Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[LiviaFilippa]

Ja, det är ju rätt längesen nu och utvecklingen går ju så fort i din ålder. Men du var iaf en glad ponnytjej och hon finns kvar där inne i dig.

Fast den tjejen som jag var då var nån heeelt annan. För om nån skulle sagt då till mig att jag skulle vara inlagd flera månader och att jag skulle ha gjort äckel saker med en gubbe och skulle ha skärt mig och bråkat jätte mycket med mamma och pappa och alla såna saker så skulle jag ALDRIG ha trott på det. För det skulle aldrig ha hänt den personen liksom.

 

[Gimlan]

Fast jag vill inte må låtsas bra bara för jag tar nån medicin som tar bort endel känslor eller nåt. För då är det ju ändå inte att JAG mår bättre utan att det är medicin som gör ändringen då. Så skulle ju isåfall ändå inte må bättre påriktigt.

Jag har ingen aning om du behöver medicin eller ej, men jag äter antidepressiv medicin sen många år för att jag behöver det för att må bra, livet blir för kämpigt utan. Med medicin mår jag som vem som helst.

Jag ser det som att vissa behöver medicinera högt blodtryck, andra diabetes eller mot smärta och jag behöver antidepp eftersom jag annars blir deprimerad. De flesta äter ju inte antidepp på livstid utan en tid för att lättare komma på fötter för att sedan trappa ner och slutligen ta bort medicinen helt.

Kort sagt: för somliga är det en bra hjälp tillsammans med andra insatser, till exempel terapi, för att må bättre.

 

[Sleepy]

Fast jag vill inte må låtsas bra bara för jag tar nån medicin som tar bort endel känslor eller nåt. För då är det ju ändå inte att JAG mår bättre utan att det är medicin som gör ändringen då. Så skulle ju isåfall ändå inte må bättre påriktigt.

Antideppmedicin hjälper kroppen när den inte klarar det själv, sen när balansen är tillbaka klarar sig kroppen utan det. Som att gipsa benet tills det har läkt ihop. Ett stöd och hjälp på vägen. Inte helt ovanligt med depression ihop med anorexi. Något som kan drabba vem som helst och inget konstigt eller så, särskilt om någon varit med om något så jätteotäckt som du var.

Om det är så får ju psykologen/läkaren bedöma, men det kan ju vara svårt utan att veta vad du funderar på. Det var därför jag tänkte att det kan vara bra att få med i dagboken.

 

[Motacilla]

Det är inte så vanligt att ungdomar under 18 får antidepressiva mediciner. Det är hursomhelst något läkaren bestämmer.

OM det skulle vara så att läkaren bestämmer att nyttan med antidepressiva är större än nackdelarna, så kommer inte den medicinen att ta bort några känslor alls. Antidepressiva gör så att hjärnan orkar lite bättre när det är riktigt jobbigt, bara. Men alla känslor finns där, både glädje och sorg.

Det finns också flera andra sätt att behandla depression, som inte innehåller mediciner. Läkaren, psykologen och sjuksköterskorna kommer att ta hand om dig.

Jag är inte så säker på att du är deprimerad, min tanke är att alla de här jättesvåra tankarna och känslorna är en del av helheten: ångesten, ätstörningarna och allt ni jobbar med på Bup. Saker tenderar att gå in i varandra när det är jobbigt. Och det är kanske inte nån skillnad för oss vilka diagnoser vården ger dig.

 

[LiviaFilippa]

Jag har ingen aning om du behöver medicin eller ej, men jag äter antidepressiv medicin sen många år för att jag behöver det för att må bra, livet blir för kämpigt utan. Med medicin mår jag som vem som helst.

Jag ser det som att vissa behöver medicinera högt blodtryck, andra diabetes eller mot smärta och jag behöver antidepp eftersom jag annars blir deprimerad. De flesta äter ju inte antidepp på livstid utan en tid för att lättare komma på fötter för att sedan trappa ner och slutligen ta bort medicinen helt.

Kort sagt: för somliga är det en bra hjälp tillsammans med andra insatser, till exempel terapi, för att må bättre.

Jag menade inte att det är dåligt om man har sån medicin eller att det inte är påriktigt då så förlåt om du tog det så. Men menade bara att för mig så känns det inte som det skulle hjälpa påriktigt utan att jag skulle bli låtsas glad då så skulle kanske alla andra bli nöjda men att jag skulle ändå på dåligt egentligen.

 

[Gimlan]

Jag menade inte att det är dåligt om man har sån medicin eller att det inte är påriktigt då så förlåt om du tog det så. Men menade bara att för mig så känns det inte som det skulle hjälpa påriktigt utan att jag skulle bli låtsas glad då så skulle kanske alla andra bli nöjda men att jag skulle ändå på dåligt egentligen.

Jag tar det inte så. För mig är det ingen grej att jag behöver äta medicin mot en sjukdom. Jag vill bara förklara att det inte handlar om att bli glad på låtsas eller att det tar bort en massa känslor. Antidepp kan helt enkelt vara en bra krycka för att komma ut på andra sidan om man är deprimerad.

