Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.
 

Det är så sorgligt att du känner såhär :(.

Finns det något du kan känna att du skulle vilja om det inte kändes omöjligt? (Bortsett från att t.ex. dö eller skada dig)
Nej jag kommer iallafall inte på nånting som jag skulle vilja göra eller sånt.
 
Här får du en länk till en chatt hos självmordslinjen:
https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/
Klicka på chatta med oss.

Där kan du vara helt anonym och volontärerna som jobbar där är också anonyma.

Det kanske kan hjälpa dig lite att prata med dem, när allt är så jobbigt, så mörkt och det verkar som att du inte ser någon lösning?

Angående läkarsamtalet: försök fokusera på vad du vill ha ut av det, istället för vad du tror att läkaren tänker eller kommer att säga.
Försök skriva några stödord eller några meningar som du kan visa läkaren om det blir svårt att prata.
Ja fast saken är att jag vill inte ha ut nåt av läkar samtal. Så är ju bara onödigt att ha det för jag har inget jag vill säga till henne eller frågor eller nånting.
 
Jag vill inte låta som jag bara säger mot exakt allt och bara vill vara omöjlig men det hjälper inte att det behöver ta tid. För jag orkar inte och vill inte mera NU. Då känns det som skit samma om det kanske kan kännas pytte lite bättre om några månader liksom. För jag vill inte ge det massa tid och att det är såhär. Eller jag KAN inte.
Och läkaren kommer säkert börja prata om maten och sånt för är ju ändå det som är själva största andledningen att jag är här. Eller det var det iallafall men nu vet jag inte. Men iallafall så kommer hon säkert försöka prata med mig att jag ska börja försöka igen men jag bryr mig verkligen inte alls och finns INGEN andledning alls att jag ska göra det. Men det kan jag ju inte förklara heller när jag inte kan säga nåt. Och jag HAR tänkt att jag ska prata så har haft mål hela helgen att jag minst ska säga ett enda ord till nån. Men det har inte ens gått.
Så samma med psykologen på onsdag så kommer säkert inte kunna säga nåt utan hon kollar i dagboken som jag har skrivit och ritat i men bara pytte lite. Och jag kommer inte kunna säga nånting. Så känns så jävla onödigt att dom håller på försöker då när jag ändå inte kan.
Och igen nu blir det sånt jätte neggativt så förlåt för det. Men det känns verkligen som ALLT visar att jag inte borde leva och inget błir bättre av att jag måste. Utan inget kommer bli bättre för NÅN förrän jag dör som jag ändå kommer göra snart. Så det är bara att slösa på allas tid att hålla på såhär och så jävla onödigt för ALLA.

Säg och skriv precis vad du vill, vi uppskattar att få ta del av dina tankar, oavsett hur "mörka" och trista de är.

Det här med att du inte förmår att prata längre överhuvudtaget, det påminner mig om vad som ibland händer med barn (och även somliga vuxna) som varit med om svåra trauman - det är relativt vanligt bland barn som upplevd krig t.ex.
Har du förmedlat till någon att du VILL prata men inte KAN? Så de inte misstolkar och tror att du gör det med flit?

Det finns hjälp att få, och jag hoppast innerligt att du får det snart.
 
Jag vill inte låta som jag bara säger mot exakt allt och bara vill vara omöjlig men det hjälper inte att det behöver ta tid. För jag orkar inte och vill inte mera NU. Då känns det som skit samma om det kanske kan kännas pytte lite bättre om några månader liksom. För jag vill inte ge det massa tid och att det är såhär. Eller jag KAN inte.
Och läkaren kommer säkert börja prata om maten och sånt för är ju ändå det som är själva största andledningen att jag är här. Eller det var det iallafall men nu vet jag inte. Men iallafall så kommer hon säkert försöka prata med mig att jag ska börja försöka igen men jag bryr mig verkligen inte alls och finns INGEN andledning alls att jag ska göra det. Men det kan jag ju inte förklara heller när jag inte kan säga nåt. Och jag HAR tänkt att jag ska prata så har haft mål hela helgen att jag minst ska säga ett enda ord till nån. Men det har inte ens gått.
Så samma med psykologen på onsdag så kommer säkert inte kunna säga nåt utan hon kollar i dagboken som jag har skrivit och ritat i men bara pytte lite. Och jag kommer inte kunna säga nånting. Så känns så jävla onödigt att dom håller på försöker då när jag ändå inte kan.
Och igen nu blir det sånt jätte neggativt så förlåt för det. Men det känns verkligen som ALLT visar att jag inte borde leva och inget błir bättre av att jag måste. Utan inget kommer bli bättre för NÅN förrän jag dör som jag ändå kommer göra snart. Så det är bara att slösa på allas tid att hålla på såhär och så jävla onödigt för ALLA.
När du var hos psykologen sist, vad sa hon då? Tog hon upp något kring det otäcka du var med om?
 
