Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[Andromedae]

Du verkar tänka så omtänksamt för alla andra - låt oss som skriver här tänka omtänksamt på dig!
Hur känner du dig idag, fortfarande trött?

 

[Lobelia]

Jag vill bara inte att nån läser och kanske blir neggativt påverkad av det på nåt sätt. Så ifall det är sånt som nån kanske kan tycka är jobbigt så vill jag varna liksom.
Och tack
Och sen så jag fattar typ hur du menar men skulle hellre inte ha dom här erfarenheterna och inte lära mig massa om mig själv och så än att vara såhär.

Tack för din omtanke, jag blir riktigt rörd när du har plats för så mycket omtanke om din omvärld när din värld rasat samman. Ja folk kan bli illa berörda av det du skriver, men det får vi som läser ta ansvar för själv, i vart fall så här långt in i en tråd.. Du kan lugnt fokusera på det du vill skriva och låta oss som läser ta ansvar för oss själva. Vill du fortsätta varna så är det helt okej, men jag ser lätt att varningarna handlar om att förminska dig själv (skriva att du är dum, äcklig osv), det är i mina ögon sorgligt och inget någon här håller med om.

 

[LiviaFilippa]

Du verkar tänka så omtänksamt för alla andra - låt oss som skriver här tänka omtänksamt på dig!
Hur känner du dig idag, fortfarande trött?

Ja alltså jag sov jätte mycket inatt mot vad jag brukar men är ändå trött och typ helt mosig i huvudet. Men annars så känns det typ som allt detdär aldrig hände utan att det var en dröm eller nåt. Fast har ju endel saker som bevis eller vad man ska säga men ändå känns det inte som det var påriktigt.
Men ja annars så har jag inte klarat målen med frukost och mellanmål idag och har skrivit dumma saker till mamma så har iallafall inte börjat bra idag. Och har jätte mycket jag vill få ut men som inte går. Och känns typ att jag skulle vilja gråta men kan inte det heller.

 

[Sleepy]

Ja alltså jag sov jätte mycket inatt mot vad jag brukar men är ändå trött och typ helt mosig i huvudet. Men annars så känns det typ som allt detdär aldrig hände utan att det var en dröm eller nåt. Fast har ju endel saker som bevis eller vad man ska säga men ändå känns det inte som det var påriktigt.
Men ja annars så har jag inte klarat målen med frukost och mellanmål idag och har skrivit dumma saker till mamma så har iallafall inte börjat bra idag. Och har jätte mycket jag vill få ut men som inte går. Och känns typ att jag skulle vilja gråta men kan inte det heller.

Förståeligt att du är trött, det blir ju en påfrestning på både kropp och själ. Bra iaf att du kunde sova. Vad är det du är ledsen över? Kram.

 

[LiviaFilippa]

Förståeligt att du är trött, det blir ju en påfrestning på både kropp och själ. Bra iaf att du kunde sova. Vad är det du är ledsen över? Kram.

Jag vet inte eller typ allt.

 

[Sleepy]

Jag vet inte eller typ allt.

Förstår, inte konstigt. Blev det någon film igår?

 

[LiviaFilippa]

Förstår, inte konstigt. Blev det någon film igår?

Ja vi såg Little women. Fast har sett den flera gånger men av nån andledning är det typ enda filmen jag kan kolla på när jag mår jätte dåligt.

 

[Sleepy]

Ja vi såg Little women. Fast har sett den flera gånger men av nån andledning är det typ enda filmen jag kan kolla på när jag mår jätte dåligt.

Mysigt med filmkväll.

 

[LiviaFilippa]

Förresten så skulle jag vilja fråga en sak om nån vill svara. Men jag undrar om det är nån här som antingen själv eller känner nån som har mått skit dåligt och som det blev BRA. Alltså menar typ som mig så med massa självmords tankar och att man har försökt och så. Om nån har varit så och sen mått BRA igen alltså inte bara okej eller så. Utan verkligen BRA. Och att man fick tillbaka att man ville göra det man gillade innan och så.
Vill bara ha svar på det om ni vet nån som det varit så för så inte bara att ni tror det blir bättre liksom.

 

[sorbifolia]

Förresten så skulle jag vilja fråga en sak om nån vill svara. Men jag undrar om det är nån här som antingen själv eller känner nån som har mått skit dåligt och som det blev BRA. Alltså menar typ som mig så med massa självmords tankar och att man har försökt och så. Om nån har varit så och sen mått BRA igen alltså inte bara okej eller så. Utan verkligen BRA. Och att man fick tillbaka att man ville göra det man gillade innan och så.
Vill bara ha svar på det om ni vet nån som det varit så för så inte bara att ni tror det blir bättre liksom.

