Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[Sleepy]

@EmmaFilippa Det spelar absolut ingen roll om hela världen visste; för du har inget att skämmas för. Du blev utsatt för ett brott, du är offret. Det är inget som måste hållas hemligt. Däremot är det självklart din ensak, ditt privatliv och du som avgör om och när och till vem du vill dela med dig av det i framtiden. Kram.

 

[LiviaFilippa]

Igen så tack för era svar och jag fattar hur ni menar och så även fast jag inte kan känna så.
Och det med vilka som vet så det kanske verkar som BARA personalen och mina föräldrar för er men för mig är det alla jag träffar. Så ALLA vet det ju här.
Sen också att alla små bra saker hjälper och sånt så ja förr var det mera så. Men nu får jag ju inte ha nån permison alls och dom små sakerna som VAR bra förut är liksom inte det nu längre. Och det känns inte som det nånsin går att komma tillbaka till att jag bryr mig om nåt igen liksom.

 

[Lillgrådis]

Ibland måste man ner hela vägen på botten för att såret inuti en ska kunna läka ordentligt och för gott sedan. Där nere någonstans var du nog när du berättade och nu precis efter.

Men även om du tycker att du hade bättre stunder innan du berättade så om du inte hade berättat för att kunna få den hjälp du måste få, så hade det ändå legat kvar som en varböld som kan svälla upp när som helst (förlåt om det är en äcklig liknelse) även om saker verkade läkta på ytan.

Nu har du rensat såret även om det kändes och känns äckligt att riva upp det, men nu kan och kommer du att läka inuti utan att det ligger något hemskt kvar som en hemlighet, något som andra inte riktigt hade kunnat förstå för att plåstra om dig på rätt sätt.

Har du nånting annat som du kan vila med även om du inte har någon permission nu? Finns det någonting, någon serie eller något att läsa som får dig att skratta bara för en liten stund? Och om inte skratta högt så kanske bara le lite? Och om inte le heller är realistiskt, så bara komma upp till "neutralt" där det finns några andra lite lite mer lättsamma tankar som får ligga först och ta plats överst i hjärnan en liten stund. Fanns det någon serie eller någon skådespelare som du tyckte var särskilt rolig (alltså rolig så så att man skrattar) förut?

 

[LiviaFilippa]

Ibland måste man ner hela vägen på botten för att såret inuti en ska kunna läka ordentligt och för gott sedan. Där nere någonstans var du nog när du berättade och nu precis efter.

Men även om du tycker att du hade bättre stunder innan du berättade så om du inte hade berättat för att kunna få den hjälp du måste få, så hade det ändå legat kvar som en varböld som kan svälla upp när som helst (förlåt om det är en äcklig liknelse) även om saker verkade läkta på ytan.

Nu har du rensat såret även om det kändes och känns äckligt att riva upp det, men nu kan och kommer du att läka inuti utan att det ligger något hemskt kvar som en hemlighet, något som andra inte riktigt hade kunnat förstå för att plåstra om dig på rätt sätt.

Har du nånting annat som du kan vila med även om du inte har någon permission nu? Finns det någonting, någon serie eller något att läsa som får dig att skratta bara för en liten stund? Och om inte skratta högt så kanske bara le lite? Och om inte le heller är realistiskt, så bara komma upp till "neutralt" där det finns några andra lite lite mer lättsamma tankar som får ligga först och ta plats överst i hjärnan en liten stund. Fanns det någon serie eller någon skådespelare som du tyckte var särskilt rolig (alltså rolig så så att man skrattar) förut?

Jag kommer iallafall inte på nån rolig serie eller skådespelare eller nåt nu. Men oftast så går det inte så bra för mig att kolla på nån serie eller film för tappar oftast fokus och tappar bort mig. Utan det som brukar vara bäst för mig är göra nåt typ nåt pyssel eller så. Men nu kommer jag inte på nåt som jag vill höra och har grejer för så jag kan göra det.