Ja fast saken är att jag vill inte ha ut nåt av läkar samtal. Så är ju bara onödigt att ha det för jag har inget jag vill säga till henne eller frågor eller nånting.
Men kan du tänka dig att lyssna på vad hon har att säga då?

Du behöver inte hålla med henne. Att man lyssnar betyder inte att man håller med.
 
När du var hos psykologen sist, vad sa hon då? Tog hon upp något kring det otäcka du var med om?
Är inte TS men det kan hända att psykologen vill skapa en trygg atmosfär och ett förtroende innan de börjar arbeta med de jobbiga sakerna.
Det var väl bara det andra besöket hos psykologen så TS och psykologen känner inte varandra ännu
 
Skulle du vilja må bra och vara som vanligt igen om det gick? Jag bara undrar.
Jag vet inte. För känns bara som allt sånt som jag typ längtade till för kanske två veckor sen bryr jag mig inte om alls nu. Så jag vet inte om jag skulle vilja tillbaka till det liksom när det inte känns som det betyder nåt. Vet inte hur jag ska förklara så kanske låter jätte konstigt men det är typ som jag inte vet hur somvanligt skulle vara nu.
 
Säg och skriv precis vad du vill, vi uppskattar att få ta del av dina tankar, oavsett hur "mörka" och trista de är.

Det här med att du inte förmår att prata längre överhuvudtaget, det påminner mig om vad som ibland händer med barn (och även somliga vuxna) som varit med om svåra trauman - det är relativt vanligt bland barn som upplevd krig t.ex.
Har du förmedlat till någon att du VILL prata men inte KAN? Så de inte misstolkar och tror att du gör det med flit?

Det finns hjälp att få, och jag hoppast innerligt att du får det snart.
Jag har försökt men jag vet inte om dom fattar eller om dom ändå tror att jag bara inte vill.
Men liksom känns ju jätte dumt för jag har ju inte varit med om nåt sånt trauma. Så borde inte vara såhär.
 
Trauma kan vara olika saker, upplevelser av tex krig är en sån sak, men även det du varit utsatt för. Olika personer kanske reagerar olika, men så som du känner dig nu är helt normalt. Det är inte normalt ATT någon utsätter någon för det, men DIN reaktion är helt logisk tycker jag.

Och jag fattar att det nu inte spelar någon roll hur det känns om några år. Även utan trauman och sjukdomar är tex 1 år eller ens en månad väldigt lång tid när man är tonåring (är min erfarenhet iaf). Även om vi vet och säger att tiden kan hjälpa dig så är det inte konstigt att du inte känner det (eller inte bryr dig).

Jag är iaf jättetacksam att du delar med dig här och fortsätter skriva!
 
Trauma kan vara olika saker, upplevelser av tex krig är en sån sak, men även det du varit utsatt för. Olika personer kanske reagerar olika, men så som du känner dig nu är helt normalt. Det är inte normalt ATT någon utsätter någon för det, men DIN reaktion är helt logisk tycker jag.

Och jag fattar att det nu inte spelar någon roll hur det känns om några år. Även utan trauman och sjukdomar är tex 1 år eller ens en månad väldigt lång tid när man är tonåring (är min erfarenhet iaf). Även om vi vet och säger att tiden kan hjälpa dig så är det inte konstigt att du inte känner det (eller inte bryr dig).

Jag är iaf jättetacksam att du delar med dig här och fortsätter skriva!
Men det hände ju i våras men det är NU jag är såhär. Om det var för det skulle det väl ha blivit i våras och inte nu? För kan ju inte säga att berätta om det är trauma?
 
