Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.
 

Förresten en fråga som säkert är jätte dum för dom flesta. Och borde säkert fråga typ psykologen eller nån sköterska men det känns som massa måste då så det går inte. Så tänkte iallafall fråga OM nån skulle ha nåt tips men fattar såklart om ni inte har det också.
Men iallafall det jag undrar är ifall nån har NÅT tips om man inte kan säga nånting. Alltså nåt hur man kan göra så man kanske kan igen.
För som dom saker jag har läst så är det att man kan börja prata med bara en person som man känner sig trygg med typ en förälder eller en kompis. Men jag kan inte ens säga nåt till mamma eller pappa så det går ju inte.
Och sen också att man kan börja bara göra nåt ljud sen viska sen prata men det är som jag inte KAN få ut ett enda ljud ens. Så det går ju inte heller.
Och när jag ska försöka så blir det som att det blir jätte mycket press och då blir det ännu mera omöjligt. Så OM nån har nåt tips så vore det jätte snällt om ni skrev men fattar att det kanske är svårt för dom flesta skulle väl bara säga det dom ville liksom.
Och enda dom har sagt här är att jag inte ska känna nån press om det men det är ju lätt för dom att säga. Men ja det som är nu är att jag skriver till oftast pappa så kan han säga om det är nåt. Men det är väldigt väldigt mycket som jag inte kan skriva heller. Och känns som alla tycker jag är jätte jobbig och konstig som inte säger nånting.
Är det selektiv mutism du har läst om? Ja, då gör de lite så. Det viktigaste är vad andra gör; att de inte sätter press, att de får en att känna sig trygg.

Du har ju pratat med både läkare, psykolog och sköterskor tidigare så jag vet inte om du behöver ge dig själv den diagnosen, men jag förstår att du söker lösningar och det är fantastiskt starkt av dig. Överhuvudtaget är jag så imponerad av dig att du tänker så mycket och klokt, att du ifrågasätter och har en egen åsikt. Har du haft så tidigare innan du blev inlagd att det har varit svårt att prata?

Ibland kan det vara svårt att prata bara för att en mår så dåligt eller att en inte känner sig trygg. Eller om någon frågar vad en tänker eller känner och en knappt fattat det själv än. Du som varit utsatt för något så otäckt också, det är ju inte alls konstigt om du känner det lite svårt att lita på andra. Du ser på dig själv på ett sätt nu och det känns kanske som hela världen ser på dig så också, då blir det också svårt.

Jag tror det kommer att lossna med pratet igen. :heart
 
Kom förresten över denna, som du kanske kan relatera till just nu?

244635317_1784469801763269_2336451355218629208_n.jpg
 
Jag hade inte heller trivts i den miljön, jag vill ha det lugnt omkring mig. Du kan ju alltid göra som jag gjorde när en väninna drog med mig på campingsemester. Tält på camping är inte min grej, men vad gör en inte för vänskapen. På natten när vi försökte sova så var det ett evinnerligt liv utanför, spring och skrik och tjo. Till slut fick jag nog och stack ut huvudet ur tältet och skrek "HÅLL KÄFTEN!!!" :rage: så det ekade över hela campingen. :p

Prova det. Vi inväntar resultatet. :D
Nu är jag säkert jätte taskig och fattar att du kanske tyckte det var roligt men jag känner mig redan skit dum som inte ens kan säga ett enda ord till mamma eller pappa och får massa ångest av det. Så hjälper inte direkt att skriva så då.
 
Är det selektiv mutism du har läst om? Ja, då gör de lite så. Det viktigaste är vad andra gör; att de inte sätter press, att de får en att känna sig trygg.

Du har ju pratat med både läkare, psykolog och sköterskor tidigare så jag vet inte om du behöver ge dig själv den diagnosen, men jag förstår att du söker lösningar och det är fantastiskt starkt av dig. Överhuvudtaget är jag så imponerad av dig att du tänker så mycket och klokt, att du ifrågasätter och har en egen åsikt. Har du haft så tidigare innan du blev inlagd att det har varit svårt att prata?

Ibland kan det vara svårt att prata bara för att en mår så dåligt eller att en inte känner sig trygg. Eller om någon frågar vad en tänker eller känner och en knappt fattat det själv än. Du som varit utsatt för något så otäckt också, det är ju inte alls konstigt om du känner det lite svårt att lita på andra. Du ser på dig själv på ett sätt nu och det känns kanske som hela världen ser på dig så också, då blir det också svårt.

Jag tror det kommer att lossna med pratet igen. :heart
Jag kommer inte ihåg vad det hette och jag har inte gett migsjälv nån diagnos utan łäste bara om tips om man inte kan säga nåt.
Och ja har alltid varit svårt att prata ibland i vissa lägen liksom och enligt mamma och pappa var jag väldigt tyst när jag var liten om det var andra än typ dom eller nån jag kände jätte bra. Men det kommer inte jag ihåg.
 