 

[Sleepy]

Jag kommer iallafall inte på nån rolig serie eller skådespelare eller nåt nu. Men oftast så går det inte så bra för mig att kolla på nån serie eller film för tappar oftast fokus och tappar bort mig. Utan det som brukar vara bäst för mig är göra nåt typ nåt pyssel eller så. Men nu kommer jag inte på nåt som jag vill höra och har grejer för så jag kan göra det.

Lite musik, kanske?

 

[Lovisaleonora]

Jag måste bara inflika: alla sexuella handlingar ska vara med samtycke. Annars handlar det om våld. Det jag tycker om att göra med en snubbe skulle jag inte ens fundera på att göra med en annan. Det handlar ju om känslor och vad en vill. Du har blivit utsatt för våldshandling, mot din vilja. Det är faktiskt inte svårare än så, även om det blir komplicerat på insidan för dig. Det är inte ditt fel, du bär ingen skuld och jag kan förstå att det känns pinsamt men det är inte pinsamt för oss andra - vi vet att det är ett brott. Ett övergrepp. I din ålder är sex ett outforskat område och det i sig är ju pinsamt med föräldrar och vuxna och prata om och så. Jag förstår helt dina känslor, men i det här fallet handlar det om våld. Inte sex i sig.

Jag kan också relatera till att det känns tomt. Du har ju tömt ut allt som du hade på insidan, där funkar sårliknelsen med varet bra. Nu måste du fylla det tomrummet igen, och det är inte säkert att samma saker som innan känns roliga. Men saker kommer att kännas roliga längre fram. Men kanske inte just under läkningstiden.

Och jag förstår också det där med medicinen. Jag har haft problem med hormonerna, och jag fattade först inte vad som hände. Vissa dagar kände jag mig helt ångestig och upprörd och nervös och nedstämd helt utan anledning. Till jag kom på att det hängde ihop med menscykeln. Då fick jag antidepp-tabletter och ta, första 6 månaderna tog jag dem två veckor varje månad för att inte vara helt deprimerad. Nu har jag kunnat fasa ut dem och tar dem inte alls längre. Kroppen behövde helt enkelt hjälp att komma i balans igen. Jag kanske behöver ta dem längre fram, men just nu känner jag mig helt OK utan.

 

[LiviaFilippa]

Jag menar inte att säga mot och att ni har fel att det inte kan bli bra och så. Men det KÄNNS inte så för nu funkar INGENTING för mig. Så är som att jag inte har kommit framåt ALLS på dom här månaderna som jag har varit här för nu är jag typ där jag började igen. Och vet att jag borde göra saker så jag kan bli bättre och så men jag kan verkligen inte. Så är som att jag är i denhär bubblan och bryr mig inte om nånting utanför den och inget kan komma in i den. Liksom jag VET att jag inte kommer slippa nånting ändå så MÅSTE börja prata och äta och sånt igen men ändå kan jag inte. För det känns som jag ändå vet att jag kommer dö snart så är ingen mening att anstränga sig då. Fast får ju inte ha nån permison eller nånting heller nu så lite svårt att dö då. Men det är ändå så det känns att det kommer iallafall aldrig bli bättre och nu HAR jag provat ALLT och fått ut ALLT och ändå så är allt bara värre. Så som att då är det slut på vägar.

 

[Lovisaleonora]

Jag menar inte att säga mot och att ni har fel att det inte kan bli bra och så. Men det KÄNNS inte så för nu funkar INGENTING för mig. Så är som att jag inte har kommit framåt ALLS på dom här månaderna som jag har varit här för nu är jag typ där jag började igen. Och vet att jag borde göra saker så jag kan bli bättre och så men jag kan verkligen inte. Så är som att jag är i denhär bubblan och bryr mig inte om nånting utanför den och inget kan komma in i den. Liksom jag VET att jag inte kommer slippa nånting ändå så MÅSTE börja prata och äta och sånt igen men ändå kan jag inte. För det känns som jag ändå vet att jag kommer dö snart så är ingen mening att anstränga sig då. Fast får ju inte ha nån permison eller nånting heller nu så lite svårt att dö då. Men det är ändå så det känns att det kommer iallafall aldrig bli bättre och nu HAR jag provat ALLT och fått ut ALLT och ändå så är allt bara värre. Så som att då är det slut på vägar.