 

[emma-vsm]

Det här hjälper kanske inte hur du känner men i mina ögon är det helt logiskt att du är avstängd nu. Du har varit med om jobbiga saker, du har en vardag som är långt ifrån normal för dig, du har inte mycket makt över ditt liv och du har en sjukdom. Det är väldigt mycket att hantera och orka med. Jag menar att det förmodligen är en ganska normal reaktion, och jag tror inte det alltid kommer kännas som det gör nu.

Jag hoppas att du kan göra lite vanliga saker snart igen, jag tror det är viktigt.

 

[LiviaFilippa]

Det här hjälper kanske inte hur du känner men i mina ögon är det helt logiskt att du är avstängd nu. Du har varit med om jobbiga saker, du har en vardag som är långt ifrån normal för dig, du har inte mycket makt över ditt liv och du har en sjukdom. Det är väldigt mycket att hantera och orka med. Jag menar att det förmodligen är en ganska normal reaktion, och jag tror inte det alltid kommer kännas som det gör nu.

Jag hoppas att du kan göra lite vanliga saker snart igen, jag tror det är viktigt.

Det här är inte bara att jag vill säga mot utan det är så det känns påriktigt. Men jag tror inte jag kommer göra vanliga saker igen. Som träffa hundarna och åka till stallet så tror jag inte att jag kommer göra det nånsin igen.

 

[emma-vsm]

Det här är inte bara att jag vill säga mot utan det är så det känns påriktigt. Men jag tror inte jag kommer göra vanliga saker igen. Som träffa hundarna och åka till stallet så tror jag inte att jag kommer göra det nånsin igen.

Vad tråkigt att höra Vi vet ju inte men jag hoppas inte det blir så!

 

[sorbifolia]

Det här är inte bara att jag vill säga mot utan det är så det känns påriktigt. Men jag tror inte jag kommer göra vanliga saker igen. Som träffa hundarna och åka till stallet så tror jag inte att jag kommer göra det nånsin igen.

Varför tror du inte det? Är det för att du inte vill det, eller att du inte får?

 

[LiviaFilippa]

Varför tror du inte det? Är det för att du inte vill det, eller att du inte får?

Alltså jag är inte att jag är mot det men jag VILL inte heller. Utan för mig så är det att jag inte bryr mig. Men jag får ju inte heller och känns inte som jag kommer få nånsin för jag kommer aldrig klara allt så jag skulle få. Men det spelar ingen roll för mig ändå utan det är som det är bara.

 

[sorbifolia]

Alltså jag är inte att jag är mot det men jag VILL inte heller. Utan för mig så är det att jag inte bryr mig. Men jag får ju inte heller och känns inte som jag kommer få nånsin för jag kommer aldrig klara allt så jag skulle få. Men det spelar ingen roll för mig ändå utan det är som det är bara.

Okej. Vet du, det låter för mig lite som acceptans, minns du att någon skrev om det för några dagar sedan?

Jag tror att det är en form av försvarsmekanism från kroppen, att den stänger ner känslorna och bara "gillar läget". Troligen mycket mindre jobbigt än att vara arg, ledsen, besviken, osv. Så jag tror att det kommer gå över när du hunnit återhämta dig ett tag.

 

[LiviaFilippa]

Okej. Vet du, det låter för mig lite som acceptans, minns du att någon skrev om det för några dagar sedan?

Jag tror att det är en form av försvarsmekanism från kroppen, att den stänger ner känslorna och bara "gillar läget". Troligen mycket mindre jobbigt än att vara arg, ledsen, besviken, osv. Så jag tror att det kommer gå över när du hunnit återhämta dig ett tag.

Åter hämta från vad? Alltså för det är ju inget som har hänt nu som jag är såhär för som jag kan åter hämta mig från.

 

[sorbifolia]

Åter hämta från vad? Alltså för det är ju inget som har hänt nu som jag är såhär för som jag kan åter hämta mig från.

Från alla känslor du haft den senaste tiden. Och det att du återupplevd det där äckliga du var med om tidigare, som du skrev så kändes det väl nästan mera jobbigt nu än då när det hände?

 

[LiviaFilippa]

Från alla känslor du haft den senaste tiden. Och det att du återupplevd det där äckliga du var med om tidigare, som du skrev så kändes det väl nästan mera jobbigt nu än då när det hände?

Jaha. Ja fast om jag inte har åter hämtat mig nu och det hände i våras så kommer jag väl inte göra det nu heller. Och nej jag vet att ingen kan VETA men känns iallafall inte som så stor chans för efter jag berättade om det så har jag ju haft det i huvudet jätte mycket mera så blir ju ändå bara större då. Och kan inte prata med personalen så ingen behöver säga det. Men ja då tror jag iallafall inte den jobbigheten eller vad man ska säga kommer gå över heller.

 

[Motacilla]

Kanske du vill lyssna på det här:

https://sverigesradio.se/avsnitt/1073384?programid=3381

"19-åriga Melinda kan vara vaken flera dygn i sträck. Inte för att hon inte vill sova, utan för att hon inte kan. Det är som om kroppen inte vet hur den ska slappna av, förklarar hon."

