Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[emma-vsm]

Ja det gör det nog men jag hanterar det ju inte nu heller. Utan mer som att jag berättade och sen vill jag trycka ner det i lådan igen och inte tänka på det men det går inte när det är som att det står överallt på väggarna.

Bra beskrivet. Du hanterar det på det sätt du kan just nu. Det enda sättet när/om du orkar är kanske att börja måla över, eftersom det inte går att få ner det i lådan igen.

 

[emma-vsm]

Nu är det sådär igen att jag vill skriva om en sak men jag kan inte för vet att många tycker man är helt dum i huvudet om man har såna tankar och känner och tror så. Så vågar typ inte skriva om sånt för att vill inte att ni ska tycka att jag är dum i huvudet. Så vet inte varför jag skriver det ens då.

Om du behöver få ur dig det och det här är stället som känns okej så lovar jag att ingen dömer dig.

 

[Sleepy]

Nu är det sådär igen att jag vill skriva om en sak men jag kan inte för vet att många tycker man är helt dum i huvudet om man har såna tankar och känner och tror så. Så vågar typ inte skriva om sånt för att vill inte att ni ska tycka att jag är dum i huvudet. Så vet inte varför jag skriver det ens då.

Bara skriv, du.

 

[Takire]

Vet du, jag tror inte att det är många som tycker man är helt dum i huvudet för att man har särskilda tankar. Jag vet ju inte vad du tänker, men om det handlar om att t.ex. skada sig så tror jag att få tycker att man är dum i huvudet för det.

En del tycker säkert att det är konstigt eller svårt att förstå men det är ju inte samma sak.

Kanske svarade jag något dumt här när jag skrev att en del tycker säkert att det är konstigt eller svårt att förstå.

Men anledningen till att man tycker något är konstigt är väl ofta att man inte förstår.

Till exempel tycker jag det är konstigt att vilja byta från att vara kvinna till man och tvärtom. Inte att det är dåligt eller fel på något sätt. Jag förstår bara helt enkelt inte hur man kan känna sig född i fel kropp. Det är något jag kanske kan lära mig att förstå.

Jag blev rädd att du skulle tolka det kag skrev som att en massa människor tycker att du är konstig.

 

[sorbifolia]

@EmmaFilippa jag tycker du är klok och modig. Alla gör "dumma" saker ibland, men det betyder absolut inte att man ÄR dum.

 

[LiviaFilippa]

Okej jag fattar att ingen kommer hålla med nu säkert. Men tänker ändå skriva hur jag tycker.
Men om nån har nåt djur som kanske är jätte sjukt eller skadat eller så. Eller kanske en hund som är jätte osäker så den blir farlig för den bits och såna saker. Då är det ju inte jätte ovanligt att man säger typ att man ska tänka på det bästa för djuret så kanske man avlivar det för det skulle inte må bra annars. Och dom flesta tycker inte att det är nåt fel eller så utan om man inte tror att djuret kan må bra eller det mår för dåligt nu så förstår dom flesta om man avlivar det.
Men om det är en människa så får man INTE tänka så. Och då får man bestämma allt för nån annan människa bara för nån säger att den inte kan ta såna beslut själv och den är ett barn och massa sånt. Som att man får låta ett djur slippa må jätte dåligt jätte länge men barn och ungdomar får man tvinga att dom MÅSTE må jätte dåligt jätte länge bara för andra ska bestämma.
Och jag tycker det är väldigt väldigt fel. För blir ju som att det är viktigare att inte typ en kanin mår dåligt än att en människa gör det. Och alltså jag menar inte att inte en kanin är värd nåt för SÅKLART dom är men jag tycker att människor också borde få slippa även ifall man kanske är ung. För annars är det ju som att alla djur är värda mycket mer än människor som mår dåligt för dom FÅR slippa men människor FÅR inte.
Säkert ingen som fattar och ni tycker säkert det är jätte konstigt att tänka så men vill ändå bara få ut det att det känns som om mina föräldrar skulle bry sig så mycket som dom och alla säger så borde dom kanske inse att det vore bästa för mig om jag dog.

