Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[Sätterbron]

Det här är säkert en konstig fråga men vill ändå bara veta hur andra tycker. Så undrar kanske mest från dom som har barn men alla får såklart svara vad ni tror eller tycker!
Men iallafall så det jag undrar är om ni tror att föräldrar kan liksom tröttna på sitt barn om det bara är problem problem problem och aldrig nånting bra? Liksom tror eller tycker ni att det kan bli så dom tycker mindre om barnet om det bara är jobbigt helatiden?

Jag har ett barn med psykisk ohälsa just nu. Depression och självmordstankar. Aldrig att jag vid något enda tillfälle har känns mig trött på barnet. Aldrig att jag har känt för en enda sekund att jag älskar det barnet mindre än sina syskon. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kan ta barnets smärta och göra den till min egen men jag har aldrig önskat att mitt barn ska vara på något annat sätt. Jag vill inte jämföra mitt barns mående med ditt men ville bara ge en annan förälders syn på det.

 

[LiviaFilippa]

Nu har jag haft läkar samtalet och som jag visste så kunde jag inte säga nånting. Men hade skrivit lite innan som mamma och pappa visste så läkaren läste det iallafall. Men ja skit jobbigt iallafall.
Och känner mig hela tiden jätte trött och som att jag bara vill typ lägga mig under täcket och gråta men jag kan inte få fram några tårar heller. Och fick inte fram typ nånting annat än det jag hade skrivit innan till läkaren så hon tycker säkert jag är skit dum och jobbig som är såhär nu helt plötsligt,

 

[Lovisaleonora]

Och fick inte fram typ nånting annat än det jag hade skrivit innan till läkaren så hon tycker säkert jag är skit dum och jobbig som är såhär nu helt plötsligt,

Det är hennes jobb, som hon har valt själv. Hon tycker inte du är dum och jobbig.

 

[emma-vsm]

Jag är på en fritidsgård just nu och såg den här, tänkte på dig

 

[Sleepy]

Nu har jag haft läkar samtalet och som jag visste så kunde jag inte säga nånting. Men hade skrivit lite innan som mamma och pappa visste så läkaren läste det iallafall. Men ja skit jobbigt iallafall.
Och känner mig hela tiden jätte trött och som att jag bara vill typ lägga mig under täcket och gråta men jag kan inte få fram några tårar heller. Och fick inte fram typ nånting annat än det jag hade skrivit innan till läkaren så hon tycker säkert jag är skit dum och jobbig som är såhär nu helt plötsligt,

Hon tycker inte du är varken skitdum eller jobbig. Hon finns där för din skull, för att hjälpa tjejer som du som har det svårt. Samtidigt kanske hon försöker vara lite sträng för att pusha dig i rätt riktning med ätandet. Vad sa hon idag, då?

Jag kan förstå om de inte kan låta dig ta paus ifrån kraven på ätandet, din kropp behöver ju mat och gå upp i vikt; samtidigt som du behöver vänja dig vid att äta och så. Samtidigt är det ju jättebra att de fått veta hur jobbigt du har det just nu och varför det kan vara extra svårt för dig nu med alla krav om maten och att du kan behöva extra stöd med det. Om de inte kan ge dig antidepp just nu kan det bero på att du behöver gå upp i vikt mera först och en del andra saker, för att medicinen ska få rätt effekt så du blir hjälpt av den att må bra.

Jag är ledsen att du har det så jättejobbigt, men det kommer att bli bra. Kram.

 

[LiviaFilippa]

Hon tycker inte du är varken skitdum eller jobbig. Hon finns där för din skull, för att hjälpa tjejer som du som har det svårt. Samtidigt kanske hon försöker vara lite sträng för att pusha dig i rätt riktning med ätandet. Vad sa hon idag, då?

Jag kan förstå om de inte kan låta dig ta paus ifrån kraven på ätandet, din kropp behöver ju mat och gå upp i vikt; samtidigt som du behöver vänja dig vid att äta och så. Samtidigt är det ju jättebra att de fått veta hur jobbigt du har det just nu och varför det kan vara extra svårt för dig nu med alla krav om maten och att du kan behöva extra stöd med det. Om de inte kan ge dig antidepp just nu kan det bero på att du behöver gå upp i vikt mera först och en del andra saker, för att medicinen ska få rätt effekt så du blir hjälpt av den att må bra.

Jag är ledsen att du har det så jättejobbigt, men det kommer att bli bra. Kram.

Hon sa ju mycket men en sak iallafall var att jag typ är komplicerad. Kommer inte ihåg exakt hur hon sa men det ordet iallafall. Så att det var många saker som tar tid och blir svårare av varandra liksom.
Som tillexempel att om nån har anorexi och inte äter så den har sond och typ inte vill börja äta så brukar dom efter ett tag ta bort sonden efter man har fått. Så man liksom inte bara väljer det för det är enkelt utan att man ska prova äta vanlig mat först. Men att hon inte ville göra så för mig nu för det är ju inte jätte kul att få dit sonden heller och att det skulle bli för jobbigt för mig liksom. Men för anorexi behandlingen så kan dom inte bara bestämma att strunta helt i allt med maten heller för varje dag man inte går mot monstret så blir det starkare. Och ja sond är ju ändå att kroppen får näring och så men det är liksom inte såmycket att man går mot monstret eller hur jag ska förklara. Utan det är mer som förstahjälpen för kroppen tills man kan gå mot monstret och det är då själva behandlingen är.
Men ja så hon visste inte riktigt för är inte så bra om jag blir sämre och sämre i anorexin liksom men bara mer bråk som det skulle bli annars skulle nog inte hjälpa heller. Plus att jag skulle känna mig ännu mindre att jag litar på dom och ännu mindre trygg och så.
Så var typ det att hon inte visste då och med medicin också så fanns det några alternativ att man kan prova nån antidepprisiv medicin men egentligen brukar man prova samtal och så först. Eller så kan man prova nån annan medicin som inte var direkt antidepprisiv men kommer inte ihåg vad hon sa om dem riktigt. Men nåt att den kan ta bort det allra djupaste liksom så man är lite mer på en jämn nivå. Eller nåt sånt iallafall. Och ett annat alternativ att man ändrar ångest och sömn medicinerna men inte börjar med nån annan nu. För som hon sa att dom andra sorterna vill dom oftast inte skriva ut till unga innan man har gått i samtal ett tag och provat annat.
Men också det att sånt som är jätte viktigt mot deppresion är äta och sova bra och fortsätta så normalt som möjligt med skola och fritid och sånt och vara ute mycket och röra på sig och såna saker. Men alla dom tipsen kan ju inte jag göra nu när jag MÅSTE vara här och inte får gå ut och allt sånt. Så liksom såna saker att det är komplicerat.
Så hon skulle prata med nån annan läkare vet inte om det var över läkare eller nåt annat. Men nån iallafall. Så skulle hon disskutera dom sakerna.
Men ja var väl det som var det mesta om jag inte har glömt nåt. Men det har jag säkert men ändå.

 

[emma-vsm]

Tyckte du det kändes okej med det hon sa? Det låter ganska logiskt tycker jag. Känner du att hon förstår dig bättre?

 

[LiviaFilippa]

Tyckte du det kändes okej med det hon sa? Det låter ganska logiskt tycker jag. Känner du att hon förstår dig bättre?

Jag vet inte. Det kändes mest jobbigt bara.

 

[emma-vsm]

Jag vet inte. Det kändes mest jobbigt bara.

Jag förstår det. Jag tycker iaf det var väldigt bra gjort av dig att skriva några saker och lämna till läkaren!

 

[EmmaBovary]

Hon sa ju mycket men en sak iallafall var att jag typ är komplicerad. Kommer inte ihåg exakt hur hon sa men det ordet iallafall. Så att det var många saker som tar tid och blir svårare av varandra liksom.
Som tillexempel att om nån har anorexi och inte äter så den har sond och typ inte vill börja äta så brukar dom efter ett tag ta bort sonden efter man har fått. Så man liksom inte bara väljer det för det är enkelt utan att man ska prova äta vanlig mat först. Men att hon inte ville göra så för mig nu för det är ju inte jätte kul att få dit sonden heller och att det skulle bli för jobbigt för mig liksom. Men för anorexi behandlingen så kan dom inte bara bestämma att strunta helt i allt med maten heller för varje dag man inte går mot monstret så blir det starkare. Och ja sond är ju ändå att kroppen får näring och så men det är liksom inte såmycket att man går mot monstret eller hur jag ska förklara. Utan det är mer som förstahjälpen för kroppen tills man kan gå mot monstret och det är då själva behandlingen är.
Men ja så hon visste inte riktigt för är inte så bra om jag blir sämre och sämre i anorexin liksom men bara mer bråk som det skulle bli annars skulle nog inte hjälpa heller. Plus att jag skulle känna mig ännu mindre att jag litar på dom och ännu mindre trygg och så.
Så var typ det att hon inte visste då och med medicin också så fanns det några alternativ att man kan prova nån antidepprisiv medicin men egentligen brukar man prova samtal och så först. Eller så kan man prova nån annan medicin som inte var direkt antidepprisiv men kommer inte ihåg vad hon sa om dem riktigt. Men nåt att den kan ta bort det allra djupaste liksom så man är lite mer på en jämn nivå. Eller nåt sånt iallafall. Och ett annat alternativ att man ändrar ångest och sömn medicinerna men inte börjar med nån annan nu. För som hon sa att dom andra sorterna vill dom oftast inte skriva ut till unga innan man har gått i samtal ett tag och provat annat.
Men också det att sånt som är jätte viktigt mot deppresion är äta och sova bra och fortsätta så normalt som möjligt med skola och fritid och sånt och vara ute mycket och röra på sig och såna saker. Men alla dom tipsen kan ju inte jag göra nu när jag MÅSTE vara här och inte får gå ut och allt sånt. Så liksom såna saker att det är komplicerat.
Så hon skulle prata med nån annan läkare vet inte om det var över läkare eller nåt annat. Men nån iallafall. Så skulle hon disskutera dom sakerna.
Men ja var väl det som var det mesta om jag inte har glömt nåt. Men det har jag säkert men ändå.

Tycker att det låter som att läkaren förklarade saker ganska bra ändå, och som att hon försökte vara tillmötesgående osv.

 

[Sleepy]

Hon sa ju mycket men en sak iallafall var att jag typ är komplicerad. Kommer inte ihåg exakt hur hon sa men det ordet iallafall. Så att det var många saker som tar tid och blir svårare av varandra liksom.
Som tillexempel att om nån har anorexi och inte äter så den har sond och typ inte vill börja äta så brukar dom efter ett tag ta bort sonden efter man har fått. Så man liksom inte bara väljer det för det är enkelt utan att man ska prova äta vanlig mat först. Men att hon inte ville göra så för mig nu för det är ju inte jätte kul att få dit sonden heller och att det skulle bli för jobbigt för mig liksom. Men för anorexi behandlingen så kan dom inte bara bestämma att strunta helt i allt med maten heller för varje dag man inte går mot monstret så blir det starkare. Och ja sond är ju ändå att kroppen får näring och så men det är liksom inte såmycket att man går mot monstret eller hur jag ska förklara. Utan det är mer som förstahjälpen för kroppen tills man kan gå mot monstret och det är då själva behandlingen är.
Men ja så hon visste inte riktigt för är inte så bra om jag blir sämre och sämre i anorexin liksom men bara mer bråk som det skulle bli annars skulle nog inte hjälpa heller. Plus att jag skulle känna mig ännu mindre att jag litar på dom och ännu mindre trygg och så.
Så var typ det att hon inte visste då och med medicin också så fanns det några alternativ att man kan prova nån antidepprisiv medicin men egentligen brukar man prova samtal och så först. Eller så kan man prova nån annan medicin som inte var direkt antidepprisiv men kommer inte ihåg vad hon sa om dem riktigt. Men nåt att den kan ta bort det allra djupaste liksom så man är lite mer på en jämn nivå. Eller nåt sånt iallafall. Och ett annat alternativ att man ändrar ångest och sömn medicinerna men inte börjar med nån annan nu. För som hon sa att dom andra sorterna vill dom oftast inte skriva ut till unga innan man har gått i samtal ett tag och provat annat.
Men också det att sånt som är jätte viktigt mot deppresion är äta och sova bra och fortsätta så normalt som möjligt med skola och fritid och sånt och vara ute mycket och röra på sig och såna saker. Men alla dom tipsen kan ju inte jag göra nu när jag MÅSTE vara här och inte får gå ut och allt sånt. Så liksom såna saker att det är komplicerat.
Så hon skulle prata med nån annan läkare vet inte om det var över läkare eller nåt annat. Men nån iallafall. Så skulle hon disskutera dom sakerna.
Men ja var väl det som var det mesta om jag inte har glömt nåt. Men det har jag säkert men ändå.

Jag hoppas du förstår att hon inte menar att du är komplicerad som person; utan att ditt sjukdomsfall är komplicerat, med många saker att ta hänsyn till för henne med din behandling.

Så jättebra att hon lyssnade på dina tankar om hur du mår och att de ska diskutera om det går att göra något för att hjälpa dig bättre, med medicin eller så. Så fantastiskt bra gjort av dig att se till att hon fick veta vad du funderade på. Kram på dig.

 

[LiviaFilippa]

Jag vet inte hur jag ska förklara. Men ja hon försöker väl säkert göra så bra som möjligt och försökte lyssna på mig och allt sånt. Och hon menade säkert att det är liksom med mina problem som är komplicerat och inte själva jag. Men det är ju ändå JAG som är det. Alltså det är ju jag som har alla problemen så det blir komplicerat.
Och vet att det här är en jätte barnslig och onödig sak att säga men det känns så jävla orättvist liksom. För som allt för mig nu så är det INGET som jag har viljat själv eller nåt sånt. Alltså som anorexin så jag tänkte inte ens att jag skulle banta eller ville bli smal eller nånting men ändå blev jag sååå jävla sjuk i det. Och ville inte göra äckel saker så jag typ får panik av allt som har med kroppen att göra för den är så jävla äcklig. Och jag har liksom försökt att tänka på bra saker och ha mål och sånt och har faktiskt försökt må bra även fast det kanske inte verkar så. Och ändå så har jag typ en deppresion och att jag inte ens bryr mig ett dugg om hundarna eller ponnysarna eller nånting. Bryr mig inte ens att jag missar massor i skolan så jag inte kommer kunna ha så bra betyg som jag vill så hela min framtid förstörs och jag bryr mig inte. Fast jag har alltid viljat göra bra i skolan så det är inte att jag har struntat i det med flit heller.
Så liksom INGET av allt är nåt jag har viljat och inte att jag inte kan prata och äta och sova normalt så är det INTE för jag inte vill. Utan att det bara GÅR INTE.
Och vet att det säkert låter taskigt och som att jag ser ner på andra men menar INTE så och önskar inte att NÅN annan skulle ha nåt av mina problem! Men känns ändå så jävla orättvist att det finns andra som bantar och typ smiter ut och dricker och skolkar mycket och allt möjligt sånt och dom har ändå hur mycket frihet som helst och mår skit bra. Alltså såklart att alla har väl sina problem och så men som är inte som mig iallafall. Utan det känns som jag får exakt all skit och andra har allt hur perfekt och bra som helst.
Och det här låter säkert också dumt men jag menar det inte så men jag fattar liksom inte vad jag har gjort för fel för allt dethär. För liksom ALLT kan inte bara råkat hända. Utan det måste ju vara jag som rår för det eller hur man ska säga. Men jag vet inte hur.

 

[Lobelia]

Jag vet inte hur jag ska förklara. Men ja hon försöker väl säkert göra så bra som möjligt och försökte lyssna på mig och allt sånt. Och hon menade säkert att det är liksom med mina problem som är komplicerat och inte själva jag. Men det är ju ändå JAG som är det. Alltså det är ju jag som har alla problemen så det blir komplicerat.
Och vet att det här är en jätte barnslig och onödig sak att säga men det känns så jävla orättvist liksom. För som allt för mig nu så är det INGET som jag har viljat själv eller nåt sånt. Alltså som anorexin så jag tänkte inte ens att jag skulle banta eller ville bli smal eller nånting men ändå blev jag sååå jävla sjuk i det. Och ville inte göra äckel saker så jag typ får panik av allt som har med kroppen att göra för den är så jävla äcklig. Och jag har liksom försökt att tänka på bra saker och ha mål och sånt och har faktiskt försökt må bra även fast det kanske inte verkar så. Och ändå så har jag typ en deppresion och att jag inte ens bryr mig ett dugg om hundarna eller ponnysarna eller nånting. Bryr mig inte ens att jag missar massor i skolan så jag inte kommer kunna ha så bra betyg som jag vill så hela min framtid förstörs och jag bryr mig inte. Fast jag har alltid viljat göra bra i skolan så det är inte att jag har struntat i det med flit heller.
Så liksom INGET av allt är nåt jag har viljat och inte att jag inte kan prata och äta och sova normalt så är det INTE för jag inte vill. Utan att det bara GÅR INTE.
Och vet att det säkert låter taskigt och som att jag ser ner på andra men menar INTE så och önskar inte att NÅN annan skulle ha nåt av mina problem! Men känns ändå så jävla orättvist att det finns andra som bantar och typ smiter ut och dricker och skolkar mycket och allt möjligt sånt och dom har ändå hur mycket frihet som helst och mår skit bra. Alltså såklart att alla har väl sina problem och så men som är inte som mig iallafall. Utan det känns som jag får exakt all skit och andra har allt hur perfekt och bra som helst.
Och det här låter säkert också dumt men jag menar det inte så men jag fattar liksom inte vad jag har gjort för fel för allt dethär. För liksom ALLT kan inte bara råkat hända. Utan det måste ju vara jag som rår för det eller hur man ska säga. Men jag vet inte hur.

Angående skolan så kan man lösa det på olika vis, det är absolut inte kört att få bra betyg. Framtiden är absolut inte körd för att man får en långvarig sjukdom . När du är frisk så lägger ni upp en plan tillsammans med skolan om hur du ska jobba vidare.

Klart att det känns orättvist när andra (åtminstone till synes) inte har några problem. Allt syns dock inte utanpå. Jag hare exempelvis en kompis som i mina ögon hade en mycket bra barndom, jag känner systern och hans mamma också. För några år sedan kom verkligen ifatt honom och han kollapsade. Han fick jobba mycket på att komma på fötter igen och ta tag i problemen han haft under barndomen, problem som inte syntes utåt. Men ja vi har olika lotter här i livet och en del verkar få orättvist mycket problem, det kan man tycka utan att önska att andra får problem.

 

[Sleepy]

Jag vet inte hur jag ska förklara. Men ja hon försöker väl säkert göra så bra som möjligt och försökte lyssna på mig och allt sånt. Och hon menade säkert att det är liksom med mina problem som är komplicerat och inte själva jag. Men det är ju ändå JAG som är det. Alltså det är ju jag som har alla problemen så det blir komplicerat.
Och vet att det här är en jätte barnslig och onödig sak att säga men det känns så jävla orättvist liksom. För som allt för mig nu så är det INGET som jag har viljat själv eller nåt sånt. Alltså som anorexin så jag tänkte inte ens att jag skulle banta eller ville bli smal eller nånting men ändå blev jag sååå jävla sjuk i det. Och ville inte göra äckel saker så jag typ får panik av allt som har med kroppen att göra för den är så jävla äcklig. Och jag har liksom försökt att tänka på bra saker och ha mål och sånt och har faktiskt försökt må bra även fast det kanske inte verkar så. Och ändå så har jag typ en deppresion och att jag inte ens bryr mig ett dugg om hundarna eller ponnysarna eller nånting. Bryr mig inte ens att jag missar massor i skolan så jag inte kommer kunna ha så bra betyg som jag vill så hela min framtid förstörs och jag bryr mig inte. Fast jag har alltid viljat göra bra i skolan så det är inte att jag har struntat i det med flit heller.
Så liksom INGET av allt är nåt jag har viljat och inte att jag inte kan prata och äta och sova normalt så är det INTE för jag inte vill. Utan att det bara GÅR INTE.
Och vet att det säkert låter taskigt och som att jag ser ner på andra men menar INTE så och önskar inte att NÅN annan skulle ha nåt av mina problem! Men känns ändå så jävla orättvist att det finns andra som bantar och typ smiter ut och dricker och skolkar mycket och allt möjligt sånt och dom har ändå hur mycket frihet som helst och mår skit bra. Alltså såklart att alla har väl sina problem och så men som är inte som mig iallafall. Utan det känns som jag får exakt all skit och andra har allt hur perfekt och bra som helst.
Och det här låter säkert också dumt men jag menar det inte så men jag fattar liksom inte vad jag har gjort för fel för allt dethär. För liksom ALLT kan inte bara råkat hända. Utan det måste ju vara jag som rår för det eller hur man ska säga. Men jag vet inte hur.

Jag förstår att det känns jätteorättvist, men känn ingen skuld; det är inte ditt fel, något av det. Det viktiga är att du får hjälp nu. Du kommer att må bra igen. Kram.

 

[Andromedae]

Jag tror verkligen inte att någon tror att du vill ha det på det här viset. Det är klart att du, om du haft ett val, hellre skulle ha valt att må bra och leva livet.

Vad det gäller skolan så kommer det lösa sig det med. Jag missade en hel termin (slutet av VT i sjuan och större delen av höstterminen i åttan), men gick ut med betyg så jag kunde välja vilket gymnasium jag ville. Efter att ha suddat runt på lite olika gymnasium (för jag hade svårt att bestämma mig) gick jag sedan ut och kunde omedelbart ta mig vidare till min högskoleutbildning med antagningsprov. Idag har jag en kandidatexamen och lite till, och har jobbat på flera intressanta jobb.

Saker löser sig om de får tid. Det känns inte alltid så, men det brukar ändå bli så.

 

[Pratsch]

Jag vet inte hur jag ska förklara. Men ja hon försöker väl säkert göra så bra som möjligt och försökte lyssna på mig och allt sånt. Och hon menade säkert att det är liksom med mina problem som är komplicerat och inte själva jag. Men det är ju ändå JAG som är det. Alltså det är ju jag som har alla problemen så det blir komplicerat.
Och vet att det här är en jätte barnslig och onödig sak att säga men det känns så jävla orättvist liksom. För som allt för mig nu så är det INGET som jag har viljat själv eller nåt sånt. Alltså som anorexin så jag tänkte inte ens att jag skulle banta eller ville bli smal eller nånting men ändå blev jag sååå jävla sjuk i det. Och ville inte göra äckel saker så jag typ får panik av allt som har med kroppen att göra för den är så jävla äcklig. Och jag har liksom försökt att tänka på bra saker och ha mål och sånt och har faktiskt försökt må bra även fast det kanske inte verkar så. Och ändå så har jag typ en deppresion och att jag inte ens bryr mig ett dugg om hundarna eller ponnysarna eller nånting. Bryr mig inte ens att jag missar massor i skolan så jag inte kommer kunna ha så bra betyg som jag vill så hela min framtid förstörs och jag bryr mig inte. Fast jag har alltid viljat göra bra i skolan så det är inte att jag har struntat i det med flit heller.
Så liksom INGET av allt är nåt jag har viljat och inte att jag inte kan prata och äta och sova normalt så är det INTE för jag inte vill. Utan att det bara GÅR INTE.
Och vet att det säkert låter taskigt och som att jag ser ner på andra men menar INTE så och önskar inte att NÅN annan skulle ha nåt av mina problem! Men känns ändå så jävla orättvist att det finns andra som bantar och typ smiter ut och dricker och skolkar mycket och allt möjligt sånt och dom har ändå hur mycket frihet som helst och mår skit bra. Alltså såklart att alla har väl sina problem och så men som är inte som mig iallafall. Utan det känns som jag får exakt all skit och andra har allt hur perfekt och bra som helst.
Och det här låter säkert också dumt men jag menar det inte så men jag fattar liksom inte vad jag har gjort för fel för allt dethär. För liksom ALLT kan inte bara råkat hända. Utan det måste ju vara jag som rår för det eller hur man ska säga. Men jag vet inte hur.

Du har inte gjort någonting fel. Ett barn som får cancer rår inte för att den blivit sjuk. Samma sak gäller för dig, du rår inte för att du har blivit sjuk. Ibland finns det ingen bra förklaring tyvärr utan vissa blir tilldelade en tuffare väg än andra. Det är orättvist och ingenting du har förtjänat på något sätt

 

[LiviaFilippa]

Jag tror verkligen inte att någon tror att du vill ha det på det här viset. Det är klart att du, om du haft ett val, hellre skulle ha valt att må bra och leva livet.

Vad det gäller skolan så kommer det lösa sig det med. Jag missade en hel termin (slutet av VT i sjuan och större delen av höstterminen i åttan), men gick ut med betyg så jag kunde välja vilket gymnasium jag ville. Efter att ha suddat runt på lite olika gymnasium (för jag hade svårt att bestämma mig) gick jag sedan ut och kunde omedelbart ta mig vidare till min högskoleutbildning med antagningsprov. Idag har jag en kandidatexamen och lite till, och har jobbat på flera intressanta jobb.

Saker löser sig om de får tid. Det känns inte alltid så, men det brukar ändå bli så.

Men du hade iallafall tid efter som du kunde komma ikapp. Jag missar nian så finns ju inget nästa år som jag kan komma ikapp på.

 

[Lobelia]

Men du hade iallafall tid efter som du kunde komma ikapp. Jag missar nian så finns ju inget nästa år som jag kan komma ikapp på.

Det går att gå om årskursen eller ta igen den på komvux. Folkhögskola kan också vara ett alternativ. Vägen till en bra utbildning ligger öppen för dig, även om du tar en omväg.

 

[Andromedae]

Men du hade iallafall tid efter som du kunde komma ikapp. Jag missar nian så finns ju inget nästa år som jag kan komma ikapp på.

Det löser skolan och kommunen Det du missar nu kommer du få chansen att lära dig lite senare, det är din rättighet!

 

[Andromedae]

Det går att gå om årskursen eller ta igen den på komvux. Folkhögskola kan också vara ett alternativ. Vägen till en bra utbildning ligger öppen för dig, även om du tar en omväg.

Tillägger till det här att det finns något som kallas för introduktionsprogrammet på gymnasiet, som är till för de ungdomar som av någon anledning inte blivit behöriga:

https://www.skolverket.se/undervisn...kolan/gymnasieprogrammen/introduktionsprogram

Går typ ut på att du läser upp ämnena som du missat, och sedan går du vidare till vanligt gymnasieprogram.