Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[Sleepy]

Nej ingen bra sköterska. Och ja det är han och han vet iallafall lite om tankarna.

Bra att han vet och tryggt att han finns där hos dig. Har det varit bråk idag?

 

[LiviaFilippa]

Bra att han vet och tryggt att han finns där hos dig. Har det varit bråk idag?

Inte bråk riktigt men massa irriterat och frusterat och så. Och massa neggativt bara för ALLA

 

[sorbifolia]

Dina föräldrar skulle inte vilja "slippa" dig, jag lovar. Om du nånsin dör så kommer de vara jätteledsna för evigt och alltid.

Jag är säker på att alla som träffat dig och känner dig skulle sakna dig om du inte fanns mera. Vi på Buke med, fast vi inte ens träffat dig, utan bara skrivit med dig. Och även hundarna, tänk hur ledsen din favorithund (jag minns inte vad du brukar kalla henne) skulle bli om hon aldrig fick se dig mera.

Kan du försöka skriva lite av vad du har i huvudet, om det känns som du behöver få ut det? Vill du att vi frågar saker, blir det lättare då?

 

[Sleepy]

Inte bråk riktigt men massa irriterat och frusterat och så. Och massa neggativt bara för ALLA

Om att du inte pratar eller äter och så? Kan du prata med dina föräldrar nåt?

 

[Motacilla]

Nu ska jag lägga mig, så jag säger god natt och hoppas att du får sova i natt.

 

[Tualma]

Jag hoppas att du får sova gott i natt, @EmmaFilippa. Jag är nog vaken ett tag till om du vill skriva med någon. Jag kan inte lova att komma med kloka svar, men jag vill i alla fall säga att världen helt klart skulle vara sämre och fattigare utan dig på alla sätt och vis .

 

[emma-vsm]

Jag kommer kanske somna snart också men jag hoppas att du får en okej natt så hörs vi imorgon

 

[Sleepy]

Inte bråk riktigt men massa irriterat och frusterat och så. Och massa neggativt bara för ALLA

Lösningen på bråkekvationen är inte att du ska bort. Bråk rensar luften, så går det att reda ut sen när alla pyst ut sina känslor. Prata och kramas och göra allt bra igen.
Du kan inte hjälpa att du är sjuk. Det är inte ditt fel. Du kan inte hjälpa att det är svårt och tar tid att bli frisk. Det är inte ditt fel heller. Du ska inte ta på dig all skuld och vända det emot dig själv.
Du kämpar på så tappert fast du har det så jättejobbigt, du är fantastisk och värdefull. ❤

 

[LiviaFilippa]

Borde inte skriva dethär säkert men nu tänker jag göra det ändå. Men iallafall så det var ju kaos igår kväll sen blev det ännu värre och jag försökte göra nåt skit dumt. Så blev massa skit jobbigt för alla. Så var tvungen att ta ännu mera medicin som jag blev helt konstig av och fick jätte konstiga bi verkningar för jag inte sov utan var vaken efter jag hade fått den. För tydligen så ska man sova då annars kan det bli så för endel. Så ja såklart det skulle bli för mig.
Så dethär låter ju jätte konstigt men det var en av dom värsta sakerna som har hänt och fick jätte mycket panik. Men det var nästan skönt för jag kände iallafall nånting och började grina jätte mycket men det var nästan på ett sätt skönt.
Men ja tillslut så somnade jag väl men vaknade ändå flera gånger. Men somnade om igen iallafall men har drömt skit konstiga saker helatiden. Sen vaknade jag igen för ett tag sen och jag borde nog försöka sova mera men nu är typ första gången som jag känner mig iallafall lite som jag och inte helt super konstig av medicinen så vet inte om jag vill sova mera nu. Men kommer säkert somna ändå om ett tag för är ändå jätte trött och så.
Men iallafall ville bara skriva om inatt men kommer inte ihåg vad jag har skrivit nu och ifall jag har glömt nåt. Så ska väl försöka lyssna på musik eller podd eller nåt och får se om jag somnar mer och det blir mer konstigt eller om det är över nu liksom.

