känna igen migsjälv och isåfall bry mig om dom sakerna som jag brydde mig om förut. Annars om jag ändå blir nån helt ny person och har helt nya intressen och allt så spelar det ingen roll och då finns det ännu mindre andledning att fortsätta försöka.

Allt kommer inte förändras men allt kommer inte vara som innan. Detta är en del av att växa upp och har inget att göra med att du är sjuk nu.

Att växa upp är skrämmande även utan att varit med om det du varit med om.

 

[sorbifolia]

Jag tror att anledningen till att du inte saknar hästarna nu är bara pga att du helt enkelt inte har ork och överskott att sakna dom, med allt annat du kämpar med just nu. Har du varit riktigt, riktigt sjuk i influensa eller liknande någon gång? Liksom med jättehög feber och så att man bara vill sova... Då orkar man inte dra till stallet och man vill inte rida pga man mår så dåligt så man har inga krafter eller någonting. Just nu så är du minst lika sjuk som det, även om det inte syns lika tydligt på "utsidan" så att säga. Du måste bli bättre innan du kommer orka tänka på att du vill rida igen.

För min kompis som jag skrev om tidigare, så blev hen bättre redan efter några månader med att äta rätt och få samtalsstöd etc. Fortfarande sjuk, men bättre. Efter ett år var det väldigt mycket bättre, och nu efter 3 år så mår hen bättre än någonsin förut i sitt liv. Men nu var detta en vuxen person, och som flera skrivit så varierar det ju mycket.

 

[LiviaFilippa]

Hatar det här hatar mig hatar alla känslor och tankar. Och hatar att vad jag än gör så på verkar det neggativt för andra. Så jag kan inte göra nånting rätt och kan inte göra så NÅT blir bra. Och det är inte för jag inte vill men jag KAN inte.
Och jag har som jätte mycket jobbiga känslor och är arg och ledsen och allt sånt men ändå kan jag inte känna nåt sånt mot nån annan eller nån händelse eller nåt utan är bara mot migsjälv jag kan bli arg.
Som den där äckel händelsen i våras. Kommer skriva om äckliga saker nu så ni vet ifall ni inte vill läsa sånt. Men vill ändå försöka få ut det. Men ja om jag tänker på det och han så är det inte att han gjorde sakerna utan tänker bara vad jag gjorde. Så tillexempel om jag tänker att han typ tvingade mig att ha hans sn*pp i munnen så känner jag typ inget argt alls mot han. Utan det är typ bara jaha okej. Men om jag tänker typ tvärtom att jag som bara gick med på det och gjorde skit äckliga saker med hans sn*pp så blir jag jätte arg och äcklad av migsjälv. Så det är som att den enda jag kan känna nåt neggativt om är mig.
Och samma med anorexi monstret och allt så är jag typ inte alls ledsen eller så för att jag har det. Utan om jag börjar tänka på det så blir jag bara arg och typ besviken på migsjälv att jag inte kan bara skärpa mig och vara normal.
Och dethär med döden och självmord och sånt så JA jag vet att det vore jätte hemskt och jobbigt för mina föräldrar. Men inte ens det hjälper liksom utan enda jag kan känna om det är att jag är så jävla elak och o tacksam mot dom. Så vill jag slippa migsjälv ännu mera fast det går ju inte.
Men ja ville bara skriva av mig om lite av allt som är i huvudet. Så ska iallafall försöka sova nu.

 

[Takire]

