Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[Lovisaleonora]

Du har redan fått många bra tankar runt detta med ditt sjukdomstillstånd och att du skulle vara en last för din omgivning (aldrig!). Det är aldrig roligt när anhöriga och vänner är sjuka (eller ens arbetskamrater eller bekanta), men det är ännu värre om de tar livet av sig.

Jag förstår fullt och fast att du inte ser någon mening i någonting just nu. Det är inga lätta saker du varit igenom, med sjukdomen, symptomen och övergreppet. Både kroppen och sinnet har farit väldigt illa. Som en rejäl, fysisk misshandel. Det är ingen som förväntar sig att någon misshandlats ska läka sina sår och blåmärken snabbt och lätt. Det är svårare när såren är på insidan och inte syns så tydligt. Din självskada syns tydligt i din vikt, men det är ju en liten del av allt det som händer.

Det är svårt att motivera en jakthund med svåra skador att läsa en god bok framför brasan i väntan på att bli frisk. Det skiljer oss från djuren. Vi kan resonera att det är värt en tids sjukdom för att få uppleva nya häftiga grejor sedan. Ett djur kan inte resonera så.

Det jag menade innan, med att fråga om planeringen, är att du har väldigt många frågor om hur du blir frisk, hur långt tid det tar att bli frisk, när det här eländet på insidan av huvudet släpper, hur du blir fri från tankarna. Jag menade att det är bra frågor till läkaren.

 

[Sleepy]

jag läste på nån sida att 10-20% av dom som har anorexi dör av det.

I så fall betyder det att 80-90% skulle fortsätta leva. Men jag förstår att du läser med solglasögon på, nu när du mår så dåligt.

 

[Sleepy]

Jag tänkte som dig när jag var yngre. Jag ville inte leva och trodde aldrig jag skulle må bra. Tom en överläkare sa att jag var ett hopplöst fall. Och det var innan ännu fler trauman skedde.
Det finns suverän vård för att bearbeta svåra händelser och trauman. Jag fick jättebra hjälp av EMDR innan trauma-grupp och vård mot anorexi.

Jag är SÅ glad att jag "blev tvingad" att leva vidare trots att jag inte ville, inte såg hopp om att må bättre och trodde jag skulle dö som ung. Idag är jag 41 år och har mått bra många år. Jag älskar livet och har fått uppleva så otroligt mycket ku, fått uppfylla en massa drömmar jag aldrig ens trott jag kunde drömma om. Och jag är ännu gladare att jag inte utsatte mina nära och kära för att behöva förlora mig. Då trodde jag att de skulle få det bättre utan mig. Nu vet jag bättre.

Kunde jag kan du. Jag är inte bättre än dig på ngt vis.

Jag tycker det man utläser av dina inlägg att du följer förväntade steg i ditt mående sedan du lades in och du börjat berätta, bearbeta och reagera på vad som sker. Och jag gissar att läkare/vård också kan se att du reagerar som väldigt, väldigt många andra gör. Det är sällan rena gissningar och lotto hur folk mår. et följer ofta liknande mönster vid trauman, anorexi, sexuella övergrepp etc. Däför kan vården anta att vissa saker kommer ske och ser mönster man själv kanske inte ser då man är mitt i det.

Tack för att du delar med dig. Jag tror det är väldigt värdefullt.

 

[Sleepy]