Nu är jag säkert jätte taskig och fattar att du kanske tyckte det var roligt men jag känner mig redan skit dum som inte ens kan säga ett enda ord till mamma eller pappa och får massa ångest av det. Så hjälper inte direkt att skriva så då.
Du har helt rätt i det. Heja dig som säger ifrån och sätter gränser. Det var klart okänsligt av mig att skämta om något som är så jobbigt för dig. Jag var på sånt humör bara, jag ber om ursäkt. Och för att förtydliga så var det just ett skämt, jag förväntade mig inte att du skulle klara att ropa i korridoren.

Här är en länk om selektiv mutism, kanske finns det något där du kan ha glädje av.

https://www.sahlgrenska.se/omraden/omrade-1/neurologi-psykiatri-habilitering/a-o/selektiv-mutism/

Något som kanske hjälper också är att du får prata i enrum. Har för mig att du skrev att ni är fem personer när det är möte med läkaren? Måste ju vara så jobbigt och göra det ännu svårare. Kram.
 
Skulle du vilja prata om något särskilt?
Eller känner du frustration för att du inte kan kommunicera alls?
Nej det är inte en speciell sak utan mera att det är jobbigt att jag inte kan alls. Eller om jag kanske vill säga nåt till mamma eller pappa eller nån i personalen alltså bara nåt dom pratar om eller så. Och imorgon på läkar samtalet och psykologen på onsdag så vore det ju enklare ifall jag kunde säga nånting iallafall.
 
Du har helt rätt i det. Heja dig som säger ifrån och sätter gränser. Det var klart okänsligt av mig att skämta om något som är så jobbigt för dig. Jag var på sånt humör bara, jag ber om ursäkt. Och för att förtydliga så var det just ett skämt, jag förväntade mig inte att du skulle klara att ropa i korridoren.

Här är en länk om selektiv mutism, kanske finns det något där du kan ha glädje av.

https://www.sahlgrenska.se/omraden/omrade-1/neurologi-psykiatri-habilitering/a-o/selektiv-mutism/

Något som kanske hjälper också är att du får prata i enrum. Har för mig att du skrev att ni är fem personer när det är möte med läkaren? Måste ju vara så jobbigt och göra det ännu svårare. Kram.
Ja men hos psykologen så iallafall förra veckan var det först bara hon och jag och sen efter ett tag var mamma och pappa med. Och är ju ensam med bara mamma eller pappa ibland också men det går inte ändå.
 
Ja men hos psykologen så iallafall förra veckan var det först bara hon och jag och sen efter ett tag var mamma och pappa med. Och är ju ensam med bara mamma eller pappa ibland också men det går inte ändå.
Första gången hos psykologen pratade du lite med henne, var det inte så? Sist hade du ju det extra jobbigt med allt runtomkring, så det förstår jag att det var tufft då.
 
Nej det är inte en speciell sak utan mera att det är jobbigt att jag inte kan alls. Eller om jag kanske vill säga nåt till mamma eller pappa eller nån i personalen alltså bara nåt dom pratar om eller så. Och imorgon på läkar samtalet och psykologen på onsdag så vore det ju enklare ifall jag kunde säga nånting iallafall.
Jag förstår.

För typ ett och halvt år sedan så opererade jag min hals. Det gjorde att jag under en period hade väldigt svårt att tala (det gjorde ont), och det var extremt påfrestande.

Min lösning då är ingen lösning som du inte prövat, för jag skrev. Sedan så använde jag en del tecken också (speciellt till mitt barn, som inte kunde läsa då). Det var jättejobbigt för det gjorde min kommunikation trubbigare än vad jag var van vid, men det gjorde i alla fall att jag kunde kommunicera. Hade messenger öppet hela tiden, eller ett block i närheten. Ibland när jag var trött (jag var väldigt smärtpåverkad precis efter operationen) så orkade jag inte, och då fick min man helt enkelt ställa ja/nej-frågor till mig så jag kunde nicka eller skaka på huvudet eller göra tumme upp/tumme ner. När jag började prata igen så gjorde jag det i korta meningar och blandade att skriva och tala, beroende på vad som kändes okej med halsen.

Med det vill jag alltså säga att ibland när man inte kan kommunicera, då hamnar ett större ansvar på ens motpart. Till exempel behöver man få tid att formulera sitt icke-verbala svar, och att de man kommunicerar med är villiga att anpassa sig. Även om det är lättare att tala när man är van vid att tala, så kan de allra flesta anpassa sig till annat för en period.