Åtminstonde två av mina bästa vänner har varit självmordsbenägna och deprimerade. En utav dom har planerat självmord och nästan försökt, men inte helt vågat göra det. Hennes mående går fortfarande lite upp och ner, men i stort sätt så mår hon bra och lever ett helt normalt liv.

Den andra var med om en liknande händelse som dig som barn, och det kan ha varit bidragande till att hen en period mådde riktigt riktigt dåligt. Numera mår denna personen jättebra, efter att ha fått hjälp med kosten och med terapi/lärt sig ändra sitt tankesätt.

 

[Lovisaleonora]

Tipsar igen om den här sidan https://www.atstorning.se/patient-anhorig-3/patientinformation/hur-ar-det-att-ga-i-behandling/

Du kommer att känna igen dig såååå mycket, bara ur den här tråden.

Och jag har för mig att det finns lite skrivet från de som gått behandling, och blivit friska.

 

[emma-vsm]

Förresten så skulle jag vilja fråga en sak om nån vill svara. Men jag undrar om det är nån här som antingen själv eller känner nån som har mått skit dåligt och som det blev BRA. Alltså menar typ som mig så med massa självmords tankar och att man har försökt och så. Om nån har varit så och sen mått BRA igen alltså inte bara okej eller så. Utan verkligen BRA. Och att man fick tillbaka att man ville göra det man gillade innan och så.
Vill bara ha svar på det om ni vet nån som det varit så för så inte bara att ni tror det blir bättre liksom.

En av mina bästa vänner mådde jättedåligt och försökte ta sitt liv (jag hittade henne, det var den värsta upplevelsen i mitt liv). Hon har en kronisk fysisk sjukdom som gör att hon inte kan göra sånt hon uppskattade förr, typ resa. Hon har fått bra hjälp av läkare och psykolog och hittat nya saker i livet som gör henne glad. Nu har hon hund tex, och det har gett henne massa positiva saker och hon mår bra! Så även om hon inte kan göra exakt samma saker som förr (pga hennes fysiska sjukdom) så har hon med tiden hittat andra, kanske ännu bättre saker som hon gillar.

 

[tuaphua]

Förresten så skulle jag vilja fråga en sak om nån vill svara. Men jag undrar om det är nån här som antingen själv eller känner nån som har mått skit dåligt och som det blev BRA. Alltså menar typ som mig så med massa självmords tankar och att man har försökt och så. Om nån har varit så och sen mått BRA igen alltså inte bara okej eller så. Utan verkligen BRA. Och att man fick tillbaka att man ville göra det man gillade innan och så.
Vill bara ha svar på det om ni vet nån som det varit så för så inte bara att ni tror det blir bättre liksom.

Jag vet många!
Jag själv är en av dem. Jag vet också att många från traumagruppen jag gick i 2 ggr idag mår bra. På riktigt bra!
Jag har vänner och har varit tillsammans med män som mått dåligt ngt så in i helsikes och vänt det.
Vissa har utsatts för övergrepp redan som barn, misshandlats av föräldrar, upplevt dödsfall bland nära och kära, haft knarkande föräldrar som fullständigt struntade i dem som barn(gav inte ens mat eller rena kläder till dem som små), varit utsatta för krig och sett soldater våldta och mörda familjen, själva varit soldater och upplevt krig på det viset etc.
Det har varit tufft för dem att bearbeta det. Och innan dess tufft att bära på sådana upplevelser. Det har lett till självskadebeteenden, självmordsförsök, alkoholism, anorexi, panikångest, depression etc.
Men det har gått att vända. De har kommit igenom det. Oftast med hjälp.

Jag brukar uppskatta att umgås med människor som blivit tvungna att analysera sig själva/livet i stort, bearbetat saker och vuxit som människor. Inte sällan hittar man en väldig klokhet och insikt som ger mer empati och förståelse för andra. De är helt klart intressanta och givande att umgås med.

 

[Luff]

Förresten så skulle jag vilja fråga en sak om nån vill svara. Men jag undrar om det är nån här som antingen själv eller känner nån som har mått skit dåligt och som det blev BRA. Alltså menar typ som mig så med massa självmords tankar och att man har försökt och så. Om nån har varit så och sen mått BRA igen alltså inte bara okej eller så. Utan verkligen BRA. Och att man fick tillbaka att man ville göra det man gillade innan och så.
Vill bara ha svar på det om ni vet nån som det varit så för så inte bara att ni tror det blir bättre liksom.