Vill bara skriva en sak om det med att det är stor chans att bli frisk och det blir bättre med tid och sånt. Så ja det kanske verkar så för er och det kanske är så för många. Men jag har ju bara backat jätte mycket så är typ sämre med allt nu än när jag kom hit. För som då i början så kunde jag ju inte säga nåt till läkaren eller nån annan i personalen men kunde iallafall prata med mamma och pappa. Men nu kan jag inte säga nånting till NÅN så har inte ens sagt ett ord på nästan en vecka. Och som alla skriver och säger så är det att man måste prata om det jobbiga så man kan be arbeta det men om jag inte KAN prata så går ju inte det.
Och att läkaren och alla vet hur dom ska göra behandling och så men det känns ju inte så. Så kan inte bara bestämma att jag ska lita på dom. För det var ju efter jag ändå försökte lita på dom och berätta allt som det blev såhär dåligt och dom inte går att lita på och allt sånt. Och var ju då allt blev så omöjligt. Så då kan jag inte lita på dom mera och litar ännu mindre på dom än när jag kom hit.
Sen också med maten så är det samma också att det har ALDRIG gått såhär dåligt. För förut när det har varit såhär så har jag ändå haft lite mottivation att jag vill försöka men nu har jag inte det. Och det är inte ens att det är monstret som förbjuder mig utan mer som att jag nästan vill få tillbaka monstret så jätte starkt igen.
Och det sista om det med att be arbeta trauma saker så om man menar den händelsen i våras så vill jag verkligen inte göra det. För tills nu så har ju bara ALLT blivit sämre efter jag berättade om det så det var jätte dumt gjort. Och ja det kanske OFTAST är bra att berätta sånt och be arbeta men för MIG var det skit dåligt. För jag vill inte prata om det med psykologen eller nån sån och gå genom massa äckliga saker och tänka jätte mycket på det. Alltså jag verkligen verkligen vill inte så är nog därför också som jag har så mycket självmords tankar nu för det är enda sättet som jag kan slippa tänka på det och aldrig behöver prata om det. För när jag var så dum så jag berättade det så gjorde jag ALLT mycket värre och mera omöjligt för migsjälv för alla tankar och alla äckel känslor och allt sånt är helatiden nu och jag kan inte få bort det och kommer aldrig kunna prata om det och allt sånt. Så det ÄR menings löst och att det aldrig KAN bli bättre för allt som jag behöve göra så det ska bli bättre är såna saker jag inte kan och inte vill.

Att du känner att du mår sämre just nu efter att du berättat om det otäcka du var med om är helt naturligt. Förut förträngde du att det hade hänt och tog ut det på dig själv istället så att anorexin blev värre. Du mådde alltså dåligt då också, men det visade sig på ett annat sätt. Nu släppte du ut den tunga hemligheten du bar inom dig och då kom alla känslorna fram som hörde till den händelsen. Så nu har du tillåtit dig själv att reagera på det, som om det hade hänt nu. Så det är därför det blev svart.

Det som är viktigt när du bearbetar traumat är inte att prata om allt äckligt, utan om hur det får dig att känna och må. Olika tankar och känslor kring det och hur du kan ta dig vidare. Skuld och skam och rädsla och äckelkänslor och allt sånt.

Att du inte kan prata nu betyder inte att det alltid kommer vara så. Allt kommer att bli bra.

 

[LiviaFilippa]

Du har redan fått många bra tankar runt detta med ditt sjukdomstillstånd och att du skulle vara en last för din omgivning (aldrig!). Det är aldrig roligt när anhöriga och vänner är sjuka (eller ens arbetskamrater eller bekanta), men det är ännu värre om de tar livet av sig.

Jag förstår fullt och fast att du inte ser någon mening i någonting just nu. Det är inga lätta saker du varit igenom, med sjukdomen, symptomen och övergreppet. Både kroppen och sinnet har farit väldigt illa. Som en rejäl, fysisk misshandel. Det är ingen som förväntar sig att någon misshandlats ska läka sina sår och blåmärken snabbt och lätt. Det är svårare när såren är på insidan och inte syns så tydligt. Din självskada syns tydligt i din vikt, men det är ju en liten del av allt det som händer.

Det är svårt att motivera en jakthund med svåra skador att läsa en god bok framför brasan i väntan på att bli frisk. Det skiljer oss från djuren. Vi kan resonera att det är värt en tids sjukdom för att få uppleva nya häftiga grejor sedan. Ett djur kan inte resonera så.

Det jag menade innan, med att fråga om planeringen, är att du har väldigt många frågor om hur du blir frisk, hur långt tid det tar att bli frisk, när det här eländet på insidan av huvudet släpper, hur du blir fri från tankarna. Jag menade att det är bra frågor till läkaren.

Som jag har skrivit så jag vill inte bara säga mot allt och att ni tror att jag bara försöker hitta neggativa saker och så. Men som det att man kan tänka att det är värt att det är jobbigt ett tag för man kan uppleva massa bra saker sen. Så ja det är säkert så för många! Men jag kommer inte på NÅN sak alls som jag vill uppleva som är värt det. Och då är det ju svårare att tänka så tror jag alla skulle tycka.
Och dom frågorna till läkaren så ja dom flesta frågorna kan hon inte svara på. Som hur lång tid saker tar och sånt så går det inte att säga ett svar och det ändras ändå helatiden. Som först skulle jag vara inlagd kanske en vecka högst och nu är det typ två och en halv MÅNAD. Och sen för ett tag sen var det att jag skulle börja dagvård och gå där och kanske vara hemma resten typ i slutet av september och nej det blev ju inte. Och nu vet jag såklart inte men eftersom att dom vet endel av tankarna så tror jag dom kommer tycka att jag ska vara kvar typ minst två månader. Och mina föräldrar eller iallafall mamma vill inte att jag ska få komma hem heller.
Men nu ska jag inte ha läkar samtal idag iallafall så är ju ändå långt kvar.

