Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[Sleepy]

Det här är säkert en konstig fråga men vill ändå bara veta hur andra tycker. Så undrar kanske mest från dom som har barn men alla får såklart svara vad ni tror eller tycker!
Men iallafall så det jag undrar är om ni tror att föräldrar kan liksom tröttna på sitt barn om det bara är problem problem problem och aldrig nånting bra? Liksom tror eller tycker ni att det kan bli så dom tycker mindre om barnet om det bara är jobbigt helatiden?

Känns det så för dig?

Det är inte alltid lätt att vara förälder. Det kan vara svårt att räcka till ibland. Ingen är väl en perfekt förälder heller, en del är bättre, en del mindre bra. Men inget barn förtjänar att känna att föräldrarna tröttnat på en. Det är nog det viktigaste en förälder kan göra, att se till att barnen vet att de är älskade.

 

[Lobelia]

Det här är säkert en konstig fråga men vill ändå bara veta hur andra tycker. Så undrar kanske mest från dom som har barn men alla får såklart svara vad ni tror eller tycker!
Men iallafall så det jag undrar är om ni tror att föräldrar kan liksom tröttna på sitt barn om det bara är problem problem problem och aldrig nånting bra? Liksom tror eller tycker ni att det kan bli så dom tycker mindre om barnet om det bara är jobbigt helatiden?

Det finns tillfällen när föräldrar och barn glider isär, hittills har jag inte stött på någon som tröttnar på sitt barn för att barnet är sjukt. Tvärt om så verkar de stärka banden. Man inser vad som är värdefullt här i livet, dvs barnet.

 

[LiviaFilippa]

Känns det så för dig?

Det är inte alltid lätt att vara förälder. Det kan vara svårt att räcka till ibland. Ingen är väl en perfekt förälder heller, en del är bättre, en del mindre bra. Men inget barn förtjänar att känna att föräldrarna tröttnat på en. Det är nog det viktigaste en förälder kan göra, att se till att barnen vet att de är älskade.

Nej inte att dom har det men att dom kommer göra det. För jag fattar iallafall inte hur dom skulle kunna inte göra det som jag är.

 

[Sleepy]

Nej inte att dom har det men att dom kommer göra det. För jag fattar iallafall inte hur dom skulle kunna inte göra det som jag är.

Jag tror inte du behöver oroa dig för det. Bandet till sitt barn är väldigt starkt. Du gör så gott du kan, du kan inte hjälpa att du är sjuk och att du har det jobbigt. Du behöver inte känna att du är till besvär. Kram.

 

[LiviaFilippa]

Jag känner mig bara så jävla jobbig helatiden. Liksom ALLT att jag är här och bara har massa problem och gör skit dumma saker och inte klarar dom mest normala sakerna som finns. Känns som att dom BORDE vara så jävla trötta på mig och äcklade och att dom borde fatta att allt skulle vara sååå mycket bättre för dom utan mig. Och att dom borde tröttna på att göra såå mycket för min skull helatiden men jag gör ALDRIG nåt bra tillbaka. Utan allt jag gör är ha mer problem och vara mer jobbig och äcklig och dålig och göra dom mer oroliga.
Så jag vill typ inte be om nåt eller skriva hur jag mår eller nåt sånt heller för vill inte bara vara ännu mera jobbig helatiden.

 

[Fjordfrälst]

Jag känner mig bara så jävla jobbig helatiden. Liksom ALLT att jag är här och bara har massa problem och gör skit dumma saker och inte klarar dom mest normala sakerna som finns. Känns som att dom BORDE vara så jävla trötta på mig och äcklade och att dom borde fatta att allt skulle vara sååå mycket bättre för dom utan mig. Och att dom borde tröttna på att göra såå mycket för min skull helatiden men jag gör ALDRIG nåt bra tillbaka. Utan allt jag gör är ha mer problem och vara mer jobbig och äcklig och dålig och göra dom mer oroliga.
Så jag vill typ inte be om nåt eller skriva hur jag mår eller nåt sånt heller för vill inte bara vara ännu mera jobbig helatiden.