 

[Tualma]

Borde inte skriva dethär säkert men nu tänker jag göra det ändå. Men iallafall så det var ju kaos igår kväll sen blev det ännu värre och jag försökte göra nåt skit dumt. Så blev massa skit jobbigt för alla. Så var tvungen att ta ännu mera medicin som jag blev helt konstig av och fick jätte konstiga bi verkningar för jag inte sov utan var vaken efter jag hade fått den. För tydligen så ska man sova då annars kan det bli så för endel. Så ja såklart det skulle bli för mig.
Så dethär låter ju jätte konstigt men det var en av dom värsta sakerna som har hänt och fick jätte mycket panik. Men det var nästan skönt för jag kände iallafall nånting och började grina jätte mycket men det var nästan på ett sätt skönt.
Men ja tillslut så somnade jag väl men vaknade ändå flera gånger. Men somnade om igen iallafall men har drömt skit konstiga saker helatiden. Sen vaknade jag igen för ett tag sen och jag borde nog försöka sova mera men nu är typ första gången som jag känner mig iallafall lite som jag och inte helt super konstig av medicinen så vet inte om jag vill sova mera nu. Men kommer säkert somna ändå om ett tag för är ändå jätte trött och så.
Men iallafall ville bara skriva om inatt men kommer inte ihåg vad jag har skrivit nu och ifall jag har glömt nåt. Så ska väl försöka lyssna på musik eller podd eller nåt och får se om jag somnar mer och det blir mer konstigt eller om det är över nu liksom.

Å, vad jobbigt för dig. Men, vad skönt att du fick gråta ut. Gråten är något bra. (Nu skriver jag som jag upplever det). Den är kopplad till känslor. Den släpper ut, öppnar upp det som varit stängt, renar och helar.
Hoppas att du hittar något lagom soft att lyssna på och att du kan somna om en stund (jag blev väckt av katten som ville ut. Nu ska jag också försöka somna om).

 

[TeamLundVer]

Borde inte skriva dethär säkert men nu tänker jag göra det ändå. Men iallafall så det var ju kaos igår kväll sen blev det ännu värre och jag försökte göra nåt skit dumt. Så blev massa skit jobbigt för alla. Så var tvungen att ta ännu mera medicin som jag blev helt konstig av och fick jätte konstiga bi verkningar för jag inte sov utan var vaken efter jag hade fått den. För tydligen så ska man sova då annars kan det bli så för endel. Så ja såklart det skulle bli för mig.
Så dethär låter ju jätte konstigt men det var en av dom värsta sakerna som har hänt och fick jätte mycket panik. Men det var nästan skönt för jag kände iallafall nånting och började grina jätte mycket men det var nästan på ett sätt skönt.
Men ja tillslut så somnade jag väl men vaknade ändå flera gånger. Men somnade om igen iallafall men har drömt skit konstiga saker helatiden. Sen vaknade jag igen för ett tag sen och jag borde nog försöka sova mera men nu är typ första gången som jag känner mig iallafall lite som jag och inte helt super konstig av medicinen så vet inte om jag vill sova mera nu. Men kommer säkert somna ändå om ett tag för är ändå jätte trött och så.
Men iallafall ville bara skriva om inatt men kommer inte ihåg vad jag har skrivit nu och ifall jag har glömt nåt. Så ska väl försöka lyssna på musik eller podd eller nåt och får se om jag somnar mer och det blir mer konstigt eller om det är över nu liksom.

Åh vad jobbigt du har det nu
Jag hoppas verkligen att det blir lite bättre för dig idag.

Stor kram

 

[LiviaFilippa]

Å, vad jobbigt för dig. Men, vad skönt att du fick gråta ut. Gråten är något bra. (Nu skriver jag som jag upplever det). Den är kopplad till känslor. Den släpper ut, öppnar upp det som varit stängt, renar och helar.
Hoppas att du hittar något lagom soft att lyssna på och att du kan somna om en stund (jag blev väckt av katten som ville ut. Nu ska jag också försöka somna om).

Ja jag sov ett tag till sen. Och ja det var skönt ändå på nåt sätt att gråten kom ut liksom men nu är det sådär tomt och menings löst igen och att jag är sååå trött på exakt allt. Så liksom att jag är SÅ trött på att allt är såhär och på migsjälv och allt men ändå har jag ingen mottivation att ens försöka nånting. Fast jag vet att mamma och pappa blir jätte oroliga och läkaren kommer säkert vara jätte miss nöjd med allt nästa läkar samtal. Och INGET kommer ändras sålänge jag är såhär men ändå är det omöjligt att göra nånting.
Och även som nån skrev om hundarna så ja jag vet att dom brukar bli glada när vi ses och speciellt B. Men ändå när jag tänker på dom nu så vill jag aldrig träffa dom igen ändå. Utan känns ändå som det är bättre för dom att glömma mig helt.