Hatar det här hatar mig hatar alla känslor och tankar. Och hatar att vad jag än gör så på verkar det neggativt för andra. Så jag kan inte göra nånting rätt och kan inte göra så NÅT blir bra. Och det är inte för jag inte vill men jag KAN inte.
Och jag har som jätte mycket jobbiga känslor och är arg och ledsen och allt sånt men ändå kan jag inte känna nåt sånt mot nån annan eller nån händelse eller nåt utan är bara mot migsjälv jag kan bli arg.
Som den där äckel händelsen i våras. Kommer skriva om äckliga saker nu så ni vet ifall ni inte vill läsa sånt. Men vill ändå försöka få ut det. Men ja om jag tänker på det och han så är det inte att han gjorde sakerna utan tänker bara vad jag gjorde. Så tillexempel om jag tänker att han typ tvingade mig att ha hans sn*pp i munnen så känner jag typ inget argt alls mot han. Utan det är typ bara jaha okej. Men om jag tänker typ tvärtom att jag som bara gick med på det och gjorde skit äckliga saker med hans sn*pp så blir jag jätte arg och äcklad av migsjälv. Så det är som att den enda jag kan känna nåt neggativt om är mig.
Och samma med anorexi monstret och allt så är jag typ inte alls ledsen eller så för att jag har det. Utan om jag börjar tänka på det så blir jag bara arg och typ besviken på migsjälv att jag inte kan bara skärpa mig och vara normal.
Och dethär med döden och självmord och sånt så JA jag vet att det vore jätte hemskt och jobbigt för mina föräldrar. Men inte ens det hjälper liksom utan enda jag kan känna om det är att jag är så jävla elak och o tacksam mot dom. Så vill jag slippa migsjälv ännu mera fast det går ju inte.
Men ja ville bara skriva av mig om lite av allt som är i huvudet. Så ska iallafall försöka sova nu.

Jag önskar så att det fanns något bra sätt som du kunde få vila ifrån dina tankar på. Jag kan bara hoppas på att allt bara känns lättare snart för dig. Din situation låter outhärdlig.

 

[sorbifolia]

Det är inte ditt fel. Inget av det som hänt är ditt fel.

Du är så snäll och omtänksam mot alla andra, jag hoppast att du någon dag kan få lära dig att vara lika snäll mot dig själv.

Kram.

 

[LiviaFilippa]

Det är inte ditt fel. Inget av det som hänt är ditt fel.

Du är så snäll och omtänksam mot alla andra, jag hoppast att du någon dag kan få lära dig att vara lika snäll mot dig själv.

Kram.

Det är kanske lätt för andra att säga att inget är mitt fel men väldigt mycket av allt ÄR mitt fel. Och inget skulle vara som det är om det inte var för mig.

 

[Lovisaleonora]

Det är kanske lätt för andra att säga att inget är mitt fel men väldigt mycket av allt ÄR mitt fel. Och inget skulle vara som det är om det inte var för mig.

Fast även om en tänker så (vilket givetvis, helt logiskt resonerat, är galet eftersom det inte är ditt fel) så är det ju skillnad på följdverkning och på vad en med vett, vilja och uppsåt skapar.

Om inte du blivit utsatt för rövhatten hade rövhatten utsatt någon annan. Om inte rånaren hade rånat Stina hade rånaren rånat Kalle.

Räven tog hönan istället för kaninen för hönan var där just då.

Det är inte ditt fel. Du har inte orsakat något av detta. Du har kommit vägen för en rad händelser som ingen någonsin borde råkat ut för.¨

Hade det känts bättre om du hade fått prata med en f d patient IRL? Någon som gått igenom allt det du går igenom.

 

[Sleepy]

har alltid varit ridningen och allt med ponnysarna som har varit liksom meningen med mitt liv typ. Och vet inte hur jag ska förklara men nu så saknar jag ju inte ridningen och stallet eller nåt sånt alls. Men jag vill ändå ha tillbaka det intresset eller hur jag ska säga. Alltså om jag ändå måste finnas så vill jag ha tillbaka ridningen och det som att jag VILL rida och vara i stallet och allt sånt.

Så härligt att höra hur viktiga dina ponnysar och ridningen är för dig. Det är så bra att ha ett sånt ankare i livet, som gör att det känns viktigt och värdefullt. Något som ger glädje och ny energi. Det finns inte mycket som slår en varm mulpuss en frusen morgon, eller ett gällt ponnygnägg som möter i hagen. De finns kvar där när du är redo igen. Kram.

Har det gått bra sen för tjejen som hjälper dig med O, efter att hon åkte av?

 

[LiviaFilippa]

Fast även om en tänker så (vilket givetvis, helt logiskt resonerat, är galet eftersom det inte är ditt fel) så är det ju skillnad på följdverkning och på vad en med vett, vilja och uppsåt skapar.

Om inte du blivit utsatt för rövhatten hade rövhatten utsatt någon annan. Om inte rånaren hade rånat Stina hade rånaren rånat Kalle.