 

[LiviaFilippa]

I så fall betyder det att 80-90% skulle fortsätta leva. Men jag förstår att du läser med solglasögon på, nu när du mår så dåligt.

Ja av dom med bara anorexi ja. Men alla dom blir inte friska heller.
Och sen vet jag inte hur statestiken är för deppresion och självmords tankar och sånt men säkert ganska många av dom som dör också. Så ifall man räknar ihop alla sakerna är det kanske många fler än det som dör.

 

[LiviaFilippa]

Att du känner att du mår sämre just nu efter att du berättat om det otäcka du var med om är helt naturligt. Förut förträngde du att det hade hänt och tog ut det på dig själv istället så att anorexin blev värre. Du mådde alltså dåligt då också, men det visade sig på ett annat sätt. Nu släppte du ut den tunga hemligheten du bar inom dig och då kom alla känslorna fram som hörde till den händelsen. Så nu har du tillåtit dig själv att reagera på det, som om det hade hänt nu. Så det är därför det blev svart.

Det som är viktigt när du bearbetar traumat är inte att prata om allt äckligt, utan om hur det får dig att känna och må. Olika tankar och känslor kring det och hur du kan ta dig vidare. Skuld och skam och rädsla och äckelkänslor och allt sånt.

Att du inte kan prata nu betyder inte att det alltid kommer vara så. Allt kommer att bli bra.

Fast det var inte då som anorexi monstret vaknade och tog över utan det var när C blev halt. Så innan det så var det oftast inte SÅ jobbigt utan då kunde jag typ trycka bort händelsen mera och inte tänka på den. Så det hade varit mycket bättre om jag inte hade berättat nu heller.
Och egentligen så var det inte bara själva att jag berättade som det blev såhär jätte jobbigt sen utan allt annat som hände liksom och hur personalen gjorde och sånt.

 

[Andromedae]

Jag tänker lite så här, att du har varit med om en massa jobbiga saker. Bara att vara där du är, är jobbigt. Och även OM du inte hade haft de jobbiga grejerna (Cs hälta, övergrepp, höga krav på dig själv, vara inlagd) så är det jobbigt att vara tonåring, så jag antar att du är precis som alla andra i det.

Det är klart att det är skitjobbigt för dig just nu. Jag förstår det!

 

[sorbifolia]

Kollade du den länken igår med citater från några som fått traumabehandling för liknande saker som du varit med om? De sa att de blivit hjälpta jättemycket av bara en behandling, och fått bort det mesta av de otäcka tankarna. Så det är inte alls säkert att du behöver prata massor om det för att bli bra igen.

 

[Fjordfrälst]

Jag tänker lite så här, att du har varit med om en massa jobbiga saker. Bara att vara där du är, är jobbigt. Och även OM du inte hade haft de jobbiga grejerna (Cs hälta, övergrepp, höga krav på dig själv, vara inlagd) så är det jobbigt att vara tonåring, så jag antar att du är precis som alla andra i det.

Det är klart att det är skitjobbigt för dig just nu. Jag förstår det!

Ja jag tänkte skriva det men du hann före. Det räcker ju för fasen bara att vara tonåring som sagt, huga så skönt att den fasen är förbi.

 

[LiviaFilippa]

Kollade du den länken igår med citater från några som fått traumabehandling för liknande saker som du varit med om? De sa att de blivit hjälpta jättemycket av bara en behandling, och fått bort det mesta av de otäcka tankarna. Så det är inte alls säkert att du behöver prata massor om det för att bli bra igen.

Ja det såg jag.