 

[EmmaBovary]

Okej jag fattar att ingen kommer hålla med nu säkert. Men tänker ändå skriva hur jag tycker.
Men om nån har nåt djur som kanske är jätte sjukt eller skadat eller så. Eller kanske en hund som är jätte osäker så den blir farlig för den bits och såna saker. Då är det ju inte jätte ovanligt att man säger typ att man ska tänka på det bästa för djuret så kanske man avlivar det för det skulle inte må bra annars. Och dom flesta tycker inte att det är nåt fel eller så utan om man inte tror att djuret kan må bra eller det mår för dåligt nu så förstår dom flesta om man avlivar det.
Men om det är en människa så får man INTE tänka så. Och då får man bestämma allt för nån annan människa bara för nån säger att den inte kan ta såna beslut själv och den är ett barn och massa sånt. Som att man får låta ett djur slippa må jätte dåligt jätte länge men barn och ungdomar får man tvinga att dom MÅSTE må jätte dåligt jätte länge bara för andra ska bestämma.
Och jag tycker det är väldigt väldigt fel. För blir ju som att det är viktigare att inte typ en kanin mår dåligt än att en människa gör det. Och alltså jag menar inte att inte en kanin är värd nåt för SÅKLART dom är men jag tycker att människor också borde få slippa även ifall man kanske är ung. För annars är det ju som att alla djur är värda mycket mer än människor som mår dåligt för dom FÅR slippa men människor FÅR inte.
Säkert ingen som fattar och ni tycker säkert det är jätte konstigt att tänka så men vill ändå bara få ut det att det känns som om mina föräldrar skulle bry sig så mycket som dom och alla säger så borde dom kanske inse att det vore bästa för mig om jag dog.

Alltså, det här är tankegångar som är väldigt vanliga hos personer som mår dåligt, så även om ingen kommer hålla med i sak (för herregud det är aldrig rätt att hålla med någon om att det bästa för personen är att den avslutar sitt liv!) så kommer ingen tycka att du är konstig som resonerar så. Jag tror att många känner igen tankegångarna från när de själva mått som sämst.

 

[sorbifolia]

Okej jag fattar att ingen kommer hålla med nu säkert. Men tänker ändå skriva hur jag tycker.
Men om nån har nåt djur som kanske är jätte sjukt eller skadat eller så. Eller kanske en hund som är jätte osäker så den blir farlig för den bits och såna saker. Då är det ju inte jätte ovanligt att man säger typ att man ska tänka på det bästa för djuret så kanske man avlivar det för det skulle inte må bra annars. Och dom flesta tycker inte att det är nåt fel eller så utan om man inte tror att djuret kan må bra eller det mår för dåligt nu så förstår dom flesta om man avlivar det.
Men om det är en människa så får man INTE tänka så. Och då får man bestämma allt för nån annan människa bara för nån säger att den inte kan ta såna beslut själv och den är ett barn och massa sånt. Som att man får låta ett djur slippa må jätte dåligt jätte länge men barn och ungdomar får man tvinga att dom MÅSTE må jätte dåligt jätte länge bara för andra ska bestämma.
Och jag tycker det är väldigt väldigt fel. För blir ju som att det är viktigare att inte typ en kanin mår dåligt än att en människa gör det. Och alltså jag menar inte att inte en kanin är värd nåt för SÅKLART dom är men jag tycker att människor också borde få slippa även ifall man kanske är ung. För annars är det ju som att alla djur är värda mycket mer än människor som mår dåligt för dom FÅR slippa men människor FÅR inte.
Säkert ingen som fattar och ni tycker säkert det är jätte konstigt att tänka så men vill ändå bara få ut det att det känns som om mina föräldrar skulle bry sig så mycket som dom och alla säger så borde dom kanske inse att det vore bästa för mig om jag dog.

Förstår helt hur du tänker, och jag håller i princip med dig. Jag tycker att om en människa har en allvarlig, kronisk sjukdom som det inte finns någon chans att de ska kunna bli bra ifrån, och som gör att de lider, så borde de få hjälp att avsluta sitt lidande. De flesta tycker inte så, därför är det förbjudet här, men i vissa länder så får läkarna hjälpa allvarligt sjuka människor att dö.

MEN - och det här är en jätteviktig skilnad - jag tycker INTE det är rätt att låta en människa dö om man vet att den kan, och mest sannolikt vill, bli frisk igen. Oavsett hur mycket någon lider just nu, så om prognosen är bra att dom ska kunna bli helt friska, så tycker jag inte man ska låta dem dö, utan försöka hålla dem vid liv tills de mår bättre.

Och även om det absolut inte känns så nu, även om det är nattsvart och du inte ser någon väg framåt, så ÄR prognosen bra och sannolikheten stor att du kommer bli frisk och vilja leva igen. Din sjukdom är inte kronisk, du kan bli frisk, och alla kring dig vill ha dig frisk igen. Kram!