Räven tog hönan istället för kaninen för hönan var där just då.

Det är inte ditt fel. Du har inte orsakat något av detta. Du har kommit vägen för en rad händelser som ingen någonsin borde råkat ut för.¨

Hade det känts bättre om du hade fått prata med en f d patient IRL? Någon som gått igenom allt det du går igenom.

Med äckel händelsen så ja det kan man ju inte veta men han kanske hade gjort det mot nån annan men om JAG hade sagt ifrån och stoppat han så hade det iallafall inte hänt MIG och då hade massa saker inte varit som dom är.
Men även OM man inte räknar med den saken så är det jätte mycket som man inte kan säga att det bara råkade hända.
Cs hälta tillexempel går ju inte att säga helt säkert varför hon fick men väldigt väldigt ofta är det ryttarens fel iallafall. Så stor risk att det var nåt jag gjorde så hon blev halt.
Sen anorexi monstret så ja det typ smög sig på och tog över men när det började märkas så ljög jag om det och sa inget till nån. Så även ifall det kanske inte var mitt fel just att jag blev så sjuk igen så var det ju mitt fel hur jag hanterade det och så.
Sen alla idiot saker efter jag blev inlagd med typ självmords försök om man ska kalla det det. Och alla såna grejer så det är ju INGEN annan som kan på verka det utan det är helt och hållet jag. Fast jag vet att mina föräldrar mår jätte dåligt av det.
Och att jag skrev med äckel gubben på Instagram och skickade bilder och allt det om man ska ta det också så var ju det också BARA jag som gjorde det och inte nåt som bara råkade bli.
Och det är massa andra saker också som hur jag är och att jag inte kan mottivera mig och allt sånt som ju också är mitt fel så det är ju MASSA saker och inte bara den händelsen i våras. Även fast jag tycker den också räknas men många andra tycker ju inte man kan säga att det var mitt fel oavsett.

 

[LiviaFilippa]

Och justja det om att prata med nån som har gått genom det så nej tror inte det skulle hjälpa för jag tycker det är skit jobbigt att träffa nya irl och kan inte prata och det skulle nog bara vara jobbigt.

 

[Lobelia]

Det är kanske lätt för andra att säga att inget är mitt fel men väldigt mycket av allt ÄR mitt fel. Och inget skulle vara som det är om det inte var för mig.

Med det resonemanget är allt "Adams och Evas" . Hade inte de första människorna funnits hade ingen annan människa funnits och därmed inte du.

Skämt åsido, jag tror jag förstår vad du menar, någonstans tror du att du kunnat avstyra det som hänt och eftersom du inte gjorde det är det ditt fel. Stämmer det?

Samma sak stämmer för fler involverade, hade de inte gjort som de gjort hade det inte skett. Kanske kan du försöka tänka bortom att du kanske kunde gjort annorlunda med facit i hand? Det är fler involverade och den som är vuxen och dessutom gör något som är fel, olagligt och skadar andra, i synnerhet om det gäller barn gör så mycket fel att det överskuggar alla andras,. Och sen det som hänt efteråt är följdverkningar.

 

[Lovisaleonora]

Med äckel händelsen så ja det kan man ju inte veta men han kanske hade gjort det mot nån annan men om JAG hade sagt ifrån och stoppat han så hade det iallafall inte hänt MIG och då hade massa saker inte varit som dom är.
Men även OM man inte räknar med den saken så är det jätte mycket som man inte kan säga att det bara råkade hända.
Cs hälta tillexempel går ju inte att säga helt säkert varför hon fick men väldigt väldigt ofta är det ryttarens fel iallafall. Så stor risk att det var nåt jag gjorde så hon blev halt.
Sen anorexi monstret så ja det typ smög sig på och tog över men när det började märkas så ljög jag om det och sa inget till nån. Så även ifall det kanske inte var mitt fel just att jag blev så sjuk igen så var det ju mitt fel hur jag hanterade det och så.
Sen alla idiot saker efter jag blev inlagd med typ självmords försök om man ska kalla det det. Och alla såna grejer så det är ju INGEN annan som kan på verka det utan det är helt och hållet jag. Fast jag vet att mina föräldrar mår jätte dåligt av det.
Och att jag skrev med äckel gubben på Instagram och skickade bilder och allt det om man ska ta det också så var ju det också BARA jag som gjorde det och inte nåt som bara råkade bli.
Och det är massa andra saker också som hur jag är och att jag inte kan mottivera mig och allt sånt som ju också är mitt fel så det är ju MASSA saker och inte bara den händelsen i våras. Även fast jag tycker den också räknas men många andra tycker ju inte man kan säga att det var mitt fel oavsett.