 

[LiviaFilippa]

Vill skriva av mig igen nu bara. Men jag är sååå trött på att vara här. Jag vet att jag måste för finns inga andra alternativ nu ändå. Men vill ändå bara bort härifrån. För jag HATAR allt här. Får inte göra nånting och det är alltid personal överallt. Så får aldrig vara ifred heller. Och är ju andra här och andras föräldrar och sånt så man kan aldrig liksom bara slappna av och vara själv. För nej dom är ju inte i mitt rum tillexempel men hör ju ändå om nån är utanför eller nån pratar högt eller skriker och allt sånt. Så man är typ spänd helatiden för man inte vet om nåt kommer hända.
Och man måste ha mat tiderna och allt sånt så får aldrig bara strunta i det. Och dom bestämmer om man ska ha läkar samtal och då MÅSTE man vara med även fast man inte har nånting att säga alls.
Så enda jag får komma härifrån ALLS är när jag ska till psykologen. Och ja hon verkar bra men är ändå inte direkt nån kul eller trevlig sak. Och får ju inte vara ifred alls då heller.
Men somsagt jag VET att dom inte tycker det finns så mycket val nu ändå och vet inget jag skulle vilja göra ändå men bara inte vara här exakt HELA tiden.

 

[sorbifolia]

Vill skriva av mig igen nu bara. Men jag är sååå trött på att vara här. Jag vet att jag måste för finns inga andra alternativ nu ändå. Men vill ändå bara bort härifrån. För jag HATAR allt här. Får inte göra nånting och det är alltid personal överallt. Så får aldrig vara ifred heller. Och är ju andra här och andras föräldrar och sånt så man kan aldrig liksom bara slappna av och vara själv. För nej dom är ju inte i mitt rum tillexempel men hör ju ändå om nån är utanför eller nån pratar högt eller skriker och allt sånt. Så man är typ spänd helatiden för man inte vet om nåt kommer hända.
Och man måste ha mat tiderna och allt sånt så får aldrig bara strunta i det. Och dom bestämmer om man ska ha läkar samtal och då MÅSTE man vara med även fast man inte har nånting att säga alls.
Så enda jag får komma härifrån ALLS är när jag ska till psykologen. Och ja hon verkar bra men är ändå inte direkt nån kul eller trevlig sak. Och får ju inte vara ifred alls då heller.
Men somsagt jag VET att dom inte tycker det finns så mycket val nu ändå och vet inget jag skulle vilja göra ändå men bara inte vara här exakt HELA tiden.

Du, det låter helt fruktansvärd. Jag tycker verkligen synd om dig.

Önskar för din del att du kunde få komma därifrån litegrann, åka hem en sväng eller till stallet, men det är väl osannolikt nu.

Har du såna hörlurar som stänger bort ljudar? Kanske musik och hörlurar och blunda ett tag skulle kunna lindra lite åtminstonde?

 

[LiviaFilippa]

Du, det låter helt fruktansvärd. Jag tycker verkligen synd om dig.

Önskar för din del att du kunde få komma därifrån litegrann, åka hem en sväng eller till stallet, men det är väl osannolikt nu.

Har du såna hörlurar som stänger bort ljudar? Kanske musik och hörlurar och blunda ett tag skulle kunna lindra lite åtminstonde?

Till stallet skulle jag inte vilja åka även ifall jag fick men kanske hem. Men somsagt så får jag ju inte ändå.
Nej jag har inga bra såna hörlurar. Har som ska stänga bort ljud men dom släpper ändå genom ljud så dom är inte så bra.

 

[LiviaFilippa]

Förresten en fråga som säkert är jätte dum för dom flesta. Och borde säkert fråga typ psykologen eller nån sköterska men det känns som massa måste då så det går inte. Så tänkte iallafall fråga OM nån skulle ha nåt tips men fattar såklart om ni inte har det också.
Men iallafall det jag undrar är ifall nån har NÅT tips om man inte kan säga nånting. Alltså nåt hur man kan göra så man kanske kan igen.
För som dom saker jag har läst så är det att man kan börja prata med bara en person som man känner sig trygg med typ en förälder eller en kompis. Men jag kan inte ens säga nåt till mamma eller pappa så det går ju inte.
Och sen också att man kan börja bara göra nåt ljud sen viska sen prata men det är som jag inte KAN få ut ett enda ljud ens. Så det går ju inte heller.
Och när jag ska försöka så blir det som att det blir jätte mycket press och då blir det ännu mera omöjligt. Så OM nån har nåt tips så vore det jätte snällt om ni skrev men fattar att det kanske är svårt för dom flesta skulle väl bara säga det dom ville liksom.
Och enda dom har sagt här är att jag inte ska känna nån press om det men det är ju lätt för dom att säga. Men ja det som är nu är att jag skriver till oftast pappa så kan han säga om det är nåt. Men det är väldigt väldigt mycket som jag inte kan skriva heller. Och känns som alla tycker jag är jätte jobbig och konstig som inte säger nånting.