Usch vad jag är ledsen för din skull att du mår så dåligt som du gör men snälla försök att inte ta på dig någon börda om att du tror du är jobbig, du behöver inte det med ❤

 

[Sleepy]

Jag känner mig bara så jävla jobbig helatiden. Liksom ALLT att jag är här och bara har massa problem och gör skit dumma saker och inte klarar dom mest normala sakerna som finns. Känns som att dom BORDE vara så jävla trötta på mig och äcklade och att dom borde fatta att allt skulle vara sååå mycket bättre för dom utan mig. Och att dom borde tröttna på att göra såå mycket för min skull helatiden men jag gör ALDRIG nåt bra tillbaka. Utan allt jag gör är ha mer problem och vara mer jobbig och äcklig och dålig och göra dom mer oroliga.
Så jag vill typ inte be om nåt eller skriva hur jag mår eller nåt sånt heller för vill inte bara vara ännu mera jobbig helatiden.

Det finns många tonåringar som ger sina föräldrar gråa hår; som är ute på dåligheter och dumheter. Men du, du är ju sjuk. Det kan du inte hjälpa. Jag förstår att de är oroliga och frustrerade och kanske trötta och irriterade och all sånt. Men det betyder inte att de ger upp på sin dotter för det. De vill ju att du ska få må bra och kämpar för det.

Är det något du skulle vilja be dem om eller berätta om hur du mår, så tycker jag du ska göra det. Det visar ju för dem att du uppskattar deras hjälp och stöd. Är du orolig för läkarbesöket i morron?

 

[TeamLundVer]

Det här är säkert en konstig fråga men vill ändå bara veta hur andra tycker. Så undrar kanske mest från dom som har barn men alla får såklart svara vad ni tror eller tycker!
Men iallafall så det jag undrar är om ni tror att föräldrar kan liksom tröttna på sitt barn om det bara är problem problem problem och aldrig nånting bra? Liksom tror eller tycker ni att det kan bli så dom tycker mindre om barnet om det bara är jobbigt helatiden?

Nu är ju inte detta direkt jämförbart men det är vad jag har.
Vår son har förkylningsastma, där vi inte riktigt hittat rätt medicinnivå, och krupp. Det innebär att vi i perioder (oftast jag då min man har problem med ryggen) får sitta på en stol med honom sittsovandes i famnen framför ett öppet fönster och på det jonglera medicin var 15e minut. Alltså hela natten och ofta många nätter i rad. Sedan ska man jobba hela dagen på det.

Jag har suttit där och gråtit av trötthet, fysisk smärta och maktlöshet och bara önskat att vi inte behövde sitta så. Med det sagt så vill jag poängtera att jag har önskat oss bort från situationen. Jag har aldrig önskat bort honom. Jag skulle sitta så varje natt för resten av mitt liv om det var vad som krävdes.

Min slutsats är att nej, föräldrar älskar inte sitt barn mindre för att det innebär jobb för föräldrarna.

 

[sorbifolia]

Jag känner mig bara så jävla jobbig helatiden. Liksom ALLT att jag är här och bara har massa problem och gör skit dumma saker och inte klarar dom mest normala sakerna som finns. Känns som att dom BORDE vara så jävla trötta på mig och äcklade och att dom borde fatta att allt skulle vara sååå mycket bättre för dom utan mig. Och att dom borde tröttna på att göra såå mycket för min skull helatiden men jag gör ALDRIG nåt bra tillbaka. Utan allt jag gör är ha mer problem och vara mer jobbig och äcklig och dålig och göra dom mer oroliga.
Så jag vill typ inte be om nåt eller skriva hur jag mår eller nåt sånt heller för vill inte bara vara ännu mera jobbig helatiden.

Du, jag tror helt, helt säkert att de uppskattar att få hjälpa dig om du behöver något, och att få höra hur du mår och vara där för dig. Det allra värsta när någon man älskar är sjuk, är att inte kunna hjälpa den. Så låt dom få hjälpa dig så mycket det överhuvudtaget går, be om vad du behöver och berätta allt vad du orkar, de kommer garanterad inte tröttna utan de kommer vara glada för att få hjälpa dig åtminstonde litegrann.