 

[sorbifolia]

Ja jag sov ett tag till sen. Och ja det var skönt ändå på nåt sätt att gråten kom ut liksom men nu är det sådär tomt och menings löst igen och att jag är sååå trött på exakt allt. Så liksom att jag är SÅ trött på att allt är såhär och på migsjälv och allt men ändå har jag ingen mottivation att ens försöka nånting. Fast jag vet att mamma och pappa blir jätte oroliga och läkaren kommer säkert vara jätte miss nöjd med allt nästa läkar samtal. Och INGET kommer ändras sålänge jag är såhär men ändå är det omöjligt att göra nånting.
Och även som nån skrev om hundarna så ja jag vet att dom brukar bli glada när vi ses och speciellt B. Men ändå när jag tänker på dom nu så vill jag aldrig träffa dom igen ändå. Utan känns ändå som det är bättre för dom att glömma mig helt.

Hundarna kommer aldrig glömma dig, och det gör ingen annan hellre. De finns där och väntar på att du ska vilja träffa dom igen.

Låter som du har det oerhört tufft nu, och då är det okej att inte orka på ett tag. Men du kommer ta dig igenom detta med, du måste bara få tid på dig att återvinna den inre styrkan som vi vet du har.

 

[Lillgrådis]

Ja jag sov ett tag till sen. Och ja det var skönt ändå på nåt sätt att gråten kom ut liksom men nu är det sådär tomt och menings löst igen och att jag är sååå trött på exakt allt. Så liksom att jag är SÅ trött på att allt är såhär och på migsjälv och allt men ändå har jag ingen mottivation att ens försöka nånting. Fast jag vet att mamma och pappa blir jätte oroliga och läkaren kommer säkert vara jätte miss nöjd med allt nästa läkar samtal. Och INGET kommer ändras sålänge jag är såhär men ändå är det omöjligt att göra nånting.
Och även som nån skrev om hundarna så ja jag vet att dom brukar bli glada när vi ses och speciellt B. Men ändå när jag tänker på dom nu så vill jag aldrig träffa dom igen ändå. Utan känns ändå som det är bättre för dom att glömma mig helt.

Det finns ingen som tror att du gör som du gör eller mår som du mår för att du vill ställa till problem för andra. Lika lite som om du hade haft en svår infektion eller cancertumör och varit inlagd på sjukhus för och så råkat bli sämre igen, det är såklart ingen som kan lasta dig för det ju eller tycka att du är dålig som inte gör rätt eller gör tillräckligt. Det är det inte nu heller, vad som än hänt. Du behöver tid och du behöver rätt hjälp med medicin och med samtal, och det mesta av det är upp till andra att fixa åt dig. Och även om du tycker det känns pressat när du inte kan få fram några ord så förstår de att samtalen är inte bara att trycka på en play-knapp och så är det klappat och klart. Utan behövs det så måste det också få ta tid. Men det kommer att gå.

Jag tror inte alls att varken läkaren eller någon annan är missnöjd med allt eller med dig, utan precis som alla andra bara ledsen och känner med dig för att du har det så svårt.

 

[Lovisaleonora]

Ja jag sov ett tag till sen. Och ja det var skönt ändå på nåt sätt att gråten kom ut liksom men nu är det sådär tomt och menings löst igen och att jag är sååå trött på exakt allt. Så liksom att jag är SÅ trött på att allt är såhär och på migsjälv och allt men ändå har jag ingen mottivation att ens försöka nånting. Fast jag vet att mamma och pappa blir jätte oroliga och läkaren kommer säkert vara jätte miss nöjd med allt nästa läkar samtal. Och INGET kommer ändras sålänge jag är såhär men ändå är det omöjligt att göra nånting.
Och även som nån skrev om hundarna så ja jag vet att dom brukar bli glada när vi ses och speciellt B. Men ändå när jag tänker på dom nu så vill jag aldrig träffa dom igen ändå. Utan känns ändå som det är bättre för dom att glömma mig helt.