 

[LiviaFilippa]

Alltså, det här är tankegångar som är väldigt vanliga hos personer som mår dåligt, så även om ingen kommer hålla med i sak (för herregud det är aldrig rätt att hålla med någon om att det bästa för personen är att den avslutar sitt liv!) så kommer ingen tycka att du är konstig som resonerar så. Jag tror att många känner igen tankegångarna från när de själva mått som sämst.

Varför är det ALDRIG rätt att hålla med om det? Det är ju bara för det typ är bestämt att människor inte får tänka så av nån andledning. Men finns ingen andledning egentligen att man inte borde kunna hålla med? För också att man ska helatiden INTE bry sig så mycket vad alla andra tycker och att man ska göra det man själv mår bäst av och så. Förutom sånt här för då får man absolut INTE tänka vad som är bäst för en själv utan då helt plötsligt ska man bara tänka jätte mycket på andra.

 

[Ullmerkott]

Jag förstår hur du menar, och om det gällt en riktigt gammal människa, eller någon med obotlig svår sjukdom hade jag tyckt det var ok att avsluta lidandet. Men det är en helt annan sak när någon är ung och har en rimlig chans till ett långt, bra liv när den tagit sig igenom det jobbiga.
Jag skulle ju inte heller ta bort en i övrigt frisk unghäst som behövt stå på box några veckor, även om den tycker livet är pest och pina just då.

 

[Lillgrådis]

@EmmaFilippa jag tycker inte att det är något som gör att du framstår som dum det du skrev nu. Och du har skrivit så mycket klokt och bra redan förut så du får jobba hårt om du skulle vilja försöka framstå som dum.

Ibland tänker jag också lite som du, men då har det varit om gamla människor som har levt ett långt liv redan och att man oftast försöker hålla dem vid liv till varje pris. Fastän det kanske inte är ett så bra liv och om den som är gammal själv hade kunnat bestämma så kanske den hellre hade velat slippa leva vidare än att ha sina sista månader som en enda jobbig sjukhusvistelse. I alla fall när man vet säkert att det är en sjukdom som inte kan bli bättre.

Men i ditt fall så har du inte alls haft ett långt liv redan och det finns ingenting som säger att hur du mår nu är ett permanent tillstånd. Tvärtom. Jag tänker på dig mer som en ung häst med en svår skada som man måste ha på boxvila. Det är hemskt för hästen och det är värst av allt att inte kunna förklara för den varför det är så, eller lova att det här är ett slutdatum så den får veta att den här dagen kommer jag att vara frisk och så blir det bra igen. Men man gör det ändå som hästägare för att veterinären tror att det blir bra sedan. Liksom läkarna räknar med att det kommer att bli bra för dig också.

Jag har också väldigt väldigt svårt att tänka mig att - om du var i dina föräldrars situation - att du då någonsin skulle kunna tänka "nej, jag får nog låta mitt barn bara dö, det blir bäst så"?

 

[Takire]

Okej jag fattar att ingen kommer hålla med nu säkert. Men tänker ändå skriva hur jag tycker.
Men om nån har nåt djur som kanske är jätte sjukt eller skadat eller så. Eller kanske en hund som är jätte osäker så den blir farlig för den bits och såna saker. Då är det ju inte jätte ovanligt att man säger typ att man ska tänka på det bästa för djuret så kanske man avlivar det för det skulle inte må bra annars. Och dom flesta tycker inte att det är nåt fel eller så utan om man inte tror att djuret kan må bra eller det mår för dåligt nu så förstår dom flesta om man avlivar det.
Men om det är en människa så får man INTE tänka så. Och då får man bestämma allt för nån annan människa bara för nån säger att den inte kan ta såna beslut själv och den är ett barn och massa sånt. Som att man får låta ett djur slippa må jätte dåligt jätte länge men barn och ungdomar får man tvinga att dom MÅSTE må jätte dåligt jätte länge bara för andra ska bestämma.
Och jag tycker det är väldigt väldigt fel. För blir ju som att det är viktigare att inte typ en kanin mår dåligt än att en människa gör det. Och alltså jag menar inte att inte en kanin är värd nåt för SÅKLART dom är men jag tycker att människor också borde få slippa även ifall man kanske är ung. För annars är det ju som att alla djur är värda mycket mer än människor som mår dåligt för dom FÅR slippa men människor FÅR inte.
Säkert ingen som fattar och ni tycker säkert det är jätte konstigt att tänka så men vill ändå bara få ut det att det känns som om mina föräldrar skulle bry sig så mycket som dom och alla säger så borde dom kanske inse att det vore bästa för mig om jag dog.