 

[Lobelia]

Jag känner mig bara så jävla jobbig helatiden. Liksom ALLT att jag är här och bara har massa problem och gör skit dumma saker och inte klarar dom mest normala sakerna som finns. Känns som att dom BORDE vara så jävla trötta på mig och äcklade och att dom borde fatta att allt skulle vara sååå mycket bättre för dom utan mig. Och att dom borde tröttna på att göra såå mycket för min skull helatiden men jag gör ALDRIG nåt bra tillbaka. Utan allt jag gör är ha mer problem och vara mer jobbig och äcklig och dålig och göra dom mer oroliga.
Så jag vill typ inte be om nåt eller skriva hur jag mår eller nåt sånt heller för vill inte bara vara ännu mera jobbig helatiden.

Kärlek till barn är oftast villkorslös. Det kanske inte är rationellt men de flesta föräldrar gör i stort sett vad som helst för sina barn och många har bokstavligen sörjt ihjäl sig om barnen avlidit av någon anledning. Det krävs vanligen mycket mer för att sluta älska ens barn att de är sjuka, väldigt mycket mer, om det ens finns något barnet kan göra för att föräldrarna ska sluta älska det.

Villkorslös kärlek handlar just om det, man älskar personen för den den är och ser bortom alla sjukdomar och besvär och den kräver ingen motprestation. Jag tror dina föräldrar älskar dig över allt annat, som de flesta andra föräldrar.

 

[Ullmerkott]

Jag har inga barn, men häst. Även om jag tyckte det var jobbigt och påfrestande och jag var trött på hela situationen ibland när min förra häst var skadad, allvarligt sjuk, eller explosiv under igångsättningar så var jag aldrig trött på honom. Han var ju min allra finaste hjärtevän oavsett.
Och jag är övertygad om att de flesta som har barn älskar dem ännu mer.

 

[LiviaFilippa]

Jag skrev iallafall en sak till pappa igår fast jag kände mig jätte jobbig som gjorde det. Och känner mig såå dum och omogen men var ändå lite skönt på ett sätt efter jag skrivit det och han typ lyssnade på det eller hur jag ska säga.
Iallafall så ska jag ha läkar samtal idag på förmiddagen och jag har jätte mycket ångest för det och känns bara skit jobbigt.
Och en sak som jag inte vet om det är värt att jag försöker få fram ens men som JAG tycker så är det liksom för mycket att ha fokus på anorexin just nu. Men som hon har sagt förut så är det att man måste behandla det först och komma till en viss nivå liksom innan man kan göra massa annat. Så vet inte om det spelar nån roll så jag ska försöka få fram det på nåt sätt eller om det ändå bara är onödigt ifall det är att oavsett vad så går det inte att typ bestämma en paus liksom från det.
Och ja säkert borde jag fråga om det iallafall för annars kan hon förklara varför man inte kan och allt sånt men vill inte fråga och bara få nej och känna mig dum liksom.

 

[Lovisaleonora]

Du behöver ALDRIG känna dig dum för att du frågar. Aldrig. Oavsett vad du frågar och vem du frågar. Särskilt inte när det handlar om dig själv och ditt mående. Det är ju ditt enda fokus just nu, att må bättre. Att ställa frågor runt hälsa och behandling är nog faktiskt att se som ett gigantiskt steg framåt, om du orkar.

 

[Andromedae]

Jag skrev iallafall en sak till pappa igår fast jag kände mig jätte jobbig som gjorde det. Och känner mig såå dum och omogen men var ändå lite skönt på ett sätt efter jag skrivit det och han typ lyssnade på det eller hur jag ska säga.
Iallafall så ska jag ha läkar samtal idag på förmiddagen och jag har jätte mycket ångest för det och känns bara skit jobbigt.
Och en sak som jag inte vet om det är värt att jag försöker få fram ens men som JAG tycker så är det liksom för mycket att ha fokus på anorexin just nu. Men som hon har sagt förut så är det att man måste behandla det först och komma till en viss nivå liksom innan man kan göra massa annat. Så vet inte om det spelar nån roll så jag ska försöka få fram det på nåt sätt eller om det ändå bara är onödigt ifall det är att oavsett vad så går det inte att typ bestämma en paus liksom från det.
Och ja säkert borde jag fråga om det iallafall för annars kan hon förklara varför man inte kan och allt sånt men vill inte fråga och bara få nej och känna mig dum liksom.