Jag har en bekant som var så långt ner en bara kan komma. Länge var jag orolig för att det skulle komma ett samtal att hen inte fanns längre. Idag jobbar hen heltid, har vidareutbildat sig, tävlar sina djur. Det tog tid, lång tid av behandling med återfall. Idag mår hen bra, riktigt bra.

 

[LiviaFilippa]

Det här blir typ ett svar på alla svaren så ni vet.
Men tänkte bara ni som känner andra eller själva som har liksom kommit ur det eller hur man säger. Går det att ungefär säga hur lång tid det tog? Både innan det blev BRA och tills att det iallafall inte var sååå jätte dåligt?
Sen om den ätstörnings sidan så har jag läst där och så men en sak så står det att det är bättre desto tidigare man får hjälp typ. Och det verkar ju isåfall inte stämma för hur det är för mig iallafall så vet inte hur mycket annat som står som inte heller stämmer då. Fast ja jag känner igen mig i saker också. Men ganska mycket så vet jag inte om det är för anorexin eller om det är nån annan andledning.
Och sen det med att man utvecklas och allt sånt om man kommer genom svåra perioder och så. Och som nån skrev förut att jag kommer ha mognat jätte mycket efter allt dethär. Så ja det kanske är sant. Och det här kanske låter dumt men jag bryr mig inte så jätte mycket faktiskt. För liksom ser INGEN bra sak för mig med att ha massa skit och kanske bli mer mogen av det eller vara mer förstående för andra eller nåt. Alltså det är jätte bra sidor så menar inte att det är nåt fel men JAG bryr mig inte om det. Så det är liksom ingen tröst eller pepp för mig iallafall.

 

[nullo-modo]

Förresten så skulle jag vilja fråga en sak om nån vill svara. Men jag undrar om det är nån här som antingen själv eller känner nån som har mått skit dåligt och som det blev BRA. Alltså menar typ som mig så med massa självmords tankar och att man har försökt och så. Om nån har varit så och sen mått BRA igen alltså inte bara okej eller så. Utan verkligen BRA. Och att man fick tillbaka att man ville göra det man gillade innan och så.
Vill bara ha svar på det om ni vet nån som det varit så för så inte bara att ni tror det blir bättre liksom.

Min bästa vän sedan många år försökte många gånger ta sitt eget liv och hade självskadebetende och depression. Idag har hon som hon själv kallar det lite lätt höst-dep ibland på hösten som avhjälpas med extra hundmys.

Sedan är det svårt att veta om intresse inte kommer tillbaka eller ej beror på det som hänt eller om personen hade tröttnat på det intresse ändå.
Är ju många som rider och håller på med hästar som yngre och vissa slutar och andra inte utan att det beror på nåt speciellt som hänt.

 

[tuaphua]

Det här blir typ ett svar på alla svaren så ni vet.
Men tänkte bara ni som känner andra eller själva som har liksom kommit ur det eller hur man säger. Går det att ungefär säga hur lång tid det tog? Både innan det blev BRA och tills att det iallafall inte var sååå jätte dåligt?
Sen om den ätstörnings sidan så har jag läst där och så men en sak så står det att det är bättre desto tidigare man får hjälp typ. Och det verkar ju isåfall inte stämma för hur det är för mig iallafall så vet inte hur mycket annat som står som inte heller stämmer då. Fast ja jag känner igen mig i saker också. Men ganska mycket så vet jag inte om det är för anorexin eller om det är nån annan andledning.
Och sen det med att man utvecklas och allt sånt om man kommer genom svåra perioder och så. Och som nån skrev förut att jag kommer ha mognat jätte mycket efter allt dethär. Så ja det kanske är sant. Och det här kanske låter dumt men jag bryr mig inte så jätte mycket faktiskt. För liksom ser INGEN bra sak för mig med att ha massa skit och kanske bli mer mogen av det eller vara mer förstående för andra eller nåt. Alltså det är jätte bra sidor så menar inte att det är nåt fel men JAG bryr mig inte om det. Så det är liksom ingen tröst eller pepp för mig iallafall.