Det måste få ta tid. Den här processen går inte att speeda upp. Det tar den tid det tar. Tyvärr finns inget annat alternativ än att acceptera att läkande tar tid. Det går inte att stressa ett sår att läka. Det går inte att stressa en själ eller ett sinne att läka.

Du är i en helt ny situation dels för att du har genomlidit ett övergrepp dels att du har berättat om det. Det är helt nytt för dig. Du behöver tid att läka, tid att hitta orden, tid att hitta sätt att prata, berätta, skriva.

Klart du inte har fel, det går inte att känna FEL. Det känns som det känns. Men känslor kan ändras.

 

[Sleepy]

Jag menar inte att säga mot och att ni har fel att det inte kan bli bra och så. Men det KÄNNS inte så för nu funkar INGENTING för mig. Så är som att jag inte har kommit framåt ALLS på dom här månaderna som jag har varit här för nu är jag typ där jag började igen. Och vet att jag borde göra saker så jag kan bli bättre och så men jag kan verkligen inte. Så är som att jag är i denhär bubblan och bryr mig inte om nånting utanför den och inget kan komma in i den. Liksom jag VET att jag inte kommer slippa nånting ändå så MÅSTE börja prata och äta och sånt igen men ändå kan jag inte. För det känns som jag ändå vet att jag kommer dö snart så är ingen mening att anstränga sig då. Fast får ju inte ha nån permison eller nånting heller nu så lite svårt att dö då. Men det är ändå så det känns att det kommer iallafall aldrig bli bättre och nu HAR jag provat ALLT och fått ut ALLT och ändå så är allt bara värre. Så som att då är det slut på vägar.

Det är en bra sak att du inte bara håller med om vad vi säger; utan berättar hur du tänker och hur det det känns för dig just nu.

Ibland är ett steg bakåt den väg någon behöver ta, för att sen komma framåt. Du är på rätt väg nu, på vägen mot att må bättre. Men den positiva effekten av att ha berättat kommer inte direkt. Först blir det lervälling och gyttja och ruskväder ett tag, men sen runt kröken, ju mer du får hjälp att bearbeta det du var med om, så kommer solen igen.

Det kan säkert vara svårt med maten också ett tag, nu när du inte mår så bra, men det blir säkerligen lättare att hantera sen också. Dina ponnysar och hundar finns där och väntar på dig.

 

[Motacilla]

Jag vill skriva om något som inte alls har med något att göra, men som jag ändå tyckte var lite gulligt och värt att berätta:

Jag åkte till Ikea idag för att köpa en matta och en lampa. När jag kom fram märkte jag att det var ett gäng som hade västgötaspetsar höll på med utställningsträning. Ca 15 västgötar i olika ålder, bland annat tre burriga valpar.
Jag fick hejda mig ifrån att gå och hälsa på hundarna, i synnerhet valparna var så söta.

 

[nullo-modo]

Fast den tjejen som jag var då var nån heeelt annan. För om nån skulle sagt då till mig att jag skulle vara inlagd flera månader och att jag skulle ha gjort äckel saker med en gubbe och skulle ha skärt mig och bråkat jätte mycket med mamma och pappa och alla såna saker så skulle jag ALDRIG ha trott på det. För det skulle aldrig ha hänt den personen liksom.

Du trodde då inte att detta skulle hända men hände och nu tror du inte att du kommer att må bra igen men det är jag övertygad om att du kommer även om du inte tror det nu.

Tror inte du kommer bli samma person som du var då för allt vi är med om (både bra och dåliga saker) förändrar oss men jag är övertygad om att du kommer må bra igen men det kommer ta tid.

 

[LiviaFilippa]

Det måste få ta tid. Den här processen går inte att speeda upp. Det tar den tid det tar. Tyvärr finns inget annat alternativ än att acceptera att läkande tar tid. Det går inte att stressa ett sår att läka. Det går inte att stressa en själ eller ett sinne att läka.

Du är i en helt ny situation dels för att du har genomlidit ett övergrepp dels att du har berättat om det. Det är helt nytt för dig. Du behöver tid att läka, tid att hitta orden, tid att hitta sätt att prata, berätta, skriva.