Hela livet är en lång lärandeprocess. Vissa saker lär vi oss tidigt och kan sedan genom hela livet, till vi kanske tappar förmågan när vi blir äldre.

Andra saker lär vi oss på vägen, efterhand som vi är tvingade att hantera situationen. Vissa situationer kan vi inte lära oss för vi kommer aldrig inför problemet (hittills har jag sluppit lära mig hur jag överlever krigssituationer t ex).

I tonåren är väldigt mycket nytt. T o m en ny kropp får vi för den utvecklas så vi inte känner igen den och ibland är den svår att hantera. Killar kan inte hantera rösten i tonåren, tjejer har ibland svårt att hitta rätt i nya fysiska förutsättningar när t ex brösten börjar växa. Det är skitjobbigt. Det är kanske den största lärandefasen vi har i vårt liv.

Alla behöver inte lära sig tackla de problemen du tvingas hantera. T ex att bli utsatt för våldshandlingar. Du visste inte hur du skulle göra, och du gjorde det du då trodde var bästa sättet. Nu vet du annorlunda och vill i backspegeln ändra hur du gjorde då. Du får betala ett dyrt pris just nu för att du gjorde som du gjorde. Det var din hantering och det är ditt lidande. Det är inget du utsätter andra för. Du lider just nu, och det gör att andra i din omgivning också mår dåligt. Men det är inte ditt fel att andra mår dåligt för att du mår dåligt. Du finns inte till för att glädja andra. Du finns till för din egen skull. Du har ingen plikt att hålla upp en fasad eller alltid vara glad och problemfri för att andra inte ska påverkas. Du har en skyldighet att se till ditt eget bästa, vårda dig själv, vara snäll mot dig själv. Du är din enda resurs när det kommer till kritan. Det viktigaste du har.

Sedan går det oftast att göra utan att göra det på andras bekostnad, men ibland går inte det heller. Om en av oss ska bli uppsagda från jobbet t ex, så går jag ju in för att jag ska få behålla jobbet. Det blir ju på bekostnad av min kollega i så fall, hon får sluta istället. Det är fortfarande inte mitt fel, det är omständigheterna som ger den situationen.

Du gör ju så gott du kan oavsett hur svårt och jobbigt det är. INGEN av oss kan göra bättre än vårt bästa. Ibland är vårt bästa inte så bra som vi vill, men vi måste vara snälla mot oss själva för vi gör så gott vi kan. Och ju sämre vi mår desto mindre gott kommer ut av tillvaron - för både oss och andra. Vissa saker är som de är, andra går att påverka. Det svåra är att skilja ut vad som är vad. Sinnesro bönen har jag använt mycket när jag försökt bena ut vad som är vad.

"(Gud), ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden"

Det går att fundera mycket på de orden, och vad de betyder för just mig eller just för dig.

 

[LiviaFilippa]

Så härligt att höra hur viktiga dina ponnysar och ridningen är för dig. Det är så bra att ha ett sånt ankare i livet, som gör att det känns viktigt och värdefullt. Något som ger glädje och ny energi. Det finns inte mycket som slår en varm mulpuss en frusen morgon, eller ett gällt ponnygnägg som möter i hagen. De finns kvar där när du är redo igen. Kram.

Har det gått bra sen för tjejen som hjälper dig med O, efter att hon åkte av?

Ja om jag får tillbaka det intresset men det vet jag ju inte. Men jag hoppas det iallafall för annars känns det inte värt att ens försöka bli frisk liksom.
Och det har gått bra för henne! Hon gjorde inte illa sig alls så var ingen fara och han har inte gjort så nåt mera sen så det var nog att han blev sur för han inte fick göra som han ville bara. Så hon rider som vanligt och tränar och så.