Hur lång tid det tar beror ju på så mycket olika saker. Både hur man är som person, hur livet sett ut i allmänhet för en, vilket kontaktnät man har och hur de supportar på olika sätt, vilken typ av vård man får, medicinering och vad man gått igenom, genetik etc.
Det gör psykvård svårt. För man kan inte säga att om 5 månader är allt klart. Man jobbar med ”levande” material så att säga. Och då kan saker ändras under vägen.
Om man jobbar med tex att producera målarfärg i en maskin så vet man att maskinen tillverkar ett visst antal burkar i timmen och man kan då IOM att det är orubblig fakta(om inte maskinen går sönder etc) räkna ut exakt när man blir klar med den mängd som ska göras.
Med psykvård kan det inte helt sällan vara så att man börjar nysta i en ände och sitter sedan med 5 ändar till som dyker upp i garntrasslet så att säga. Man söker vård för en sak. Men märker sedan att det kanske fanns många fler orsaker till varför man mår dåligt.
Och då blir det svårt att säga hur lång tid det tar.
Plus att vi människor är olika. Man kan ofta se samma mönster hos många med samma sjukdomar. Och man kan följa liknande steg. Men ibland dyker ngt upp som gör att man måste ta tag i det med. Tex som att du lades in för anorexin. Men du har under resans gång märkt att det fanns annat du mått dåligt av. Och då har ni börjat jobba lite med det med. Och det kan bli för tufft att ta allt på en gång. Därför kan det dra ut lite på tiden när man har fler saker att jobba på.

Sen fattar jag helt att du inte ser ngt bra med att du mår dåligt och har det så jobbigt. Jag kan inte heller se att det är bra när någon mår dåligt. Självklart vill man att alla ska må bra! Det gäller dig med! Livet känns himla orättvist ibland. Och det måste man få känna när det är så motigt.

Sen ang att du fått vård fort och det inte hjälpt. Jag tror du hade haft mycket sämre odds att bli bra om du gått längre utan hjälp. Du kanske rent av hade dött i anorexin. Och du hade kanske blivit ännu ”bättre” på att trycka undan känslor. Och det är ingen bra kunskap! För till slut brakar det iaf. Jag gick i många år och höll tyst och tryckte undan. Till slut kände jag knappt ngt alls. Och kunde inte nå känslorna trots heltidsdagvård av extremt kunniga inom just mina problem.
Det tog betydligt längre tid för mig att må bättre än om jag direkt sökt vård.

 

[Rosett]

Vet inte varför jag vill skriva dethär för egentligen är det INGENTING som borde vara nåt att berätta om ALLS och det känns sååå dumt att det är nåt att ens tänka på liksom. Och tror det är jätte svårt för andra att fatta så ni behöver inte låtsas att ni gör det om ni inte gör det För fattar om det låter jätte dumt och konstigt.
Men iallafall så det jag ville berätta är att jag drack mjölk idag vid kvällsfika. Och då kanske dom flesta tänker typ jaha mjölk är väl inget att bry sig om alls. Och nej det är det inte. Men har inte ätit eller druckit nånting själv förutom vatten och tillochmed det har varit jobbigt. Så var typ en vecka sen jag åt eller drack nånting annat själv. Så kanske bara är lite mjölk för andra men det är ändå mer än det för mig liksom.
Sen iallafall blev det jobbigt men inte liksom ångest av monstret eller hur jag ska förklara. Utan blev som ALLT bara blev för mycket så typ bröt ihop och började grina och massa sånt och kände mig igen jätte dum och jobbig men kunde ändå inte sluta på typ en halvtimme. Men nu är det iallafall inte lika som panik aktigt längre. Men typ skäms ändå för allt dethär och ville bara skriva av mig.

Det låter inte konstigt alls, med tanke på vad du varit utsatt för.
När jag var 19 år hade jag en period då jag bara kunde dricka kolsyrade drycker och citronsaft. Allt annat började jag skaka och gråta av, benen vek sig när jag skulle dricka vatten.

 

[LiviaFilippa]

Min bästa vän sedan många år försökte många gånger ta sitt eget liv och hade självskadebetende och depression. Idag har hon som hon själv kallar det lite lätt höst-dep ibland på hösten som avhjälpas med extra hundmys.

Sedan är det svårt att veta om intresse inte kommer tillbaka eller ej beror på det som hänt eller om personen hade tröttnat på det intresse ändå.
Är ju många som rider och håller på med hästar som yngre och vissa slutar och andra inte utan att det beror på nåt speciellt som hänt.