Klart du inte har fel, det går inte att känna FEL. Det känns som det känns. Men känslor kan ändras.

Men om det aldrig ändras. Om jag aldrig kommer kunna prata och aldrig kommer bry mig om nånting mera. Och aldrig känna nånting. För det blir ju bara som stopp helatiden. Jag måste prata om jobbiga saker så jag kan be arbeta dom men jag kan inte prata med nån. Och jag måste börja prata med nån så jag kan börja lita på nån men jag litar inte på nån så då kan jag inte säga nånting.
Och samma att jag bryr mig inte om jag aldrig kommer träffa hundarna och ponnysarna igen. Men jag kanske behöver träffa dom om det nånsin kan gå att få tillbaka dom känslorna men jag får inte träffa dom sålänge jag mår såhär. Så allting błir som en återvänds gränd liksom att det inte finns några sätt.

 

[LiviaFilippa]

Jag vill skriva om något som inte alls har med något att göra, men som jag ändå tyckte var lite gulligt och värt att berätta:

Jag åkte till Ikea idag för att köpa en matta och en lampa. När jag kom fram märkte jag att det var ett gäng som hade västgötaspetsar höll på med utställningsträning. Ca 15 västgötar i olika ålder, bland annat tre burriga valpar.
Jag fick hejda mig ifrån att gå och hälsa på hundarna, i synnerhet valparna var så söta.

Jaha vad gulligt.

 

[Lovisaleonora]

Men om det aldrig ändras. Om jag aldrig kommer kunna prata och aldrig kommer bry mig om nånting mera. Och aldrig känna nånting. För det blir ju bara som stopp helatiden. Jag måste prata om jobbiga saker så jag kan be arbeta dom men jag kan inte prata med nån. Och jag måste börja prata med nån så jag kan börja lita på nån men jag litar inte på nån så då kan jag inte säga nånting.
Och samma att jag bryr mig inte om jag aldrig kommer träffa hundarna och ponnysarna igen. Men jag kanske behöver träffa dom om det nånsin kan gå att få tillbaka dom känslorna men jag får inte träffa dom sålänge jag mår såhär. Så allting błir som en återvänds gränd liksom att det inte finns några sätt.

Visst är det apigt skrämmande att inte veta? Kommer det att ändra sig? När kommer det att ändra sig? Hur kommer det att bli när det ändrat sig?

Den ovissheten är en del av livet. Det finns bara olika sätt att tackla ovissheten. Ingen bot mot att inte vara säker, för det blir vi aldrig. Kan vi aldrig vara och aldrig bli.

Du har faktiskt både börjat berätta och börjar bearbeta. Hela den här tråden är ett bevis på det.

 

[LiviaFilippa]

Visst är det apigt skrämmande att inte veta? Kommer det att ändra sig? När kommer det att ändra sig? Hur kommer det att bli när det ändrat sig?

Den ovissheten är en del av livet. Det finns bara olika sätt att tackla ovissheten. Ingen bot mot att inte vara säker, för det blir vi aldrig. Kan vi aldrig vara och aldrig bli.

Du har faktiskt både börjat berätta och börjar bearbeta. Hela den här tråden är ett bevis på det.

Med det sista så ja kanske men jag menar HÄR liksom irl. Att jag inte har sagt nånting till NÅN på flera dagar så har ju gått jätte mycket bakåt med det. Och jag kan inte heller.
Och jag vet att man inte ska säga sånthär men det är som att jag är död och bara skalet och litelite mer är kvar men att jag VET att jag kommer vara helt död snart. Och jag BORDE känna mig taskig mot mamma och pappa för det men jag gör inte det.

 

[sorbifolia]

Med det sista så ja kanske men jag menar HÄR liksom irl. Att jag inte har sagt nånting till NÅN på flera dagar så har ju gått jätte mycket bakåt med det. Och jag kan inte heller.
Och jag vet att man inte ska säga sånthär men det är som att jag är död och bara skalet och litelite mer är kvar men att jag VET att jag kommer vara helt död snart. Och jag BORDE känna mig taskig mot mamma och pappa för det men jag gör inte det.