Vad bra att det funkade att skriva till din pappa! Jag är säker på att han ser och uppskattar hur du försöker.

Jag tänker att det aldrig är dumt att försöka förstå varför ens vård ser ut på ett särskilt sätt. Sedan så innebär kanske frågorna inte att du kan få som du vill, men det innebär inte att frågorna är dumma.

Kan du formulera vad det är som gör att du tycker att det är för mycket fokus på anorexin?
Eller vad du känner att du skulle vilja ha mer fokus på?

 

[tuaphua]

Jag skrev iallafall en sak till pappa igår fast jag kände mig jätte jobbig som gjorde det. Och känner mig såå dum och omogen men var ändå lite skönt på ett sätt efter jag skrivit det och han typ lyssnade på det eller hur jag ska säga.
Iallafall så ska jag ha läkar samtal idag på förmiddagen och jag har jätte mycket ångest för det och känns bara skit jobbigt.
Och en sak som jag inte vet om det är värt att jag försöker få fram ens men som JAG tycker så är det liksom för mycket att ha fokus på anorexin just nu. Men som hon har sagt förut så är det att man måste behandla det först och komma till en viss nivå liksom innan man kan göra massa annat. Så vet inte om det spelar nån roll så jag ska försöka få fram det på nåt sätt eller om det ändå bara är onödigt ifall det är att oavsett vad så går det inte att typ bestämma en paus liksom från det.
Och ja säkert borde jag fråga om det iallafall för annars kan hon förklara varför man inte kan och allt sånt men vill inte fråga och bara få nej och känna mig dum liksom.

Vad bra att du iaf sa till pappa och det kändes som han tog emot det väl!

Du behöver aldrig känna dig dum när du frågar läkaren saker! Du och vi vet ju bara en pyttedel av vad läkaren lärt sig genom alla år på utbildningen och erfarenhet inom yrket. Självklart måste du få fråga!

 

[LiviaFilippa]

Vad bra att det funkade att skriva till din pappa! Jag är säker på att han ser och uppskattar hur du försöker.

Jag tänker att det aldrig är dumt att försöka förstå varför ens vård ser ut på ett särskilt sätt. Sedan så innebär kanske frågorna inte att du kan få som du vill, men det innebär inte att frågorna är dumma.

Kan du formulera vad det är som gör att du tycker att det är för mycket fokus på anorexin?
Eller vad du känner att du skulle vilja ha mer fokus på?

Jag vet inte vad jag skulle vilja ha fokus på men känns bara som jag mår sååå dåligt på typ alla sätt nu så orkar liksom inte ha massa krav att jag ska äta och sånt och bara miss lyckas hela tiden. För då blir det att jag har ångest för det helatiden OCKSÅ och känner mig ännu mera dålig som inte kan.
Men alltså jag vet ju att det inte kommer försvinna av sigsjälv bara så måste göra allt det men orkar bara inte NU liksom utan jag tror jag skulle behöva som en paus att man kanske kan bestämma att inte ha nåt fokus på det på kanske några dagar iallafall. Och bara få slippa alla dom tankarna och ångesten iallafall ett litet tag för har ändå jätte mycket ångest redan för allt annat. Men det kanske inte går.