Gråt är en säkerhetsventil, och jag tror det är jättebra att släppa ut gråt. Nu är du i en bearbetnings och behöver släppa på allt, så fort det kommer. Bejaka varenda liten känsla du har och berätta gärna för dig själv också (tyst i huvudet) att NU är jag sjukt besviken över att det bara var äcklig mat, NU är jag nöjd över att ha pysslat fast jag egentligen inte kände för det, NU är det skönt att ha duschat fast det var jobbigt och segt att få det gjort.

Jag var som sagt helt tom, jag fick fylla på med nya saker - jag hade tappat bort mig själv och bara kört på för att jag "alltid innan" tyckt att vissa saker var kul. Så upptäckte jag att andra saker var roliga, som jag kanske inte upptäckt innan (för jag hade fullt upp med hästarna t ex). Du kommer att hitta dit. Men nu när du släppt ut allt varet ur såret så blir det ett tomrum. De här dumma tankarna tar ju en massa plats, så när du efterhand vågar ventilera dem och dra ut dem i ljuset (berätta för oss här t ex) så blir det ett tomrum som behöver fyllas med något bra, längre fram.

Men det tar tid, tid och åter tid. Det sker inte snabbt och det går inte att snabba på. Det händer i den takt kroppen och sinnet orkar.

 

[Sleepy]

Ja jag sov ett tag till sen. Och ja det var skönt ändå på nåt sätt att gråten kom ut liksom men nu är det sådär tomt och menings löst igen och att jag är sååå trött på exakt allt. Så liksom att jag är SÅ trött på att allt är såhär och på migsjälv och allt men ändå har jag ingen mottivation att ens försöka nånting. Fast jag vet att mamma och pappa blir jätte oroliga och läkaren kommer säkert vara jätte miss nöjd med allt nästa läkar samtal. Och INGET kommer ändras sålänge jag är såhär men ändå är det omöjligt att göra nånting.
Och även som nån skrev om hundarna så ja jag vet att dom brukar bli glada när vi ses och speciellt B. Men ändå när jag tänker på dom nu så vill jag aldrig träffa dom igen ändå. Utan känns ändå som det är bättre för dom att glömma mig helt.

Ledsen att det var så jättejobbigt för dig i natt, men skönt att du kunde gråta ut. Jag förstår att det känns som att du sitter fast och inte hittar en väg framåt. Om det skulle vara så att det känns bra att prata litegrann med psykologen nästa gång, vad skulle du vilja säga till henne då? Det kan du fundera lite på. Kram.

 

[LiviaFilippa]

Jag vill inte låta som jag bara säger mot exakt allt och bara vill vara omöjlig men det hjälper inte att det behöver ta tid. För jag orkar inte och vill inte mera NU. Då känns det som skit samma om det kanske kan kännas pytte lite bättre om några månader liksom. För jag vill inte ge det massa tid och att det är såhär. Eller jag KAN inte.
Och läkaren kommer säkert börja prata om maten och sånt för är ju ändå det som är själva största andledningen att jag är här. Eller det var det iallafall men nu vet jag inte. Men iallafall så kommer hon säkert försöka prata med mig att jag ska börja försöka igen men jag bryr mig verkligen inte alls och finns INGEN andledning alls att jag ska göra det. Men det kan jag ju inte förklara heller när jag inte kan säga nåt. Och jag HAR tänkt att jag ska prata så har haft mål hela helgen att jag minst ska säga ett enda ord till nån. Men det har inte ens gått.
Så samma med psykologen på onsdag så kommer säkert inte kunna säga nåt utan hon kollar i dagboken som jag har skrivit och ritat i men bara pytte lite. Och jag kommer inte kunna säga nånting. Så känns så jävla onödigt att dom håller på försöker då när jag ändå inte kan.
Och igen nu blir det sånt jätte neggativt så förlåt för det. Men det känns verkligen som ALLT visar att jag inte borde leva och inget błir bättre av att jag måste. Utan inget kommer bli bättre för NÅN förrän jag dör som jag ändå kommer göra snart. Så det är bara att slösa på allas tid att hålla på såhär och så jävla onödigt för ALLA.