 

[Pratsch]

Förresten en fråga som säkert är jätte dum för dom flesta. Och borde säkert fråga typ psykologen eller nån sköterska men det känns som massa måste då så det går inte. Så tänkte iallafall fråga OM nån skulle ha nåt tips men fattar såklart om ni inte har det också.
Men iallafall det jag undrar är ifall nån har NÅT tips om man inte kan säga nånting. Alltså nåt hur man kan göra så man kanske kan igen.
För som dom saker jag har läst så är det att man kan börja prata med bara en person som man känner sig trygg med typ en förälder eller en kompis. Men jag kan inte ens säga nåt till mamma eller pappa så det går ju inte.
Och sen också att man kan börja bara göra nåt ljud sen viska sen prata men det är som jag inte KAN få ut ett enda ljud ens. Så det går ju inte heller.
Och när jag ska försöka så blir det som att det blir jätte mycket press och då blir det ännu mera omöjligt. Så OM nån har nåt tips så vore det jätte snällt om ni skrev men fattar att det kanske är svårt för dom flesta skulle väl bara säga det dom ville liksom.
Och enda dom har sagt här är att jag inte ska känna nån press om det men det är ju lätt för dom att säga. Men ja det som är nu är att jag skriver till oftast pappa så kan han säga om det är nåt. Men det är väldigt väldigt mycket som jag inte kan skriva heller. Och känns som alla tycker jag är jätte jobbig och konstig som inte säger nånting.

Vad tror du om att sätta på någon bra låt och mima till den? Som ett första steg.

 

[sorbifolia]

Vad tror du om att sätta på någon bra låt och mima till den? Som ett första steg.

Jag tänkte lite samma, lyssna på musik jättehögt, så att du inte ens hör din egen röst till en början? Och bara liksom nynna lite kanske?

Vill tillägga att jag tycker det är superbra att du kommunicerar via skrift ändå om du inte klarar av att prata just nu, @EmmaFilippa. Du kämpar ju, och försöker, det är vad som är viktigast.

 

[emma-vsm]

Jag tänkte också på att sjunga, men mima är nog bättre att börja med. Kanske under täcket?

 

[Sleepy]

Kollade du den länken igår med citater från några som fått traumabehandling för liknande saker som du varit med om? De sa att de blivit hjälpta jättemycket av bara en behandling, och fått bort det mesta av de otäcka tankarna. Så det är inte alls säkert att du behöver prata massor om det för att bli bra igen.

Det finns ju flera olika metoder och det kan säkert variera lite beroende på var i landet en söker, vad som finns att tillgå. Sen får ju val av metod anpassas efter den som behöver hjälp, vad den tycker känns bra. Men den jag länkade har onekligen fina resultat.

 

[Sleepy]

Vill skriva av mig igen nu bara. Men jag är sååå trött på att vara här. Jag vet att jag måste för finns inga andra alternativ nu ändå. Men vill ändå bara bort härifrån. För jag HATAR allt här. Får inte göra nånting och det är alltid personal överallt. Så får aldrig vara ifred heller. Och är ju andra här och andras föräldrar och sånt så man kan aldrig liksom bara slappna av och vara själv. För nej dom är ju inte i mitt rum tillexempel men hör ju ändå om nån är utanför eller nån pratar högt eller skriker och allt sånt. Så man är typ spänd helatiden för man inte vet om nåt kommer hända.
Och man måste ha mat tiderna och allt sånt så får aldrig bara strunta i det. Och dom bestämmer om man ska ha läkar samtal och då MÅSTE man vara med även fast man inte har nånting att säga alls.
Så enda jag får komma härifrån ALLS är när jag ska till psykologen. Och ja hon verkar bra men är ändå inte direkt nån kul eller trevlig sak. Och får ju inte vara ifred alls då heller.
Men somsagt jag VET att dom inte tycker det finns så mycket val nu ändå och vet inget jag skulle vilja göra ändå men bara inte vara här exakt HELA tiden.

Jag hade inte heller trivts i den miljön, jag vill ha det lugnt omkring mig. Du kan ju alltid göra som jag gjorde när en väninna drog med mig på campingsemester. Tält på camping är inte min grej, men vad gör en inte för vänskapen. På natten när vi försökte sova så var det ett evinnerligt liv utanför, spring och skrik och tjo. Till slut fick jag nog och stack ut huvudet ur tältet och skrek "HÅLL KÄFTEN!!!" så det ekade över hela campingen.

Prova det. Vi inväntar resultatet.