Ja jag vet att många slutar rida runt min ålder men jag har ALDRIG innan jag blev inlagd viljat sluta. Utan har alltid varit ridningen och allt med ponnysarna som har varit liksom meningen med mitt liv typ. Och vet inte hur jag ska förklara men nu så saknar jag ju inte ridningen och stallet eller nåt sånt alls. Men jag vill ändå ha tillbaka det intresset eller hur jag ska säga. Alltså om jag ändå måste finnas så vill jag ha tillbaka ridningen och det som att jag VILL rida och vara i stallet och allt sånt. För ser liksom ännu mindre andledning att ens bli frisk och kämpa för det och så kanske jag aldrig ens bryr mig om ridning mer. Då känns det ännu mera onödigt och att det inte finns nån andledning för mig.

 

[LiviaFilippa]

Hur lång tid det tar beror ju på så mycket olika saker. Både hur man är som person, hur livet sett ut i allmänhet för en, vilket kontaktnät man har och hur de supportar på olika sätt, vilken typ av vård man får, medicinering och vad man gått igenom, genetik etc.
Det gör psykvård svårt. För man kan inte säga att om 5 månader är allt klart. Man jobbar med ”levande” material så att säga. Och då kan saker ändras under vägen.
Om man jobbar med tex att producera målarfärg i en maskin så vet man att maskinen tillverkar ett visst antal burkar i timmen och man kan då IOM att det är orubblig fakta(om inte maskinen går sönder etc) räkna ut exakt när man blir klar med den mängd som ska göras.
Med psykvård kan det inte helt sällan vara så att man börjar nysta i en ände och sitter sedan med 5 ändar till som dyker upp i garntrasslet så att säga. Man söker vård för en sak. Men märker sedan att det kanske fanns många fler orsaker till varför man mår dåligt.
Och då blir det svårt att säga hur lång tid det tar.
Plus att vi människor är olika. Man kan ofta se samma mönster hos många med samma sjukdomar. Och man kan följa liknande steg. Men ibland dyker ngt upp som gör att man måste ta tag i det med. Tex som att du lades in för anorexin. Men du har under resans gång märkt att det fanns annat du mått dåligt av. Och då har ni börjat jobba lite med det med. Och det kan bli för tufft att ta allt på en gång. Därför kan det dra ut lite på tiden när man har fler saker att jobba på.

Sen fattar jag helt att du inte ser ngt bra med att du mår dåligt och har det så jobbigt. Jag kan inte heller se att det är bra när någon mår dåligt. Självklart vill man att alla ska må bra! Det gäller dig med! Livet känns himla orättvist ibland. Och det måste man få känna när det är så motigt.

Sen ang att du fått vård fort och det inte hjälpt. Jag tror du hade haft mycket sämre odds att bli bra om du gått längre utan hjälp. Du kanske rent av hade dött i anorexin. Och du hade kanske blivit ännu ”bättre” på att trycka undan känslor. Och det är ingen bra kunskap! För till slut brakar det iaf. Jag gick i många år och höll tyst och tryckte undan. Till slut kände jag knappt ngt alls. Och kunde inte nå känslorna trots heltidsdagvård av extremt kunniga inom just mina problem.
Det tog betydligt längre tid för mig att må bättre än om jag direkt sökt vård.

Jag vet och det är ju det personalen säger också att dom inte kan säga nån tid. Men därför jag undrar bara på ett ungefär hur lång tid det har tagit för andra. Även fast det såklart kan skilja sig för alla. Men ändå kanske kan vara iallafall lite att man kan gissa på ett ungefär om det är några månader eller många år liksom.
Och det med att jag kanske hade haft sämre odds om jag inte fick hjälp när jag fick det. Så ja kanske. Men än så har ju detmesta blivit värre och jobbigare bara helatiden som jag har fått hjälp. Förutom att jag har gått upp i vikt då men mår inte bättre för det. Så det har inte hjälpt än iallafall så kanske ändå redan är försent. Och jag är redan jätte bra på att trycka bort känslor och typ hålla en mask att det är bra om jag vill göra det. Så det som var för dig att du inte kände nånting nästan så är det ju ofta så för mig också även fast jag fick vård snabbt och så. Så det kanske inte hade blivit så mycket värre ändå ifall jag inte hade fått hjälp då. Eller så kanske det inte hade blivit såhär dåligt alls eller iallafall inte NU för egentligen det mesta jobbiga har ju blivit EFTER jag blev inlagd. Eller så hade jag dött av anorexin då men det kanske hade varit bra om jag ändå bara blir sämre med mycket.
För tror ändå att det skulle typ varit lättare för mina föräldrar också om jag hade dött tillexempel av nåt hjärt fel som blev av anorexin än att det är som nu att dom vet att jag kommer försöka se till så jag dör själv om jag får chansen. Och att dom inte kan lita på mig alls om det. Så det hade nog varit bättre ändå.