 

[Motacilla]

Återhämtning kan ta länge. Det går inte att bestämma att det får ta högst X månader och så ska allt kännas bra igen.

Jag har nyligen kunnat lägga saker som hände mig 2016-2017 bakom mig. Det är först nu i år som jag faktiskt kunnat släppa vissa händelser, efter att jag sörjt dem ordentligt och efter att jag insett att JAG inte skulle ha kunnat ha gjort annorlunda där och då.
De här händelserna har inte skavt varje dag i flera år, men de har ändå stört min sinnesfrid då och då. Jag har känt starka skamkänslor när jag tänkt på dem och haft återkommande mardrömmar.

Jag säger inget om att det kommer att vara så här för dig. Men jag vill säga att ibland går det fortare och ibland går det långsammare. Det går inte att pressa sig själv till att komma över svåra saker.

 

[LiviaFilippa]

Återhämtning kan ta länge. Det går inte att bestämma att det får ta högst X månader och så ska allt kännas bra igen.

Jag har nyligen kunnat lägga saker som hände mig 2016-2017 bakom mig. Det är först nu i år som jag faktiskt kunnat släppa vissa händelser, efter att jag sörjt dem ordentligt och efter att jag insett att JAG inte skulle ha kunnat ha gjort annorlunda där och då.
De här händelserna har inte skavt varje dag i flera år, men de har ändå stört min sinnesfrid då och då. Jag har känt starka skamkänslor när jag tänkt på dem och haft återkommande mardrömmar.

Jag säger inget om att det kommer att vara så här för dig. Men jag vill säga att ibland går det fortare och ibland går det långsammare. Det går inte att pressa sig själv till att komma över svåra saker.

Nej vet att det inte går att bara bestämma när man ska komma över nån sak. Men såhär att innan jag berättade så mådde jag dåligt av det IBLAND om nåt triggade mig liksom. Sen efter jag berättade om det mådde jag dåligt för det HELA TIDEN och det blev massa mer dåligt pågrund av det tills att allt JAG bara dog och sen är det ingenting.
Och sånthär får man väl inte tycka och inte skriva. Så ifall nån är känslig så läs inte då. Men ja som det KÄNNS så känns det som att nu när alla vet det äckliga så är det ingen mening att jag försöker verka normal för nån för alla vet ju ändå nu. Så innan var det bättre för jag hade som en mask att det var bra men nu har den masken försvunnit och jag kommer aldrig aldrig aldrig komma tillbaka nu när alla vet vilket äckel jag egentligen är.

 

[Ullmerkott]

Du är inget äckel. Det är han som är ett äckel. Du kanske inte kan känna det just nu, men förhoppningsvis i framtiden.
Det alla vet nu är att du blivit utsatt för ett äckel. Det är inte ditt fel.

Även OM du skulle ha gjort dumma saker är det inget någon kommer döma dig för i framtiden. Många gör mer eller mindre dumma grejer som tonåringar eftersom man inte är helt färdigutvecklad i konsekvenstänket då, det är därför man inte får t. ex. köra bil eller köpa alkohol. Det vet vuxna, och därför är det alltid den vuxnes ansvar att aldrig göra äckliga saker mot ungdomar.

 

[Motacilla]

Du är inte äcklig och ingen tycker att du är äcklig.

Nu vet jag förstås inte vad någon som träffar dig varje dag har sagt, men om någon sagt något som du blivit arg på, så beror det inte på att du skulle vara konstig eller äcklig eller något sådant.

Folk som jobbar på Bup eller inom vuxenpsykiatrin har träffat många patienter som råkat ut för människor som utsatt dem för saker. Personal VET att de här patienterna är vanliga människor som haft otur och råkat ut för förövare. Det är inget konstigt med patienterna. De är människor med positiva sidor och sidor som behöver lite utveckling. Precis som vi alla är.

Om man blir utsatt för ett brott så är det faktiskt inte ens fel, oavsett vad som hände i situationen.
Den som i ett rån ger rånaren sin telefon, sin plånbok och sina smycken är väl ett offer, precis som den som försöker något annat.

I affärer är instruktionen att ALLTID ge hela kassan utan minsta motstånd ifall ett rån inträffar. Det handlar om att skydda sig själv.

Det finns tankegångar där man skyller på offret när något händer. T.ex om nån blir rånad så kanske nån säger "ja men han borde inte gå omkring med en så dyr klocka på sommaren när han bara har t-shirt." Men är det rimligt att vara rädd för överfall för att man har sin klocka på sig? Eller är det rånaren som ska ta ansvar för vad den gjort?

Samma sak med sexuella övergrepp: varför skulle offret någonsin ha ett ansvar för vad den andra personen väljer att göra? Lagstiftningen har en helt annan syn på det.
-------

Jag tänker så här: en av de saker som man mår bäst av att lära sig är att man faktiskt BARA har ansvar för vad man själv gör. Om nån annan person gör något som är fel, då är det faktiskt inte ens ansvar eller skuld att bära. Man har inget ansvar att fixa så att det blir bra igen. Det får den personen göra själv.