 

[Takire]

Jag vill inte låta som jag bara säger mot exakt allt och bara vill vara omöjlig men det hjälper inte att det behöver ta tid. För jag orkar inte och vill inte mera NU. Då känns det som skit samma om det kanske kan kännas pytte lite bättre om några månader liksom. För jag vill inte ge det massa tid och att det är såhär. Eller jag KAN inte.
Och läkaren kommer säkert börja prata om maten och sånt för är ju ändå det som är själva största andledningen att jag är här. Eller det var det iallafall men nu vet jag inte. Men iallafall så kommer hon säkert försöka prata med mig att jag ska börja försöka igen men jag bryr mig verkligen inte alls och finns INGEN andledning alls att jag ska göra det. Men det kan jag ju inte förklara heller när jag inte kan säga nåt. Och jag HAR tänkt att jag ska prata så har haft mål hela helgen att jag minst ska säga ett enda ord till nån. Men det har inte ens gått.
Så samma med psykologen på onsdag så kommer säkert inte kunna säga nåt utan hon kollar i dagboken som jag har skrivit och ritat i men bara pytte lite. Och jag kommer inte kunna säga nånting. Så känns så jävla onödigt att dom håller på försöker då när jag ändå inte kan.
Och igen nu blir det sånt jätte neggativt så förlåt för det. Men det känns verkligen som ALLT visar att jag inte borde leva och inget błir bättre av att jag måste. Utan inget kommer bli bättre för NÅN förrän jag dör som jag ändå kommer göra snart. Så det är bara att slösa på allas tid att hålla på såhär och så jävla onödigt för ALLA.

Det är så sorgligt att du känner såhär .

Finns det något du kan känna att du skulle vilja om det inte kändes omöjligt? (Bortsett från att t.ex. dö eller skada dig)

 

[Sleepy]

Jag vill inte låta som jag bara säger mot exakt allt och bara vill vara omöjlig men det hjälper inte att det behöver ta tid. För jag orkar inte och vill inte mera NU. Då känns det som skit samma om det kanske kan kännas pytte lite bättre om några månader liksom. För jag vill inte ge det massa tid och att det är såhär. Eller jag KAN inte.
Och läkaren kommer säkert börja prata om maten och sånt för är ju ändå det som är själva största andledningen att jag är här. Eller det var det iallafall men nu vet jag inte. Men iallafall så kommer hon säkert försöka prata med mig att jag ska börja försöka igen men jag bryr mig verkligen inte alls och finns INGEN andledning alls att jag ska göra det. Men det kan jag ju inte förklara heller när jag inte kan säga nåt. Och jag HAR tänkt att jag ska prata så har haft mål hela helgen att jag minst ska säga ett enda ord till nån. Men det har inte ens gått.
Så samma med psykologen på onsdag så kommer säkert inte kunna säga nåt utan hon kollar i dagboken som jag har skrivit och ritat i men bara pytte lite. Och jag kommer inte kunna säga nånting. Så känns så jävla onödigt att dom håller på försöker då när jag ändå inte kan.
Och igen nu blir det sånt jätte neggativt så förlåt för det. Men det känns verkligen som ALLT visar att jag inte borde leva och inget błir bättre av att jag måste. Utan inget kommer bli bättre för NÅN förrän jag dör som jag ändå kommer göra snart. Så det är bara att slösa på allas tid att hålla på såhär och så jävla onödigt för ALLA.

Du behöver inte be om ursäkt; bara säg det du tänker och känner till oss. Dina tankar, dina känslor, dina åsikter är värdefulla.

Jag önskar så att du kunde få hjälp att hantera det otäcka du var med om. Tror verkligen att det är nyckeln för att komma framåt. Får jag önska något till dig så vore det det. Traumabehandling och kanske antidepp.

Kram.

 

[Motacilla]

Här får du en länk till en chatt hos självmordslinjen:
https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/
Klicka på chatta med oss.

Där kan du vara helt anonym och volontärerna som jobbar där är också anonyma.

Det kanske kan hjälpa dig lite att prata med dem, när allt är så jobbigt, så mörkt och det verkar som att du inte ser någon lösning?

Angående läkarsamtalet: försök fokusera på vad du vill ha ut av det, istället för vad du tror att läkaren tänker eller kommer att säga.
Försök skriva några stödord eller några meningar som du kan visa läkaren om det blir svårt att prata.