Så just nu är det svårt för dig att prata, men det i sig betyder inte att du inte får ta plats. Din åsikt och dina perspektiv är viktiga - även om ditt svar på frågan "hur mår du?" just nu inte är att svara med ord, utan att rita en =( på ett papper. Eller om någon har ett samtal som du vill hoppa på, kanske du vinkar.

Jag tror att det kommer att fungera utmärkt för dig att prata helt fritt igen när du känner dig tryggare igen. Skulle det vara så att det är svårt att få fram ord just nu, så är det helt okej. Det kommer att komma tillbaka.
 
Ett förslag för hur du kan göra om det är svårt i stunden hos till exempel psykologen är ju att förbereda lite meningar i ett block. Sedan visar du bara sidan som passar just då.

Exempel:
"Jag vill prata men jag får inte fram ord."
"Jag känner __________"
"Jag är rädd för att ____________"
"Jag vill ha hjälp."

Du kan också använda emojis eller liknande, om det känns lättare.
 
Har du testat att läsa högt eller sjunga? Talat med ett gosedjur eller dig själv, viskat i kudden?


För stunden, funkar det med att skriva och komplettera med enkla tecken som att skaka på huvudet eller peka?
 
Har du testat att läsa högt eller sjunga? Talat med ett gosedjur eller dig själv, viskat i kudden?


För stunden, funkar det med att skriva och komplettera med enkla tecken som att skaka på huvudet eller peka?
Jag försökte sjunga eller mima iallafall idag efter några tipsade om det. Men det gick inte så jätte bra eller fick iallafall inte fram nån röst ändå.
Och ja det är skriva som funkar iallafall bäst men det är jätte svårt om jag vill liksom svara snabbt på nåt eller så. Och med vissa i personalen så kan jag skriva nåt och visa eller göra som tecken iallafall lite men med vissa går inte ens det. Så funkar bäst med mamma och pappa men måste ju kunna få fram saker till andra också.
 
Det här är säkert en konstig fråga men vill ändå bara veta hur andra tycker. Så undrar kanske mest från dom som har barn men alla får såklart svara vad ni tror eller tycker!
Men iallafall så det jag undrar är om ni tror att föräldrar kan liksom tröttna på sitt barn om det bara är problem problem problem och aldrig nånting bra? Liksom tror eller tycker ni att det kan bli så dom tycker mindre om barnet om det bara är jobbigt helatiden?
 
Det här är säkert en konstig fråga men vill ändå bara veta hur andra tycker. Så undrar kanske mest från dom som har barn men alla får såklart svara vad ni tror eller tycker!
Men iallafall så det jag undrar är om ni tror att föräldrar kan liksom tröttna på sitt barn om det bara är problem problem problem och aldrig nånting bra? Liksom tror eller tycker ni att det kan bli så dom tycker mindre om barnet om det bara är jobbigt helatiden?
Har inga egna men känner ingen som har tröttnat på sitt barn ens när barnet slutat vara barn och blivit vuxen.
Att det kan kännas frustrerande att inte kunna hjälpa och göra allt bra ja men inte tröttnat på sitt barn.
 
Det här är säkert en konstig fråga men vill ändå bara veta hur andra tycker. Så undrar kanske mest från dom som har barn men alla får såklart svara vad ni tror eller tycker!
Men iallafall så det jag undrar är om ni tror att föräldrar kan liksom tröttna på sitt barn om det bara är problem problem problem och aldrig nånting bra? Liksom tror eller tycker ni att det kan bli så dom tycker mindre om barnet om det bara är jobbigt helatiden?
Aldrig att man tröttnar eller tycker mindre om sitt barn, oavsett vad! Jag kan lova att dina föräldrar känner som jag ❤️
 

Liknande trådar

R
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag har ingen aning om jag ihuvud taget får skriva en ny dagboks tråd men den blir väl bort tagen annars då an tar jag 🙃 Jag kommer...
2 3
Svar
47
· Visningar
3 974
  • Artikel Artikel
Dagbok Nu skriver jag som det är. Jag behöver input och jag vill/kan inte berätta detta för någon i min närhet. En triggervarning kanske är på...
Svar
7
· Visningar
1 085
Senast: soom
·
R
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag tänkte göra en dagboks tråd här. Inte för jag har nåt jätte viktigt att skriva om eller att jag tror att jätte många är så...
2
Svar
23
· Visningar
3 789
Senast: Raderad medlem 149524
·
  • Artikel Artikel
Dagbok ..... Ungefär april-juni är de månader som jag tycker det känns bra på jobbet. Jag tror att det beror på att dagarna då börjar bli...
Svar
0
· Visningar
362
Senast: Takire
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp