tgd
Trådstartare
I snart sju år har min son bott växelvis. Han har aldrig tyckt om det och alltid varit emot att fara till pappan. Han har helt enkelt fått stå ut och blivit hämtad av den andra föräldern än han tillbringat veckan med varje fredagseftermiddag.
Tyvärr är det väl mera viljan att inte betala underhåll till mig än viljan att vara med sin son som motiverar pappan. Nu är sonen 10 år och börjar vägra allt mera intensivt. For till pappan i fredags, "rymde" därifrån innan lunch på lördag och vägrade totalt att återgå till pappan.
I sju år har jag peppat och fokuserat på det positiva hos pappan för sonen. Har aldrig andats något negativt om pappan eller stöttat sonen i hans ovilja. Har som regel att endast sonen själv får prata illa om pappan och då visar man på något positivt med pappan istället och håller inte med i det negativa. Men handen på hjärtat, pappan har mer än fullt upp med sina egna bekymmer och är i dagsläget en urusel förälder som hackar på sonen om allt. Sonen kan inte göra något rätt. Dessutom missar pappan läkartider, instruktioner från läkare, läxor och har som nöje att undanhålla mig viktig information samt jobbar hårt på alla fronter han kan för att prata illa om mig och allt runt omkring mig.
Sonens egen önskan är att bo på ett ställe och ha ett hem och så umgås fritt med den andra föräldern. För mig är detta helt ok. Även tanken att sonen senare kanske väljer att flytta över på heltid hos pappan är för mig helt ok. Vi bor i samma by så kan ju ändå träffas och umgås mycket och har full förståelse för att en pappa har mera att erbjuda en tonårsson än en moppe-mekar-ointresserad mamma.
Pappan tycker att man inte kan låta barnet vinna utan barnet skall med våld tvingas och med våld och hotelser fås att lyda och komma dit och hållas där sina veckor.
Kloka bukefalister, ge mig perspektiv och goda råd i situationen!! Vad är vettigt och varför?
Tyvärr är det väl mera viljan att inte betala underhåll till mig än viljan att vara med sin son som motiverar pappan. Nu är sonen 10 år och börjar vägra allt mera intensivt. For till pappan i fredags, "rymde" därifrån innan lunch på lördag och vägrade totalt att återgå till pappan.
I sju år har jag peppat och fokuserat på det positiva hos pappan för sonen. Har aldrig andats något negativt om pappan eller stöttat sonen i hans ovilja. Har som regel att endast sonen själv får prata illa om pappan och då visar man på något positivt med pappan istället och håller inte med i det negativa. Men handen på hjärtat, pappan har mer än fullt upp med sina egna bekymmer och är i dagsläget en urusel förälder som hackar på sonen om allt. Sonen kan inte göra något rätt. Dessutom missar pappan läkartider, instruktioner från läkare, läxor och har som nöje att undanhålla mig viktig information samt jobbar hårt på alla fronter han kan för att prata illa om mig och allt runt omkring mig.
Sonens egen önskan är att bo på ett ställe och ha ett hem och så umgås fritt med den andra föräldern. För mig är detta helt ok. Även tanken att sonen senare kanske väljer att flytta över på heltid hos pappan är för mig helt ok. Vi bor i samma by så kan ju ändå träffas och umgås mycket och har full förståelse för att en pappa har mera att erbjuda en tonårsson än en moppe-mekar-ointresserad mamma.
Pappan tycker att man inte kan låta barnet vinna utan barnet skall med våld tvingas och med våld och hotelser fås att lyda och komma dit och hållas där sina veckor.
Kloka bukefalister, ge mig perspektiv och goda råd i situationen!! Vad är vettigt och varför?