Det är inga konstiga tankar, men jag håller inte med precis.

De flesta brukar ju dock ge djur som mår dåligt en hel del tid innan beslut om avlivning fattas. Min hund var konvalescent (mer eller mindre) i över ett år som unghund och trots att det blev fyra operationer var det ingen som rådde mig att avliva honom. Han hade det skitjobbigt efter operationerna, men det var helt klart värt det för han mår toppen idag.

Ett år för en hund är ju som många år för en människa. Det är fler saker som spelar in för en människa också.

Jag tycker det är bra att man tvingar unga att fortsätta leva. Ur din synvinkel låter det kanske grymt men då får det väl vara så.

 

[EmmaBovary]

Varför är det ALDRIG rätt att hålla med om det? Det är ju bara för det typ är bestämt att människor inte får tänka så av nån andledning. Men finns ingen andledning egentligen att man inte borde kunna hålla med? För också att man ska helatiden INTE bry sig så mycket vad alla andra tycker och att man ska göra det man själv mår bäst av och så. Förutom sånt här för då får man absolut INTE tänka vad som är bäst för en själv utan då helt plötsligt ska man bara tänka jätte mycket på andra.

Speciellt om någon är ung och i en svår fas i livet (och inte äldre med en kronisk fysisk sjukdom) så är det rimligt att tänka att man inte testat allt, att det är sjukdomstillstånd som talar mer. Det handlar inte om att människor får eller inte får tänka så, det handlar om beprövad erfarenhet där det finns många som tänkt som du gör som på ett eller annat sätt blivit bättre. Det är ett tecken på ganska svår depression att tänka så nattsvart, och som sagt inte ovanligt och en del av sjukdomsbilden.

 

[TeamLundVer]

Nu är det sådär igen att jag vill skriva om en sak men jag kan inte för vet att många tycker man är helt dum i huvudet om man har såna tankar och känner och tror så. Så vågar typ inte skriva om sånt för att vill inte att ni ska tycka att jag är dum i huvudet. Så vet inte varför jag skriver det ens då.

Vet du vad?
Jag lovar dig att det finns ingenting du kan skriva eller göra som gör att vi tror du är dum i huvudet.
Vi är på din sida i det här oavsett vad du skriver eller gör.

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår hur du menar, och om det gällt en riktigt gammal människa, eller någon med obotlig svår sjukdom hade jag tyckt det var ok att avsluta lidandet. Men det är en helt annan sak när någon är ung och har en rimlig chans till ett långt, bra liv när den tagit sig igenom det jobbiga.
Jag skulle ju inte heller ta bort en i övrigt frisk unghäst som behövt stå på box några veckor, även om den tycker livet är pest och pina just då.

Nej men om man ska jämföra så skulle det inte vara som en unghäst som behövde stå på box några veckor.
Utan mera en unghäst som hade haft nåt fel innan och sen fick den samma fel igen och den var fortfarande bara en unghäst. Så skulle ju inte verka då possitivt för att den skulle bli bra som vuxen häst då?
Och det skulle inte vara några veckor utan flera månader som den behövde stå på box och du skulle typ inte kunna jobba för du behövde vara med den jätte mycket och sköta om den fast den var jätte bråkig och jobbig. OCH den fick flera andra fel också och var hemsk mot veterinären och du visste inte om den kommer bli bra snart eller om jätte lång tid. OCH så fick du veta att den kanske hade varit med om nåt som den också skulle behöva jätte mycket träning innan den skulle KANSKE kunna bli en normal häst när den var vuxen.

 

[LiviaFilippa]

Det är inga konstiga tankar, men jag håller inte med precis.

De flesta brukar ju dock ge djur som mår dåligt en hel del tid innan beslut om avlivning fattas. Min hund var konvalescent (mer eller mindre) i över ett år som unghund och trots att det blev fyra operationer var det ingen som rådde mig att avliva honom. Han hade det skitjobbigt efter operationerna, men det var helt klart värt det för han mår toppen idag.

Ett år för en hund är ju som många år för en människa. Det är fler saker som spelar in för en människa också.

Jag tycker det är bra att man tvingar unga att fortsätta leva. Ur din synvinkel låter det kanske grymt men då får det väl vara så.

Men människor får man tvinga att dom måste leva i hundra år eller borde man nångång få bestämma det själv?