Men det hände ju i våras men det är NU jag är såhär. Om det var för det skulle det väl ha blivit i våras och inte nu? För kan ju inte säga att berätta om det är trauma?
Själva berättandet är nog inte ett trauma men det blir ju på ett sätt mer verkligt då. Du tror inte att du kan ha tryckt bort det och undvikit att tänka på det innan? Och nu har du tagit steget att börja hantera det på riktigt? Allting kommer kanske ifatt nu (och det skulle det nog gjort förr eller senare). Kanske lite som att från att ha gömt det i en liten låda och försökt glömma det så står det nu med stora bokstäver på alla väggar runt dig? Låter det på nåt sätt rimligt?
 
Nu är det sådär igen att jag vill skriva om en sak men jag kan inte för vet att många tycker man är helt dum i huvudet om man har såna tankar och känner och tror så. Så vågar typ inte skriva om sånt för att vill inte att ni ska tycka att jag är dum i huvudet. Så vet inte varför jag skriver det ens då.
 
Nu är det sådär igen att jag vill skriva om en sak men jag kan inte för vet att många tycker man är helt dum i huvudet om man har såna tankar och känner och tror så. Så vågar typ inte skriva om sånt för att vill inte att ni ska tycka att jag är dum i huvudet. Så vet inte varför jag skriver det ens då.
Det finns väl en poäng i att få häva ur sig sådana tankar, och du känner uppenbarligen ett behov av att uttrycka dina känslor någon stans när det fungerar dåligt på andra håll. Det är inte konstigt. Tror inte heller att någon skulle tycka att du är du i huvudet. Problemet är väl om du själv påverkas i efterhand, att du tycker att det är jobbigt av bilden av dig påverkas av vad du sagt (men det gör den nästan garanterat inte). :)
 
Själva berättandet är nog inte ett trauma men det blir ju på ett sätt mer verkligt då. Du tror inte att du kan ha tryckt bort det och undvikit att tänka på det innan? Och nu har du tagit steget att börja hantera det på riktigt? Allting kommer kanske ifatt nu (och det skulle det nog gjort förr eller senare). Kanske lite som att från att ha gömt det i en liten låda och försökt glömma det så står det nu med stora bokstäver på alla väggar runt dig? Låter det på nåt sätt rimligt?
Ja det gör det nog men jag hanterar det ju inte nu heller. Utan mer som att jag berättade och sen vill jag trycka ner det i lådan igen och inte tänka på det men det går inte när det är som att det står överallt på väggarna.
 
Nu är det sådär igen att jag vill skriva om en sak men jag kan inte för vet att många tycker man är helt dum i huvudet om man har såna tankar och känner och tror så. Så vågar typ inte skriva om sånt för att vill inte att ni ska tycka att jag är dum i huvudet. Så vet inte varför jag skriver det ens då.
Vet du, jag tror inte att det är många som tycker man är helt dum i huvudet för att man har särskilda tankar. Jag vet ju inte vad du tänker, men om det handlar om att t.ex. skada sig så tror jag att få tycker att man är dum i huvudet för det.

En del tycker säkert att det är konstigt eller svårt att förstå men det är ju inte samma sak.
 

Liknande trådar

R
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag har ingen aning om jag ihuvud taget får skriva en ny dagboks tråd men den blir väl bort tagen annars då an tar jag 🙃 Jag kommer...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 003
  • Artikel Artikel
Dagbok Nu skriver jag som det är. Jag behöver input och jag vill/kan inte berätta detta för någon i min närhet. En triggervarning kanske är på...
Svar
7
· Visningar
1 121
Senast: soom
·
R
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag tänkte göra en dagboks tråd här. Inte för jag har nåt jätte viktigt att skriva om eller att jag tror att jätte många är så...
2
Svar
23
· Visningar
3 793
Senast: Raderad medlem 149524
·
  • Artikel Artikel
Dagbok ..... Ungefär april-juni är de månader som jag tycker det känns bra på jobbet. Jag tror att det beror på att dagarna då börjar bli...
Svar
0
· Visningar
363
Senast: Takire
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp