Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa jag tycker inte att det är något som gör att du framstår som dum det du skrev nu. Och du har skrivit så mycket klokt och bra redan förut så du får jobba hårt om du skulle vilja försöka framstå som dum.

Ibland tänker jag också lite som du, men då har det varit om gamla människor som har levt ett långt liv redan och att man oftast försöker hålla dem vid liv till varje pris. Fastän det kanske inte är ett så bra liv och om den som är gammal själv hade kunnat bestämma så kanske den hellre hade velat slippa leva vidare än att ha sina sista månader som en enda jobbig sjukhusvistelse. I alla fall när man vet säkert att det är en sjukdom som inte kan bli bättre.

Men i ditt fall så har du inte alls haft ett långt liv redan och det finns ingenting som säger att hur du mår nu är ett permanent tillstånd. Tvärtom. Jag tänker på dig mer som en ung häst med en svår skada som man måste ha på boxvila. Det är hemskt för hästen och det är värst av allt att inte kunna förklara för den varför det är så, eller lova att det här är ett slutdatum så den får veta att den här dagen kommer jag att vara frisk och så blir det bra igen. Men man gör det ändå som hästägare för att veterinären tror att det blir bra sedan. Liksom läkarna räknar med att det kommer att bli bra för dig också.

Jag har också väldigt väldigt svårt att tänka mig att - om du var i dina föräldrars situation - att du då någonsin skulle kunna tänka "nej, jag får nog låta mitt barn bara dö, det blir bäst så"?

Jag vet inte hur jag skulle tänka om det var mitt barn men jag ska ändå inte ha några barn så det spelar ingen roll. Men om det var min hund eller häst så skulle jag inte vilja att den mådde dåligt jätte länge och kanske aldrig blev bra igen bara för JAG var egoistisk och ville ha den kvar fast det inte var det bästa för den.

 

[Takire]

Men människor får man tvinga att dom måste leva i hundra år eller borde man nångång få bestämma det själv?

Jag vet inte.

 

[Lillgrådis]

Jag vet inte hur jag skulle tänka om det var mitt barn men jag ska ändå inte ha några barn så det spelar ingen roll. Men om det var min hund eller häst så skulle jag inte vilja att den mådde dåligt jätte länge och kanske aldrig blev bra igen bara för JAG var egoistisk och ville ha den kvar fast det inte var det bästa för den.

Men om veterinären sa att chanserna är goda och att veterinärens erfarenhet är att de flesta blivit bra trots att de mått såhär dåligt som ditt djur gör just nu, men det kan ta lite tid? Skulle du ändå tycka att det spelar ingen roll och avliva direkt för att den lider just nu?

 

[LiviaFilippa]

Men om veterinären sa att chanserna är goda och att veterinärens erfarenhet är att de flesta blivit bra trots att de mått såhär dåligt som ditt djur gör just nu, men det kan ta lite tid? Skulle du ändå tycka att det spelar ingen roll och avliva direkt?

Det beror väl på.
Men jag läste på nån sida att 10-20% av dom som har anorexi dör av det. Och om man har haft det länge eller flera gånger så är det mindre chans att man blir helt frisk.
Och att vissa har deppresioner hela livet och ångest och sånt. Och ska kanske göra en utredning för autism och sånt men då måste man må bättre först. Men sånt har man ju också isåfall hela livet. Och den äckliga händelsen i våras så är det vad jag har läst många som har problem efter sånt i jätte många år också.
Så det stämmer inte att säga att dom flesta blir bra eller det är stor chans eller så.

 

[Sleepy]

@EmmaFilippa Du kommer inte må jättedåligt ända tills du mår bra; det kommer att bli bättre och bättre hela tiden. Och det finns hjälp att få.

Jag känner flera som har barn med olika sjukdomar och barn som dött. Även om föräldrarna många gånger har varit trötta, frustrerade och bråkat så har de ändå alltid kämpat vidare med alla ambulansfärder, operationer, provtagningar. För allt var värt det för deras barn. När ett barn dött så har föräldrarna brutit samman fullständigt. Den förlusten är så avgrundsstor, att förlora sitt barn. Det blir aldrig detsamma sen.

Så om du tycker dina föräldrar är irriterade och frustrerade så betyder det bara att de inte vet hur de ska hjälpa dig, de förstår inte och letar efter lösningar. För de vill ha dig kvar. Jättemycket.

 

[tuaphua]

Jag jobbar mkt med rehab och problemlösning på hästar. När ngt gör ont, i kroppen eller psyket, blir många individer farliga eller reagerar likt ilska/hotar etc. Det är samma med människor.
Jobbar man som veterinär blir man inte arg på en häst som försöker skydda sig mot smärta. Hästen är inte dum. Den har ont och då reagerar den instinktivt på ett sätt som kan skada människan. Men som veterinär vet man att det är väldigt vanligt och vidtar försiktighetsåtgärder för att undvika bli skadad. Så gör också jag som tränare.
Och en läkare som jobbar på pyk av ngt slag är ytterst medveten om det också. Men väljer ändå att arbeta med det. Så man behöver inte oroa sig för att vårdpersonal ska må psykiskt dåligt av att patienten reagerar i pressade lägen. De kan hantera det och det är inte ovanligt.

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa Du kommer inte må jättedåligt ända tills du mår bra; det kommer att bli bättre och bättre hela tiden. Och det finns hjälp att få.

Jag känner flera som har barn med olika sjukdomar och barn som dött. Även om föräldrarna många gånger har varit trötta, frustrerade och bråkat så har de ändå alltid kämpat vidare med alla ambulansfärder, operationer, provtagningar. För allt var värt det för deras barn. När ett barn dött så har föräldrarna brutit samman fullständigt. Den förlusten är så avgrundsstor, att förlora sitt barn. Det blir aldrig detsamma sen.

Så om du tycker dina föräldrar är irriterade och frustrerade så betyder det bara att de inte vet hur de ska hjälpa dig, de förstår inte och letar efter lösningar. För de vill ha dig kvar. Jättemycket.

Fast det är ju inte sant att det blir bättre och bättre helatiden. För tills nu så har det blivit sämre så ingen kan ju veta att exakt NU är det så dåligt som det kommer bli. Det kan ju lika gärna bara fortsätta bli sämre och sämre i flera månader till eller ännu längre.

 

[EmmaBovary]

Men det finns ju dom som mår jätte dåligt jätte jätte länge också. Och vissa gör det hela livet. Varför skulle det vara bättre då att jag MÅSTE leva tills jag är typ 90 år och så kanske jag aldrig mår bra. Då hade det varit bättre att dö nu.

Ja, många mår dåligt länge, men många lär sig också leva med det jobbiga alternativt blir bra.

 

[sorbifolia]

@EmmaFilippa den här busungen (den bakre) blev sjuk som två dager gammal, när han var 5 dagar var vi så rädda han skulle dö att jag tog ledigt från jobbet på studs och ställde honom och mamman på transporten och åkte 10 timmar med dom till djursjukhuset. Det var den värsta bilturen jag varit med om någon gång, jag var jätterädd att han skulle dö på transporten innan vi hann fram. Sedan så hittade dom inte vad som var fel direkt, utan sa att han kunde få åka hem efter en vecka, men innan jag hann hämta honom så upptäcktes ett allvarligt kroniskt fel och vissa av veterinärarna tyckte att jag borde avliva direkt. Medan andra sa att han möjligtvis skulle kunna leva och må bra ändå. Så jag gav honom en chans - då hade han spenderat 2/3 av sitt liv på djursjukhuset, och jag ville åtminstonde låta honom få uppleva världen utanför.

Nu är han 5 månader, och vi vet fortfarande inte om han kommer leva upp och bli vuxen... Så nej, jag ger inte upp så lätt...

https://www.facebook.com/video.php?v=272315414767233

 

[LiviaFilippa]

Ja, många mår dåligt länge, men många lär sig också leva med det jobbiga alternativt blir bra.

Ja och jag vill inte lära mig leva med det jobbiga. För om jag ska ha massa sånhär jobbig skit hela livet så vill jag bara inte.

 

[EmmaBovary]

Ja och jag vill inte lära mig leva med det jobbiga. För om jag ska ha massa sånhär jobbig skit hela livet så vill jag bara inte.

Poängen är mer att även om samma saker är svåra, så kan de med rätt verktyg bli en betydligt mindre del av ens vardag och helt enkelt ge utrymme till massor med bra saker som jämnar ut helheten liksom. Jag förstår att det är ett helvete för dig, speciellt när det behövt ta upp hela din tid, dygnet runt med väldigt få andra intryck.

 

[Sleepy]

Fast det är ju inte sant att det blir bättre och bättre helatiden. För tills nu så har det blivit sämre så ingen kan ju veta att exakt NU är det så dåligt som det kommer bli. Det kan ju lika gärna bara fortsätta bli sämre och sämre i flera månader till eller ännu längre.

Jag menar under tiden du får behandling för ditt trauma.