 

[Sleepy]

Jag skrev iallafall en sak till pappa igår fast jag kände mig jätte jobbig som gjorde det. Och känner mig såå dum och omogen men var ändå lite skönt på ett sätt efter jag skrivit det och han typ lyssnade på det eller hur jag ska säga.
Iallafall så ska jag ha läkar samtal idag på förmiddagen och jag har jätte mycket ångest för det och känns bara skit jobbigt.
Och en sak som jag inte vet om det är värt att jag försöker få fram ens men som JAG tycker så är det liksom för mycket att ha fokus på anorexin just nu. Men som hon har sagt förut så är det att man måste behandla det först och komma till en viss nivå liksom innan man kan göra massa annat. Så vet inte om det spelar nån roll så jag ska försöka få fram det på nåt sätt eller om det ändå bara är onödigt ifall det är att oavsett vad så går det inte att typ bestämma en paus liksom från det.
Och ja säkert borde jag fråga om det iallafall för annars kan hon förklara varför man inte kan och allt sånt men vill inte fråga och bara få nej och känna mig dum liksom.

Så skönt att känna att din pappa lyssnade på dig. Förstår att det är jobbigt med läkarsamtalet. Jag tycker det är jättebra att du vill kommunicera kring hur du mår och vilken hjälp du behöver. Då kan läkaren få en chans att förklara hur hon tänker och hur planen ser ut med din behandling.

Du behöver inte känna dig dum. Tårar är helt ok också. Det är många, många patienter som gråter på sina läkarsamtal. Inget konstigt alls.

Kram.

 

[sorbifolia]

Jag vet inte vad jag skulle vilja ha fokus på men känns bara som jag mår sååå dåligt på typ alla sätt nu så orkar liksom inte ha massa krav att jag ska äta och sånt och bara miss lyckas hela tiden. För då blir det att jag har ångest för det helatiden OCKSÅ och känner mig ännu mera dålig som inte kan.
Men alltså jag vet ju att det inte kommer försvinna av sigsjälv bara så måste göra allt det men orkar bara inte NU liksom utan jag tror jag skulle behöva som en paus att man kanske kan bestämma att inte ha nåt fokus på det på kanske några dagar iallafall. Och bara få slippa alla dom tankarna och ångesten iallafall ett litet tag för har ändå jätte mycket ångest redan för allt annat. Men det kanske inte går.

Jag tycker du ska skriva exakt detta till läkaren, så har du åtminstonde sagt hur du känner och skulle vilja ha det. Så får hon svara på om det är möjligt att göra några anpassningar tills du mår lite bättre, eller inte.

Jag tror det är viktigt att inte behöva känna sig misslyckad. Men jag är ju ingen läkare.

 

[mamman]

Det här är säkert en konstig fråga men vill ändå bara veta hur andra tycker. Så undrar kanske mest från dom som har barn men alla får såklart svara vad ni tror eller tycker!
Men iallafall så det jag undrar är om ni tror att föräldrar kan liksom tröttna på sitt barn om det bara är problem problem problem och aldrig nånting bra? Liksom tror eller tycker ni att det kan bli så dom tycker mindre om barnet om det bara är jobbigt helatiden?

Aldrig aldrig någonsin. När barnen är små, är vakna på nätterna, är sjuka eller har kolik, då är det jättejobbigt men man tröttnar aldrig på barnet för det. Man kan också bli trött om man är väldigt orolig för sitt barn oavsett ålder eller orsak. Men man tröttnar inte på barnet, man är ju orolig för att man älskar sitt barn och vill göra allt för att hjälpa det. Att barnet har det jobbigt påverkar inte hur mycket man älskar det.

 

[Ullmerkott]

Jag vet inte vad jag skulle vilja ha fokus på men känns bara som jag mår sååå dåligt på typ alla sätt nu så orkar liksom inte ha massa krav att jag ska äta och sånt och bara miss lyckas hela tiden. För då blir det att jag har ångest för det helatiden OCKSÅ och känner mig ännu mera dålig som inte kan.
Men alltså jag vet ju att det inte kommer försvinna av sigsjälv bara så måste göra allt det men orkar bara inte NU liksom utan jag tror jag skulle behöva som en paus att man kanske kan bestämma att inte ha nåt fokus på det på kanske några dagar iallafall. Och bara få slippa alla dom tankarna och ångesten iallafall ett litet tag för har ändå jätte mycket ångest redan för allt annat. Men det kanske inte går.

Kanske kan du skriva ner precis det här på en lapp och bara ge till läkaren? Det är ju jättetydligt och visar precis vad du känner och hur du tänker.