 

[sorbifolia]

Nej men om man ska jämföra så skulle det inte vara som en unghäst som behövde stå på box några veckor.
Utan mera en unghäst som hade haft nåt fel innan och sen fick den samma fel igen och den var fortfarande bara en unghäst. Så skulle ju inte verka då possitivt för att den skulle bli bra som vuxen häst då?
Och det skulle inte vara några veckor utan flera månader som den behövde stå på box och du skulle typ inte kunna jobba för du behövde vara med den jätte mycket och sköta om den fast den var jätte bråkig och jobbig. OCH den fick flera andra fel också och var hemsk mot veterinären och du visste inte om den kommer bli bra snart eller om jätte lång tid. OCH så fick du veta att den kanske hade varit med om nåt som den också skulle behöva jätte mycket träning innan den skulle KANSKE kunna bli en normal häst när den var vuxen.

Okej, men vad om detta var din enda häst, som du haft sedan den var föl, och som betydde absolut allt för dig? Och du skulle inte kunna köpa en ny häst sedan, utan du skulle behöva sluta helt med hästar om du tog bort den. Tror du inte att du skulle vilja försöka få den bra igen då, nästan för varje pris?

 

[LiviaFilippa]

Speciellt om någon är ung och i en svår fas i livet (och inte äldre med en kronisk fysisk sjukdom) så är det rimligt att tänka att man inte testat allt, att det är sjukdomstillstånd som talar mer. Det handlar inte om att människor får eller inte får tänka så, det handlar om beprövad erfarenhet där det finns många som tänkt som du gör som på ett eller annat sätt blivit bättre. Det är ett tecken på ganska svår depression att tänka så nattsvart, och som sagt inte ovanligt och en del av sjukdomsbilden.

Men det finns ju dom som mår jätte dåligt jätte jätte länge också. Och vissa gör det hela livet. Varför skulle det vara bättre då att jag MÅSTE leva tills jag är typ 90 år och så kanske jag aldrig mår bra. Då hade det varit bättre att dö nu.

 

[Lillgrådis]

Nej men om man ska jämföra så skulle det inte vara som en unghäst som behövde stå på box några veckor.
Utan mera en unghäst som hade haft nåt fel innan och sen fick den samma fel igen och den var fortfarande bara en unghäst. Så skulle ju inte verka då possitivt för att den skulle bli bra som vuxen häst då?
Och det skulle inte vara några veckor utan flera månader som den behövde stå på box och du skulle typ inte kunna jobba för du behövde vara med den jätte mycket och sköta om den fast den var jätte bråkig och jobbig. OCH den fick flera andra fel också och var hemsk mot veterinären och du visste inte om den kommer bli bra snart eller om jätte lång tid. OCH så fick du veta att den kanske hade varit med om nåt som den också skulle behöva jätte mycket träning innan den skulle KANSKE kunna bli en normal häst när den var vuxen.

Jag har två unghingstar (en ettårig SWB och en ettårig nordsvensk). Jag hade gjort allt det där för dem för att jag älskar dem och för att jag hade trott stenhårt på att det skulle räcka för att de ska bli normala hästar när de blir vuxna, eller om de inte blev 100 % "normala" så i alla fall att de mådde bra mer än de mådde dåligt. Och jag hade trott hela vägen på att vi skulle lösa det tillsammans så att de skulle ha färre och färre stunder av att må dåligt. Ok, det hade blivit körigt om jag inte kunde jobba på flera månader men jag hade löst det på något sätt.

 

[TeamLundVer]

Nej men om man ska jämföra så skulle det inte vara som en unghäst som behövde stå på box några veckor.
Utan mera en unghäst som hade haft nåt fel innan och sen fick den samma fel igen och den var fortfarande bara en unghäst. Så skulle ju inte verka då possitivt för att den skulle bli bra som vuxen häst då?
Och det skulle inte vara några veckor utan flera månader som den behövde stå på box och du skulle typ inte kunna jobba för du behövde vara med den jätte mycket och sköta om den fast den var jätte bråkig och jobbig. OCH den fick flera andra fel också och var hemsk mot veterinären och du visste inte om den kommer bli bra snart eller om jätte lång tid. OCH så fick du veta att den kanske hade varit med om nåt som den också skulle behöva jätte mycket träning innan den skulle KANSKE kunna bli en normal häst när den var vuxen.

Jag har tyvärr haft 2 hästar som jag behövt avliva pga skada. Jag testade verkligen allt innan dess och gav varje sak tid att verka. Det innebar att det tog 6år med ena hästen innan jag gav upp och 5år med den andra, som dessutom bara var 7år när han skadades. Så nej, jag hade inte gett upp.