Här kan du läsa vad några ungdomar tyckte om traumabehandling efter sexuella övergrepp:

https://www.wonsa.se/klinik-behandling/behandling-pa-wonsa/nora/snabb-behandling-for-unga/

 

[Takire]

Jag tycker utefter vad du skriver i tråden att det verkar variera en hel del hurpass extremdåligt du mår. Ibland verkar du ha lite hopp och sedan försvinner det och blir nattsvart och sedan kanske det dyker upp en pyttestrimma hopp igen.

Du kanske har velat sluta leva hela tiden, men ibland låter det som att du skulle vilja fortsätta.

Jag kan förstås ha missförstått.

Ibland kan ju även vardagliga känslor kännas som att de aldrig aldrig kommer förändras.

 

[tuaphua]

Det beror väl på.
Men jag läste på nån sida att 10-20% av dom som har anorexi dör av det. Och om man har haft det länge eller flera gånger så är det mindre chans att man blir helt frisk.
Och att vissa har deppresioner hela livet och ångest och sånt. Och ska kanske göra en utredning för autism och sånt men då måste man må bättre först. Men sånt har man ju också isåfall hela livet. Och den äckliga händelsen i våras så är det vad jag har läst många som har problem efter sånt i jätte många år också.
Så det stämmer inte att säga att dom flesta blir bra eller det är stor chans eller så.

Jag tänkte som dig när jag var yngre. Jag ville inte leva och trodde aldrig jag skulle må bra. Tom en överläkare sa att jag var ett hopplöst fall. Och det var innan ännu fler trauman skedde.
Det finns suverän vård för att bearbeta svåra händelser och trauman. Jag fick jättebra hjälp av EMDR innan trauma-grupp och vård mot anorexi.

Jag är SÅ glad att jag "blev tvingad" att leva vidare trots att jag inte ville, inte såg hopp om att må bättre och trodde jag skulle dö som ung. Idag är jag 41 år och har mått bra många år. Jag älskar livet och har fått uppleva så otroligt mycket ku, fått uppfylla en massa drömmar jag aldrig ens trott jag kunde drömma om. Och jag är ännu gladare att jag inte utsatte mina nära och kära för att behöva förlora mig. Då trodde jag att de skulle få det bättre utan mig. Nu vet jag bättre.

Kunde jag kan du. Jag är inte bättre än dig på ngt vis.

Jag tycker det man utläser av dina inlägg att du följer förväntade steg i ditt mående sedan du lades in och du börjat berätta, bearbeta och reagera på vad som sker. Och jag gissar att läkare/vård också kan se att du reagerar som väldigt, väldigt många andra gör. Det är sällan rena gissningar och lotto hur folk mår. et följer ofta liknande mönster vid trauman, anorexi, sexuella övergrepp etc. Däför kan vården anta att vissa saker kommer ske och ser mönster man själv kanske inte ser då man är mitt i det.

 

[Lobelia]

Nej men om man ska jämföra så skulle det inte vara som en unghäst som behövde stå på box några veckor.
Utan mera en unghäst som hade haft nåt fel innan och sen fick den samma fel igen och den var fortfarande bara en unghäst. Så skulle ju inte verka då possitivt för att den skulle bli bra som vuxen häst då?
Och det skulle inte vara några veckor utan flera månader som den behövde stå på box och du skulle typ inte kunna jobba för du behövde vara med den jätte mycket och sköta om den fast den var jätte bråkig och jobbig. OCH den fick flera andra fel också och var hemsk mot veterinären och du visste inte om den kommer bli bra snart eller om jätte lång tid. OCH så fick du veta att den kanske hade varit med om nåt som den också skulle behöva jätte mycket träning innan den skulle KANSKE kunna bli en normal häst när den var vuxen.

Det finns en stor skillnad mellan djur och människor och det är att det går att kommunicera med människor på ett helt annat vis. Även om du inte håller med så har du en viss insikt i att andra tror på att du kan bli frisk

Du har dock en poäng, den dag man testat allt för att få någon frisk och inget hjälper och personligen verkligen vill dö kanske det skulle vara rimligt att överväga dödshjälp. Nu är både anorexi och depression (som jag lekmannamässigt gissar att du drabbats av) i högsta grad behandlingsbara och de flesta som drabbats blir friska eller i vart fall mycket bättre. Och det är en del av sjukdomsbilden att kanske inte ha den mest positiva synen på sig själv, så i mina ögon är sjukdomarna långt ifrån de som i mina ögon kan vara aktuella för att man ger upp allt hopp.

 

[LiviaFilippa]

Jag tycker utefter vad du skriver i tråden att det verkar variera en hel del hurpass extremdåligt du mår. Ibland verkar du ha lite hopp och sedan försvinner det och blir nattsvart och sedan kanske det dyker upp en pyttestrimma hopp igen.