Skit i vad du BORDE känna, det spelar ingen roll. Vad känner du egentligen? Är det helt helt tomt? Eller finns det några känslor kvar ändå, kanske frustration, uppgivenhet, besvikelse, eller argsinne? (vet inte helt om det sista heter så på svenska, men gissar att du förstår ändå)

 

[LiviaFilippa]

Skit i vad du BORDE känna, det spelar ingen roll. Vad känner du egentligen? Är det helt helt tomt? Eller finns det några känslor kvar ändå, kanske frustration, uppgivenhet, besvikelse, eller argsinne? (vet inte helt om det sista heter så på svenska, men gissar att du förstår ändå)

Det känns bara tomt och att inget spelar nån roll och allt är onödigt men vet inte om det är nån känsla direkt.

 

[sorbifolia]

Det känns bara tomt och att inget spelar nån roll och allt är onödigt men vet inte om det är nån känsla direkt.

Likgiltighet heter det väl kanske, när inget liksom spelar någon roll?

 

[Sleepy]

Med det sista så ja kanske men jag menar HÄR liksom irl. Att jag inte har sagt nånting till NÅN på flera dagar så har ju gått jätte mycket bakåt med det. Och jag kan inte heller.
Och jag vet att man inte ska säga sånthär men det är som att jag är död och bara skalet och litelite mer är kvar men att jag VET att jag kommer vara helt död snart. Och jag BORDE känna mig taskig mot mamma och pappa för det men jag gör inte det.

Du vet ju det här redan, men jag säger det ändå: Det är bra om du skriver alla de här tankarna i din dagbok också, så psykologen kan börja få en bild av hur du har det och vilken hjälp du behöver. Plus att du skriver med oss förstås. För du behöver hjälp. Ingen kan förvänta sig att du ska reda ut det här själv och plötsligt börja prata och äta och må bra och allt sånt.

Den äckliga gubben har gjort dig väldigt illa och det gör ont och du är väldigt trasig inombords nu. Han har stulit din trygghet och livsglädje och en bit av din ungdomstid. Men jag är övertygad om att du kommer att hitta fram till ett bättre mående och kunna gå vidare. Med traumabehandling, kanske medicin, en del tid, många svordomar, några liter tårar, många blöta hundpussar och varma mulpussar.

Du kan inte dö nu. Du har hela livet framför dig och vi vill ha dig kvar här hos oss.

 

[Lovisaleonora]

Med det sista så ja kanske men jag menar HÄR liksom irl. Att jag inte har sagt nånting till NÅN på flera dagar så har ju gått jätte mycket bakåt med det. Och jag kan inte heller.
Och jag vet att man inte ska säga sånthär men det är som att jag är död och bara skalet och litelite mer är kvar men att jag VET att jag kommer vara helt död snart. Och jag BORDE känna mig taskig mot mamma och pappa för det men jag gör inte det.

Att börja någonstans är också en början. Som t ex att berätta här vad du har upplevt. Det kanske är som en liten smygtest, att skriva här? Jag menar: vi är upprörda och tycker rövhatten är en rövhatt, men vår syn på dig har inte förändrats ett dugg för att du har berättat mer exakt vad du har upplevt. Jag antar att det inte är helt lätt att börja prata om det på BUP, att hitta rätt ände att börja prata om det? Det kan kanske ta lite tid innan du tycker tiden är mogen, men det betyder ju inte att det du gjort hittills inte är något värt. JAG tycker inte du har gått bakåt. Här på nätet har du gått framåt med stormsteg, på BUP står du möjligen still i väntan på att hitta rätt tillfälle och rätt... tajming, kanske? Det är jobbigt och svårt att prata om sådant som är jobbigt och svårt. Annars hade det ju inte varit jobbigt och svårt. Utan enkelt och lätt.

Vill du vara död? Eller hade du hellre haft ett liv där de här tankarna inte tar över din tillvaro, där du hopptränar och går i skolan och kelar med hundarna och äter fredagsmysmat utan att tänka ett dugg på vikten?