Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?
Att lämna bort ungarna till sina fädrer totalt lär bli den dag det gått så långt, så jag hamnar på psyket. Och det är därför jag kämpar med de sista krafterna jag har för att slippa sjunka så långt ner...
Och som jag sagt tidigare så är det SÅ mkt som står i vägen: Pappan till barn 3 bor på en annan ort vilket skulle innebära helt nya kamrater i en ny skola, vid flytt = kommer med största sannorlikhet att sluta i katastrof, då mitt barn FORTFARANDE försöker att bygga upp en skapligt bra kompisrelation med klasskompisarna (åk 2). Vissa klasskamrater har barnet känt sen dagistiden och har fortfarande problem att förstå/läsa av dem: Asperger innebär bl.a att man har väldigt svårt med det sociala samspelet!
Pust... Ja sitter här o suckar över denna dag: Upp kl 5, lämnat en tjurig unge på fritids kl 6. Fullt ös hela tiden på jobbet, fick sitta 20 min vid frukostfikat, sen hann ja varken med lunch eller em kaffe... Efter jobbet ; till bilverkstan me bilen en snabbis, sen till affären, efteråt hem för att laga mat, tjafsa med barnet som gnäller. Jag tittar på hemmet som är helt förfallet, hur ska ja orka diska sen? När ska jag hinna städa? Jäklar, tvättstugan hade ja glömt! Och imorgon ska jag jobba mitt 5:e fm pass på raken: Upp kl 5 och bråka med en trött unge som krånglar o väsnas över kläder som "inte passar", "skaver", är fula", håret är tovigt, fult o jobbigt att borsta, måste jag borsta tänderna också... gnäll o skrik o tjaft. Varje morgon. Vare sig vi går upp 5, eller 7, när jag är ledig och barnet har skolan. Ja just det... Barnet ska ju duscha också. Då blir det ramaskri, för det är ju "pest o pina", morsan är SÅ elak som tvingar en att duscha... Tja, detta är en liten del av min vardag... Får se om ja har orken att sätta mig framför en film innan jag stuper i säng, runt 23 tiden?! Ska ju som sagt upp kl 5 imorgon, igen...
Nä... Nu gnäller barnet som blev arg över att en teckning blev fel, det blev tydligen inte tillräckligt bra ritat...?! Tack så mkt än en gång för all uppmärksamhet, stöttning och värmande ord. Det behövs verkligen i mitt elände!
Och nu kom barn 2 in och började bråka med barn 3... Jag orkar inte...