Du kanske har velat sluta leva hela tiden, men ibland låter det som att du skulle vilja fortsätta.

Jag kan förstås ha missförstått.

Ibland kan ju även vardagliga känslor kännas som att de aldrig aldrig kommer förändras.

Ja det har ändrats men har ALDRIG känts såhär nångång förut. Så skulle iallafall säga att jag aldrig har mått och varit såhär som nu så tydligen så blir det ju bara sämre.

 

[Lobelia]

Jag vet inte hur jag skulle tänka om det var mitt barn men jag ska ändå inte ha några barn så det spelar ingen roll. Men om det var min hund eller häst så skulle jag inte vilja att den mådde dåligt jätte länge och kanske aldrig blev bra igen bara för JAG var egoistisk och ville ha den kvar fast det inte var det bästa för den.

Men om hästen liksom du har goda chanser att bli helt friska?

 

[tuaphua]

Ja det har ändrats men har ALDRIG känts såhär nångång förut. Så skulle iallafall säga att jag aldrig har mått och varit såhär som nu så tydligen så blir det ju bara sämre.

Det är inte ovanligt att man först mår sämre när man börjar bearbeta saker man blundat för innan.

Men mn måste göra det iom att man annars blir dålig på annat vis till slut, tex i anorexi, får panikångest, smärtor i kroppen, sömnbesvär etc.

Men när man bearbetat ett tag börjar det bli lättare och lättare.

 

[sorbifolia]

Ja det har ändrats men har ALDRIG känts såhär nångång förut. Så skulle iallafall säga att jag aldrig har mått och varit såhär som nu så tydligen så blir det ju bara sämre.

Skulle du ha läkarsamtal imorgon sa du? Kan du skriva ner bara typ "Jag behöver hjälp, jag orkar inte må såhär längre" och visa för henne, om du inte klarar att förmedla något mera?

Eller allra helst skriva lite mera av vad du berättat för oss, men förstår om det inte går.

 

[LiviaFilippa]

Vill bara skriva en sak om det med att det är stor chans att bli frisk och det blir bättre med tid och sånt. Så ja det kanske verkar så för er och det kanske är så för många. Men jag har ju bara backat jätte mycket så är typ sämre med allt nu än när jag kom hit. För som då i början så kunde jag ju inte säga nåt till läkaren eller nån annan i personalen men kunde iallafall prata med mamma och pappa. Men nu kan jag inte säga nånting till NÅN så har inte ens sagt ett ord på nästan en vecka. Och som alla skriver och säger så är det att man måste prata om det jobbiga så man kan be arbeta det men om jag inte KAN prata så går ju inte det.
Och att läkaren och alla vet hur dom ska göra behandling och så men det känns ju inte så. Så kan inte bara bestämma att jag ska lita på dom. För det var ju efter jag ändå försökte lita på dom och berätta allt som det blev såhär dåligt och dom inte går att lita på och allt sånt. Och var ju då allt blev så omöjligt. Så då kan jag inte lita på dom mera och litar ännu mindre på dom än när jag kom hit.
Sen också med maten så är det samma också att det har ALDRIG gått såhär dåligt. För förut när det har varit såhär så har jag ändå haft lite mottivation att jag vill försöka men nu har jag inte det. Och det är inte ens att det är monstret som förbjuder mig utan mer som att jag nästan vill få tillbaka monstret så jätte starkt igen.
Och det sista om det med att be arbeta trauma saker så om man menar den händelsen i våras så vill jag verkligen inte göra det. För tills nu så har ju bara ALLT blivit sämre efter jag berättade om det så det var jätte dumt gjort. Och ja det kanske OFTAST är bra att berätta sånt och be arbeta men för MIG var det skit dåligt. För jag vill inte prata om det med psykologen eller nån sån och gå genom massa äckliga saker och tänka jätte mycket på det. Alltså jag verkligen verkligen vill inte så är nog därför också som jag har så mycket självmords tankar nu för det är enda sättet som jag kan slippa tänka på det och aldrig behöver prata om det. För när jag var så dum så jag berättade det så gjorde jag ALLT mycket värre och mera omöjligt för migsjälv för alla tankar och alla äckel känslor och allt sånt är helatiden nu och jag kan inte få bort det och kommer aldrig kunna prata om det och allt sånt. Så det ÄR menings löst och att det aldrig KAN bli bättre för allt som jag behöve göra så det ska bli bättre är såna saker jag inte kan och inte vill.